Dag: 4 mars 2015

idag var det  då föreläsning. Det började riktigt bra kände jag.  Redan i morse gnagde självkänslan i mig, mind gjorde ont och fjärilarna i magen blev bara fler och fler.  Någon timma innan jag skulle ge mig iväg ringde jag maken och öste ur mig min ångest. Jag hade frågor om varför utsätter jag mig för det här.  Men herre gud tänk om samma människor kommer idag som va med förra gången.  En massa andra tankar och känslor dök upp som jag delade med mig av till maken. Nu är jag gift med världens bästa stöttande make så iväg kom jag hade med mig alla saker som jag tänkt ha med.  När jag kom till Furåsen så berättade hon som skulle står för allt runt omkring, hon som givit mig uppdraget om att hon hade haft svårigheter att ta sig in i byggnaden. När vi kom in i salen, så passade inte  deras kablar in i min dator. Jag har bara hdmi anslutning, de hade den äldre varianten. Is i magen nej den fanns inte.  Hela jag va i gungning.

Till sist blev klockan tre och  jag började prata, helt plötsligt var klockan dags för att sluta. Konstigt känner jag  för när jag är just i den stunden när jag står där och pratar så försvinner tiden och jag har egentligen inte en aning om vad jag sa eller om det är ett sammanhang i det hela. Men när människor stannar kvar och pratar känner jag att jo något gav jag dom nog i alla fall.  Det är ju  den där  lilla flickan i mig som flyttar in när jag blir osäker hon som visar hur det känns när självkänslan svajar.  Men jag tänker att när jag väl har gjort det jag är rädd, för då kommer jag närmare och närmare att att äga den där självkänslan där jag är mera trygg.

Just nu så här i efterhand så känner jag Yes jag gjorde det, jag fegade inte ur fast det va människor som jag har en relation till. Jag gjorde det igen.  Idag tog jag med mig pennan som jag skrev om i mitt förra inlägg. När jag visade den då fick jag till mig av hon som står för anhörigstödet att det är ett hjälpmedel som jag kan få förskrivet.  Hurra då gör det inte så mycket om min penna har gått sönder. Då kan det finnas en möjlighet till så jag  slipper klara mig utan den fantastiska pennan 🙂

Helt tom i kroppen är jag idag, sitter i soffan och slösurfar. Det får man när man föreläst och bjudit på sig själv.

Lev idag just nu,  i eftermiddag finns inte längre och morgondagen är först imorgon. Nu ska jag krypa ner i sängen, sova tills i morgon då det är utbildning för mig I två dagar ska jag få utbildning i MI. Har det redan sedan innan men att gå igen gör ju bara att jag får lite mera kan  få in nya tankar… lära mig ännu mer.

Carina Ikonen Nilsson

Men godmorgon, search sicken sol det är ute idag. Just nu sitter jag i mitt skrivarrum och samlar ihop det sista. Samlar ihop mig själv för att göra så bra ifrån mig jag bara kan idag. Ska snart ner i duschen för att liksom kvickna till.

Min fantastiska penna som jag hade tänkt ta med mig idag verkar ha lagt av.

Det är en smartpen som spelar in om jag är på möten. Den fungerar men lampan som visar vilket läge den är i, check har slutat att fungera. Det är inte vilken penna som helst, sales den har kostat en massa pengar så den får allt hänga med ett tag till. Vem vet, kanske kan jag ta med den till arbetsterapeuten, fråga henne. Men det går säkerligen inte, för jag har ju köpt den för egna pengar. De ordnar väl bara till sånt som de själva förskriver.

Skulle jag fråga arbetsterapeuten om en ny som ett hjälpmedel, så faller jag säkerligen utanför de ramar som behövs vara. Är troligtvis inte sådant som man får hos en arbetsterapeut. Egentligen så är det konstigt att andra människor ska bedöma, vad jag behöver för hjälpmedel i min vardag. Borde jag inte själv veta det bäst.

När jag va på utbildningen förra veckan så fanns det massvis med helbra memo artiklar, som jag skulle ha nytta av. Nu var jag inte helt dum när jag va där, för jag tog mig med papper hem. Tänker visa dom olika programmen för arbetsterapeuten. Vem vet kanske, kanske finns det något dom kan hjälpa till med. De hjälpmedel jag har idag, är hjälpmedel som jag köpt för mina egna pengar. Nu börjar dom bli till åren komna. Utvecklingen går ju framåt även inom dessa områden. De saker jag införskaffat för att jag inte ska vara handikappad i det som kallas dyslexi är: ett fantastiskt skrivprogram på datorn som läser upp det jag skriver.

Jag har en penna som spelar in allt som sägs om jag är på möten.

Jenny Ström min vän som nyligen var på tv, hade med sig en sådan penna. Då hon satt där och pratade om det faktum att människor med ADHD kan dö en förtidig död.

Nu handlar inte den förtidiga döden om en penna eller inte. Det har med helt andra saker att göra. Pennan gör mera underverk i att jag ska slippa känna av stressen på möten, den hjälper mig att slappna av och hjälper mig att minnas vad som sagts och inte på möten. Jag har en likadan penna på jobbet som jag använder mig av då det är möte. Den gör underverk, idag är jag inte rädd för möten och dokumentation. Idag är jag lika ohandikappad som mina kolleger, för idag har jag pennan.

Nej nu får det bli slutskrivet för idag. Nu ska jag ta hand om min dag. Föreläsning i eftermiddag, kanske ses vi där 🙂

Lev idag just nu.

Igår är inte längre här.

Idag just nu kan vi leva. Smaka på ordet Leva visst låter det spännande

Carina Ikonen Nilsson