Ett lagbrott det där med mobbning…….

Alla barn ska ha samma rättigheter, thumb det är vi väl alla överens om att det är så det ska vara i vårt lilla land Sverige? Jag tror vi alla är överens om det att vi alla ska få plats och vi ska alla ha samma rättigheter?  Att alla barn ska ha samma rättigheter är mera en självklart för mig. Unicef har gjort en film som idag är aktuell om utanförskap och att det inte är så att alla får plats om olika livsöden. Jag har fått ta del av en liten del av filmen. Snutten jag såg gjorde att jag blev intresserad och vill se allt i den.

Läs mer här om filmen. 

 

Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, case ingen ska behöva stå på utsidan och titta in.  

 

Samtidigt som jag skriver orden, sick så egentligen är självklara så flimrar det förbi minnen och bilder i mina tankar om barn som jag mött, barn som till och med är så nära mig att jag har förmånen att få vara mamma åt.

 

Visserligen är det några år sedan nu men ändå så färska i minnet när jag en gång var hemma och ledig från jobbet.

Jag höll på i köket i radhuset jag och mina barn bodde i när jag hörde hur ett litet barn grät på utsidan. Gråten var hjärtskärande gråt, jag tyckte det lät som min son. Men tjugo minuter innan hade jag sagt hejdå till honom, då han och hans lilla syster gått till skolan.  Gråten gjorde ont att höra och jag var liksom tvungen att se vem, denna gråt kom ifrån. Kanske var det så att jag ville försäkra mig om att det inte var min son, som tårarna kom ifrån. När jag öppnade dörren så satt min lille son där tårarna rinnande ner för kinderna och ögonen var röda av alla ledsna tårar.

Han hade gått hem från skolan redan innan första timmen hade börjat. Flickorna i hans klass hade betett sig vidrigt emot honom.  Han ville inte visa mig sin utsatthet så han hade satt sig på utsidan för att liksom gråta klart innan han kom in. Dessutom var han rädd för att jag skulle bli arg, på honom för att han hade gått hem från skolan innan den ens började.

Min älskade unge satt där på marken och var ledsen och rädd för att jag skulle bli arg för att han flytt sina plågoandar.  Visst blev jag arg, men absolut inte på honom.  Det jag blev arg på var att skolan inte hade mera koll. Att ingen hade ringt mig, förvarnat mig om att min son gått hem. Det blev många tankar som snurrade på om denna episod.

När sonen lugnat ner sig och förklarat vad som hänt, ringde jag till rektorn på skolan och förklarade med ganska ilskna ord vilket inte var till min fördel.  Efter samtalet ringde sonens lärare upp mig,  skällde om att jag ringt rektorn istället för henne.  Jag förklarade då att jag var rätt trött på henne och hennes åtgärder vad beträffar mobbningen i klassen.

 

Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de dumma barnen bad om förlåtelse. Men  min son  var tvungen till att lyssna på att han  nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?

Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där.  Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?

En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.

Han sa något som:

Mamma, det är inte slagen, eller orden  som  gör ondast.  Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer. 

Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.

Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.

Ämnet är alltid aktuellt och på något sätt, något vi inte vågar prata om, eller vågar se när det sker.  Varför vet jag inte, vad är det som gör att vi blundar när mobbning och ute-stängning sker?

Varför, vad är det som händer, varför tillåter vi vuxna att barn mobbas?

Varför vågar vi inte se?

Varför gör vi bara halvhjärtade saker?

De sår som blir till av mobbning går djupt in, blir fula ärr som följer individen genom livet.