En liten skör flicka bor inom mig

Jag sörjer, stuff jag sörjer mitt funktionshinder.

Jag ser  ju inte mitt  funktionshinder som ett funktionshinder, pharm   utan mera om en tillgång.

Men idag  fick jag en pil  rakt igenom  hjärtat.

Just nu tänker jag på min kurator som   jag  ibland pratar med,  för  i början när jag kom till honom så sa han ,så kloka saker till mig som  gick in i min kropp.

Han refererade en  psykiatriker som han kände förtroende till.

”Att komma till insikt gör ont det ska göra ont.

Denna psykiatriker menade att när patienterna   gick i från  hans mottagning så   gjorde det ont,  för de hade fått insikt.

Den insikten  jag nu kommit fram till  har jag  i och för sig  haft innan. Men  det gjorde ont, att se den i skriven för.  Alla mina saker jag hållit på med, för att  vara som alla andra. All denna struktur  som jag  haft i mitt liv,  för att inte falla genom ramarna.  Som faktiskt tillhör mitt funktionshinder.   Allt jag  gjort,  allt mitt slit  när andra säger att de  inte  orkar mera, nu  rör jag inte en fena till.  Då  lägger jag en extra  piska på mig själv, för att  prestera det lilla sista. Som inte ens det är mitt sista,  bara för att jag ska göra klart.   Raderna som jag läste,  som jag redan innan varit medveten om , dessa rader som jag i min fantasi  hittat på, att  jag  jobbat med  blev så tydliga.

Skriften var som en kniv,  den skar rakt igenom mig.  Jag kände mig slaktad, sårad.

Min lilla flicka inom mig skrek gapade  och kramade om mitt hjärta  min hjärna.

Jag fick kramp i kroppen, flickan inom mig  lider, inom mig gråter min lilla flicka den lilla flickan som var helt  underbar så ren skör och så sårbar.

Det är   inte snyftningar  och inga  hulkningar.  Utan mera  otröstlig gråt, en gråt som inte vill sluta,  en sådan gråt som  gör ont i hela kroppen.

Där  ögonen och kinderna bränns  av alla salta tårar, som inte  går att stoppa.

En gråt som ingen ser, en sorg som  jag inte visar, av respekt för min omgivning.

  En otröstlig liten flicka bor inom mig  en söt, klok liten flicka som  inte förstod ,  hon inte kunde hjälpa,  en liten flicka  som var dum, korkad och åter igen dum.

Denna lilla flicka sitter inom mig och  sörjer,  hon är  arg  ledsen och bedrövad.   Och för en gång skull plockade jag fram henne.  För en gång skull  vågade jag  känna henne, jag vågade känna hennes sorg vanmakt.

Men  jag har inte bjudit ut henne  till mitt skal.  Hennes klagosång är  min ADHD,  hennes klagosång är  sorgen över att inte  hon har blivit tillåten att få  vila sig, hon har alltid vara så  djävla duktig.

Jag  har dyslexi alltså jag har svårigheter med att läsa och skriva, ändå skriver jag.

Jag har lite sämre arbetsminne och koncentrationssvårigheter, ända pluggar jag min  psykologi kurs förra terminen satt jag  från morgon till kväll  när barnen sov  och min make  var borta  satt jag här på natten för att jag var rädd att inte misslyckas.
Jag ville än gång för alla  visa  att jag  duger jag kan minsann plugga studera och läsa….

Visst det var en seger när jag fick betyget men till vilket  pris?

Jo, till priset av den lilla flickan inom mig som är så förjordat trött  så innerligt trött på att vara så  förb.. duktig. Idag  läste jag  papper som kommit på posten  om ett projekt och ett samarbete inom  statsdelarna i gbg.

Där de har tagit funktionshindret på allvar, tittat bakom alla  saker som uppstår.

Nu blev jag  glad då jag läste om vilket jätte jobb de har utfört i  GBG  hur alla instanser  verkar samverka och  ha en förståelse för de  yngre vuxna adhdare.

Det gör mig varm i hjärtat,  att  de  har  en kraft och en vilja  och  deras vilja  verkar nå ut till vissa.Det gör mig lycklig och glad att  unga vuxna idag  kommer ha mera förutsättningar att lyssna  på sina  egna små  flickor och  pojkar inom sig…

Men jag har en sorg för den lilla flickan inom mig, som jag  trycker ner tystar och  inte  orkar lyssna på. Hon som skriker för  full hals,  som ropar kom och  hjälp mig,  se  mig   lyssna på mig.  Jag  lyssnar på hennes  gråt, men springer ut i köket och kräver att hon ska  diska disken.  Duka kvällsfika,   göra saker….

Så har det alltid varit   jag har dragit i gång dammsugaren,  skurhinken,  rensat,  läst,  ritat,  fixat,  för att stilla hennes  gråt hennes  sorg.

Jag har krävt så mycket av henne, krävt att hon ska bara göra det.

Hon  har ropat där inne  om avkoppling, som hon vet, inte finns.  Hennes rop har jag  tystat ner med att kräva mera  och mera  av henne.

För den avkoppling som hon behöver  är  något som jag inom mig inte klarar av att hantera,  det är mina  myror  som jag  ser till att ta bort förstunden för att hålla ångesten och oron i min kropp borta  hon behöver vila,  hon behöver för en gång skull vinna,   hon vill visa mig hur farligt det är att misslyckas  vilket  kommer att bli hennes seger   då  får hon ro ….

Min miss eller  mitt misslyckande  blir hennes seger  den  hon  har förtjänat  hela livet….

Seger för henne, är att jag  blir  mera kärleksfull emot mig själv,  och låter  mina mindre  bra funktioner  faktiskt vara mindre bra. Att jag  blir mera snäll  emot min flicka i  mina svårigheter,  vara ärlig be om hjälp  för det är  kärleksfullt emot mig själv……. Det är så jag  måste göra  för att  tillgodose hennes behov.. Min  lilla flicka  bor ju tyvärr inte i  min hjärna, utan i mitt hjärta vilket gör att jag  får  flytta  ner  hjärnan till mitt hjärta,  även för egen del inte bara för alla andra idag är  det min skyldighet mot min  inombords flicka att vårda henne i hjärtat.

Thåström  har en låt som  jag inte vet  vad den heter  men har en rad som  är nått i stil med :

i sitt perfekta hem, i sitt perfekta rum bland gröna fåtöljer och tapeter i skär…….

den  texten har alltid prata med mig på ett speciellt sätt den  är nästa skriven till mig

texten är jag. ….

om man för den till mitt sammanhang

Den texten är jag

Jag har  idag lovat mig själv att ta hand om  min  fina lilla flicka inom mig hon ska verkligen få vila…  hon behöver det.

Hon  klarar inte  att vara stark längre, Jag  har lovat henne semester, men för att vi  hon och jag ska stå ut

så  har jag  lovat att lyssna till henne och när  hon   berättar för mig att jag orkar inte   jag måste vila ….

Då är det min  skyldighet till henne att be om hjälp …..

Nu kan jag  ta vara på  och det är  just det jag gjort nu

Tack min lilla flicka inom mig att du inte  gett, upp tack för att du  har gapat och skrikit,  min sorg är din gråt  och  tillåter jag nu mig att ta hand om sorgen och trösta dig.

Jag  ska ta hand om dig, vårda dig ömt linda om dina sår och  vagga dig till sömns.

Det är inte försent, men  nu ska du få  kärlek på riktigt,  på ett ärligt sätt,  inom mig ska jag ta hand och lyssna på dina meddelande om mig .