Hej då Vallersvik – när en camping slutar kännas som hemma

Förord

Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.

Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet.
Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här

Jag och min envishet – och kanske lite AI

Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.

Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.

ADHD-genen som inte ger upp

Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.

En sista gång i Vallersvik?

I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.

Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.

Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.

Höjda priser och sämre bemötande

Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.

Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.

Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.

Hej då Vallersvik – hej Trollhättan

Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.

Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.

Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.

Slutord

Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.

AHA

Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.

Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Bidra via PayPal här

Slutreflektion

Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson

#Vallersvik #Husbilsliv #ADHDstyrka #Campingliv #StenrösetCamping #SverigeResa #Nyfikenhet #Husbil2025
#VallersvikCamping #MotorhomeSweden #TravelTrollhättan #ADHDDrive #CampingReview