Morgon igen. Kaffet står bredvid mig, och de två lamporna som en gång var min farmors lyser varmt i mörkret. Katten är ute, huset sover och morgonen är stilla. Idag ska jag slå in julklapparna som jag och dottern köpte i Ullared – en dag fylld av fynd, skratt och reflektion.
Samtidigt finns tankar om Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – om hur vi vuxna kan möta barn med förståelse och låta dem växa i sin förmåga.
Det här inlägget är en personlig reflektion, inspirerad av erfarenheter och tankar kring vuxenansvar och bemötande. Det handlar inte om en specifik händelse, utan om den inre process som ibland väcks när man vill skydda – och sedan inser hur viktigt det är att möta med lugn och förståelse.
En dag i Ullared
Ullaredsresan blev mer än bara shopping. Vi hittade skor, kläder, kängor och julklappar – nästan allt klart inför december. Jag gjorde dessutom ett riktigt fynd: ett par Sketchers-kängor som brukar kosta runt 1 500 kronor, men där – 800. De var så sköna att det inte gick att låta bli.
Lillkillen fick nya pyjamasbyxor, kläder och en keps han blev lycklig över. Lilltjejen fick några små julklappar och ett par fräcka kängor. Det blev en lång dag – vi åkte hem sju på morgonen och kom inte hem förrän nio på kvällen. Men nu är nästan alla julklappar klara, och känslan av att vara förberedd sprider ett lugn.
Har du också känt den där blandningen av trötthet och tacksamhet efter en lång dag?
När tigern i mig vaknade – en tanke om Oskar serien och vuxenansvar
Mitt i vardagsglädjen kom något oväntat. Ett mejl, inte särskilt trevligt, fick något i mig att vakna – tigern. Plötsligt stod alla barn jag någonsin mött framför mig. Inte bara mina egna, utan också de unga jag haft förmånen att arbeta med genom åren.
Det handlade om bemötande och vuxenansvar. Om hur vuxna ibland lägger skulden på barn – som om de bar hela ansvaret för det som gått fel. Jag kände hur hela mitt inre reste sig. För mig är det självklart att när vi arbetar med barn bär vi vuxna alltid det största ansvaret. Vi är de som måste se, lyssna och förstå.
Barn beter sig inte för att djävlas. De beter sig som de kan – utifrån sina erfarenheter, sina förmågor och den trygghet eller otrygghet som vuxenvärlden skapat omkring dem. Känner du igen dig i den känslan, när oron för ett barn väcker lejonet inom dig?
Efteråt, Oskar serien bemötande och vuxenansvar
Men i efterhand ångrar jag mitt eget beteende. Jag lät tigern ta över och glömde för en stund mitt ansvar som vuxen. Jag borde ha stått stadigare i mig själv och sagt saker som handlade om just det – vuxenansvaret. Att skapa förutsättningar för barnen att växa i sin förmåga, inte påminna dem om allt det de ännu inte kan.
I min reflektion ser jag hur jag istället hade velat möta situationen med en lugn, mjuk röst. Jag hade velat säga:
“Jag vill att vi hittar lösningar. Hur kan vi tillsammans hjälpa, se och låta barnet växa? Vad kan jag göra för att underlätta? Vad är mitt ansvar?”
Jag hade velat erbjuda mig att komma, att förklara vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag hade velat säga:
“Vi gör det här tillsammans. Jag är i mitt uppdrag och du i ditt – finns det något vi kan göra för att vägen ska bli enklare?”
Att vara vuxen innebär att bära det yttersta ansvaret: att möta barn med respekt, tålamod och tillit till deras möjligheter.
Samtidigt tänker jag att reflektion är något vi alla behöver – även den andra vuxna i situationen. För ibland är vi så upptagna av att försvara vårt eget perspektiv att vi glömmer att stanna upp, andas och se barnet tillsammans. Jag borde ha bjudit in den andra till dansen av reflektion – den där stilla rörelsen där man vågar mötas i nyfikenhet istället för försvar. Men jag gjorde det inte. Kanske beror det på att jag ännu inte lärt mig att dansa, och att jag behöver träna på just det.
När jag läste mejlet såg jag plötsligt hela raden av barn jag mött – alla de som kämpat, alla de som burit något tungt. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss. Det är just det Oskar serien, bemötande och vuxenansvar handlar om – att våga se barnet bakom varje reaktion och förstå att vi alla har något att lära. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss.
Oskar knackar på igen! Oskar serien bemötande och vuxenansvar i vardagen
Oj, alla dessa ord – egentligen handlar de ju om lilla Oskar. Ni vet, Oskar från serien NPF & Skola som just nu vilar. Är det han som knackar på igen? Kanske är det dags att skriva vidare – om viktigheten att det är vi vuxna, vi behöver ta vårt ansvar, vågar se barnet bakom beteendet och stannar kvar i mötet.
Hur ofta knackar dina egna “Oskar-ögonblick” på? De där stunderna när hjärtat säger: Se barnet bakom orden.
Ibland väcks våra starkaste reaktioner inte av ilska, utan av kärlek där viljan av att skydda. Men vägen tillbaka till lugnet visar oss något ännu viktigare. Det påminner mig om att även vuxna, precis som i Oskar serien bemötande och vuxenansvar, behöver öva på att växa.
Mellan raderna
När lugnet återvänder och tigern i mig vilar ser jag att det inte handlar om att vinna ett krig, utan om att förstå varför vi reagerar som vi gör – och vad det säger om det vi vill värna. Det påminner mig också om att min egen reaktion behöver vara lugn. För alla de barn som en gång stått framför mig och önskat att jag skulle fortsätta kämpa för dem, behöver jag just det – mitt lugn. Det är i lugnet som arbetet kan göras, det är där förändringen kan börja.
Reflektion
Nu står kaffekoppen bredvid mig igen. Ljuset från farmors lampor faller mjukt över bordet. Dagen ligger orörd framför mig, med julklappspapper och snören som väntar. Utanför börjar himlen ljusna.
Kanske är det Oskar som viskar: Se mig, förstå mig – jag försöker bara orka en dag till. Och jag viskar tillbaka: Jag ska öva på att vara vuxen – den vuxna som låter dig växa. Det är en del av Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – en vardaglig träning i att se, förstå och växa tillsammans.
Vad jag lärde mig av det här
Det här mötet – mellan känsla och ansvar – blev en påminnelse om att lugnet inte alltid finns där från början, men att det alltid går att hitta tillbaka till. Jag lärde mig att även vuxna behöver träna på att växa, att våga möta sina egna reaktioner och välja närvaro framför försvar. Kanske är det just där, i stillheten efter stormen, som det verkliga lärandet sker – både för barnen och för oss vuxna.
Lev idag, just nu. I förrgår var det tigern, vilket igår blev reflektionen, idag aktionen, därefter blir imorgon vilan. Kanske har jag redan lärt mig något, till och med just nu. -Carina Ikonen Nilsson
Texten är en personlig reflektion och handlar inte om någon specifik person, plats eller händelse. Syftet är att väcka tankar om vuxenansvar och bemötande.
Morning again, and with my coffee beside me come thoughts of the Oskar Series understanding – how we meet, learn, and grow as adults. The two lamps that once belonged to my grandmother cast a warm light in the darkness. The cat is outside, the house still asleep, and the morning is calm.
Today I will wrap the Christmas gifts my daughter and I bought in Ullared – a day filled with laughter, bargains, and reflection. At the same time, my thoughts wander to the Oskar Series understanding and adult responsibility – how we, as adults, can meet children with empathy and help them grow in their abilities.
This post is a personal reflection, inspired by experiences and thoughts about adult responsibility and the way we meet others. It is not about a specific event, but about the inner process that awakens when we want to protect – and then realize how important it is to meet with calm and understanding.
A Day in Ullared
The trip to Ullared became more than just shopping. We found shoes, clothes, boots, and gifts – almost everything ready for December. I even made a real find: a pair of Sketchers boots that usually cost around 1,500 SEK, but there – only 800. They were so comfortable that it was impossible not to buy them.
My little boy got new pajamas, clothes, and a cap that made him happy. My little girl received a few small Christmas gifts and a pair of cool boots. It was a long day – we left home at seven in the morning and didn’t return until nine in the evening. But now almost all the gifts are wrapped, and the feeling of being prepared brings a quiet peace.
Have you ever felt that mix of exhaustion and gratitude after a long, good day?
When the Tiger in Me Awoke – a Thought on the Oskar Series and Adult Responsibility
In the middle of everyday joy, something unexpected happened. An email, not particularly kind, awakened something inside me – the tiger. Suddenly, all the children I’ve ever met stood before me. Not only my own, but also the young people I’ve had the privilege to work with over the years.
It was about understanding and adult responsibility. About how adults sometimes put the blame on children – as if they alone carried the weight of what went wrong. I felt my whole being rise up. For me, it’s clear that when we work with children, we adults always carry the greatest responsibility. We are the ones who must see, listen, and understand.
Children don’t misbehave out of malice. They act in the only way they can – based on their experiences, their capacities, and the safety or uncertainty that adults have created around them. Do you recognize that feeling, when your concern for a child wakes the lion within you?
Afterward – Oskar Series, Understanding, and Adult Responsibility
In hindsight, I regret my own behavior. I let the tiger take over and, for a moment, forgot my responsibility as an adult. I should have stood firmer in myself and spoken about what really matters – the adult responsibility. To create conditions for children to grow in their ability, not to remind them of what they cannot yet do.
In reflection, I see how I would rather have met the situation with a calm, soft voice. I wish I had said:
“I want us to find solutions. How can we, together, help, see, and allow the child to grow? What can I do to make things easier? What is my responsibility?”
I wish I had offered to come, to explain what works and what doesn’t. I wish I had said:
“We’re doing this together. I am in my role and you in yours – is there something we can do to make the path easier?”
Being an adult means carrying the ultimate responsibility: to meet children with respect, patience, and belief in their potential.
At the same time, I believe reflection is something we all need – even the other adult in that situation. Sometimes we are so busy defending our own perspective that we forget to pause, breathe, and see the child together. I should have invited the other person into the dance of reflection – that quiet movement where curiosity replaces defense. But I didn’t. Perhaps it’s because I haven’t yet learned to dance, and that’s exactly what I need to practice.
When I read that email, I suddenly saw all the children I’ve met – those who struggled, those who carried heavy things. I could almost feel them standing behind me, whispering: Don’t forget us. Keep speaking for us. That’s what the Oskar Series, understanding, and adult responsibility is really about – seeing the child behind each reaction and realizing that we all have something to learn.
Oskar Knocks Again! Oskar Series, Understanding, and Adult Responsibility in Everyday Life
All these words – they’re really about little Oskar. You know, Oskar from the NPF & School series, now resting for a while. Maybe it’s him knocking again? Perhaps it’s time to continue writing – about how important it is that we adults take our responsibility, dare to see the child behind the behavior, and stay present in the meeting.
How often do your own “Oskar moments” knock at the door? Those moments when your heart says: See the child behind the words.
Sometimes our strongest reactions don’t come from anger but from love – from the wish to protect. Yet the way back to calm reminds me of something even more important: even adults, just like in the Oskar Series, understanding, and adult responsibility, must keep practicing how to grow.
Between the Lines
When calm returns and the tiger within me rests, I see that it’s not about winning a war, but about understanding why we react as we do – and what that reveals about what we care to protect. It also reminds me that my own reaction must remain calm. For all the children who once stood before me, hoping I would keep fighting for them – I need that calm. Because it’s in calmness that the real work can be done, it’s there that change begins.
Reflection
Now the coffee stands beside me again. The soft glow from my grandmother’s lamps fills the room. The day lies untouched before me, with wrapping paper and ribbons waiting. Outside, the sky begins to brighten.
Maybe it’s Oskar whispering: See me, understand me – I’m just trying to make it through another day. And I whisper back: I’ll keep practicing being the adult – the one who helps you grow. That’s part of the Oskar Series, understanding, and adult responsibility – a daily exercise in seeing, understanding, and growing together.
What This Taught Me
This meeting – between emotion and responsibility – became a reminder that calm isn’t always there from the start, but it can always be found again. I learned that adults, too, need to keep practicing how to grow, to face their own reactions, and to choose presence instead of defense. Perhaps it’s right there, in the stillness after the storm, that real learning happens – for both the children and for us adults.
Live today, right now. The day before yesterday was the tiger, yesterday the reflection, today the action, and tomorrow will be the rest. Maybe I’ve already learned something – perhaps even right now.
This text is a personal reflection, not a description of any specific person, place, or situation. Its purpose is to inspire understanding and shared responsibility in how we meet children.
Det är tidig morgon. Redan innan klockan slog sex hade jag plockat ur diskmaskinen, förberett allt – och ändå hunnit dricka mitt kaffe i lugn och ro.
Idag ska jag och dottern ha en dag tillsammans. Bara hon och jag. Vi ska åka till Ullared, strosa runt, prata, skratta och ta dagen som den kommer.
Det behövs inte så mycket mer än så – bara tid, närvaro och varandra.
Det känns fint att ha något att se fram emot, en dag utan krav, bara vi två.
Read this post in English ↓
A Day Just for Us – Mother-Daughter Trip to Ullared
It’s early morning. Before six o’clock, I had already unloaded the dishwasher, prepared everything – and still found time to enjoy my coffee in peace.
Today, my daughter and I are having a day together. Just the two of us. We’re going to Ullared, to stroll around, talk, laugh and simply be.
Sometimes that’s all we need – time, presence, and each other.
It feels lovely to have something to look forward to – a day with no pressure, just us.
Reflektion
Det är i de små stunderna som livet händer – innan världen vaknar och innan måsten tar plats. Att få en dag med sitt vuxna barn är en gåva som inte går att köpa i någon butik.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna bor tacksamheten. Det här inlägget handlar inte bara om en resa till Ullared – utan om något större: att få vara nära sitt barn, på riktigt. Det är kärlek i sin mest vardagliga form – stilla, självklar och så oändligt värdefull.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta bloggen och mitt skrivande? Du kan bidra via PayPal – stort tack för varje litet stöd. Pay pal
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Just nu är den bästa dagen på resten av mitt liv. Den började med glädjen över att få full pott på min första inlämningsuppgift – och slutade i reflektioner om en dröm: att någon gång delta i en Kay Pollak workshop på Morkulla.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget kom jag faktiskt iväg på ett morgonbad. Jag har så många omtänksamma badsystrar, och idag pratade vi lite om badtider. Ännu är inget ändrat – det är ju fortfarande ljust ute, men för mig hade det passat bättre att bada lite senare. Det får bli när det mörknar på morgonen.
Badet var härligt. Det var nästan lika varmt i luften som i vattnet, någon grad varmare i badet faktiskt. 11 grader på land och 12 i vattnet. Det var härligt sprudlande och så mjukt att vakna till. Höstens färger har börjat bosätta sig i omgivningen, och det gjorde sjötavlan så vacker i morgonljuset.
Jag fick tillbaka min första inlämningsuppgift från utbildningen jag just nu studerar till samtalsterapeut. Man kunde få tio poäng – och jag fick full pott.
Det gjorde mig så glad att jag var tvungen att ringa maken med en gång. Första uppgiften klar. Nu var den kanske inte så svår, så det är möjligt att fler också fick full pott. Men ändå – vilken glädje det gav! Dessutom blev som ett kvitto på att jag valt rätt väg.
En stilla morgon i vardagsrummet. Kaffet, orden och bloggen – allt på en gång, precis där dagen börjar.
En Kay Pollak workshop på Morkulla jag gärna hade gått
Jag har ju precis lagt ut mycket pengar på utbildningen jag går nu, vilket gör att jag inte har möjligheten att delta i den här workshoppen. Men åh, vad lockande det hade varit.
Tänk att få tillbringa en hel helg tillsammans med andra som, liksom jag, försöker leva mer närvarande, ärligare och mera i sitt autentiska jag. Jag tror det hade varit både spännande och lärorikt – att möta människor som lägger bort sina masker och vågar vara helt sig själva.
Kay Pollak workshop Morkulla
Jag har aldrig tidigare deltagit i något liknande event, men tanken på det väcker något i mig. Tänk att få leva ihop med Kays ord en hel helg. Att öppna upp kanaler för nya tankar, där jag påminns om att tankar bara är tankar – och att de går att byta ut.
Dessutom tränar jag mig ofta i att ifrågasätta mina egna tankar: är de sanna, vad skulle någon annan tänka, och har jag egentligen bevis för att det jag tänker är sant?
Det är en övning som förändrar mycket, och kanske är det just det som är kärnan i Kays filosofi – att våga välja tankar som gynnar en själv.
Tidigare har jag skrivit om hur tacksamhet i vardagen kan förändra hela dagen. Därför känns den här reflektionen som en naturlig fortsättning på det – att se hur tankar och tacksamhet hör ihop.
Kay Pollak och tanken om att välja sina tankar
För många år sedan var jag på en föreläsning där Kay pratade i tre eller fyra timmar. Vilka timmar det var.
Jag minns hur jag skrattade åt mig själv, åt mina egna små begränsningar – och samtidigt växte jag. De där timmarna fick mig att växa som människa, som kollega och som mig i mig.
Redan då hade jag läst hans böcker och sett hans filmer, men att se honom live, i det ögonblick där orden verkligen händer, var något helt annat. Det var inspirerande, varmt och lärorikt på ett sätt som stannat kvar.
Att längta till en Kay Pollak workshop
Jag önskar att jag haft några tusenlappar över just nu – för då hade jag åkt. Men kanske kommer ett nytt tillfälle.
För en dag vill jag sitta där, i stillheten mellan orden, och träna mig ännu mer i att välja de tankar som ger energi. Tills dess fortsätter jag min resa här – i mina studier, i vardagen och i orden som hjälper mig att växa.
“Jag tränar mig i att byta ut tankar som inte tjänar mig, mot de som får mig att växa.”
AHA – mellan raderna
Det är lätt att tänka att utveckling kräver stora steg eller resor till nya platser. Men ofta börjar växandet i det lilla – i en tanke som byts ut, i ett nytt sätt att se på sig själv. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre liv. Det är där förändringen börjar.
Mellan raderna – min röst
När jag skrev det här kände jag både tacksamhet och längtan. Tacksamhet över att ha kommit hit, att få studera något som känns rätt i magen. Men också längtan – efter djupare samtal, fler möten och att fortsätta växa i det sanna, det autentiska. Det är kanske där jag är just nu – mitt i en rörelse mot något större.
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta skapande: Stöd mig via PayPal
Fråga till dig som läser
Har du någon gång varit på en workshop eller föreläsning som verkligen förändrade något i dig? Eller har du, precis som jag, längtat efter att delta i något men fått välja att vänta? Dela gärna dina tankar i en kommentar.
Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här mer än i spår av gårdagen. Jag kan inte göra om något i gårdagen – men idag, just nu, har jag möjligheter att påverka morgondagen. Det är i alla de nu som är – där jag lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
Today is the first day of the rest of my life. Right now is the best day of the rest of my life. The joy of getting full marks on my first assignment was the beginning. It ended in reflections about a dream. I dream to one day take part in a Kay Pollak workshop at Morkulla.
Before I sat down to write this post, I actually made it out for a morning swim. I have such thoughtful swimming sisters, and today we talked about swim times. Nothing has changed yet – it’s still light outside – but I think it would suit me better to swim a little later in the mornings. That will have to wait until it gets darker at dawn.
The swim was wonderful. The air and the water were almost the same temperature, maybe a degree warmer in the lake. 11 degrees Celsius at land and 12 in the water. It was bubbly, soft, and such a gentle way to wake up. Autumn colors have started to settle around the lake, painting the scene in warm, quiet beauty.
My first assignment i my therapist training program
I just received the results for my first assignment in my therapist training program. The maximum score was ten points – and I got them all.
I was so happy that I had to call my husband right away. The first assignment, done and passed. It might not have been the most difficult task, so maybe others got full marks too. But still – what joy it brought! It also became proof that I have chosen the right path.
A quiet morning in my living room. Coffee, words, and the blog – all at once, right where the day begins.
A Kay Pollak Workshop at Morkulla I Would Have Loved to Attend
I’ve just spent quite a bit of money on the education I’m taking right now, which means I can’t afford to attend this workshop. But oh, how tempting it would have been.
To spend an entire weekend with others who, like me, strive to live more consciously, honestly, and authentically. I believe it would have been both exciting and deeply meaningful – to meet people who dare to take off their masks and be completely themselves.
Kay Pollak Workshop Morkulla
I’ve never attended anything quite like that before, but the thought of it stirs something within me. To live with Kay’s words for an entire weekend – to open channels for new thoughts, to be reminded that thoughts are just thoughts, and that they can be replaced.
Moreover, I often practice questioning my own thoughts: Are they true? How might someone else see this? What proof do I really have that what I think is true?
It’s an exercise that changes a lot, and perhaps that is the essence of Kay’s philosophy – to dare to choose thoughts that serve you.
Earlier, I wrote about how gratitude in everyday life can transform an entire day. This reflection feels like a natural continuation of that – seeing how thoughts and gratitude are connected.
Kay Pollak and the Idea of Choosing Thoughts
Many years ago, I attended a lecture where Kay spoke for three or four hours. What hours they were.
I remember laughing at myself, at my own small limitations – and at the same time, I grew. Those hours made me grow as a person, as a colleague, and as myself within myself.
By then, I had already read his books and watched his films, but seeing him live, in that very moment when the words happen, was something else entirely. It was inspiring, warm, and deeply insightful in a way that has stayed with me.
Longing for a Kay Pollak Workshop
I wish I had a few extra thousand kronor right now – I would have gone. But perhaps another opportunity will come.
One day, I want to sit there in the stillness between words, practicing even more to choose the thoughts that give me energy. Until then, I continue my journey here – in my studies, in everyday life, and in the words that help me grow.
“I practice replacing the thoughts that don’t serve me with those that help me grow.”
AHA – Between the Lines
It’s easy to think that personal growth requires big steps or trips to new places. But often, growth begins in the small things – in a thought that changes, in a new way of seeing yourself. Choosing your thoughts is taking responsibility for your inner life. That’s where transformation begins.
Between the Lines – My Voice
When I wrote this, I felt both gratitude and longing. Gratitude for having come this far, for studying something that feels right in my heart. But also longing – for deeper conversations, more genuine meetings, and to keep growing in authenticity. Maybe that’s where I am right now – in the middle of a movement toward something larger.
If you enjoy what I write and want to support my continued work: Support me via PayPal
Question for You
Have you ever attended a workshop or lecture that truly changed something in you? Or, like me, have you longed to take part in something but had to wait? I’d love to hear your thoughts in the comments.
Live today, right now. Yesterday no longer exists, except in traces of what was. I can’t redo anything from yesterday – but today, right now, I have the chance to influence tomorrow. It’s in all the “nows” that I live and breathe.
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
There are days when the words don’t want to come. When the body speaks louder than the mind and the world feels still, almost silent. Today is one of those days. Sometimes it feels as if both the body and the words need rest – as if stillness itself wants to speak. Maybe I need to step back from the words for a while, let the body have its say and let the lake, the wind and the silence take their place.
Ideas are not plentiful today. It feels as if the words have run out. It might be because of the pain in my neck, or simply because I have nothing new to tell.
In earlier years, this would have frightened me. The thoughts would come: have my words run out? Do I need help to find them again? But now I simply feel that maybe I need to rest from the words. Because they usually show themselves to be there, just behind the noise. They haven’t yet found their way into this morning – maybe they’ll arrive another day. Sometimes the words just need to rest in the body, to be rocked into a quiet song.
By the Lake
Yesterday morning at the lake. The jetties lay still and the world held its breath. Here, both the words can rest and the body can speak.
I went down to the lake to bathe. Only one of us “bathing sisters” swam; the rest of us stood with our hands above the water, letting our bodies cool down. I was first into the water and first back out again.
The feeling in my body after a swim is always wonderful. For a short while the pain disappears and my whole body fights to regain its warmth. Energy rushes through me and my thoughts slow down.
Even though the swims are wonderful and give me strength, I don’t think I’ll swim today. I’m thinking that I probably need to go to the health centre and get my neck sorted out. It’s been almost a week and a half now and the pain isn’t going away. Maybe I can get something stronger than Alvedon or Ipren, because right now it feels as if I can’t stand it any longer. I thought it was just a bit of neck pain, but the pain keeps changing and gives strange sensations in my body.
Reflection
In the past I would have been afraid that my words had run out. Now I think that perhaps it’s just like the body – it needs recovery to have strength again. The words aren’t resting to disappear; they’re resting to come back with new force.
AHA
It struck me today that words and the body are alike in some ways. When I give them rest, when I allow space for silence, both the words and the body find their way back into their own flow.
Between the Lines – My Voice
Between the pain, the swims and the silence lives a longing for balance. To dare to pause, to dare to be without words for a while – that is perhaps also a kind of strength. Life goes on anyway, and one day both the body and the words will awaken again.
If you’d like to support my writing, you can do so via PayPal here. If you’d like to receive my posts directly in your inbox, please subscribe to the blog via this link.
Final Reflection
It’s as if the body and the words work together in their own way. When one needs rest, the other carries the stillness. I think maybe this is how life tells me to slow down a little, to let the morning be quiet without rushing anything forward.
Perhaps it’s not about finding my way back to the words, but about letting them find their way back to me – when the time is right.
I live today, right now. History teaches me to rest in body and soul. Tomorrow waits out there in the future – a day I cannot live today. But what I do now can grow into something tomorrow. Right now is always, because this is where life is lived. – Carina Ikonen Nilsson
Tacksamhet i vardagen växer ur de små stunderna – som doften av kaffe, ett stilla hus och hösten som långsamt flyttar in. I den tysta morgonen vaknar kroppen mjukt och jag känner ro. Livet i husbilen får vänta en stund, men kanske blir det ändå en sista husbilshelg innan vintern tar över. Hösten bjuder in till att boa in sig, till doften av gröna tomater i sötlag och till känslan av att vara i fas med tiden.
Ibland känns det som om livet är just som himlen på bilden ovan – moln som samlas, men där ljuset alltid hittar en väg igenom. Det är där tacksamhet i vardagen bor, i skiftningen mellan mörker och ljus.
Tacksamhet i vardagen och en ny morgon
Det är en ny morgon – och jag fick förmånen att vakna till ännu en dag. Tacksamheten bor redan i kroppen när kaffet doftar varmt och mjukt, och huset fortfarande vilar i tystnad. Alla sover ännu, förutom jag. Det är min stund – den där lilla, stilla tiden innan världen vaknar.
Tacksamhet i vardagen Ljus, värme och gröna tomater
Igår fick maken och jag för oss att möblera om i vardagsrummet. Det blev så bra att jag tillbringade nästan hela dagen där. Ute ven vinden, men inne tände jag ljus i varje hörn och lät hösten flytta in på riktigt.
Ett stilla ögonblick när dagen blir till kväll. Här bor lugnet, här bor tacksamheten.
Medan ljusen brann kokade jag lag till gröna tomater – socker, ättika, nejlikor och kanel. Doften spred sig i hela huset.
Smaken av förr. Gröna tomater i sötlag – ett litet stycke nostalgi och tacksamhet i vardagen.
Förr brukade jag alltid lägga in tomater, men de senaste åren har det inte blivit av. Nu står burken där på köksbänken, och jag känner en liten barnslig förväntan på vad familjen ska tycka när de får smaka.
När det enkla får mogna i sin egen takt – precis som livet självt.
I takt med tiden
Alfred var här i fredags och hjälpte mig att få in allt från trädgården. Krukor, redskap och jord fick flytta in innan stormen kom. Vi drog upp morötterna och satte vitlök i jorden – nästa år kan jag plocka färsk vitlök direkt från vår egen trädgård. Det känns nästan ovant att vara i fas med årstiden. Ofta brukar vi ta in saker först när snön redan ligger vit över gräset.
Nu är det bara gräsklipparen och vattenslangen kvar, de får flytta in de också. I växthuset står nu rena, tomma krukor på rad. Alla spadar, krattor och trädgårdsverktyg har fått semester tills nästa vår.
Tacksamhet i vardagen. Hösten flyttar in
Kroppen börjar sakta vänja sig vid höst och vinter. Det känns skönt, nästan stillsamt, att få boa in sig. Ändå har vi inte riktigt bestämt om husbilen ska få vila helt än. Kanske blir det en sista tur – en helg till, med kaffet på gasolköket och sjön som spegel utanför fönstret.
Oavsett vilket väntar nu städningen och urplockningen. Sommarkläder, filtar och småsaker får komma in i värmen. De trivs bättre här än i en fuktig husbil. När allt är rent och klart ska husbilen få sitt tack – sitt vi ses nästa år.
Kanske är det just där tacksamheten bor. I stunden innan vi stänger, i mellanrummet mellan sommar och vinter. När vi får känna att vi hann – och att allt är som det ska.
Tacksamhet i vardagen och dess AHA
Aha… ibland handlar tacksamhet inte om stora saker. Den gömmer sig i det lilla – som doften av kaffe, känslan av att hinna före stormen och att få vara i fas med årstiden. Jag tror det är just då livet känns mest – när det är enkelt och stilla.
Mellan raderna
Mellan raderna bor lugnet. Här finns jag, i tystnaden, i vardagen, i de små rörelserna som blir mitt liv. Det är här jag andas, här jag känner – och här jag är tacksam över att få finnas. Tacksamhet i vardagen bor där när vi börjar arbeta med just tacksamhet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över det lilla – en kopp kaffe, en stilla morgon, eller att du hann före stormen?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Där sådde vi frön som kan ge oss gröda i dag eller i morgondagen – morgondagen som väntar längre fram, där borta i framtiden.
Men just nu – det är här livet händer. Just nu, och just nu finns alltid här. Det är där vi sätter våra fröer.
Gratitude in everyday life grows from the smallest moments – the smell of coffee, a quiet house, and autumn slowly settling in. In the silent morning, my body wakes gently, and peace fills the room. Life in the motorhome will have to wait for a while, but maybe we’ll take one last weekend trip before winter takes over. Autumn invites us to nest, to the scent of green tomatoes in sweet brine, and to the feeling of being in rhythm with time.
Sometimes life feels just like the sky in the picture above – clouds gathering, yet the light always finds its way through. That’s where gratitude in everyday life lives, in the shift between darkness and light.
A New Morning in Gratitude in Everyday Life
It’s a new morning – and I’ve been given the privilege of waking to yet another day. Gratitude already lives within my body as the coffee warms the air, and the house rests in silence. Everyone else is still asleep. This is my moment – that small, still space before the world wakes up.
Gratitude in Everyday Life – Light, Warmth, and Green Tomatoes
Yesterday, my husband and I decided to rearrange our living room. It turned out so well that I spent almost the whole day there. Outside, the wind howled, but inside, I lit candles in every corner and let autumn truly move in.
A quiet moment as day turns to evening. Here peace lives – and gratitude too.
While the candles flickered, I cooked green tomatoes in sweet brine – sugar, vinegar, cloves, and cinnamon. The scent filled the whole house.
The taste of the past. Green tomatoes in syrup – a small piece of nostalgia and gratitude in everyday life.
I used to make them every year, but it hasn’t happened in a while. Now the jar stands there on the kitchen counter, and I feel a small, childlike excitement about what the family will think when they taste them.
When the simple things are allowed to ripen at their own pace – just like life itself.
In Tune with Time and Gratitude in Everyday Life
Alfred was here on Friday to help me bring everything in from the garden. Pots, tools, and soil all came inside before the storm arrived. We pulled up the carrots and planted garlic – next year, I’ll be able to pick fresh garlic from our own garden.
It feels unusual to be in rhythm with the season. Gratitude in everyday life shows up in that feeling – when everything is in its place. Now only the lawnmower and the hose remain; they’ll come in soon too. In the greenhouse, clean, empty pots now stand in neat rows. All the spades, rakes, and garden tools are on holiday until spring.
Autumn Moves In – and So Does Gratitude in Everyday Life
My body is slowly adjusting to autumn and winter. It feels good, almost peaceful, to nest and let the season settle. Still, we haven’t decided if the motorhome will rest completely yet. Maybe there will be one last trip – a weekend with coffee on the gas stove and the lake like a mirror outside the window.
Either way, it’s time for cleaning and unpacking. Summer clothes, blankets, and little things will come inside, where they belong. They’re happier here than in a damp motorhome. Once everything is clean and ready, the motorhome will get its thank you – its see you next year.
Maybe that’s where gratitude in everyday life lives. In the moment before we close things down, in the space between summer and winter. When we can feel that we made it – and that everything is just as it should be.
AHA – The Small Things that Hold Gratitude in Everyday Life
Aha… sometimes gratitude in everyday life isn’t about the big things. It hides in the small ones – the smell of coffee, the feeling of being just in time before the storm, and being in tune with the season. I think that’s when life feels the most – when it’s simple and still.
Between the Lines
Between the lines lives calm. Here I am – in silence, in the everyday, in the small movements that make up my life. This is where I breathe, where I feel – and where I’m grateful just to exist. Gratitude in everyday life lives here, when we begin to truly practice gratitude.
A Question for You, Dear Reader
When was the last time you felt gratitude in everyday life – for something small, like a cup of coffee, a quiet morning, or simply being just in time before the storm?
Yesterday has already found its rest in history. There, we planted seeds that may grow into harvests today or tomorrow – the tomorrow waiting further ahead, out there in the future.
But right now – this is where life happens. Right now, and right now is always here. This is where we plant our seeds.
Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.
Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till. Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.
För en stund stannade jag upp. Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.
När siffror blir berättelser
Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror. Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag. Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig. Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.
Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det. Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.
Att fortsätta välja glädje
Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver. Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna. För att dela något äkta. För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.
Så tack, Kay. Och tack till dig som läser. Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.
En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.
Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val
Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå. Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.
Men så blev det inte den här gången. Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan. Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.
Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.
Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera. Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv. Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något. Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.
Reflektion
Ibland behöver vi inte stora gester. Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords. Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning. Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.
Fråga till dig som läser:
När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?
AHA – insikten
Det behövs inte mycket för att väcka mening. Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram. Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.
Mellan raderna
Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd. Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant. När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”. Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här: Paypal.
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser? Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket. Prenumerera här
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
