2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.
Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Foreword I’m not under a blanket in Madrid. But I am under an awning in Borås. There’s no wind. The sky is mostly cloudy, though patches of blue peek through. A bird calls out now and then. A few campers are waking up. But here, at our spot, I’m the only one awake. A blog post is about to be born. And it happens – right now, in this very moment.
The Zoo – and That Feeling That Never Quite Leaves
We arrived in Borås yesterday. We went to the zoo, as we’ve done before. And yes, I always have mixed feelings about it.
It’s beautiful to see animals you’d never encounter otherwise. To hear knowledgeable, passionate staff talk about them with warmth and pride.
But then comes that other feeling. The one that settles like a stone in my stomach.
These animals… they don’t belong here. An elephant is meant to roam far and wide – not in slow circles inside an enclosure. It doesn’t look natural. It isn’t natural.
I know zoos do a lot of good. They work to preserve species. They educate. They raise awareness. And still. I feel it every time. It’s not freedom. It’s an attempt. And sometimes… attempts just aren’t enough.
Too Hot for Animals – and for Us
It was too hot. Really too hot. And we were far from alone – crowds of people filled the paths. The animals were hiding. And the kids with us… they just weren’t as interested this time.
Maybe it was the heat. Maybe it was the crowds. Maybe we’ve just seen enough now. Maybe we’re done. That’s what my daughter and I said on our way out. We’ve done our share of the zoo.
Still, there were sweet moments. We found shade. We had soft serve. The sandwiches and pancakes we brought disappeared quickly. The kids got absolutely soaked chasing fountains in the play area – laughing until it became contagious.
In that mess of water and squeals, there was something peaceful. A pause from the heat and the crowd.
Fifty Meters of Relief – and a Night with Sausages and Cards
After the zoo, we headed to the pool nearby. Not every day you get to swim in a 50-meter pool. It was a balm. For body and soul.
We swam, jumped, played. And I felt it – here I am. Here we are. Right now.
When we got back to the camper, my husband was grilling sausages. I made mashed potatoes. Everyone ate. It wasn’t gourmet, but we were hungry – and that made it good.
Later, we played Chicago with my daughter and her partner. I had a great hand – but their strange rules meant no one actually won.
Then we headed into town. Movits were playing in the city park. I’d only seen clips my daughter had posted on Facebook and thought, “Eh, not my kind of music.” But I was wrong. There was rhythm, groove, and lyrics that spoke to me. And they were from way up north – which warmed me. Creativity is alive across the whole country.
But that’s also when it began to scratch. That other thing. The thing that didn’t sit right.
When Night Falls – and the Kids Aren’t Home
There were so many people. Music, laughter, movement. And safety – thanks to the many police officers and security guards. It felt reassuring.
But then I saw them.
The kids.
Girls and boys. None of them older than 14. Many of them barely 12 or 13. Big groups. Makeup. Tough stares. Twitchy movements. Shifty eyes.
And I knew. I knew what I was seeing.
I’ve seen it before. In my job. In real life. These are kids who are getting lost.
And it wasn’t a judgment. It was experience. I could spot the ones who had already tried things. I could see the weight they were carrying – things they should never have to carry.
And all I could think was: Where are you, parents?
What makes you not see this? Do you really think your kids are little angels? Standing there – with fire in their eyes and the wrong people around them?
It tells me they’re not angels. And it should tell you the same.
You need to wake up. Not later. Now. It’s already late.
This isn’t a path kids “end up on.” It’s a path they’re pushed onto – when no one’s holding the door closed at home.
I was furious. And heartbroken. No child should have to be grown-up at that age. No child should be navigating drugs, threats, violence – because their parents can’t be bothered to be the boring adult who says no.
That’s what parenting is. It’s being the one who says: “No. You’re staying home.”
It’s checking in. Talking to other parents. Knowing where your kids are – really knowing.
Don’t you see? It’s scared kids who carry weapons. Scared, disguised kids who need parents.
No kid should need a weapon to feel safe in town. They should be home – with you – even if it means playing boring board games.
Don’t you get it? These are scared children. They hide behind Gucci caps and fake status. But it’s not real. It’s a shield.
It’s not cute. It’s dangerous.
And it’s on us.
My Friend, Her Films – and the Question We Don’t Ask
Lastly – a soft end. I want to share my friend’s YouTube channel again. She makes short educational videos for children – about feelings, about life. She works on them late at night, after her own kids have fallen asleep. She records, edits, narrates.
100% for her kids during the day. 100% for others’ kids at night.
And I wonder… when does she take care of herself?
Or maybe – maybe that’s how she does it. Through creating. Through giving. Just like I do it here – with my writing.
Maybe that’s how we save ourselves. One sentence at a time.
Closing Words
This post held a lot. About animals that shouldn’t be in cages. About children who shouldn’t roam the streets alone. About adults who shouldn’t hand over their responsibility. And about the small things – an ice cream in the shade, a laugh in a splash zone, a friend who gives her all.
It’s easy to lose your footing in this world. But maybe, just maybe – it’s in the small, everyday moments that we find it again.
I don’t write to be liked. Im write because the world hurts sometimes – and because I know we need to look ´. I carry experience, but also hope. And the guts not to look away.
Yesterday has already laid down in history. Tomorrow waits up ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support My Writing
If you’d like to support what I do – my words, my time – you’re welcome to contribute here: paypal.me
Det här blir ett kortare inlägg. Idag är en resdag. Klockan 08.00 rullar vi iväg mot nya äventyr – men först ska tvätthögen tas om hand.
En dag i sorgens tecken – med Ozzy i högtalaren
Gårdagen blev inte alls som jag tänkt. Tvätten som skulle ha vikts ligger kvar som ett tyst monument över allt det där som inte blev gjort. I stället blev det en dag som tog plats. En sorgens dag, där Ozzy Osbournes röst fyllde högtalarna och mitt hjärta. Jag skrev som vanligt mitt inlägg – så som jag alltid gör. Det handlade självklart om Ozzy. Läs mitt inlägg om Ozzy här
Spänderbyxorna på – mot Ikea och Elgiganten
Efter skrivandet bar det av till Uddevalla för att handla. Av någon anledning hamnade spänderbyxorna på – det blev en shoppingrunda. På IKEA köpte vi nya glas, en stekpanna och tre fina burkar i serien Gladerlig. Matchar våra tallrikar.
Nästa stopp: Elgiganten. Och där, där köpte vi något som visade sig vara ett genidrag – en ismaskin! Nu kan vi lyxa till det med is, både hemma och i husbilen.
Bad, pannkakor och packning
Mat inhandlades och vi åkte hem. Maken stod för maten, och jag tog ungarna till sjön för ett svalkande kvällsdopp. När vi kom tillbaka hade han gjort pannkakssmet – så jag ställde mig och stekte. Dom pannkakorna ska vi ha med oss idag.
Borås djurpark och vidare mot Hanatorp
Idag väntar Borås djurpark och ett kärt möte med dottern och hennes familj. Efter djurparksbesöket blir det övernattning på campingen där. Och i morgon fortsätter vi till Hanatorp för att hälsa på min kusin. Vad som händer efter det? Det får vi se. Resan får ta oss dit den vill.
Men först – tvätten…
Nu måste jag faktiskt ta tag i det där berget av tvätt. Och hinna packa klart innan avfärd. Det blir ingen lång stund framför skärmen idag.
Gårdagen vilade i sorg – men idag får livet rulla vidare.
Vad tänker du?
Har du också dagar då sorgen tar plats – mitt i det vardagliga? Hur hanterar du övergången från tungt till lättare steg?
Reflektion
Mellan tvätt, pannkakor och utflyktsplaner smyger sorgen in. Det får vara så. Att skriva blir ett sätt att andas – att bära både vardag och vemod i samma andetag. Och ändå fortsätta framåt. Det är också ett sätt att leva.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Och det är dags att ta hand om tvätten. -Carina Ikonen Nilsson
#resdag #ozzyosbourne #husbilsliv #familjetid #boråsdjurpark #sorgochglädje #malixblogg #travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblogidag blir det ett kortare inlägg för det är en färd dag idag.
Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.
A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers
Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy. Read my Ozzy tribute post here
Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures
After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.
Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.
Swimming, Pancakes and Packing
Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.
Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See
Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.
But First – the Laundry…
Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.
Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.
What about you?
Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments? How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?
Reflection
Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.
Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson
Förord: Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.
Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt
Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.
Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.
Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.
Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden. Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar. Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack
Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom. Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.
Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.
Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.
En levande legend – som aldrig skulle leva
Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.
När våra hjältar faller
De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.
Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort. Rest in peace, OZZY. Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.
Musik som minnen – och minnen som musik
Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.
Men jag bor i musiken. Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.
Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek. De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet: – En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert. – En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen. – En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.
Tack Ozz, för allt du gett. För allt du varit. För att du sjöng dig in, i oss.
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.
Extrainfo
I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
I didn’t expect it to feel like this. But it does. Ozzy Osbourne is dead. And something inside me has gone quiet. Something that always used to scream.
I don’t know what to write. I just know it hurts. Ozzy Osbourne is dead.
It’s strange… I didn’t actually believe he’d live forever – and still, somehow, I did. He was always there. In the background. In my headphones. In the soundtrack of my life.
That voice that cut through everything. That carried pain, power, madness. He was never just music – he was emotion, force, defiance.
And now it’s quiet. But not really.
Because Ozzy isn’t someone you forget. He’s screamed himself into my heart – and there he stays.
I grieve him as if he were mine. Maybe he was. A part of my youth. A part of me.
I managed to write a tribute while he was still alive. Now I’m writing the other one. The one that hurts.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
– What does Ozzy mean to you?
Did you listen to him when no one else understood?
What does his voice stir in you?
Do you remember the first time you heard “Crazy Train” or “Mama, I’m Coming Home”?
This isn’t just a farewell to an artist. It’s a farewell to a piece of myself – the younger version who lived with Ozzy in their ears, who carried rage, longing, sorrow, and fire. And at the same time, a quiet promise: never to forget.
This day took a legend with it. Tomorrow will echo without his voice. But right now – in the silence after the last note – the memory still plays. Right now is what matters. -Carina Ikonen Nilsson
Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död. Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont. Ozzy Osbourne är död.
Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.
Den där rösten som skar igenom allt. Som bar både smärta, styrka och galenskap. Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.
Och nu är det tyst. Fast ändå inte.
För Ozzy är inte en sån man glömmer. Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.
Jag sörjer honom som om han var min. Kanske var han det, lite. En del av min ungdom. En del av mig.
Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här. Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
Vad betyder Ozzy för dig?
Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?
Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.
Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst. Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Det här inlägget började som en tanke om tacksamhet, men tog en liten sväng via ADHD, struktur och en soluppgång. Orden ville gå sin egen väg – och jag följde med.
Soluppgång och sömnlöshet
Idag var jag med om en soluppgång. Jo, jag vaknar ofta tidigt – men idag var det väldigt tidigt. Jag sover dåligt här i husbilen, längtar till min säng hemma. Samtidigt som jag skriver det känner jag mig otacksam. Alla har inte en husbil att sova dåligt i. Jag borde vara tacksam över att vi har möjligheten att åka ut när vi vill, njuta av friheten och lugnet som bor här i vår bil.
Nästa resa är redan planerad
Igår planerade maken nästa resa. Den ska ske redan på torsdag. Det blir till Borås Djurpark om det vill sig väl. Vi ska åka dit med Alfred och hans mamma med sambo. Dom åker över dagen – vi tar husbilen. Jag tror maken planerar något längre. Första stoppet: Borås.
Struktur, blogg och ADHD – ett virrvarr som söker ordning
Igår satt jag här och grejade med bloggen. Jag försöker strukturera upp den, lägga in kategorier som gör det enklare att hitta. Gamla inlägg från 2009 till 2013 får en egen kategori. En slags tidskapsel. Vissa texter är skatter, andra… nja. Men jag vill inte radera dem. Jag försöker ha vänliga glasögon när jag läser – och hoppas du också har det.
Att strukturera en blogg när man har ADHD – det är inte helt enkelt. För mig är det som att försöka städa ett rum samtidigt som någon hela tiden byter plats på möblerna i huvudet. ADHD innebär att fokus kan vara glasklart ena stunden och helt borta nästa. Att börja är lätt – att avsluta, betydligt svårare. Och röd tråd? Ja, den är oftast mer som ett garnnystan.
Men vet du – här på bloggen har jag ändå varit uthållig. Jag har skrivit i så många år, om så mycket. Kanske är det så att mitt sätt att ha ADHD också visar sig här: jag följer impulsen, orden kommer snabbt, jag hoppar mellan ämnen. Men jag fortsätter. Och det är också en sorts uthållighet. Det är kanske inte struktur i vanlig mening, men det är min struktur. Och med hjälp av AI får jag lite bättre överblick – även om det ibland blir många timmar med förvirrad stirrning på skärmen.
ADHD-fakta i vardagen: ADHD påverkar förmågan till planering, impulskontroll, tidsuppfattning och uthållighet. Men det påverkar också kreativitet, associationsförmåga och intensitet i känslor. För många – inklusive mig – är det inte bara en diagnos. Det är ett sätt att vara i världen.
Hemåt – och kaffemaskinen
Idag åker vi hem. Packa ihop, packa ur bilen, tvätta kläder och kolla växthuset och planteringarna. Hemma väntar kaffemaskinen. Här i husbilen blir det bryggkaffe – visst, bönor jag malt själv – men ändå inte samma sak. Jag kan skumma mjölken här också, men ärligt, vem orkar det på morgonen? Det blir en vanlig kopp med lite mjölk. Hemma smakar kaffet mer… ja, hemma.
Callouts till dig som läser
Har du också svårt att skapa struktur i din vardag – särskilt med ADHD i bilden? Vad betyder tacksamhet för dig – även de dagar då allt skaver? Har du läst dina gamla texter med vänliga glasögon någon gång?
Reflektion
Det är mycket på en gång ibland. Tacksamhet som skaver. Längtan efter sängen och kaffemaskinen där hemma. Men också en soluppgång jag aldrig hade fått om jag sovit djupt. Det slår mig att livet inte alltid behöver vara antingen eller. Kanske får det vara både och. Kanske är det där – mitt i spretigheten – som jag är mest jag.
Slutord
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stötta mitt skrivande
Vill du stötta mitt fortsatta skrivande och bloggande? Här kan du göra det: paypal.me
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.