Den här veckostatistik malix.se musik-rapporten blev en varm överraskning. Jag log när jag såg att Thåström i Karlstad inte bara blivit en läsarsuccé – den har också lockat nya vänner från andra sidan Atlanten. Musik och ord reser längre än jag kunnat tänka.
Bakom varje kurva i statistiken finns människor. Någon stannade upp mitt i sin dag för att läsa, någon annan kanske delade en länk eller skickade ett sms till en vän. Det är mer än diagram och grafer – det är möten som sker tyst, mellan mina ord och deras tankar.
Veckostatistik malix.se musik – inlägg som sjunger vidare
Musik och familjeband är som två sidor av samma mynt – båda berättar om hjärtslag som aldrig slutar.
Världen på besök
Det som började vid mitt köksbord hittar nu vägar långt utanför Sverige. Fler läsare än tidigare kommer från USA, och fler återkommer genom sparade länkar och prenumerationer. Det känns som om orden bygger en bro, från Karlstad till Kalifornien, från mina minnen till någon annans vardag.
Små steg som räknas
Även de minsta tecken på annonsintäkter känns viktiga. De visar att de långsamma stegen, de små förbättringarna i varje inlägg, gör skillnad. Det handlar inte om summorna, utan om riktningen.
AHA – mellan raderna
Musiken blev en bro. Jag skrev om Thåström för att minnas en kväll, men texten hittade människor jag aldrig mött. AHA: När jag skriver från hjärtat, utan att jaga resultat, öppnas dörrar långt bortom min egen karta.
Min lärdom
Det är i de ärliga, levande orden som kraften bor. Statistiken visar riktning – men det är känslan i texterna som bär dem vidare.
Callout till dig som läser
Vad i mina texter får dig att stanna? Är det musiken, vardagen, resorna eller kanske de små reflektionerna? Skriv gärna en rad i kommentarerna.
This week’s insights felt like a warm surprise. Seeing Thåström in Karlstad resonate so widely – and draw readers from across the Atlantic – shows how music and words travel beyond what I could picture.
Behind every curve in the stats are people pausing in their day to read, maybe share, maybe quietly reflect. It’s more than graphs – it’s silent meetings between my words and their lives.
Music and family ties tell the same deep story: rhythms that never stop.
A Global Audience
What started at my kitchen table now travels far beyond Sweden. More readers return, and many come from the United States. It feels like words build a bridge from Karlstad to California, from my memories to someone else’s everyday life.
Tiny Steps that Matter
Even small signs of ad income carry meaning. They show that steady, patient work on each post creates real movement. It’s about direction, not amounts.
AHA – Between the Lines
Music built a bridge. I wrote about Thåström to remember one evening, but the post found people I’ve never met. AHA: Writing from the heart opens doors no plan can draw.
What I Learn
True growth isn’t in numbers but in the pulse of genuine words. Stats guide me, but feelings carry the stories farther.
Callout to Readers
What keeps you coming back – music, everyday reflections, travels, or something else? Share your thoughts in a comment.
Det är fortfarande mörkt ute när kaffedoften sprider sig i vardagsrummet. Orden kändes först slut, men medan ljusen brinner vaknar tankarna till liv. Här delar jag en stilla höstmorgon, trädgårdens sista sysslor och reflektioner om hur känslor och tankar ibland lurar oss.
Det är fortfarande mörkt ute, klockan är inte mycket ännu. Kaffet doftar från koppen och jag har tänt både en lampa och två små ljus här i vardagsrummet. Jag har varit uppe en stund men först nu tog jag fram datorn. Det känns som om orden tagit slut, som om jag skriver de sista raderna här på bloggen för ett tag. Höstens suck har dragits fram och jag tror att höstens gula löv även sprider sig här på bloggen.
Men kanske är det bara en känsla. Som om tiden stannat och luften i rummet står stilla.
Tankar som går i långsam takt
Dagarna flyter på. Jag gör helt vanliga saker. Mina ambitioner innan hösten blev total har simmat ut i att inte göra. Jag känner mig fast här hemma. Morgondoppen har fått vila, promenaderna blir bara av de kvällar jag orkar gå ut med maken – och inte ens varje gång. Kanske är det sjukdomen som bromsar, eller så är det helt enkelt tid för vila.
Växthuset och trädgårdens vila
Idag lovar vädret sol, och jag har tänkt städa i växthuset. Alla tomater ska plockas, plantorna klippas ner och jorden i krukorna läggas på odlingsbäddarna som förberedelse inför nästa år. Krukor ska tvättas, tunnan tömmas och hela växthuset få sin vintervila.
gurkor som gror i växthuset
Jag undrar om jag är för tidigt ute. När gör andra trädgårdsmänniskor detta? Ändå vill jag bli klar nu, för att inte stå där i januari och inse att något blev ogjort.
Höstsysslor i trädgården
När hösten kommer finns det några enkla saker som hjälper trädgården att må bra inför nästa säsong:
Plocka in sista skörden – tomater, bönor, äpplen och rotfrukter.
Klipp ner och rensa – ta bort gamla plantor och ogräs så att jorden får vila.
Lägg på löv och kompost – ger näring och skyddar jorden under vintern.
Plantera vitlök och vårblommande lökar – vitlök sätts ofta i september/oktober och ger fin skörd nästa sommar.
Skydda känsliga växter – täck rosor, dahlia och andra känsliga plantor med löv eller granris.
Töm vattenbehållare – undvik att tunnor fryser och spricker.
Det är små, lugna steg som gör stor skillnad till våren.
Den här sommaren gav mig glädjen i att odla. Tomaterna smakade tomater, gurkorna var en fröjd att plocka och salladen fanns i överflöd – kanske lite väl mycket. Nästa år ska jag planera smartare och förså i rätt tid. Vitlök ska jag sätta snart, och lök vill jag förodla. Potatisen gav inte många knölar, men de var desto godare.
Vi planterade två äppelträd: Ingrid Marie, för den underbara smaken, och Astrakan, för att den bär minnen från filmen Utvandrarna. Jag hoppas att de klarar vintern.
Tankar och känslor som spelar spratt
Oj, det här blev många ord för någon som nyss kände att orden hade tunnats ut. Kanske var det bara en av de där tillfälliga känslorna som smyger sig in när mörkret ännu ligger kvar utanför fönstret. Tankarna kan vara så luriga. De kommer som små viskningar, får oss att tro att allt har stannat och att luften står still. Men det är ju inte alltid sant.
Ofta är de bara skuggor av oro eller trötthet, en spegel av en natt utan ro. Ibland spelar de spratt, blandar ihop en stilla stund med en slutpunkt. Kanske är det just där kraften finns – i att se att varje tanke inte behöver bli en sanning. Det kan vara just i det utrymmet, där man andas och låter tanken passera, som nya ord, nya steg och nya dagar tar sin början.
Reflektion
Den här morgonen påminner mig om att stillhet inte är slut. Att även en trög start kan bära frön till något nytt. Kanske är det just i pausen som nästa kapitel får sin form.
Mellan raderna – min röst
Under orden bor en längtan efter balans. En vila som inte är flykt utan förberedelse. En påminnelse om att naturen vet när det är tid att samla kraft.
AHA – mellan raderna
Kanske är det här egentligen en berättelse om mer än växthus och höst. När jag trodde att orden hade tystnat fortsatte de ändå att andas där inne, som en stilla rytm. Det är som om naturen och skrivandet påminner mig om att allt får gå i sin egen takt. Pauser är inte slut, de är också en del av skapandet.
The morning is still dark as the smell of coffee fills the living room. At first, I felt the words had dried up, but as the candles flicker, thoughts begin to move again. In this post I share a quiet autumn morning, the final garden chores, and reflections on how feelings and thoughts sometimes play tricks on us.
It is still dark outside, the clock barely past dawn. Coffee steams in my cup while one lamp and two small candles light the room. I’ve been up for a while, but only now opened my laptop. It feels as if the words have run out, as if I am writing the last lines here for a while. Autumn has sighed its first breath, and I imagine its yellow leaves drifting even onto this blog.
But maybe that’s only a feeling. As if time has paused and the air itself stands still.
Thoughts Moving at a Slow Pace
The days go by. I do ordinary things. The ambitions I had before autumn quietly slid into a slower rhythm of not-doing. I feel stuck at home. Morning swims have paused, evening walks happen only on nights when I have the strength to join my husband – and not even every time. Perhaps illness is slowing me down, or maybe it’s simply time for rest.
The Greenhouse and the Garden’s Rest
Today promises sunshine, and I plan to tidy the greenhouse. I’ll pick the last ripe tomatoes, cut down the plants and spread the soil from the pots onto my garden beds as preparation for next year. Pots will be washed, the rain barrel emptied, and the greenhouse allowed to rest through winter.
young cucumbers sprouting in the greenhouse
I wonder if I am starting too soon. When do seasoned gardeners do this? Still, I want it done now, to avoid standing in January realizing something was left undone.
Tips: Autumn Tasks for Your Garden
As autumn settles in, a few small steps help your garden thrive next year:
Harvest the last crops – tomatoes, beans, apples, and root vegetables.
Cut back and clean – remove old plants and weeds so the soil can rest.
Cover with leaves or compost – to nourish and protect the soil.
Plant garlic and spring bulbs – garlic planted in September or October will reward you next summer.
Protect sensitive plants – cover roses, dahlias and others with leaves or spruce branches.
Empty rain barrels – so they don’t freeze and crack.
This summer brought the quiet joy of growing things. Tomatoes tasted of pure summer, cucumbers were a delight to pick, and lettuce grew in abundance – maybe too much. Next year I’ll plan better and start seedlings at the right time. Soon I’ll plant garlic and pre-sprout onions. Our potatoes weren’t many, but they were delicious.
We also planted two apple trees: Ingrid Marie for its wonderful flavor, and Astrakan, which carries memories from the film The Emigrants. I hope both trees survive the winter.
Thoughts and Feelings That Play Tricks
Quite a lot of words for someone who just felt empty of them. Maybe it was only one of those fleeting feelings that sneak in when darkness still rests outside the window. Thoughts can be tricky. They whisper that everything has stopped and that the air stands still. But it isn’t always true.
Often they are just shadows of worry or tiredness, echoes of a restless night. Sometimes they play pranks, mixing up a quiet pause with an ending. Perhaps the real strength lies in seeing that not every thought has to become a truth. In that space—where you breathe and let the thought pass—new words, new steps and new days can quietly begin.
Reflection
This morning reminds me that stillness is not an end. Even a slow start can hold seeds of something new. Maybe it is in the pause that the next chapter quietly forms.
Between the Lines – My Voice
Beneath the words lives a longing for balance. A rest that is not escape but preparation. A reminder that nature knows when it’s time to gather strength.
AHA – Between the Lines
Perhaps this is really a story about more than greenhouses and autumn. When I thought my words had gone silent, they were still breathing inside me like a quiet rhythm. It’s as if nature and writing remind me that everything can move at its own pace. Pauses are not endings; they too are part of creation.
I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det
På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.
Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?
För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”
Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården
På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.
Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.
För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.
Hjärtat slår snabbare. Huvudet gör ont. Axlarna drar ihop sig.
Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.
Rasterna och de osynliga reglerna
Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.
Vem bestämmer lagen? Vem får börja? Vem är med?
För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.
När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.
För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.
Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”
Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.
Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över
För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.
Han sparkar lite i gruset. Går runt ensam. Pillar i fickan.
Men inuti ropar han på att få vara med.
Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.
Nycklar till delaktighet
Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:
Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.
Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu
Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.
Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.
Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.
Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.
Lekledare och nutidens skolor
I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.
På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.
Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.
Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.
Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna
Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.
På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.
Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.
Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?
När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.
Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.
Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.
För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.
Ett större perspektiv
Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.
Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.
För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.
Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.
Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.
Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.
Mellan raderna
Det här handlar inte om att ta bort rasterna.
Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.
Reflektion
För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.
Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.
Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.
Varför kan raster vara svåra för barn med NPF? För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.
Vad kan en rastvakt göra? Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.
Hur kan vi skapa struktur på rasterna? Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.
Är det bra med vuxenledda aktiviteter? Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.
Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund. Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna. När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Breaktime can be the highlight of the school day for many children: freedom, play, and friendship.
But for Oskar, it’s often the opposite – a place where the social codes are hidden, the sounds too loud, and loneliness quietly grows.
Oskar series breaktime. From Small Demands to Big Obstacles
In earlier parts of this series, we’ve seen how small demands can become huge hurdles (Part 2), how daily energy levels set the pace (Part 3), and how the safety of home creates balance (Part 4). Last week we talked about circle time. Now we step outside – to the schoolyard.
When Free Time Feels Like an Obstacle Course
During recess, children are expected to find their own place in the games. But what happens if you don’t know how to join the soccer match, or if the noise and crowding feel overwhelming?
For Oskar, breaktime can feel like another obstacle course. Where others see rest, he sees a wall of questions: “Who should I be with? What should I do? What happens if I do it wrong?”
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Body Reacts on the Schoolyard
Outside, there are no walls to soften the sounds.
Shouts. Whistles. The bumps of a football game. Chairs scraping inside the lunchroom – all mixing into a storm of impressions.
For Oskar it isn’t just annoying – his body reacts.
His heart races.
His head aches.
His shoulders tighten.
Sometimes he tries to shut down completely, just to survive the minutes until the bell rings.
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Hidden Code
The schoolyard runs on an unwritten code.
Who picks the teams? Who starts the game? Who is included?
For Oskar, it feels like everyone else already knows the rules – but no one explains them.
When he tries to join, he guesses what’s right. Maybe he runs the wrong way in the game or joins at the wrong moment. To him it’s an effort to belong. To others it may look like he’s ruining the fun.
Soon the words come: “Teacher, Oskar is messing it up!”
Each time it happens another stone drops into Oskar’s backpack. Instead of rest and friendship, breaktime becomes a reminder of being left out.
Breaktime and the Invisible Rules / When Loneliness Takes Over
From a distance, Oskar might look like he wants to be alone. Inside, he’s calling out to be included.
He kicks the gravel. Walks in circles. Fidgets with something in his pocket.
But inside he is shouting, “Please let me play.”
The difference between what adults see and what Oskar feels is huge – and the loneliness adds yet another weight to his backpack.
Keys to Participation
Recess doesn’t have to mean chaos. Small adjustments can make all the difference:
An adult nearby to step in when things get overwhelming.
Safe zones – a bench or corner where an adult is always present.
A plan for recess so choices don’t feel endless and stressful.
Breaktime and the Invisible Rules / Play Then and Now
When I went to school in the 1970s, recess monitors often led the games.
Teachers gathered children and played classics like “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget” or “Bro bro bränna”. Sometimes they helped with long ropes or started games where everyone could join.
We also created our own games, like marbles. We lined up, aimed carefully, and tried to knock over a small target to win more marbles – often staying after school to keep playing.
Play Leaders in Today’s Schools
Today, many schools still have recess monitors, but they often just watch.
Some schools are now training play leaders – older children who start games for the younger ones. It’s a beautiful idea, especially when supported by adults. Play leaders feel seen, learn responsibility, and become role models, while younger children gain a natural way into play.
Relationships Are Born in Play
I think of my own work with teenagers. On the residential unit we often joined whatever the youths were doing – card games, drawing, baking, talking in the moment.
It wasn’t about controlling, but about creating community. Everyone could join if they wanted, even those aged 14–19.
If that worked there, why not on a schoolyard?
When adults are part of the play or conversation, the risk of bullying and exclusion shrinks. Community grows, and children like Oskar naturally find a place.
Most important of all: shared play builds relationships – bridges of trust between children and adults.
A Bigger Perspective
It may sound idealistic, but imagine if we invested more resources early – in preschool and the first school years.
If children like Oskar were supported before loneliness became a habit.
Because children who don’t find belonging often drift toward others who also stand outside. When isolation meets isolation, the road can bend sharply – toward social services, investigations, even placements in secure youth care.
I’m not saying secure care is wrong; I’ve worked there. It can be necessary. But so many of the youths I’ve met might never have needed that path if, early on, adults had played with them and built relationships right there on the schoolyard.
Between the Lines
This isn’t about removing recess. It’s about making it accessible – so freedom doesn’t turn into chaos, but becomes a real chance for every child to recover and connect.
Reflection
For Oskar, recess can mean loneliness and anxiety. But with clear structures, adult presence, and small keys to inclusion, it can instead become a breathing space – a place where belonging grows.
Every time it works, a feather is added to his backpack instead of a stone.
Why can recess be difficult for children with neurodivergence? Because the rules are often invisible. A child may feel excluded when everyone else already knows how to join in.
What can a recess monitor do? Start a game, gather children, or step in when conflicts arise. That can be the difference between loneliness and belonging.
How can we create structure during recess? With visual supports, a recess plan, or a reliable safe place to go.
Are adult-led activities helpful? Yes, sometimes a guided game gives children a natural way to join, creating both safety and joyful movement.
After six parts, Oskar’s story will rest for a while. All previous chapters remain here on malix.se for you to revisit anytime. When new ideas and energy return, the journey will go on – but for now, I let the words breathe.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. — Carina Ikonen Nilsson
Skräcklenparken – minnen av de ensamkommande och samtalen som bar
Igår tog vi en promenad i Skräckleparken i Vänersborg. Gässen hade redan börjat samlas ute på vattnet, redo att följa de kallare vindarna. Hösten är på gång, det märks.
När jag gick där mindes jag alla steg jag tagit i samma park tillsammans med de ensamkommande ungdomar jag jobbade med för tio år sedan. Pojkar som gick där för att dämpa ångest och saknad efter sina mammor långt borta.
Ljuset på avdelningen – en oas av liv och gemenskap
Minnet drog mig vidare in i själva huset där vi arbetade. Det var inget extravagant. En gammal avdelning som en gång varit ålderdomshem, men som blivit en oas av liv, hopp och ångest på samma gång. Ljuset där inne var speciellt. Inte starkt, för här var det ett varmt skimmer av ljus. Kanske berodde det på den energi som bodde i väggarna. eftersom det kändes som om väggarna själva ville säga: här finns plats för er.
När man kom till jobbet fanns en härlig känsla i kroppen. Vi som jobbade där ville något. Vi såg ungdomarna – kanske inte alla, men de flesta av oss. Vi hade en energi där vi ville allas bästa, där vi tog hand om varandra och om själva avdelningen. Vi ville ungarna väl.
Dofterna blev som små resor till andra länder. Kryddor från fjärran kök blandades med doften av nyskurat. För ungdomarna städade sina rum ordentligt. De tog ut allt, skurade både tak och väggar. De visste verkligen hur man städar.
Det fanns en gemenskap som nästan gick att ta på. Ungdomarna blev glada när vi kom till jobbet. De ville att vi personal skulle trivas kanske var det för att vi gjorde allt vi kunde för att vi ville att boendet skulle vara så nära ett hem det kunde.
De som väntade
Den tiden var fylld av väntan. Varje dag bar de på frågan: får jag stanna eller blir jag utvisad? En av dem träffar jag fortfarande när jag handlar. Han jobbar där i affären nu, han har alltid med ett leende och en kram, som om tiden stannat. Han pratar perfekt svenska och arbetar hårt – ibland dubbla jobb. Redan som nyanländ fanns den där drivkraften i honom.
Alla timmar vi delade
Så många timmar sitter kvar i minnet. Kvällar i samtalsrum och inne på pojkarnas rum där vi satt med läxor, slog upp ord och tittade på sagor som vi pausade för att förklara ordens betydelse. Stunder med gode män – alla var inte så goda som ordet lovar – där jag ändå försökte få varje möte att bli tryggt.
Jag minns kvällar när vi vek julpynt och pratade om ångest. Lärde ut små övningar: handflator mot varandra för att känna energin, andas lugnt. Ibland tittade de konstigt på mig, ibland kom de senare och sa att det faktiskt hjälpte.
Och hur de lagade mat! Ofta ville de att vi personal skulle smaka på deras omeletter, kokta i tomater och lök, kryddade med dofter från fjärran. Det var mer än mat – det var samtal och hemlängtan som fick en smak.
Pojken som var arg
En pojke minns jag särskilt. Han var ofta arg. Sa dumma saker, var otrevlig. Men när jag kokade risgrynsgröt stod han där, kväll efter kväll. Han ville ha gröten – men lika mycket samtalet. Vi pratade om allt och inget: min familj, vad jag gjorde på fritiden, och om hans egen ilska.
Han sa att han bar på så mycket ilska. Att han visste att det var fel, men att han behövde någon som orkade stå ut. Jag var hans utvalda. När han blev arg brukade jag säga: Jag tror inte du menar det du säger just nu. Du är arg på något annat, men ger det till mig. Ofta stannade han då upp.
När politik blir vardag
Jag kan inte låta bli att höra politikens ord i bakgrunden. Jimmie Åkesson har kallat mångkulturen ett ”övergrepp” och en ”mardröm”. Ebba Busch säger att hon inte delar SD:s syn, men pratar ändå om att kompromissa och göra Sverige ”hemma” för dem som kommer.
För de ungdomar jag mötte var det inte debatt på tv. Det var ord som letade sig in i deras liv och blev till oro i kroppen. Där de levde i gränslandet mellan politikens hårda ord och verklighetens mjuka känslor.
Insektshotell i Skräcklanparken. Vi bygger omsorgsfullt för små insekter – men låter ibland människor i nöd stå utan skydd.
Mellan raderna – min röst
När jag tänker på den pojken vid spisen hör jag ekot från politiken. Åkessons ord om mångkulturen, Ebbas tal om pragmatism. De där orden kan lägga sig som en skugga i en ung människas själ.
Men jag såg något annat. Jag såg hur ett vardagligt samtal kan bli motstånd. Ett litet bevis på att hårda ord inte får sista ordet. Jag stod kvar, och det kanske var det viktigaste jag gjorde.
AHA – när minnen och ord möts
De här pojkarna bar två verkligheter samtidigt:
En som politiker beskrev med hårda ord.
En som de själva byggde genom språk, arbete, skratt och drömmar.
När pojken sa att han måste ha någon som står ut med hans argheter tror jag han menade: någon som kan bära mig när jag är trasig, när politikens ord inte räcker till.
Det är här politik möter psykologi – i de osynliga sprickorna där ord blir känslor.
Förklaringen bakom AHA – så hänger det ihop
Politikens nivå: När Åkesson kallar mångkulturen ett ”övergrepp” blir det inte bara en åsikt. Det blir en verklighet som ungdomarna tvingas leva i.
Verklighetens nivå: De väntade, kämpade, lärde sig svenska, jobbade. De levde den pragmatism som politiker bara pratar om.
Den psykologiska nivån: Pojkens ilska var ett rop på trygghet. När jag stod kvar blev köket och våra samtalsrum små terapirum.
Mitt AHA är just detta: ord från talarstolar rinner ner i människors vardag. De formar nätter, drömmar och hjärtan. Och i mötet mellan hårda ord och enkla samtal kan läkningen börja.
Reflektion
Skräcklanparken blev en plats där minnen och nutid möttes. Gässen flög, men deras spår stannade kvar som en påminnelse: Det vi säger om varandra formar de liv vi alla delar.
Att stå kvar – i ett samtalsrum, vid en kastrull med gröt eller vid en sjökant – kan vara den viktigaste handlingen av alla.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday we walked in Skräcklanparken in Vänersborg. Out on the water, geese had already begun to gather, ready to follow the colder winds. Autumn is on its way—you can feel it.
As I walked there, I remembered every step I once took in that same park together with the unaccompanied young people I worked with ten years ago. Boys who walked there to ease anxiety and the aching longing for mothers far away.
The light on the unit – an oasis of life and togetherness
My memory drifted back into the house where we worked. It was nothing extravagant: an old ward that had once been a nursing home, transformed into an oasis of life, hope, and, at times, anxiety. The light inside was special. Not bright, but warm, as if the walls themselves were saying: There is room for you here.
Every time I arrived at work there was a sense of quiet joy. Most of us truly wanted to be there. We saw the young people, cared for each other, and cared for the ward itself. We wanted the kids to thrive.
The scents were small journeys to distant countries. Spices from faraway kitchens mingled with the smell of freshly scrubbed rooms. The boys cleaned meticulously—removing everything, washing both ceiling and walls. They really knew how to clean.
There was a tangible sense of community. The boys were happy when we came. They wanted us staff to feel at home—perhaps because they sensed that we wanted the same for them.
Those who waited
That time was filled with waiting. Every day they carried the question: Will I be allowed to stay, or will I be deported? One of them I still meet now and then when I shop. He works in the store, always with a smile and a hug, as if time has stood still. He speaks perfect Swedish and works hard—sometimes at two jobs. That drive was there from the very beginning.
All the hours we shared
So many hours remain vivid. Evenings in conversation rooms or in the boys’ own rooms, sitting with homework, looking up words, pausing fairy-tale films to explain meanings. Meetings with legal guardians—not all as “good” as the title suggests—where I still tried to make each encounter safe.
I remember evenings folding Christmas ornaments while talking about anxiety. I taught small anxiety-reducing exercises: placing palms together to feel energy, breathing slowly. Sometimes they looked at me curiously; sometimes they later said, That helped.
And the food! Often they cooked and proudly asked us to taste their omelets simmered with tomatoes, onions, and spices from far-off kitchens. It was more than food—it was conversation and homesickness you could taste.
The boy who was angry
One boy stands out in my memory. He was often angry, said hurtful things, sometimes downright unpleasant. Yet when I cooked rice porridge he stood there evening after evening. He wanted the porridge—but just as much the conversation. We talked about everything and nothing: my family, what I did in my free time, and about his own anger.
He told me he carried so much anger. He knew it wasn’t right but said he needed someone who could endure it. I was his chosen one. When he got angry I would say: I don’t think you mean what you’re saying right now. You’re angry at something else, but you give it to me. Often, he would pause.
When politics becomes everyday life
Insect hotel in Skräcklanparken, carefully built of wood and brick to give shelter to bees and bugs – a quiet contrast to how people in need are sometimes left without refuge.
I can’t help but hear today’s political words echoing in the background. Jimmie Åkesson has called multiculturalism an “assault” and a “nightmare.” Ebba Busch has said she doesn’t fully share that view, yet speaks of compromise and making Sweden “home” for those who arrive.
For the young people I met, this wasn’t a distant TV debate. These were words that slipped into their bodies and created worry. They lived between the hard words of politics and the soft feelings of daily life.
Insect hotel in Skräcklanparken
On the way out of the park I stopped at a large insect hotel—carefully built to give small creatures shelter and warmth. It struck me how we build homes for insects, yet often close the door to people in need.
Between the lines – my voice
When I think of that boy by the stove, I hear the echo of politics. Åkesson’s words about multiculturalism, Busch’s talk of pragmatism. Those words can cast a shadow over a young person’s soul.
But I also saw something else: how an ordinary conversation can become quiet resistance. A small proof that hard words do not have the final say. I stayed. Perhaps that was the most important thing I did.
AHA – when memories and words meet
These boys carried two realities at once:
One that politicians described with harsh words.
One they built themselves through language, work, laughter, and dreams.
When the boy said he needed someone who could stand his anger, I believe he meant: someone who can hold me when I am broken—when political words are not enough.
This is where politics meets psychology—in the invisible cracks where words turn into feelings.
How this AHA fits together
The political level: When Åkesson calls multiculturalism an “assault,” it is more than an opinion. It becomes a reality these youths must live in.
The everyday level: They waited, learned Swedish, worked. They lived the pragmatism that politicians only talk about.
The psychological level: The boy’s anger was a cry for safety. By staying, I turned the kitchen and our conversation rooms into small spaces of therapy.
My AHA is this: words from the podium drip down into people’s everyday lives. They shape nights, dreams, and hearts. And in the meeting between hard words and simple conversations, healing can begin.
Reflection
Skräcklanparken became a place where memories and the present met. The geese flew on, but their traces remained—a reminder that what we say about each other shapes the lives we all share.
To stay—whether in a conversation room, by a pot of porridge, or by the lakeshore—may be the most important action of all.
Yesterday has already settled into history; tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
En regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås blev en berättelse om skrivro, ljusshopping och en långpromenad som gav både kraft och inspiration. Här får du hela dagen i ord – och receptet som sätter smak på kvällen.
Regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås – från skrivro till kvällsmat
Lördag morgon. Kaffedoften mötte tystnaden medan tangenterna smattrade. Min skrivstund är helig – en egen bubbla innan huset vaknar.
Maken dök upp, kameran redo. Han ville ut direkt, men jag var mitt i orden. Han gick själv. Tio minuter senare bröt himlen ihop. Regnet vräkte ner. Jag hörde hur det smattrade mot rutan och log lite – ibland vinner soffan. Han kom hem dyblöt och skrattade, vilket blev inga bilder i kameran.
Smaker som förbereder en regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås
Efter duschen dukade jag fram kräftor och räkor vilket egentligen var fredagskvällens orörda plan blev till lördagslyx. Katten var ute, vi åt i stillhet.
Skalen sparade jag. De fick fräsa med lök, vitlök och morot tills köket fylldes av hav och hetta. Vatten på, långsam sjudning som blir en buljong med djup. Inte alla gillar doften, men smaken är som en liten skatt att spara.
Så här gör jag buljongen
Fräs skalen från räkor och kräftor i en stor kastrull tillsammans med grovt hackad lök, morötter och vitlök tills de får lite färg.
Häll på vatten så att det täcker.
Låt sjuda i minst 30 minuter. Skumma gärna av ytan.
Sila av och använd buljongen direkt – eller frys in till soppor och såser.
På jakt efter cykel – och ljus för hela hösten
Med buljongen på låg värme styrde vi mot stan. Lillkillen och min brorsdotter hängde på. Målet var en cykel på Biltema. Där var det tvärstopp eftersom de hade slutat att sälja cyklar. Så här är cyklarna ett minne blott.
Vi gled vidare till Ikea. Där gick vi loss bland ljusen. En femhundring senare var bilen doftande av dofter som kommer att både värma och dofta underbart, nu höstens kvällar är räddade. På Citygross tänkte vi pizzafest, men brorsdottern tackade nej När vi hade tillrätt alla pizzorna hon gillade inte pizza Hon ville inte heller ha något annat. Antagligen åt hon rejält när hon kom hem, för här åt hon ingenting. Min bror hämtade henne senare.
Jag kommer att slippa stockholmsnyheterna nu under hösten.
Innan dom åkte satt jag och min lillebror och pratade om livet. Han grejade med tvn här uppe så nu har jag västnytt att se på istället för stockholmsnyheter. Eftersom jag inte vetat att det gick att få till, har jag under detta halvår suttit här och kollat stockholmsnyheter och retat mig på att vi har den där boxen nere i källaren, kopplat till vår stora tv. Där till fixade han så att jag har många filmer på netflix att se under kvällarna här
Långpromenad med kor som publik
När huset tystnade drog vi på skorna igen. Bara några regnstänk föll medan vi gick. Vägarna här är som en karta av möjligheter: byn som övergår i öppet landskap, kor som idisslar, små vattendrag som glittrar. Hackspettar och ormvråkar seglar över oss, men än har ingen av dem hamnat på makens minneskort.
En timme senare kände jag hur höften protesterade, den berättade om att natten och i morgon kommer du ha mera ont än vad som är nödvändigt. Men så är livet ibland, ibland får kroppen lida för att jag inte tänker efter innan.
Tips för perfekt ugnslax med hetta – regnig höstdag med hollandaisesås.
Framåt kvällen sjönk jag ner i soffan igen. En film som var precis lagom – lite mer spänning än jag gillar, men ändå svår att släppa.
Och i kväll, när söndagen lägger sig som ett mjukt lock över huset, ska jag laga ugnslax med hollandaisesås. Bara tanken gör mig hungrig.
Tips för ugnslax med hetta och hollandaisesås
Lägg en hel laxsida i en ugnsform. Där du sedan Salta, peppra och toppa med dill och en nypa chili.
In i ugnen, 175 °C, i cirka 20 minuter tills den är saftig men klar.
Här finns en möjlighet om du har en termometer så din lax blir perfekt. För ugnsbakad lax är en innertemperatur på 52–56 °C lagom, beroende på hur saftig du vill ha den:
52 °C – lätt rosig och riktigt saftig.
54–56 °C – genomstekt men fortfarande saftig. Så här gör du: Stick in en digital termometer i den tjockaste delen av laxsidan. Ta ut fisken när termometern visar ca 52 °C – temperaturen stiger ofta ett par grader efter att du tagit ut den, så den hamnar perfekt.
Fuskvariant på hollandaisesås en regnig höstdag
Smält 150 g smör långsamt.
Vispa 3 äggulor tillsammans med 2 msk vatten, 1 msk citronsaft och 1 tsk vitvinsvinäger över vattenbad tills den tjocknar.
Tillsätt smöret i en tunn stråle samtidigt som du vispar. Efter det smaka av med salt och mer citron om du vill.
Men det finns även en genväg att ta till om du är rätt för att såsen ska skära sig. Snabbvägen: Kör äggulor och kryddning i matberedare och låt smöret droppa i. Nästan lika lyxigt, mindre risk att såsen skär sig.
Frågor till dig som läser
Vilken är din bästa regniga höstdag?
Har du ett favoritrecept som gör mörka söndagar varmare?
Vad får dig att gå ut på långpromenad även när regnet hänger i luften?
Reflektion
Regnet gav stillhet, samtidigt som dagen fylldes av rörelse . dagens fylldes med ord, även med steg och i kökets dofter. Jag ser hur de små stunderna bär hela helgen och ger den sitt ljus.
Mellan raderna – min röst
Jag dras till det som verkligen ger kraft, nämligen att skriva, laga mat långsamt, gå där naturen öppnar sig. Det är här i de enkla handlingarna jag hittar pulsen i mitt liv.
AHA – mellan raderna
Det enkla räcker. En regnig höstdag kan bära lika mycket mening som en resa långt bort i vår husbil, om jag bara vågar stanna i den. Det är i den klokheten som jag känner att jag lever och njuter av livet.
A rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce turned into a story of morning writing peace, candle shopping, and a long walk that brought both strength and inspiration. Here is the whole day in words – and the recipe that adds flavor to the evening.
Rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce – from morning calm to evening meal
Saturday morning. The aroma of coffee met the quiet while my keyboard clicked away. My morning writing time is sacred – a private bubble before the house wakes.
My husband appeared, camera ready. He wanted to head out right away, but I was deep in my words. He went alone. Ten minutes later the sky broke open. Rain poured down. I listened to the drumming on the window and smiled – sometimes the sofa wins. He returned soaked, laughing, with no pictures in the camera.
Flavors that prepare a rainy autumn day with oven-baked salmon and hollandaise sauce
After a shower I set the table with crayfish and shrimp – Friday’s untouched plan turned into Saturday luxury. The cat stayed outside, so we ate in peace.
I saved the shells. They sizzled in a pot with onion, garlic and carrot until the kitchen filled with the scent of sea and spice. Water went in, then a slow simmer – creating a deep, rich stock. Not everyone loves the smell, but the taste is worth keeping.
How I make the seafood stock
Sauté the shrimp and crayfish shells with coarsely chopped onion, carrots and garlic until lightly browned.
Add enough water to cover.
Simmer for at least 30 minutes, skimming off any foam.
Strain and use the stock right away – or freeze for soups and sauces.
Searching for a bike – and candles for the dark season
With the stock on low heat we headed to town. Lillkillen and my niece joined us. The goal was a bike at Biltema, but no luck – they had stopped selling bikes.
A rainy autumn day
We continued to Ikea, where we happily stocked up on candles. After spending about five hundred kronor, the car smelled of vanilla and cinnamon – autumn evenings secured. At Citygross I thought of a pizza party, but my niece declined and didn’t want anything else. She probably ate well when she got home, because she didn’t eat a thing here. My brother picked her up later.
A little tech help and local news
Before they left, my younger brother and I chatted about life. He helped adjust the TV so I can now watch Västnytt, the regional news, instead of Stockholm news. For half a year I hadn’t realized that was possible, so I kept watching the wrong region and feeling slightly annoyed. He also set up several movies on Netflix for cozy autumn evenings.
Long walk with cows as our audience
When the house grew quiet, my husband and I put on our shoes again. Only a few drops of rain fell as we walked. The paths here are like a map of possibilities: a village turning into open fields, cows chewing thoughtfully, small streams glittering. Woodpeckers and buzzards sailed above us, but none landed in my husband’s camera lens.
An hour later my hip began to protest, warning me that tonight and tomorrow I might feel it more than I’d like. Sometimes the body reminds me to listen.
Tips for perfect oven-baked salmon with a kick – rainy autumn day with hollandaise sauce
Toward evening I sank into the sofa again. I watched a film with just enough suspense to keep me hooked, even if it was a little more thrilling than I usually prefer.
And tonight, as Sunday settles like a soft blanket over the house, I’ll cook oven-baked salmon with hollandaise sauce. Just the thought makes me hungry.
Oven-baked salmon with a little heat
Place a whole salmon fillet in an ovenproof dish. Season with salt, pepper, fresh dill and a pinch of chili.
Bake at 175 °C (about 350 °F) for around 20 minutes, until the fish is just done and still juicy.
Temperature tip: Use a thermometer for perfect results. The ideal core temperature for oven-baked salmon is 52–56 °C (125–133 °F):
52 °C – slightly rosy and very juicy.
54–56 °C – fully cooked but still moist. Remove the fish at about 52 °C; the temperature will rise a few degrees as it rests.
Quick hollandaise sauce for a rainy autumn day
Slowly melt 150 g (about 5 oz) butter.
Whisk together 3 egg yolks, 2 tbsp water, 1 tbsp lemon juice and 1 tsp white wine vinegar over a hot water bath until thick.
Add the butter in a thin stream while whisking. Taste with salt and more lemon if desired.
Shortcut: If you’re worried the sauce might split, put the egg yolks and seasoning in a food processor and let the melted butter drizzle in. Almost as luxurious, with less risk.
Questions for you, dear reader
What does your perfect rainy autumn day look like?
Do you have a favorite recipe for a cozy Sunday meal?
What motivates you to head out for a long walk, even when the rain is near?
Reflection
The rain offered calm, while the day filled with movement – in words, in steps, and in the scents of the kitchen. I see how these small moments carry an entire weekend and give it light.
Between the lines – my voice
I’m drawn to what truly nourishes me: writing, slow cooking, walking where nature opens wide. In these simple actions I find the real rhythm of my life.
AHA – between the lines
Simplicity is enough. A rainy autumn day can hold as much meaning as a long journey in our motorhome, if I only dare to stay inside it. In that quiet wisdom I feel fully alive.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
