Välkommen hit! I det här inlägget delar jag något jag sällan gjort förut – jag tittar tillbaka på bloggens siffror. För mig handlar det inte om siffror i sig, utan om bloggutveckling och skrivande: vad statistiken säger om vilka ämnen som berör, och hur bloggen växer framåt.
Jag skriver inte för siffror. Ändå kan siffror säga något – de kan spegla var min röst bär, vilka ämnen som berör och hur bloggen växer framåt. När jag tittar på augusti ser jag inte bara staplar och procentsatser. Jag ser berättelser om skrivande.
När Oskar-serien blev läst – både i Sverige och utanför
Under augusti klättrade Oskar-serien till toppen. Inlägg om motivation, dagsform och svårigheten att knyta skor blev de mest lästa.
Det glädjer mig att inläggen blev så viktiga, för ämnet är så viktigt. Ett barn i varje klass säger man. Här finns det så mycket som kan göra skillnad. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg att mina ord faktiskt berörde.
Nu kanske de inte direkt förändrar klassrumssituationer – en förändring tar lång tid. Men kanske sådde de ett frö hos någon, en tanke som växer vidare. Kanske fick någon en ny förståelse, eller åtminstone något att bära med sig en stund.
Reflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
Det här säger mig att jag ska fortsätta skriva om Oskar. Ämnet har så många viktiga delar: barnen själva, föräldrarna, lärarna och alla runt omkring. Till exempel – varför blir inte Oskar bjuden på kalas? Varför blir utvecklingssamtal inte något att se fram emot?
Farmor, känslor och relationer
Ett av de mest besökta inläggen handlade om att vara farmor. Det visar att de mest personliga och känslomässiga inläggen berör mest. När jag vågar skriva nära hjärtat, hittar orden sin väg.
Farmor-rollen är för mig både kärlek och smärta. I den här delen ser jag att jag inte är ensam. Någon där ute känner igen sig i ensamheten, i sorgen över att inte få kontakt med sina barnbarn.
Det här behöver fram i ljuset. Inte för att ta bort ansvar, utan för att ta bort skammen. Det gör ont varje dag, men det är viktigt att förmedla. Viktigt att leva livet, även om det inte finns plats för mig som farmor just nu.
Varje dag tänker jag på mina barnbarn. Hur har de det? Tror de att jag glömt dem? Vet de att jag älskar dem, även om vi inte ses?
Jag önskar att livet såg annorlunda ut, men så ser det ut nu. Kanske för alltid. Det enda jag kan hoppas är att barnbarnen en dag förstår – att kärleken alltid fanns där.
Husbilsliv som vardagsglädje
Mina resor med husbilen LVL² återkommer gång på gång bland de mest lästa.
Husbilsliv och bloggutveckling och skrivande – frihet på hjul
Husbilslivet är en sådan frihet. Du kan stanna där du är och måstena försvinner. Det går inte att städa i timmar i en husbil – det går fort. Det ger tid över till reflektion och relationer, och det ger mig ett lugn.
Just nu, i slutet av säsongen, känner jag både ångest och ro. Ångest för att det snart är slut. Ro för att husbilen ger mig en paus från vardagen. Men även en ro av att veta att snart är det levande ljus tider här hemma och jag kan tända i spisen nere i källaren och bara mysa.
Kanske är det igenkänningen som gör att andra läser. Kanske är det drömmen om friheten. Oavsett vilket – det gör mig glad att de här inläggen får liv, för många av mina texter föds just på våra turer.
När bloggen började tala två språk
En av de största överraskningarna var att USA plötsligt gick om Sverige i trafik. Engelska versioner av mina texter öppnade dörrar till en helt ny publik.
Det började egentligen med maken. Han sa: ”Varför skriver du inte på engelska också?” Jag tänkte: ”Ja, varför gör jag inte det?” Jag provade en gång, och en gång till. Nu har det blivit en vana.
Att det sedan är flera i USA som faktiskt läser är fantastiskt roligt. Samtidigt undrar jag vad de hittar här som är värdefullt för dem.
Att skriva på engelska blev inte bara en teknisk förändring – det blev en öppning mot världen.
Bloggutveckling och skrivande i praktiken
Statistiken är mer än siffror – den är en spegel av var mitt skrivande hittar fram.
När jag skriver nära hjärtat, blir det flest klick.
När jag delar vardagen, kommer läsarna tillbaka.
När jag vågar öppna upp på engelska, växer publiken utanför Sverige.
Kanske är det just det bloggutveckling handlar om. Inte att jaga trender, utan att se var jag själv är mest sann.
Reflektion
Augusti lärde mig att bloggutveckling och skrivande inte är antingen eller – vardag, resor, känslor och NPF ryms sida vid sida. Det är i blandningen som bloggen hittar sin styrka.
Jag har aldrig sett mig som en person som kan läsa statistik. För mig har det mest varit siffror som talat ett annat språk. Men kanske kan de här siffrorna hjälpa mig att utvecklas.
Jag har lärt mig något nytt de senaste månaderna. När jag nördar ner mig i bloggen, när jag vågar testa nytt – då utvecklas jag. Nyckelord, övergångsord och SEO var något jag tyckte var tråkigt. Nu är det nästan roligt.
Men jag jagar inte siffror. Jag skriver för att jag kan, och för att jag vill.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om statistik. Det handlar om mig. Om att jag använder varje erfarenhet – även staplar och procentsatser – för att förstå livet och skrivandet lite djupare.
Mellan raderna säger jag: Jag är på väg. Jag växer. Och jag delar den resan med dig.
AHA – mellan raderna
Statistik kan vara mer än siffror. När jag ser på den genom hjärtat blir den en karta över var mina ord hittar hem.
Det som växer mest i läsarantal är också det som växer mest i mig själv: modet att skriva om Oskar, smärtan och kärleken som farmor, friheten i husbilslivet och steget ut på engelska.
Fråga till dig som läser
Vad i ditt liv skulle du vilja skriva om – även om du inte visste om någon skulle läsa?
Tack för att du läser. Det betyder mycket för mig att få dela både vardag och reflektioner här, och att du tar dig tid att följa med på resan.
FAQ – Bloggutveckling och skrivande
?Vad menas med bloggutveckling? Bloggutveckling handlar om att följa sin egen resa som skribent och se hur bloggen växer genom innehåll, struktur och mötet med läsarna.
? Måste man förstå statistik för att utveckla sin blogg? Nej, men statistik kan ge insikter. Den visar vilka texter som berör mest och var läsarna hittar fram.
? Vad är viktigast för att bloggen ska växa? Att skriva nära hjärtat, våga vara personlig och samtidigt tänka på läsarvänlighet – som rubriker, luftiga stycken och SEO.
Stöd & prenumeration
-> Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner? Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen
Welcome here! In this post I share something I rarely do – I look back at the blog’s numbers. For me it’s not about the numbers themselves, but about blogging development and writing: what the statistics reveal about which themes resonate and how the blog is growing.
I don’t write for numbers. Yet numbers can tell a story – they can reflect where my voice carries, which themes touch readers, and how the blog keeps moving forward. Looking at August, I don’t just see charts and percentages. I see stories about writing.
When the Oskar series was read – in Sweden and beyond
During August, the Oskar series climbed to the top. Posts about motivation, daily form, and even the struggle of tying shoelaces became the most read.
It warmed my heart to see that these posts mattered, because the subject is so important. We often say: “There’s at least one child in every class.” There is so much here that can make a difference.
Perhaps my words don’t immediately change classroom situations – change takes time. But maybe they planted a seed, sparked a new thought, or gave someone something to carry with them for a while.
Reflection and blogging development and writing through emotions and everyday lifeReflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
This tells me I must keep writing about Oskar. The topic has so many vital parts: the children themselves, their parents, their teachers, and everyone around them. For example: why isn’t Oskar invited to birthday parties? Why do parent-teacher conferences become something no one looks forward to?
Grandmother, emotions, and relationships
One of the most read posts was about being a grandmother. This shows that the most personal and emotional posts touch readers deeply. When I dare to write from the heart, the words find their way.
For me, the grandmother role holds both love and pain. Writing about it reveals I’m not alone. Somewhere out there, someone recognizes the loneliness and grief of not being able to see their grandchildren.
This needs to be voiced. Not to shift responsibility, but to lift the shame from the feelings. It hurts every day, yet it’s important to share. Important to live life, even when there’s no place for me as a grandmother right now.
Every day I think of my grandchildren. How are they doing? Do they believe I’ve forgotten them? Do they know I love them even if we don’t meet?
I wish life looked different. Maybe it never will. All I can hope for is that one day they will know – the love was always there.
Motorhome life as everyday joy
My journeys with our motorhome LVL² return again and again among the most read posts.
Motorhome life and blogging development and writing – freedom on wheels
Motorhome life is freedom. You can stop wherever you are, and the endless chores disappear. You can’t spend hours cleaning a motorhome – it’s done quickly. That leaves time for reflection and relationships, which brings me peace.
Right now, at the end of the season, I feel both anxiety and calm. Anxiety that it’s ending soon. Calm, because the motorhome gives me a break from daily life. And also calm in knowing that soon it will be candlelight season at home, with the fire burning in the stove, and cozy evenings returning.
Maybe it’s recognition that makes others read. Maybe it’s the dream of freedom. Either way, I’m glad these posts come alive, because many of my words are born on our trips.
Blogging development and writing. The blog began speaking two languages
One of the biggest surprises was that the USA suddenly surpassed Sweden in traffic. English versions of my texts opened doors to an entirely new audience.
It really started with my husband. He asked: “Why don’t you write in English too?” I thought: “Yes, why don’t I?” I tried once, then again – and now it’s become a habit.
That readers in the US actually follow along feels amazing. At the same time, I wonder what they find here that’s meaningful to them.
Writing in English didn’t just become a technical shift – it became an opening to the world.
Blogging development and writing
Statistics are more than numbers – they’re a mirror of where my writing truly connects.
When I write close to the heart, I get the most clicks.
When I share everyday life, readers return.
When I dare to open up in English, the audience grows beyond Sweden.
Perhaps this is what blogging development is really about. Not chasing trends, but seeing where I am most true.
Reflection
August taught me that blogging development and writing is not either/or – everyday life, travels, emotions, and NPF (neurodivergence) all belong side by side. It’s the mix that gives the blog its strength.
I’ve never seen myself as someone who can read statistics. For me, they’ve always been numbers speaking another language. But maybe these numbers can help me grow.
I’ve learned something new these past months. When I nerd down into the blog, when I dare to try new things – that’s when I develop. Keywords, transition words, and SEO used to feel boring. Now, strangely enough, I find them almost fun.
For me, blogging development and writing is not about chasing numbers – it’s about being true to myself and letting the words find their way.
But I don’t chase numbers. I write because I can, and because I want to.
Between the lines – my voice
This post isn’t really about statistics. It’s about me. About how I use every experience – even charts and percentages – to understand life and writing more deeply.
Between the lines I’m saying: I’m on my way. I’m growing. And I’m sharing that journey with you.
AHA – between the lines
Statistics can be more than numbers. When I view them through the heart, they become a map of where my words find home.
What grows most in reader numbers is also what grows most in me: the courage to write about Oskar, the pain and love of being a grandmother, the freedom of motorhome life, and the step into English.
Question to you as a reader
What in your life would you write about – even if you didn’t know whether anyone would read it?
FAQ – Blogging Development and Writing
? What does blogging development mean? Blogging development is about following your own journey as a writer and seeing how the blog grows through content, structure, and the meeting with readers.
? Do you need to understand statistics to develop your blog? No, but statistics can provide insights. They show which posts touch readers most and where they find their way to your writing.
? What is most important for a blog to grow? Writing close to the heart, daring to be personal, and also thinking about readability – like headings, clear structure, and SEO.
Support & subscription
-> Want to read more posts about everyday life, motorhome adventures, and reflections? Subscribe here: Click to follow the blog
KonMari i vardagen kan förändra mer än man tror. När sjukdagar blev långa hittade jag ro i garderoben, sonens humor gav oss Volbeat på vinyl – och nästa vecka väntar Oskar-serien om rasterna.
Lillgrabben har varit sjuk i några dagar och vi har mest hållit oss inne. Ändå blir det lätt att dagarna flyter ihop när man går här och skräpar. Jag skriver mina listor varje morgon – mål för dagen – men oftast blir de liggande.
Till slut händer det ändå. Plötsligt fick jag energi, och den här gången gick den till garderoben.
KonMari i vardagen och känslan av ordning
Kaos-garderoben har länge stirrat på mig. Med KonMari-metoden i bakfickan började jag vika, sortera och skapa lite andrum. Kanske blev det inte så mycket som åkte till skänkes-högen, men ändå kändes det annorlunda: luft. Strukturen börjar faktiskt sätta sig nu. När jag använder KonMari i vardagen känns garderoben lättare att öppna.
Små steg med KonMari i vardagen
Allt är inte klart ännu, men i lådorna ligger linnen, t-shirts och tröjor fint vikta enligt KonMari i vardagen, så att allt får plats. Nästa steg blir att stryka skjortor och vika in dem i ordning. Jag vill också bygga om garderoben lite – en halva med hyllor och den andra med plats för klänningar som får hänga bredvid.
Därför är det en märklig men skön känsla när till och med tvätten ner i källaren blir något jag kan känna mig nöjd över. Och där i källaren står mitt gamla stereopaket och samlar damm. Trots det har jag svårt att göra mig av med det. Kanske är det dags? Vi har ju skivspelaren i vardagsrummet nu, enkel och trådlös via Bluetooth – så mycket smidigare än alla gamla sladdar.
För några dagar sedan kom sonen hem med en vinyl. En dubbel-LP med Volbeat. Han hade ett flin i mungipan och låtsades som ingenting. Jag stod i köket och rörde i grytorna när han ropade: – Carina, du har herrbesök i soffan.
Jag svarade förvirrat att det hade jag väl inte? Men han insisterade. När jag gick in i vardagsrummet fick jag syn på dem: två skivor, snyggt parkerade på min plats i soffan. Ett ovanligt tyst sällskap – men sedan vi la på en av dem fylldes rummet av liv, energi och ett härligt väsen.
Sonens gåva – Volbeat på vinyl, ett humoristiskt “herrbesök” i soffan.
Jag måste erkänna att Volbeat inte varit något jag aktivt lyssnat på tidigare. I alla fall inte förrän nu. Men sedan dessa skivor flyttade in har de snurrat många gånger. Sonens humor i hur han presenterade dem gjorde det hela ännu roligare. Att få ”herrbesök” av vinylskivor – det är humor på hög nivå i min bok.
Musikväggen hemma – Volbeat på skivspelaren och andra vinylfavoriter i rummet.
Oskar-serien – nästa veckas inlägg
Idag har jag inga stora planer mer än att jobba vidare med nästa del i Oskar-serien. Den här gången handlar det om rasterna i skolan – de där stunderna som borde vara fria och roliga, men ofta blev en kamp.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
När jag läste igenom det jag skrivit fick jag tårar i ögonen. Kanske säger det mer om mig än om texten, men ändå tror jag på riktigt att det kommer att beröra. Jag vill skriva fram både svårigheterna och en slags utopi: tänk om rasterna kunde bli en plats där vuxna deltog, där lek var något alla fick vara med i och där barn kunde känna sig både sedda och trygga.
Därför känns nästa inlägg som ett av de viktigaste jag har skrivit i serien hittills.
Till dig som läser
Brukar du göra listor för dagen? Håller du dem – eller blir de som mina, liggande?
Vad fyller du dina dagar med när du inte jobbar? Här fyller jag mina med blogg, ungdomar, hem och matlagning – och jag hinner till och med njuta av livet, ta hand om mig själv och må bra.
Reflektion
Det är små steg, som KonMari i vardagen eller en vinyl på spelaren, som gör skillnad. Det märkliga är hur sjukdagar kan bli till dagar av förändring. Ibland räcker det med en vikt tröja, en röjd garderob eller en vinyl som överraskar – och plötsligt känns livet lite lättare att leva.
AHA – mellan raderna
Att skapa ordning i garderoben är inte bara praktiskt. Det är också en symbol för att skapa plats i livet – för nya skivor, nya skratt och nya berättelser.
KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.
The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.
Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.
KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order
That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.
Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.
Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.
My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa
A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out: – Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.
I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.
I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.
Oskar Series and Next Week’s Post
Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.
When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.
That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.
Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?
What do you fill your days with when you’re not working? Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.
Reflection
The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.
AHA – Between the Lines
Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.
Oskar var trygg hemma, men världen utanför var svår. I hemmet fanns rutiner och förutsägbarhet, men i dagis och skola möttes han av krav som krockade med hans behov. Det här är en berättelse om NPF, om att känna skuld – och om hur små förändringar kan göra skillnad.
Detta inlägg är en del av Oskar-serien – NPF & skola, där jag skriver om hur vardagen kan se ut för barn som kämpar i mötet med skolan.
Det här är en berättelse om Oskar – ett barn som hittade trygghet hemma men mötte svårigheter utanför. Genom hans historia vill jag visa hur det kan vara att leva med NPF, hur små detaljer kan göra stor skillnad och hur vuxnas stöd kan vända hopplöshet till möjligheter.
Hemma fick han vara som han var
Hemma var det alltid lugnt och skönt. Där vågade Oskar ställa frågor: vilken handduk han skulle använda, var han skulle sitta vid bordet. Han fick äta maten på sitt eget sätt – ärtor, morötter och sås – utan att någon försökte tvinga honom till kött, ost eller annat.
Han ville ha maten ordnad, var sak för sig. Morötterna låg högst upp på tallriken, såsen vid sidan och ärtorna i mitten. Då blev tallriken som en hel gräsmatta av gröna ärtor.
I hemmet var allt tillåtet. Han fick lov att vara på sitt rum när det kom främmande och ingen tjatade. Framför allt visste han vad som förväntades av honom – och det gav trygghet.
NPF-fakta: För många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer är det just förutsägbarheten som skapar trygghet. Små detaljer – som ordningen på maten eller vilken handduk som är ”rätt” – kan vara avgörande för att dagen inte ska kännas kaotisk.
Fråga till dig som läsare: Kan du minnas något från din barndom som gjorde dig trygg på samma sätt?
När allt förändrades
Det var när han började på dagis som allt blev galet. Plötsligt fanns samlingen där – alla skulle sitta stilla. Man fick inte prata när man ville, och vissa barn var bråkiga och puttade på honom.
Eftersom Oskar inte tyckte om när andra rörde vid honom, slutade det ofta i bråk. Efteråt kände han dessutom alltid att de vuxna tyckte att det var hans fel.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha satt sig bredvid och sagt: – Du kan sitta här, det räcker att du lyssnar en liten stund. Vill du rita medan vi pratar går det också bra.
NPF-fakta: Krav på stillasittande, gemensamma lekar och socialt samspel kan bli överväldigande för barn med NPF. När gränser överskrids – till exempel att någon rör vid dem – kan känslorna ta över och situationer lätt spåra ur.
Fråga till dig som läsare: Hur tror du att det känns att vara i en miljö där reglerna aldrig passar ihop med ens behov?
Skolans värld
På rasterna i skolan ville ingen vara med Oskar. Det gjorde inte så mycket, eftersom han egentligen inte ville vara med de andra heller. Men ibland retade de honom, och då blev han arg och röt som ett lejon.
Det gjorde bara saken värre – för efter det retade de honom ännu mer.
Några lärare tyckte därför att han behövde skärpa sig: – Inte ska man ryta som ett lejon. Det är ju därför de retar dig.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha gått fram och sagt: – Jag hör att du är arg. Vill du ta en paus ute en stund och sen komma tillbaka?
Eller när barnen började retas: – Vet ni, Oskar är expert på detaljer. Vill ni att han visar hur man bygger den högsta koja?
NPF-fakta: För många barn med NPF blir just rasterna den största utmaningen. Där saknas vuxnas stöd, och det blir tydligt att socialt samspel inte alltid är självklart. Ibland blir känslorna för stora, och ett rytande kan kännas som det enda försvaret.
Fråga till dig som läsare: Har du någon gång sett ett barn bli retat och önskat att en vuxen hade klivit in på ett bättre sätt?
På lektionerna
På lektionerna var det svårt. Han förstod inte varför han skulle skriva samma siffra om och om igen på ett helt papper. Samtidigt kunde han inte begripa varför han behövde lära sig engelska. Han bodde ju i Sverige – varför i hela världen skulle han då prata engelska?
Så kunde det ha varit: En lärare kunde ha sagt: – Vi skriver siffror för att träna handen och hjärnan att samarbeta. Men du kan också rita dem i mönster – vill du göra det?
NPF-fakta: Barn med NPF behöver ofta förstå varför något är viktigt för att kunna hitta motivation. Uppgifter utan tydligt sammanhang kan kännas meningslösa – och frustration tar snabbt över.
”Skärp till dig”
Ofta möttes han i skolan av kommentarer som: – Du behöver bara skärpa till dig. Sluta med det där, annars lär du dig aldrig.
Därför kändes det alltid som att allt var hans fel.
Men han hade behövt höra något helt annat: – Jag ser dig. Jag förstår att det är svårt. Vi hittar en lösning tillsammans.
NPF-fakta: Många barn med NPF får höra just detta: ”Skärp dig.” Men för ett barn som redan kämpar blir det inte en hjälp – utan ännu ett bevis på att de inte duger som de är.
Oskar hatade skolan
Till sist hatade han skolan. Fast ”till sist” kom tidigt. Redan efter några veckor i klass 1 började känslan växa. Efter sommarlovet mellan ettan och tvåan blev det ännu värre, och redan efter andra veckan i årskurs två kändes det som om eländet aldrig skulle ta slut.
Andra barn retades, Oskar blev arg och vuxna tillrättavisade honom.
Mamma blev trött
Livet kändes orättvist. Mamma var trött efter jobbet – men också av alla samtal från skolan. Varje gång telefonen ringde och skolan berättade vad Oskar gjort, fylldes han därför av skuld.
Han började tro att det var hans fel att mamma var så trött. Han var ju den jobbige.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: När skolan ringde kunde de ha sagt: – Oskar hade det tufft idag, men vi hittade en lösning tillsammans. Han klarade faktiskt att knyta sina skor själv efter att vi övat tillsammans.
Den dagen knöt han inte bara sina skor. Han knöt också en känsla av att vara sedd.
NPF-fakta: När ett barn kämpar i skolan påverkas hela familjen. Samtal, möten och oro blir vardag för föräldrarna – och barnet känner ofta skulden långt innan någon säger det högt.
Fråga till dig som läsare: Har du upplevt hur ett barns kamp i skolan påverkar hela familjen?
Resan slutar inte här….
Men Oskars resa slutar inte här. Skolan fortsatte att ställa krav – och frågan blev hur både han och de vuxna omkring honom kunde hitta vägar framåt. Det är i de mötena, mellan barnets behov och skolans värld, som nästa del av berättelsen tar vid.
Vill du läsa fler delar av Oskars berättelse? Besök navet för Oskar-serien där alla inlägg samlas.
Reflektion
Att se Oskar handlar inte om att förändra honom – utan om att förändra förutsättningarna runt omkring. Små anpassningar, ett annat ordval eller ett ögonblick av förståelse kan betyda skillnaden mellan hopplöshet och hopp.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna i Oskars berättelse finns en längtan: att få vara tillräcklig som man är. Det här är något många barn bär inom sig – och något vi vuxna kan möta, om vi väljer att se.
FAQ – Oskar, NPF och skolan
Vad betyder NPF? NPF står för neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD och autism.
Varför reagerade Oskar så starkt på små saker? För barn med NPF kan rutiner och detaljer vara avgörande för tryggheten. När något ändras känns det ofta som hela världen rämnar.
Vad kunde skolan ha gjort annorlunda? Små anpassningar, tydliga förklaringar och vuxna som ser barnet kan göra hela skillnaden.
Är det vanligt att barn med NPF känner skuld? Ja, många barn tar på sig ansvaret när vuxna blir trötta eller frustrerade – trots att det inte är deras fel. Men det gäller inte bara barn med NPF. Även barn utan diagnos känner sig ofta ansvariga när något blir fel, eller när föräldrar bråkar.
Hur kan man stötta ett barn som Oskar? Genom att se styrkorna, ge alternativ och bygga motiverande omständigheter. Framför allt genom att visa att barnet duger som det är. Men först och främst handlar det om att bygga relationer – och det är lika viktigt för alla barn, inte bara för de med NPF.
Lev idag just nu igår finns inte kvar den bor i historian. Morgondagen den ligger där borta i framtiden. Det är här i nuet just nu vi lever och andas i. Här kan vi sätta fröer för framtiden. /Carina Ikonen Nilsson
Oskar was safe at home, but the world outside was hard. At home he had routines and predictability, but in preschool and school he faced demands that clashed with his needs. This is a story about neurodivergence, about guilt – and about how small changes can make a big difference.
This post is part of the Oskar-series – NPF & school, where I share stories about everyday struggles and the school system.
This is the story of Oskar – a child who found safety at home but met struggles outside. Through his journey, I want to show what life with neurodivergence can look like, how tiny details can matter, and how adult support can turn hopelessness into possibilities.
At home, he could be himself
Home was always calm and safe. There, Oskar dared to ask questions: which towel he should use, where he should sit at the table. He was allowed to eat his food in his own way – peas, carrots and sauce – without anyone forcing him to eat meat, cheese or something else.
He wanted his food arranged, each part separate. Carrots on top, sauce on the side, and peas in the middle. Then the plate looked like a green lawn of peas.
At home, everything was allowed. He could go to his room when guests came, and no one nagged. Most importantly, he knew what was expected of him – and that gave him security.
NPF fact: For many children with neurodivergence, predictability creates safety. Small details – like the order of food or which towel is “right” – can be crucial to keep the day from feeling chaotic.
Question for you as a reader: Can you remember something from your own childhood that made you feel safe in the same way?
When everything changed
It was when he started preschool that everything fell apart. Suddenly there was circle time – everyone had to sit still. You couldn’t talk whenever you wanted, and some children pushed him around.
Because Oskar disliked being touched by others, it often ended in fights. Afterwards, he always felt the adults thought it was his fault.
What if it had been different: An adult could have sat next to him and said: – You can sit here, it’s enough if you listen for a little while. If you want to draw while we talk, that’s fine too.
NPF fact: Demands for sitting still, group play and constant social interaction can be overwhelming for children with neurodivergence. When boundaries are crossed – like being touched – emotions can easily take over and situations escalate.
Reader question: How do you think it feels to be in an environment where the rules never fit your needs?
The schoolyard
During recess at school, no one wanted to play with Oskar. That didn’t bother him much, because he didn’t really want to be with the others either. But sometimes they teased him, and then he got angry and roared like a lion.
That only made things worse – because after that, they teased him even more.
Some teachers therefore thought he just needed to pull himself together: – You shouldn’t roar like a lion. That’s why they tease you.
What if it had been different: An adult could have stepped in and said: – I hear that you’re angry. Do you want to take a break outside and then come back?
Or when the children started teasing: – You know, Oskar is great at details. Do you want him to show you how to build the tallest fort?
NPF fact: For many children with neurodivergence, recess is the hardest time. There is little adult support, and it becomes clear that social interaction is not always obvious. Sometimes feelings grow too big, and roaring can feel like the only defense.
Reader question: Have you ever seen a child being teased and wished an adult had stepped in in a better way?
In the classroom
Lessons were difficult. He didn’t understand why he should write the same number over and over again on an entire sheet of paper. At the same time, he couldn’t understand why he had to learn English. He lived in Sweden – why in the world would he need to speak English?
What if it had been different: A teacher could have explained: – We practice writing numbers to help your hand and brain work together. But you can also draw them into patterns – do you want to try?
NPF fact: Children with neurodivergence often need to understand why something matters in order to find motivation. Tasks without clear meaning can quickly feel pointless – and frustration takes over.
“Pull yourself together”
At school, he often heard comments like: – You just need to pull yourself together. Stop that, or you’ll never learn.
Therefore, it always felt like everything was his fault.
But what he really needed to hear was something else: – I see you. I know this is hard. We’ll find a solution together.
NPF fact: Many children with neurodivergence hear these exact words: “Pull yourself together.” But for a child who is already struggling, they are not helpful – only more proof that they are not good enough.
Oskar hated school
In the end, Oskar hated school. But “in the end” came quickly. After just a few weeks in first grade, the feeling grew. After the summer break between first and second grade, it got even worse. Already by the second week of year two, it felt like the misery would never end.
Other children teased, Oskar got angry, and adults corrected him.
Mom grew tired
Life felt unfair. Mom was tired after work – but also tired from all the calls from school. Every time the phone rang and the teacher told what Oskar had done, he felt a wave of guilt.
He began to believe it was his fault that mom was so tired. After all, he was the difficult one.
What if it had been different: When the school called, they could have said: – Oskar had a tough day, but we found a solution together. In fact, he managed to tie his shoes by himself today after we practiced together.
That day, he didn’t just tie his shoes. He also tied a knot of feeling seen.
NPF fact: When a child struggles in school, the whole family is affected. Meetings, phone calls and constant worry become daily life for parents – and the child often feels the guilt long before anyone says it aloud.
Reader question: Have you experienced how a child’s struggle in school affects the whole family?
The journey does not end here
But Oskar’s journey doesn’t end here. School continued to demand more – and the question became how both he and the adults around him could find ways forward. It is in those meetings, between the child’s needs and the school’s world, that the next part of the story begins.
Seeing Oskar is not about changing him – but about changing the conditions around him. Small adjustments, a different choice of words, or a single moment of understanding can mean the difference between hopelessness and hope.
AHA – Between the Lines
Between the lines of Oskar’s story lies a longing: to be enough just as he is. This is something many children carry – and something we adults can meet, if we choose to see it.
FAQ – Oskar, NPF and School
What does NPF mean? NPF stands for neuropsychiatric functional variations, such as ADHD and autism.
Why did Oskar react so strongly to small things? For children with NPF, routines and details are crucial for safety. When something changes, it often feels like the whole world falls apart.
What could the school have done differently? Small adjustments, clear explanations, and adults who see the child can make all the difference.
Is it common for children with NPF to feel guilt? Yes, many children take responsibility when adults are tired or frustrated – even though it is not their fault. But this is not only true for children with NPF. Many children without diagnoses also feel responsible when something goes wrong or when parents argue.
How can you support a child like Oskar? By seeing their strengths, offering alternatives, and creating motivating circumstances. Above all, by showing that the child is enough as they are. But first and foremost, it is about building relationships – and that is important for all children, not only those with NPF.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”/ Carina Ikonen Nilsson
Det här är inte ett vanligt blogginlägg. Det är en hyllning, en hälsning och ett hjärtslag.
Min son fyller år idag. Orden här är tillägnade honom – men också till mig själv, till minnet av den dagen då jag blev mamma. I mina texter brukar jag skriva om vardagen, om husbilsliv, reflektioner och små stunder som får betydelse. Men just idag handlar det om något större, något som alltid finns kvar: kärleken mellan ett barn och en mamma.
Det här är min gåva till dig på din dag, min son. Och för alla er som läser – kanske väcker det egna minnen, egna stunder av den där villkorslösa kärleken som förändrar allt.
Idag fyller du år
Jag minns den dagen som om det vore igår. På morgonen satt jag på en mattelektion. Efteråt gick jag hem, med huvudet fullt av siffror men också av tanken på att städa och baka äppelkakor. Dagen innan hade jag plockat äpplen hos min kusin, och nu stod hela köket fullt av frukt och formar. Doften av äpple fyllde huset.
Mitt i allt det där vardagliga ringde telefonen. Först ville de bara ta lite extra prover, så jag och din pappa åkte in till barnmorskan och hem igen. Jag fortsatte att skala äpplen, som om livet bara skulle rulla på. Men sedan ringde de igen, och den här gången blev allt annorlunda.
Natten kom, och så gjorde också du. Jag tyckte att hela rummet sken när du låg där för första gången. Allt förändrades i samma stund.
Alla minnen jag bär
Det finns så många minnen som bär mig genom åren. Ditt första leende. Din första tand. Dina första steg. Alla gånger musiken lockade dig till högtalaren. Första gången du cyklade iväg på egen hand. Alla sagostunder på kvällarna, där jag berättade historier som tog bort din skuld om en morgon blivit stressig.
Jag minns när vi gick till tandläkaren första gången, när du sjöng Imse vimse spindel, och när du fick dina nya skor med kompasser på. Du sa: “Nu vet jag hela tiden var jag är.”
Jag ser oss gå genom höstens lövhögar på vägen till dagmamma Eva. Lars, hennes make, blev snabbt din favorit – och du blev hans. Jag minns hur stolt du var den dag du blev storebror. Du sa att du skulle göra allt för att din lillasyster skulle tycka om dig. Och när jag svarade att du bara behövde vara dig själv, att du dög precis som du var, lyste du upp.
En gång när jag låg sjuk i magsjuka tog du hand om din lillasyster på ditt eget lilla vis. Ni satt i sängen tillsammans med ett kexpaket och ni tog hand om mig, fast du själv bara var några år gammal. Jag kan fortfarande se er båda där, mitt i leken, mitt i omsorgen. Nu du och din kamrat var kära i samma flicka i småskolan. När du i skolåldern satt här hemma och sydde på massa märken på en kavaj för du ville vara punk. Alla gånger vi spelat Backgammon.
Så många vardagar. Så många stunder. Så mycket kärlek.
En hyllning till idag
Idag är din dag. Den dag som för alltid är inskriven i mig. Oavsett var livet tar oss, oavsett avstånd eller närhet, så finns du alltid här inne.
Du var den största gåvan då – och du är det fortfarande.
Reflektion
Att minnas är ibland som att öppna en låda av både glädje och saknad. Födelsedagar blir till påminnelser – inte bara om åren som gått, utan om allt det som varit: doften av äpplen i ett kök, små händer som håller fast, skratt, tårar och sagor på kvällarna.
Kärlek är inte beroende av avstånd. Den finns där ändå, i varje minne och i varje hjärtslag.
Hipp hipp hurra!
Hipp hipp hurra för dig idag, min älskade och fantastiska son! Idag är det din dag – en dag som alltid kommer vara speciell för mig, för det var då allt började.
Jag firar dig i hjärtat, med alla minnen, med all kärlek och med all stolthet över att få vara din mamma. Må ditt nya år bli fyllt av glädje, värme och ljus.
Grattis på födelsedagen, Felix <3
Jag har tidigare skrivit om din födelsedag när du fyllde 20 år – den texten finns här: 20 år – då är man vuxen
Krabbornas stormöte i Kungshamn blev helgens höjdpunkt. Mellan klippor, havsbad och vardagliga stunder i vår LVL² fick vi uppleva naturens små mirakler. Det är just de ögonblicken som blir till minnen att bära med sig.
Det här skrev jag igår, men jag sparade det till idag. Orden fick vila en stund och under morgonen fyllde jag på med ännu fler upplevelser. Ibland växer en dag i efterhand och blir större när man får se den både från insidan och med lite distans.
Krabbornas stormöte i Kungshamn – en halvtimma av mirakel
Dagen började spännande. Nere i havet vid båtarna hade krabborna storsammanträde. Kanske var det ett årsmöte, eller kanske bara en kamp om revir.
När en krabba närmade sig en annan reste de sig och bröstade upp sig. Till slut backade ofta den ena i sidled, som om den mött sin överman. Det såg både roligt och fascinerande ut.
Att sitta still och iaktta blev ett mirakel i sig. Vi tre satt där i över en halvtimma och följde krabbornas små dramer.
En av krabborna fick komma upp på land en kort stund. Ingen av oss vågade röra den, så maken fick lägga tillbaka den i havet.
Promenad bland kala berg och måsungar
Vid strandkanten låg många maneter, därför blev det inget bad just då. Istället tog jag och maken en promenad, medan lillkillen stannade kvar på campingen.
Vi gick över en vik och vidare uppför en lång trappa. Den ledde till kala berg där utsikten var både storslagen och krävande. På toppen såg vi båtar segla förbi, medan måsarna skyddade sina ungar.
De kala bergen där höstens färger redan börjat ta plats.
Fiskespö, balans och omtanke
Jag hade tagit med fiskespö och kastade några gånger. Ingen fisk nappade, men det spelade mindre roll. Själva kastet och indraget gav mig ro, nästan meditativt.
Fiskestunden gav ro, även utan fisk. Bilden är tagen av maken med hans nya kamera.
När vi fortsatte över klipporna blev terrängen svår. Maken höll min hand när det blev farligt, och ibland fick jag ta omvägar. Han sa, med både rädsla och förvåning i rösten, att jag blivit gammal. Jag tog inte illa upp, för han hade rätt.
Trots det klarade vi det, och bergsklättringen blev ett redigt träningspass.
Badet vid stegen
Till slut fann vi en badstege. Vi tittade noga, och inga maneter syntes. Jag var varm och trött, men också glad. Så jag tog av mig kläderna och klev ner i vattnet. Svalkan var ljuvlig. Några bränntrådar kändes, men det gjorde inget. För man ångrar inte ett bad – bara de bad man inte tar.
Fåglarnas närvaro
Dagen fylldes av fåglar som gjorde oss sällskap.
En liten fågel som stod stadigt på sin sten.
Ett helt gäng småfåglar samlade för en måltid.
En gås som sträckte ut vingarna i vattnet. Fotograferad av maken.
Eftermiddagen och grilldoften
Senare på eftermiddagen tittade solen fram. Jag lade mig i solen och somnade, för att vakna av att jag snarkade.
Maken grillade, men själv kände jag mig färdig med grillandet för i år. Han däremot, och lillgrabben, njöt av maten. Vi satt ute vid vår LVL² – jag fixade med bloggen, medan maken kollade sina hästar.
Garaget, krabbfisket och kvällen
Jag tog tag i husbilens garage och fixade lite ordning. Där hittade jag ett krabbfiskespö.
Vi gick ner till bryggan där krabborna haft stormöte tidigare. Med kycklingbitar och hamburgare som bete lyckades vi locka fram hungriga krabbor. En fick komma upp på land, men maken fick lägga tillbaka den i havet.
Hemfärden och höstens närhet
Idag packar vi ihop och styr hemåt. Ännu en helg med LVL² är gjord. Fler minnen har samlats, och dem ska jag bära med mig genom vintern.
Snart är det tid för levande ljus och eldar i kaminen i källaren. De stunderna är också vackra – att se lågorna sluka vedträden och känna värmen.
Kanske blir det bad även i vinter. Det återstår att se.
Frågor till dig som läser
Har du själv upplevt naturens små mirakler på en camping eller vid havet?
Är du en sådan som tvekar inför ett bad – eller hoppar du i direkt?
När blir dina små stunder stora i dig? Vad eller vilka påverkar dig?
Slutord
Helgen fylldes av små mirakler: krabbornas möte, måsarnas vakande, fiskespöets rytm, makens hand, svalkan i havet, solens värme, grilldoften och kvällens krabbfiske. Livet visar sig i det lilla, i ögonblicken som blir till minnen.
Reflektion
Jag ser att jag fortfarande väljer att delta. Även när stegen vinglar finns det så mycket att uppleva. Miraklerna bor i det enkla – som att våga bada, eller bara ligga still i solen och snarka lite.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna visar texten att jag ser mirakler i det lilla. En krabba, en fågel eller ett bad blir stora upplevelser när jag väljer att stanna upp. Jag är ärlig med min sårbarhet – att balansen sviktar och att åldern gör sig påmind – men jag låter det inte stoppa mig. Istället väljer jag att delta, att leva fullt ut.
Det här säger också att jag bär en livslust som fortfarande vill framåt. Jag vill påminna både mig själv och den som läser att livet aldrig är för litet för att rymma mirakel.
AHA – Mellan raderna
Trots svajigheter och balans som inte alltid bär, väljer jag ändå. Jag väljer att leva livet fullt ut, fortfarande och ännu. Livet är inte slut – det behöver upplevas, och det är jag som ska leva det.
”Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
The crab meeting in Kungshamn became the highlight of the weekend. Between cliffs, sea swimming and everyday moments in our LVL², we experienced nature’s small miracles. These are the moments that turn into memories to carry with us.
I wrote this yesterday, but saved it for today. Sometimes words need to rest, and when they do, they often grow bigger in the morning light.
The Crab Meeting in Kungshamn – Half an Hour of Miracles
The day started with excitement. Down by the boats, the crabs were having a big gathering. Maybe it was their annual meeting, or maybe just a matter of defending their territory.
When one crab approached another, they raised themselves, showing off their size. In the end, one usually backed away sideways, as if realizing it had met its match. It was funny and fascinating at the same time.
Simply sitting still and watching became a miracle in itself. The three of us watched the crabs for over half an hour.
One of the crabs came up on land for a moment. None of us dared touch it, so my husband put it back into the sea.
Walking Up the Cliffs
Along the shore, jellyfish floated, so swimming was not an option just then. Instead, my husband and I went for a walk, while our youngest stayed behind.
The bare cliffs, already touched by the colors of autumn.
We crossed a bay and climbed a long staircase up to the bare cliffs. The view was both demanding and breathtaking. From the top, we saw sailboats and motorboats passing by, while seagulls guarded their young.
Fishing Rod, Balance and Care
I had brought a fishing rod and cast a few times. I didn’t catch any fish, but that didn’t matter. The important thing was the movement – the throw and the reel-in – a rhythm that gave peace, almost meditative.
Fishing gave peace, even without a catch. Photo by my husband with his new camera.
The rocky path was difficult. My husband held my hand through the dangerous parts, and sometimes I had to take a detour. With a mix of fear and surprise in his voice, he said that I had become older. I didn’t get upset, because he was right.
Even so, I made it through, and the climb became a proper workout.
Swimming at the Ladder
Eventually we found a ladder down into the sea. We looked carefully: no jellyfish in sight. I was warm, tired, but happy. So I took off my clothes and stepped into the water.
The coolness surrounded me. A few jellyfish threads brushed against me, but that didn’t matter. Because you never regret the swims you take – only the ones you don’t.
The Presence of Birds
The day was filled with birds keeping us company. A small bird stood firmly on its rock. A flock of sparrows picked at the ground. And a goose stretched its wings, almost dancing across the water.
A small bird that kept us company by the water.A flock of sparrows gathered for a meal.A goose stretching its wings, almost dancing across the water.
Afternoon Sun and the Smell of Barbecue
Later in the afternoon, the sun broke through. I laid down, enjoying its warmth, and fell asleep – only to wake up from my own snoring.
My husband grilled, but I felt finished with barbecuing for the year. He wasn’t done, and our youngest enjoyed it too. We sat outside by our LVL² – I worked on the blog while my husband checked his horses.
Garage Order and New Crab Adventures
I organized a bit in the motorhome’s garage and found a crab fishing rod. With some leftover chicken and hamburgers, we went back down to the pier. The crabs happily accepted our offerings. One came up on land, but my husband had to put it back into the water.
Going Home and the Nearness of Autumn
Today we pack up and head home. Another weekend with LVL² is done. More memories gathered – ones I’ll lean on during winter.
Soon it will be time for candlelight and the fire in the basement stove. Those moments are also beautiful – to watch the flames consume the wood and feel the warmth.
Maybe I’ll keep swimming during winter. I haven’t decided yet.
Closing Words
The weekend was filled with small miracles: the crab meeting, the seagulls watching, the rhythm of the fishing rod, my husband’s steady hand, the sea’s coolness, the warmth of the sun, the barbecue smell, and the evening crabbing. Life shows itself in the small things, in the moments that turn into memories.
Reflection
I see that I still choose to participate. Even when my steps are shaky, there is so much to experience. Miracles live in the simple – like daring to swim, or just lying in the sun and snoring a little.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, the text shows that I carry an eye for the small that becomes big. A crab, a bird, or a swim grow into miracles when I choose to see them that way. Even my vulnerability – shaky balance and an aging body – is part of the story. But it also shows that I refuse to let it stop me. I still choose to live, fully present.
AHA – Between the Lines
Life doesn’t end just because it sways. On the contrary – it needs to be lived, still and yet again. AHA – it’s in the experiences, not in perfection, that life becomes whole.
”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is still waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”
/ Carina Ikonen Nilsson
Questions to You, Dear Reader
Have you ever experienced nature’s small miracles at a campsite or by the sea?
Are you the kind of person who hesitates before a swim – or do you just jump in?
When do your small moments turn big within you? What or who influences you?
Support & Subscribe
Do you want to read more posts about everyday life, motorhome adventures and reflections? Subscribe here – and get new posts straight to your inbox.
Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
