Tidig morgon – ja, men det är alltid härligt när dagen börjar med sol. Midsommaraftonen har anlänt, och allt är förberett: sillen och potatisen väntar i kylen, jordgubbarna likaså. Snart bär det av till Ödeborgsvallen för traditionsenligt firande.
Midsommar – en svensk kärlekshistoria
Midsommar är en av våra mest älskade traditioner. En hyllning till ljuset, grönskan och gemenskapen. Med blomsterkransar i håret, dans runt stången, musik, skratt och god mat skapas minnen för livet. Det är något magiskt i luften – sommarens hjärtslag.
Familjebesök och små ögonblick
Igår kom min brorsdotter hem till oss. Hon tillbringade mest tiden inne hos lillkillen, men några glimtar av henne fick jag allt. Jag hade packat med badkläder – bara utifall att – men badlusten fanns visst inte där i år.
En kväll med min bror
På eftermiddagen kom även hennes föräldrar och hämtade henne. Min lillebror är sällan här, men när han kommer uppskattas det extra mycket. Vi satt ute på altanen i solen, trots att vinden gjorde oss sällskap. Det blev en härlig kväll fylld med samtal, skratt och det där efterlängtade lugnet man får när man umgås med någon som alltid funnits där. Sådana stunder är få – vi har alla fullt upp med våra liv – men just därför känns de extra värdefulla.
Musikpaus & återhämtning
När kvällen sänkte sig hade jag och maken en musikkväll. Vi satt i soffan och bara lyssnade. Inget bokskrivande igår – ibland behöver man ge orden vila för att kunna hitta nya.
Så idag firar vi inte bara midsommar- utan även de där små stunderna som betyder allt Önskar dig en Härlig Midsommar!
Trevlig midsommar! Ta hand om dig och de dina. Njut av värmen och allt härligt som är just i den här tiden.
Visste du att…
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Midsommar har rötter i förkristen tid? Den firades ursprungligen för att hylla solen och naturens krafter vid sommarsolståndet – en tid då man trodde att jorden var som mest magisk och fruktbar.
Midsommarnatten ansågs magisk? Enligt gammal folktro kunde man drömma om sin framtida kärlek genom att plocka sju (eller nio) olika blomster och lägga dem under kudden.
Midsommarstången inte är ursprungligt svensk? Den kom troligen till Sverige från Tyskland under medeltiden, men har blivit ett av våra mest älskade midsommarinslag.
Älvor och väsen sades dansa i midsommardimman? Förr trodde man att naturväsen var extra aktiva under midsommarnatten – vissa la till och med ut små gåvor för att hålla sig på god fot med skogens makter.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.
Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat
Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.
Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.
Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.
Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.
Skrivkvällar och bokdrömmar
Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.
AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.
Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag
Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.
Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.
Att våga – trots ångest och tvivel
Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.
Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.
Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.
Avslutning:
Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.
Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.
Ibland föds berättelser där vi minst anar det. Den här texten handlar om en sådan stund – en saga som växte fram i en husbil, under ett täcke, medan ett barn grät och saknade sin mamma. Det blev början på något större än jag först förstod. En saga, men också en resa tillbaka till skrivandet, till modet – och till mig själv.
Morgon med kaffe och kattskrället
Då var det morgon igen. Kaffet står bredvid mig och katten är ute på äventyr. Himlen är klarblå, och något i mig säger att det kan bli en riktigt fin dag idag.
En seg start – men sen tog det fart
Igår började dagen segt. Jag gick mest och skrotade här hemma. Klippte lite i tomatplantorna – sådär som man sett folk göra på TikTok. Men sen, plötsligt, hände något. Jag tog tag i Vinghästen i skymningen på riktigt.
Sagans födelse i husbilen
Ni vet den där sagan jag berättade för Alfred när han sov över i husbilen? Han var ledsen och hade svårt att somna. Det var då vinghästen föddes. En saga som viskade sig fram mellan godnattsånger och mormortrygghet. Sedan i lördags har jag skrivit massor. Redan på söndag morgon satt jag med datorn i knät och skrev vidare. Och igår var det omöjligt att låta bli.
Sju kullar, två pojkar och en bevingad häst
Jag håller på att ge liv åt en barnbok. En berättelse om Alfred och Tom som färdas över sju kullar – på en gammal, klok häst med vingar. Där träd gråter och tystnaden är mjuk. AI ska få hjälpa till med bilderna, men jag tänker också rita några illustrationer själv. Det här är ett hjärteprojekt.
Drömmen som fortsätter i vaket tillstånd
Inatt drömde jag om sagan, och det var också det första jag tänkte på när jag vaknade. Just nu är jag mitt i skapandet av bok två – inte alls som jag först tänkt mig. Den tar en ny riktning, som jag inte riktigt såg komma. Och det är spännande.
En profetia från förr
För många år sedan var det en kvinna som sa till mig: ”Du ska inte göra det du gör. Jag ser dig skriva barnböcker.” Då arbetade jag med flickor i en behandlingsmetod och kunde inte alls se det framför mig. Men här är jag nu. Med bokidéer, bildtankar och en saga som bär mig.
Bokdrömmar – i fysisk form eller digitalt?
Jag har ännu inte bestämt mig om Vinghästen i skymningen ska tryckas som fysisk bok, eller bara finnas som e-bok och talbok. Oavsett form – det blir en bok. En bok som föddes i husbilen när Alfred var ledsen och ville hem till mamma.
Orden jag aldrig glömmer
De här känslorna som bor i kroppen just nu – de har varit här förr. Jag minns när jag kom hem till maken efter en sen kväll i Göteborg. Jag sa: ”Nu ska jag skriva en bok.” Han svarade lite halvt på skämt: ”Ja ja, vi får se hur det blir med det.” Men jag glömmer inte hans ögon i det ögonblicket. Där och då bestämde jag mig för att visa att jag kan – trots ADHD och dyslexi.
Det har inte alltid varit enkelt. Med ADHD kommer tusen idéer, men svårt att fånga en i taget. Och dyslexin – den gör att bokstäverna ibland springer åt olika håll. Men vet du? Jag skriver ändå. Med känsla, envishet och ett hjärta som vill berätta. Det kanske inte blir perfekt, men det blir äkta. Det blir mitt.
ADHD och dyslexi – det är också en del av mig
ADHD handlar inte bara om att ”inte kunna sitta still”. För mig innebär det ofta att hjärnan är som ett fyrverkeri – fullt av idéer, känslor och projekt. Det är kreativt, men också utmattande. Fokus kan vara svårt att hålla, särskilt när allt känns lika viktigt. Men när jag fastnar för något, som sagan om vinghästen, då finns det inget som stoppar mig.
Dyslexi betyder inte att man är dålig på att läsa eller skriva – det betyder bara att man bearbetar språk på ett annat sätt. Ibland springer orden iväg, ibland blir stavningen ett litet äventyr i sig. Men berättelserna? De bor där ändå. De växer och vill bli skrivna. Och jag har lärt mig att min väg får vara krokig, så länge den leder framåt.
Jag skriver alltså inte trots mina diagnoser – jag skriver med dem. De är en del av mig, och kanske är det just därför berättelserna känns som de gör.
En annan klang
Men igår, när jag visade honom arbetet med sagan, hörde jag en annan ton i hans röst. Något i honom insåg att jag menar allvar. Den där klangen i rösten – den värmde.
En bok för barn – men också för oss vuxna
Boken riktar sig till barn mellan 6 och 10 år. Hästen är gammal och klok. Alfred och Tom är två nyfikna barn som lär sig om livet. Mormor är med – men som en biroll, den berättande rösten.
Allt är ord. Allt är bilder.
Det var länge sedan jag kände mig så fylld av ord och bilder. Allt snurrar kring Vinghästen i skymningen. Varje tanke tycks vilja bli en del av berättelsen.
Och oj – nu blev det visst ett helt inlägg om bara detta!
Nu ska jag lämna bloggen för en stund och fortsätta skriva på boken. Tack för att du läste. Jag önskar dig en fin dag – och ta hand om dig.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Det är i nuet just nu vi lever i.
Fakta: ADHD och Dyslexi
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig, reglera känslor och hantera impulser. Många med ADHD är kreativa, nyfikna och snabbtänkta – men har också svårt att sortera bland alla intryck.
Dyslexi är en språklig funktionsnedsättning som innebär svårigheter att automatisera läsning och stavning. Det påverkar inte intelligens – tvärtom har många med dyslexi ett starkt bildtänkande, god berättarförmåga och hög kreativitet.
Cirka 5–7 % av befolkningen har ADHD. Dyslexi förekommer hos ungefär 5–8 %.
Att skapa med ADHD och dyslexi är ibland utmanande – men också full av möjligheter.
Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.
Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.
Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.
När stillheten gör sig påmind
Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.
Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.
Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.
Sill, potatis och en nyfiken smak
Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.
Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.
En förmiddag med Alfred
Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.
Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.
Matte i sandlådan och glass i solen
När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.
När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.
Pokémonkramar och ett sista farväl
Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.
När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.
Ett samtal som slöt cirkeln
Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.
Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna. ”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.
När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga: ”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”
En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad. Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.
Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.
Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.
Avslutande ord
Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts. Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.
Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!
Idag började dagen tidigt. Här hemma i soffan blev det en kopp kaffe innan jag gav mig iväg för att hämta Alfred. Fritids är stängt idag, och eftersom hans mamma jobbar fick han vara hemma hos oss. När han var hämtad och lämnad hemma igen, åkte jag direkt till verkstaden. Bilen ska få service.
Efter att ha lämnat bilen blev det en rask promenad hem i den kyliga blåsten. Jag hade bara blus och kortbyxor på mig, så det blev lite kallt – men det löstes snabbt med en värmande kopp kaffe. Kopp nummer två och den sista för dagen.
Hemma med barn och vardagsliv
När jag kom hem satt lillkillen och Alfred redan och käkade frukost. Lillkillen hade hämtat Alfreds tandborste från Hubilen, så efter maten blev det tandborstning. Nu sitter de inne på lillkillens rum. Lillkillen spelar och Alfred bygger med Lego som han tagit med sig hemifrån. Det är så fint att se dem tillsammans.
Väderomställning och paviljongliv
Igår hade jag gjort det riktigt mysigt i paviljongen. Filtar och kuddar var framme, gardinerna dragna så att det blev som väggar – perfekt inför det utlovade regnet. Men idag blåser det rejält, så jag fick plocka undan filtarna och kuddarna igen. Gardinerna är åter snörade med sina remsor. Redan när jag gick från verkstaden kände jag att vinden var kylig.
Växthus, vila och vardagslyx
När vi kom hem från vår lilla campingtur igår var vi alla trötta. Men ändå blev det lite pyssel i växthuset och en snabb runda i trädgården. Sedan var det vila som gällde. Maken lagade maten, och jag bäddade ner mig i paviljongen med en filt och tog en tupplur. Maken hade tagit ut TV:n, så jag satt där ute senare och kollade på nyheterna. Så enkelt men så rogivande.
Grönska och växtglädje
Jag har redan hunnit gå ut till växthuset i morse. Där bor små, små tomater på plantorna – och gurkorna trivs också! Basilikan och oreganon växer så det knakar, och även odlingarna utanför växthuset är i full fart. Här finns det verkligen massor att skörda framöver. Det är en sådan glädje att få följa allt som växer.
Dags för lek och närvaro
Nu ska jag gå och roa Alfred en stund. Tack för att du läser min blogg och delar vardagen med mig. Vi hörs snart igen – ta hand om dig!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu,igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Det blev sagan ”De två pojkarna med sin vinghäst och de sju kullarna” för lilla Alfred när han skulle sova. Jag tror faktiskt inte att den sagan finns nedskriven någonstans – inte än i alla fall. För igår kväll föddes den i vårt lilla sovrum i husbilen. Alfred var ledsen, längtade efter sin mamma. Men två omgångar av Vargsången och början av vår nya saga gjorde att han till slut somnade. Vi hann bara till den tredje kullen – sedan sov han gott.
Just nu håller jag faktiskt på att skriva ner sagan som e-bok. Den kommer du snart kunna ladda ner här på bloggen. En liten gåva från mig till dig och alla små öron som behöver magi vid läggdags.
Morgonkaffe i stillhet
Nu sover han fortfarande. Jag sitter här i husbilen med mitt morgonkaffe och låter tystnaden vila. Gårdagen var full av bad och sol. Ja, så mycket sol att jag brände mig och fick ta skuggan på eftermiddagen. Både Alfred och lillkillen blev också lite röda, trots solkräm – men inte farligt röda. Faktum är att det klär lillkillen lite, han som mest sitter inne. Nu har huden fått smak på solen och kroppen fylls av D-vitamin.
Bad, lek och en skygg badkruka
Jag tog en promenad till affären under dagen – maken gick dit två gånger. Hans berömda löfte om ett dopp? Det backade han ur. I år igen. Han skyllde på att han var upptagen med annat. Jag förstår verkligen inte hur han klarar värmen utan att bada. Det var ju inte ens kallt i poolen! Jag kunde bada i över en timme utan att frysa, och barnen – de ville aldrig gå upp. Vi fick faktiskt tjata upp dem till slut.
Gömme, igelkottar och kvällsäventyr
När poolen stängde för kvällen hade barnen fortfarande spring i benen. Så de gick ut på campingen och lekte gömme. Hur det ens går till på en camping är lite av ett mysterium – men de lyckades. Under leken hittade de en igelkott. Alfred hade aldrig sett en sådan innan och var först lite rädd. Men efter en stund vågade han sig fram och titta på den. Maken matade den med korv – det kanske inte är det mest naturliga för en igelkott, men den verkade glad.
Töreboda camping – en pärla vid Göta kanal
Vi hade en riktigt härlig dag här på Töreboda camping. Det är en fin plats: rent, fräscht och välskött. Till och med gräsmattorna är alltid kortklippta. Priset för platsen ligger på 450 kronor per natt – men då ingår allt: duschar, pool och service utan dolda avgifter. Campingen ligger dessutom vackert vid Göta kanal, med gångavstånd till stan. En liten pärla. Här är fina bilder inne från den lilla staden som är så gemytlig och trevlig. Om tre veckor har dom festival här.
Snart bär det av hemåt
Idag är det dags att packa ihop. Barnen ska bada en sista gång innan vi styr hemåt. Jag tar med mig minnet av igelkotten, kvällssagan, solens hetta och stilla morgonkaffe. Och förstås – en början på en saga som kanske en dag landar i någons bokhylla som en liten nedladdningsbar e-bok.
Tack för att du läser min blogg. Jag hoppas du får en fin dag – ta hand om dig och din stund.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Under markisen i Töreboda – drömmar, tält och framtidsplaner
Inledning
Just nu sitter jag under vår markis, med nybryggt kaffe och blå himmel över Töreboda. Livet i husbil har sin egen rytm, och i dag är en sån där morgon där allt känns stilla men fullt av förväntan. Dottern och hennes son kommer på besök, och jag ser fram emot en dag fylld av närvaro. Men innan de kommer – några rader från mig till dig.
Morgon i Töreboda
Natten bjöd på många drömmar, men jag har sovit gott. Kaffet är fortfarande varmt, och himlen är klar utan ett enda moln. En bättre start på dagen är svårt att få. Här sitter jag och bara njuter av stunden.
Studentfirande och kvällsgrillning
Igår var det studentfirande här i byn – och det märktes! Hela byn vibrerade av musik och glädje. Någon egen högtalare behövdes inte, det spelades överallt. Vi anlände lite efter 16.00, men lillkillen hann ändå med ett bad innan kvällen. Sedan grillade vi och tog en promenad längs Göta kanal. Det låg inte så många båtar och väntade på broöppning, men stämningen var lugn och somrig.
Från tält till husbil – och kanske tillbaka igen?
Bredvid vår husbil står två tält. Det väcker minnen. En gång ville jag så gärna tälta, och jag köpte till och med ett tält. Men maken sa bestämt nej – där går hans gräns. Så det blev husvagn i stället, och sedan husbil. Många byten har det blivit genom åren, och ännu återstår den där sista husbilen. Kanske en Bürstner eller Knaus – båda känns rätt.
Ändå drömmer jag ibland om tält. Det ser så mysigt ut – nära naturen, enkelt och äkta. Tänk att vandra i fjällen, slå upp ett tält, sova under stjärnorna och fortsätta nästa dag. Men verkligheten knackar på: jag är 60 år med ett diskbråck som bråkar och en höft som trilskats i 20 år. Fjällvandring blir det nog inte. Men en tur till Stekenjokk kanske? Där får man ändå uppleva fjällvärlden – från förarsätet.
Norrland – trots allt
Vi trodde att vi lämnat Norrland för gott. Men i år blir det nog en resa dit ändå. Lillkillen har aldrig varit där, och alla som bott hos oss har fått följa med upp någon gång. Så nu är det dags även för honom. Jag tycker att alla borde se Norrland minst en gång i livet – landskapet är som ett destillat av hela Sverige.
Planer på en helg vid havet
Igår ringde vår kille som flyttade hemifrån för ett år sedan. Han befann sig i Halmstad, i en liten sjöbod vid havet – hans flickvän har tydligen en sån charmig plats. Han visade runt via Facetime, och det såg magiskt ut. Det finns både bad och fiske där, och vi bestämde oss för att ta husbilen dit en helg. En ny liten utflykt att se fram emot.
Avslutning
Nu är det dags att starta dagen på riktigt. Dottern och Alfred kommer snart. Jag önskar dig en riktigt fin dag – en sån där dag som blir precis så bra som du vill ha den. Har du varit i Norrland? Har du några egna smultronställen i vårt avlånga land?
Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon Just nu gäller
Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.
Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.
Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit? Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.
Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla
Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu. Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.
Men ändå kommer tankarna: Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.
Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?” Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.
Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns. Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom. Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.
Att fortsätta leva, mitt i galenskapen
Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver. Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.
Men jag slås av en tanke. Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör? Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?
Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull. Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.
Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker. Det händer – oavsett vad vi gör. Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.
Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa. När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla. Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd. Motstånd mot hatet, mot hopplösheten. Så vi fortsätter leva. Med omtanke, med respekt. Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack. Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.
Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.
Men jag vet att de kommer tillbaka. Särskilt till midsommar. Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul. Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.
Ett liv som rullar på ändå
Men nu är det en ny tid. En tid då vi inte får vara med. En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.
Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården. I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.
Vi hade en vilodag i torsdags. Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.
Ett barnbarn på besök
Igår kom Alfred på besök. Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.
Och där ramlade känslorna dit igen. Jag trodde de hade stillat sig. Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.
Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans. Göra små utflykter.
Men Alfred kommer få komma hit ibland. Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.
Jag hade velat ha alla barnen här. Men så är läget inte just nu. Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.
Midsommar närmar sig
Midsommar närmar sig med stormsteg. Hjälp. Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt. Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.
När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.
Jag undrar hur de mår? Vad ska de göra under midsommar? Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu. Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.
Sorgen – varför skriver jag om det?
Varför skriver jag om det här? En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.
Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad. Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam. Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon. Men ändå fortsätter jag skriva.
Sorgen finns kvar, men den äter mig inte
Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont. Men den är inte längre förlamande. När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.
Jag ser solen. Känner värmen. Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.
Jag väljer. Väljer att plantera. Att tvätta fönster. Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.
Sorgen finns där, men livet levs ändå. Jag lever. Känner. Lär mig saker. Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.
Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.
Livet är förutsägbart och oförutsägbart. Kanske är det just det som är att leva.
Hur är det för dig?
Ömsom regn, ömsom solsken. Hur har du det just nu? Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.
Hur mår jag egentligen?
Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180. Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.
Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.
Vad jag upptäcker hos mig själv
Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.
Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.
Vad vill jag ta med mig vidare?
Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.
Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten. Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.
Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.
Avslutning
Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.
Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser. Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.
Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?
Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.
#tjänstledig #tid #livskraft #gränser
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller. /Carina Ikonen Nilsson
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.