Att längta till är en förmån som gör mig gott. Just nu längtar jag till sommar, treatment sol, och ljumna kvällar.

Så långt i från varma kängor och jackor som möjligt längtar jag till nu. Att vakna upp en tidig morgon i maj, sitta på altanen med datorn i knät och skriva, höra fåglarna som skriker efter kärlek, höra humlor och bin som letar efter råvaror, känna doften av kaffet som står bredvid och bara väntar på att drickas av mig. Strumplösheten, sandaler även om mina inte är av plast utan med läderremmar.

Att vakna på morgonen dra klänningen över huvudet och bara kunna gå ut. Att tidigt en morgon ta med kaffe och hunden ner till sjön för att njuta av solen som vaknar. Min skapare vad jag längtar, efter vår dofternas berusning.

Längtar till de gula små solarna som brukar visa sig på backen, innan maskrosorna har installerat sig på vår gräsmatta. I och för sig gillar jag maskrosor med, men jag gillar det där förspelet. Innan allt exploderar till sommaren, jag längtar till innan explosionen. Till de där dagarna när solen lyser på himmelen och jag smyger mig ut, efter mina tecken på vår.

Eller när man kommer till ett ställe vitt av vitsippo,r som gör mig förundrad och bara är i havet av sippor.

Längtar till den där första ljumna kvällen i förtältet, när allt är installerat. Längtar till rött vin på altanen, med en massa myggor som i och för sig slutit avtal med mig om att inte sticka mig för ge mig illa kliande märken. Där sprack min längtan, för just det avtalet finns inte att få. Jag får kapitulera och börja lära mig längta, till de där kliande myggbetten istället.

Sitta ute på altanen när jag och barnen gjort sådana där härligt god mackor med massvis grönt och de där tomaterna som till och med luktar tomat. Trånar efter färska kryddor som håller sig längre en den dagen jag inhandlade dom, basilika, timjam, och rosmarin i mörkgrönt i stället för grågrönt.

Oj, nu hittade ritblocket fram i tankarna längtar efter att sitta och bara rita i en hel dag. Låta pennan liksom treva sig fram över blocket och bara rita utan förbehåll utan mål.

Jag är en sommar människa, fast ändå inte, jag är en försommar människa. Fast ändå inte, jag är en innan explosions människa, som bara älskar den dagen då stumporna åker av för att det är vår i luften.

Nu är det inte många månader kvar, nu är det bara någon få månad kvar innan stumpor och skor, nej förresten inte skor mina fötter är känsliga så utan skor blir det tyvärr aldrig gör för ont.

Snart kan vi gå utan strumpor men, med skor. För nu är det snart vår, visst är det magiskt snart vår.

Snart är den magisk våren här…..

En bra bok är aldrig fel…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 januari 2013

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

En bra bok är aldrig fel, no rx det är inte helt fel att ligga och läsa bra bok när man är mindre frisk och har ont i halsen. Det är inte heller helt fel att ha en bra bok att läsa när man legat i sängen i flera dagar och sovit mera än man borde. Nej då är en bra bok något som inte alls gör ont att läsa.

Den bra boken var en fantastiskt bra bok vid namn, and DELHIS VACKRASTE HÄNDER.

Den som har författat den bra boken är en man vid namn Mikael Bergstrand. Trotts att han skrev om en allt för grå vardaglig trygghetsväktare som räknade dagar, online månader och år sedan sin skilsmässa med frun så var boken inte tråkig en enda rad. Dessutom fick man en vacker insyn av den indiska kulturen.

Boken fick jag av min systerdotter som gav mig den vid mitt förra besök hemma hos dom. Då jag fick den sa jag nått om att jag lovade inget men den kan ligga till sig hemma på nattbordet. En månad eller till och med mindre än en månad fick den ligga till sig. Öppnade den efter att jag legat och sovit i nästan ett dygn.

När jag hade öppnat den och läst första raden så var det svårt att slita sig. Nu så här när en ny dag blivit till morgon. Känner jag att jag saknar min vän, Mr. Gora som han kallades av sin indiska vän.

Tänk jag ska till och med läsa mera av just denna författare när jag gick in på hans hemsida hittade jag flera böcker som jag blev intresserad av. Låt barnen komma till mig ska bli min kommande bok som jag ska läsa.

Nej som sagts innan en bra bok är aldrig fel, fel är aldrig en bra bok.

Innan den boken Plöjde jag även igenom den där mera underbordet boken som alla pratar om men ingen läst utan att bli röd om kinderna. Ni vet den där boken Femtio nyanser av honom av författaren El James.

Kan ju även erkänna att även jag blev generad och sex var det inte sparsmakat med. Samtidigt som det var en rätt så skruvad bok som skapade rädslor inom mig. Men boken skapade mera känslor om hur utlämnad kvinnan var till sina egna tankar känslor. Ensamheten i sin otäckaste skuld när du inte har någon möjlighet att byta tankar med någon. Även om boken inte handlade om misshandel i den bemörkelse som jag syftar till, då jag tänker på kvinnor som blir slagna gång på gång. Nu ser jag oftare sorgen, gillar sorg gillar det mörka, sorgsna. Tänker att det säkerligen inte är så som man ska tänka då man läser boken med det gör jag.

För jag ser en osäker ung kvinna som är helt i händerna på en lika osäker man, men som har förmånen att dölja sin sårbarhet bakom en fasad som som kostar pengar. Men han blir ändå den med störst förlust. Nu är det mycket erotik i boken. Men ändå känns det och syns i texten att det är en kvinnlig författare. Män skriver mera rakt på och så är det klart.

Boken tog mig tre dagar att läsa ut, och det är till och med så att jag funderar på att läsa nästkommande bok. Detta för att stilla mina tankar om hur hon i sin sårbarhet reder ut det. Gör hon det? Blir hon stärkt av det? Eller faller hon offer för samma sorts kyla på andra sätt.

Jag gillar egentligen inte just denna sort av litteratur, gillar inte heller att vänta vet inte ens om jag behöver att vänta kanske finns den redan ute.

Men just den boken med alla de femtio nyanser av honom, är en bok som jag ändå inte orkar med i följd. Nu vill jag ha en sådan där underbar bok igen som mera är i verkliga livet på ett mera vardagligt kärt sätt en till Mr. Gora bok.

2013 är ju redan här.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 januari 2013

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Oj jag såg nu att jag inte skrivit något på detta året. Sex dagar har gått, patient inte ett ord från mig.

Illa gjort av mig. Jag vill först och främst passa på att önska alla en god fortsättning på detta ännu lite nya året. 2013tänk vad åren går. Jag har inga nyårslöften och hade jag haft det så hade jag förmodligen brutit var enda ett av dom redan nu. För mig är det bäst att inte ha, sales för jag vill inte bryta.

Men jag tänker i alla fall att detta år ska bli ett bra år, decease men att jag tar dag för dag. Ett sätt för mig att göra dagen bra och till min är: att jag inte ser mig som ett offer. Jag väljer hur jag ska uppleva och ta hand om saker.

Jag tänker att jag ska äta sunt och jag ska inte börja att röka igen. Gjorde ju det lite dumt förra året under några månader, vilket var en stor dumhet.

Detta år ska jag låta bli med sådana dumheter.

En annan sak som gör att året blir bra är att jag börjar läsa mera böcker igen. Under förra året, visst läste jag en del böcker men som alltid var det facklitteratur, vilket gjorde att jag känner att jag börjat tröttna på alla termer och tankar. Så nu har jag lovat mig själv att jag får hitta tillbaka till min lust att läsa, på ett annat sätt.

Jag vill få till mera lässtunder sådana dära stunder när jag flyter bort av andras ord som skapar tankar i mig. Här känner jag att jag behöver inputs, av andra, vilka böcker läses just nu som är mera skönlitterära.Kanske kommer jag igen slå mig till ro i Fågelströms böcker som jag tycker så mycket om. Vet ju i och för sig att Pelle Sandstrak skrivit en ny bok, Men nej, inte nu nu vill jag har mera romanliknade berättelser, Så hans bok får vänta känner jag.

Tips på böcker tar tacksamt emot.

Ett annat sätt för mig att koppla av och få livskvalitet, är att spela spel. Oj, oj, nu vet jag att det blir rynkningar på vissa näsor och veck i vissas pannor. Men jag gillar Data spel. Nu är jag inte någon WOW fantast sorry det skulle ta för mycket av min tid.

Jag gillar färg glada bollar men har även en förkärlek till Travian. Byggar spel.

Har hitta en sidan med lite olika spel som jag lovat mig själv att jag bara ska in och nosa på här tänker jag till och med struktur. Inte lägga ner all ledig tid och låta saker försvinna. Strukturen blir till av schema och klocka. Ska till och med skriva kontrakt med mig själv, om hur jag får eller inte får bryts mina egna uppsatta regler så är det ajöss med spelet jag spelar.

Just sånt är viktigt för mig att jag ställer klocka för annars flyter timmar förbi som inte ska flytas förbi. Men ändå är det så som jag vilar mina tankar och får lugn och Lilla sonen har hittat det för länge sedan och nu tänker jag prova vill undersöka vad det är som fångat honom i spelet så jag ska in om nosa på det. För några år sedan spelade vi Stronghold tillsammans kanske är detta Mindkraft något som vi kan göra tillsammans nu. http://www.minepick.com/

Lev idag just nu Imorgon är en helt annan dag.

Vårt gamla 2012 blir snart ett nytt 2013

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 december 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Vill passa på att

Önska alla ett Gott slut

på 2012

och ett Gott nytt

2013!

Må alla era önskningar slå in.

Snart är det vår och sommar igen 🙂

Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 december 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig. I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade. Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det. Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade. Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste. Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak väldigt allvarlig. A saker gör man.

Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

Vissa dagar kunde jag nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

förhållningsätt………….

Skolan i Färgelanda, skyddar sig med Åtgärdsprogram.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 december 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Men det hjälper inte en liten flicka eller pojke.

Nu är artikel några dagar gammal men ändå aktuell. En ständigt nygammal nyhet som sätter ärr långt upp i livet. Så även om artikeln är några dagar gammal, purchase så kommer inte såren i den lilla flickan försvinna tyvärr. Dom kommer sitta i länge.

Såren har även gjort att den lilla flickan insett att alla vuxna är inte vuxna alltid. Vissa vuxna väljer att inte se, inte agera. Väljer att titta åt ett annat håll. Vad är det dom vuxna är rädda för?

Vad är det som gör att vissa vuxna tycker det är okey att barn till och med blir misshandlade på sin arbetstid?

För det är ju egentligen det skoltiden är. Det är våra barns arbetstid.

Inte någon skulle acceptera och gå tillbaka till ett arbete, där kamrater och chefer tycker det är helt okey att några få misshandlar en kollega.

Flickan går i Skolan här i Färgelanda. Det spelar ju inte någon roll vart det sker men nu ligger det nära. Bara några hundra meter bort är det en flicka som mår dåligt. Som blir utsatt, några vuxna ser men har skydd framför sina ögon. Skydden gör att någon blir utsatt för mobbning och misshandel.

Skolan säger att dom vidtagit åtgärder. Jo, kanske har dom gjort ett försök, men de har ändå inte gjort tillräckliga försök.

För en liten flicka blir utsatt.

En lite flicka går till skolan varje dag, vet inte då hon går om hon kommer hel hem. Hon känner inte trygghet när hon går till skolan. Mamman till flickan kan inte skydda sitt barn, för vi har skolplikt i det här landet. En mamma går här i Färgelanda med oro i magen för hennes flicka.

Skolan har vidtagit åtgärder säger dom.

Men hjälper det?

Hjälper det flickan?

Försvinner klumpen i magen för att skolan skyddar sig med att, de vidtagit åtgärder?

Känner flickan sig helare mera duglig, för att skolan kapitulerat och tittar åt ett annat håll?

Är det mera okey att misshandla, nu när skolan har vidtagit åtgärder?

Jag vet när min son gick i småskolan att skolan skulle visa mig en förebyggande plan så de skulle förhindra mobbning.

Det tog flera år att få fram den fast de sa att de hade en.

Jag förstår mamman när hon tappat förtroendet för skolan, det gjorde jag oxå när min stora son var mindre. Jag tappade det helt, var ständigt orolig för att min son skulle bli utsatt. Hade ständigt tankarna på sonen i skolan.

Det var många gånger som jag fick sitta och trösta en liten kille till son, som inte alls förstod vad det var för fel på honom. Han kunde inte förstå varför. Tänk det kunde inte jag heller, mest av allt kunde jag inte förstå varför i hela friden skolan inte såg.

De gånger jag ringde vilket jag gjorde ganska ofta, var det krig! Lärarna gick ner i skyttegravar och det kändes som om jag och sonen befann oss på mark full och minor som bara väntade på att explodera.

Inser att mina ord inte hjälper flickan och hennes mamma. Men kände att jag bara var tvungen att skriva.

Artikeln väckte känslor i mig, det väckte tankar…….

Nej så länge den lilla flickan går till skolan och inte känner trygghet, inte får blomma ut i sin egna blomma. Då känner jag att skolan gjort alldeles för lite. De åtgärder dom gjort, är inget värda. Så länge som flickan inte har möjlighet, att få vara precis den lilla flickan hon är.

Dessutom är mobbning, Misshandel enlig våra lagar inte okey till och med ett lagbrott.

Vi värdesätter inte människor

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 december 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Vädret är kallt om nu inte någon märkt det. Vi som bor i Dalsland har yr snö. Idag när jag gick ut med hunden var det riktigt kallt. Men för att vara helt tydlig nu Kära broder så frös jag inte under Jackan. Trotts raggsockar, store vantar, treatment Mössa och en stor halsduk så var det kallt. Snös klistrar sig fast i ansiktet men Aranda i öronen gör vintern mera mjuk.

När jag gick där ute i snön så tänkte jag på Programmet Allt för Sverige. Ni vet det där programmet med amerikanerna som åkt hit för att se sitt ursprung. I förra programmet så visade Anders “ Programledaren, buy cialis eller hur man säger, hur vi här uppe i Norden var högst upp på en skala. Hur vi liksom var traditionslösa, ensamma och inte så mycket för släkt och familj.

Det gjorde något med mig inom mig. För jag kände igen det han sa. Vi är ensamma och lever liksom lite för oss själva. Jag tror vi skulle behöva lite av den amerikanska andan här i Vårt kalla land. Jag tror det skulle stärka oss i oss själva.

Jag träffar veckovis en liten flicka från ett annat land. När jag berättade för henne att min farmor bodde i ett boende eftersom hon var så gammal. Så frågade hon varför jag inte tog hand om min gamla farmor. Varför hon inte bodde hos oss.
När jag började förklara för henne att det på boendet finns utbildad personal, att jag måste jobba, och att vi inte har plats så såg jag i hennes ögon att det jag sa var konstigt. Den lilla flickans ögon sa mig att jag har att lära. Tänk den lilla flickan som jag skulle vara tillför är mera tillför mig, hon lär mig saker. Ju mera jag tänker på det ju konstigare blir det för egentligen vad har utbildning med min farmor att göra?

Är det verkligen anledningen?

Tror det är en sanning som jag tagit till mig för att slippa stå ut med tanken om att jag väljer annorlunda. Min gamla farmor som alltid funnits där för mig sitter på hem för gamla. Inte sitter hon där för att jag tänker att det är det bästa för henne. Självklart så vill jag att det ska vara det bästa för henne men en av anledningarna till att hon bor där hon bor är ju att hon inte kan ta hand om sig själv på det sätt som hon mår bäst av. När hon bodde i egen lägenhet så glömde hon av att äta, hon ramlade och gjorde sig illa. Dessutom var hon så ensam.

Min farmor har 6 barnbarn, Hon hade inte behövt vara ensam. Men vi barnbarn prioriterar annorlunda där farmor inte får riktigt plats, vi har egna familjer. Arbeten och annat som vi anser vara viktigare än gamla farmor. Tänk om vi hade prioriterat annorlunda då för länge sedan. Då när hon började bli gammal när hon var ensam. Jag tror att om vi hade sett till att hon var mindre ensam så hade farmor inte blivit så borta och sjuk som hon är nu om vi hade tagit oss mera tid.

Urk inte utan att det gör ont i hjärtat när jag skriver det här. Det gör det, för tänk, jag har prioriterat bort min egna älskade farmor. Min Lilla Farmor som alltid hade Dumleklubbor och Sorbits i ett skåp i köket, Min lilla farmor som jag kunde prata med om allt.

Nej, vi måste på något sätt sluta upp med att prioritera bort våra nära och kära.

Jag tror vi måste bli mera mänskliga måste mera sätta människor vi har i vår närhet i vår närhet. Det är egentligen relationer som är det allra viktigaste i livet och värdesätter vi verkligen relationerna idag.
Jag tycker inte det, vi tar dom för givna och hinner inte ens med att säga hej ibland. Grannar är några som bor i andra huset, mera än så vet vi inte idag. Vårt samhälle är så litet smått och värmelöst. Vi tillåter till och med människor bo på gatan, vi förbrukar människor.

Compassen Föräldrahelg jo det behövs ibland.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 november 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Det har varit en dag i Compassens regi. Redan igår tjuvstartade vi men på ett ärligt sätt. Vi åkte ner en dag innan för det hade blivit på tok för tidigt, click om vi skulle kommit i tid som idag när det startade. Det är många nya medlemmar. Som var här i år. Men även många som varit med år efter år. Just den här helgen är det föräldra helg, clinic Vi är på hotell Fregatten i Varberg.

Under dagen har vi pratat NPF, buy haft olika grupper där vi diskuterat olika ämnen. En reflektion som jag gjort så här i stunden är hur mycket kraft det bor i sammanhanget. Det finns sådan styrka och kraft. Jag har mött människor idag som kämpar sig igenom dagarna i kampen om sina barns rättigheter som strävar med att få vardagen att gå ihop. Få det gå runt. Nu tänker jag att det inte handlar om barnen i sig. Även om det är ett annorlunda liv när man pratar NPF. Idag är det ännu likadant som det var igår upptäckte jag. Jag vet Rom byggdes inte på en dag. Men det borde ju finnas mera Rom idag än det var igår.

Tyvärr så känner jag just nu att det inte är många stenar som är mera tillrätta lagda idag än det var för några år sedan när mina barn var mindre. Det är liksom samma kamp som föräldrar kämpar med idag som det var då. Oavsett så ger det mig hopp, för det bor en sådan styrka och kraft i föräldrarna som är med i sammanhanget här i helgen.

Samtidigt tänker jag på hur allt hade varit mycket enklare om vårt samhälle hade sett lite annorlunda ut.

Tänk om det hade funnits mera förståelse, då hade kampen inte behövt vara sådan kamp. Tänk om vi mera hade sett till individen och till tillgångar.

Tänk om vi inte hade behövt leta reda på all hjälp själv.

Tänk om någon hade kunnat vara en orienterings administratör som hjälpte familjen från dag ett till dag klart, som hjälpte till med ansökningar och allt sånt där som vi idag får luska ut själva när det handlar om diagnos.

Eller tänk om men nu är det en helt omöjlig o- uppnåelig önskan tänker jag.

Tänk om Vi hade sluppit allt lidande innan det blev diagnos.

Tänk om man då man redan första gången upptäckte att det skulle kunna tänkas vara lite speciella behov, tillgodosågs med en gång.

Tänk om det inte var köer och lotteri när det handlar om vem som ska få utredning?

Tänk om du, du har fått din diagnos slapp att bli ifrågasatt och hade sluppit höjda ögonbryn och blickar om att du är lat, eller bara loj.

Eller tänk om, Tänk om det var helt okey att vi alla fick vara precis så som vi är.

Tänk om det fanns mera acceptans.

Tänk om, tänk om det verkligen var så att det fanns plats för alla människor. Att vi hade sådan stort utrymme så att ingen stod utanför och tittade in.

Ja, jo jag lovar jag ska sluta drömma nu, eller nej det tänker jag inte göra. För det ger mig kraft, hopp om att vi alla i hela samhället. En dag kommer att få plats, utan att dölja eller gömma en del av det som bor inom oss.

Svenny Kopp

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 november 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Jag fick nys om något spännande, cialis Svenny Kopp har en föreläsning om Flickor och ADHD. I andra filmen i början tar hon upp utdrag från min bok. Jag blev alldeles tår ögd och full med känslor av hennes ord. Så full av känslor Just nu vill jag bara visa på länken för hur konstigt det än låter så försvann orden. Orden som jag brukar ha närhet till och just nu i stunden försvunnit av lycka och kärlek. Tänk att hon tycker det finns viktigheter i min bok.

Filmen hittar du här.

En morgon i energi.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 november 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Så där ja, health nu har jag haft lite morgondamp. Trotts att jag somnade vid två halv tre i natt så vaknade jag redan 7 i morse. Då smög jag mig upp och tittade på Dr phil. Efter de två programmen smög jag ner till sovrummet igen tog på mig kläder och tog hunden med till skogen. Det är helt underbart att gå i skogen på morgonen, lite spännande för ibland kommer skogens invånare inom synhåll. Tyvärr inte idag. Mera än spår av något som bökat i skogen. Stora gropar som om något djur letat efter något under jorden.

När jag kom hem igen, så fick mina dammsugare göra sitt. Jag har ju två sådana där självgående dammsugare en för övervåningen, vid namn Överman, en i källarvåningen och en vanlig. Jag vill lova att familjen vaknade. Maken kapitulerade när den tredje dammsugaren sattes igång gick han upp.

Jag var inte hemma igår, redan vid 6.40 åkte jag satt jag i bilen för att åka till gbg. Klockan två hade jag bestämt ett möte här hemma igen så det blev en hektisk dag som tog slut runt 18. 00.

Jag har fått ett uppdrag som jag känner är ett viktigt uppdrag. Jag har fått förmånen att få hjälpa en familj som kommer från en helt annan kultur.

Jag tänker att jag ska visa på att vi är ett vänlig land, där vi tar hand om varandra.

Redan nästa vecka ska vi träffas igen. Och jag längtar till att få ta mig an uppdraget. Känner redan hur jag brinner för att ta mig an uppgiften.

Jag tänker att det är viktigt uppdrag, jag känner att det här är min chans att få bidra till ett vänligare klimat än det som visas i media.

Nepp, nu ska jag göra mig i ordning för snart ska vi hämta vår lilla prinsessa som fyllde två år igår. Vi ska ta oss till leksaksaffären för att inhandla present.