Alla barn ska ha samma rättigheter, thumb det är vi väl alla överens om att det är så det ska vara i vårt lilla land Sverige? Jag tror vi alla är överens om det att vi alla ska få plats och vi ska alla ha samma rättigheter? Att alla barn ska ha samma rättigheter är mera en självklart för mig. Unicef har gjort en film som idag är aktuell om utanförskap och att det inte är så att alla får plats om olika livsöden. Jag har fått ta del av en liten del av filmen. Snutten jag såg gjorde att jag blev intresserad och vill se allt i den.

Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, case ingen ska behöva stå på utsidan och titta in.

Samtidigt som jag skriver orden, sick så egentligen är självklara så flimrar det förbi minnen och bilder i mina tankar om barn som jag mött, barn som till och med är så nära mig att jag har förmånen att få vara mamma åt.

Visserligen är det några år sedan nu men ändå så färska i minnet när jag en gång var hemma och ledig från jobbet.

Jag höll på i köket i radhuset jag och mina barn bodde i när jag hörde hur ett litet barn grät på utsidan. Gråten var hjärtskärande gråt, jag tyckte det lät som min son. Men tjugo minuter innan hade jag sagt hejdå till honom, då han och hans lilla syster gått till skolan. Gråten gjorde ont att höra och jag var liksom tvungen att se vem, denna gråt kom ifrån. Kanske var det så att jag ville försäkra mig om att det inte var min son, som tårarna kom ifrån. När jag öppnade dörren så satt min lille son där tårarna rinnande ner för kinderna och ögonen var röda av alla ledsna tårar.

Han hade gått hem från skolan redan innan första timmen hade börjat. Flickorna i hans klass hade betett sig vidrigt emot honom. Han ville inte visa mig sin utsatthet så han hade satt sig på utsidan för att liksom gråta klart innan han kom in. Dessutom var han rädd för att jag skulle bli arg, på honom för att han hade gått hem från skolan innan den ens började.

Min älskade unge satt där på marken och var ledsen och rädd för att jag skulle bli arg för att han flytt sina plågoandar. Visst blev jag arg, men absolut inte på honom. Det jag blev arg på var att skolan inte hade mera koll. Att ingen hade ringt mig, förvarnat mig om att min son gått hem. Det blev många tankar som snurrade på om denna episod.

När sonen lugnat ner sig och förklarat vad som hänt, ringde jag till rektorn på skolan och förklarade med ganska ilskna ord vilket inte var till min fördel. Efter samtalet ringde sonens lärare upp mig, skällde om att jag ringt rektorn istället för henne. Jag förklarade då att jag var rätt trött på henne och hennes åtgärder vad beträffar mobbningen i klassen.

Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de dumma barnen bad om förlåtelse. Men min son var tvungen till att lyssna på att han nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?

Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där. Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?

En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.

Han sa något som:

Mamma, det är inte slagen, eller orden som gör ondast. Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer.

Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.

Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.

Ämnet är alltid aktuellt och på något sätt, något vi inte vågar prata om, eller vågar se när det sker. Varför vet jag inte, vad är det som gör att vi blundar när mobbning och ute-stängning sker?

Varför, vad är det som händer, varför tillåter vi vuxna att barn mobbas?

Varför vågar vi inte se?

Varför gör vi bara halvhjärtade saker?

De sår som blir till av mobbning går djupt in, blir fula ärr som följer individen genom livet.

ADHD Awareness Week Sweden

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

´Men oj, store oj oj Jag har helt glömt av att det är ADHD Awareness Week denna veckan. Har ju bloggat om det varje år men detta år har det fallit i glömska.

Varför ja det är en fråga som inte jag kan svara på.

I alla fall så är det styrkorna som är det viktiga det är det som vi alla behöver se. Det är i våra styrkor vi växer som människor det är då vi är i det som glimmar.

Människor som har tillgångar inom NPF är ofta snabbare i tanken och vi tänker mera utan för boxen. Vi är ibland impulsiva på gott och på ont.

Nu kan jag bara prata om saker utifrån mig själv, cheap och jag gör saker och jag gör saker bara för att jag kan.

Tänk om vi istället såg det vackra i människor vad många tillgångar vi hade fått se då. Tänk va många människor som hade fått växa glimma i sina tillgångar om vi matade med att se det vackra.

Det är Marie Enback som en gång för några år sedan startade just denna vecka där vi ska lyfta fram styrkorna.

Hon är även med i trion Guldmedaljörer och Entreprenörer

där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson med dom kommer till gbg förresten och då vill jag se på deras upplägg.

Kom ihåg att du är ALLTID mycket mera älskad än du tror!

Bilden ovan har jag lånat av just ADHD awareness week. Även det lilla Komihåget Ler

Lev idag just nu

Guldfeber.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Jag har förr samlat guld, thumb men av någon anledning som jag inte själv vet varför så har jag städat bort det. Det har bara legat och samlat damm. Nu har jag flera gånger insett att det vart dumt att bara slänga det. För jag har flera gånger hittat sidor på nätet som skulle ge mig pengar för sådant som jag innan slängt. Ni vet söndriga guldkedjor slitna söndriga ringar och örhängen.

Idag hittade jag en sida som jag ser som seriös. Hos nordisktguld , får du inom 24 timmar betalt. I stället för att guldet ligger hemma och slutat glimma så kan man skicka iväg det till sådana firmor som säljer det.

Känns när jag kollade vidare att dom är rädda om dig som kund.

Just nu retar jag mig på att jag använt mig att soptunnan istället för att lämna in det, så dumt till och med oansvarigt känner jag just nu. Hade ju till och med varit bättre att ge det till någon, men vem vill ha söndriga guldsmycken?

Jo, tydligen så ville ju Nordiskt guld ha det. Så den länken ska jag spara tills något halsband eller vad det nu kan vara går sönder. Så får jag ju i alla fall några slantar för det.

Nu vill det bara till att jag kommer ihåg detta tills den gång något örhänge eller kedja går sönder.

Jag tar och skriver ut en sida med länken på lägger det i mitt smyckeskrin så kan det hända att jag kommer att komma ihåg det.

Lev idag just nu så har jag i alla fall inte guldfeber.

Är det för tidigt för Julklappar???

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Eftersom jag alltid är försent ute när det handlar julklappar så har jag börjat redan nu. Redan förra månaden handlade jag till mina små änglar Kian Som formligen älskar bilar, sales och Dessan som gillar allt som storebror gillar. Eftersom han inte är så himla glad i att dela med sig. I alla fall inte av saker som vi har här hemma hos oss. Därför brukar vi ta hem en av dom åt gången så får dom liksom full uppmärksamhet den stund dom är här.

De första julklapparna vi inhandlade, var två bad handdukar en med motiv av filmen bilar, och en Hello Kitty. Idag när jag kollade runt så hittade jag en intressant länk, Julklappstips.nu. Där fanns många saker som till och med jag själv skulle vilja få i julklapp fast jag helst är utan julklappar. Jag älskar att köpa julklappar Present med rosett

Men det fanns en liten inomhuskoloniträdgård, jag som inte gillar trädgårdsarbete och trädgårdsgöra kan mera än nog tänka mig just den lilla trädgården på diskbänken. För den hade passat perfekt till mina kryddväxter. Just mina kryddväxter är konstigt nog något som jag lyckats få att överleva. Kan ju bero på att jag gillar att ha färska kryddor när jag lagar mat.

Jag har börjat handla mera över nätet nu än jag gjort innan, jag tycker det är ett bekvämt sätt att få hem saker. Julklappar och sidan jag hittade var något som jag ska titta närmare på nu, hittade lite saker som den 17 åriga dottern skulle ha nytta av. Hon fyller även år i Dec, så det kan ju bli både julklapp och födelsepresents saker i från Julklappstips.nu. Present med rosett Födelsedagstårta

Nepp nu ska jag kolla vidare Snart är vi där igen.

Herr t har gjort solen i dagen fast det regnar.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Jag gör för att jag kan. Nej det gör jag inte, here utan för att jag blev så glad att det helt fullt blev bubblor i kroppen. Herr t har gjorde det igen, fast han är bara på bilden så klart.

Ska jag eller ska jag ? Är inte ens en fråga för jag ska så klart. Vilken energi så grymt underbart.

Kolla in länken Herr Thåström i egen hög person. http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/festival/2012/film/som_jordgubbarna_smakade

DVD blu-ray Och dubbel vinyl

Yes tänker att jag köper alla tre så missar jag inget Ler

Tack herr t igen för dina underbara konstverk fast det är klart du stod ju framför, han bakom kameran har ju lyckats skapa fånga din konst när den är som bäst.

Concerta effekten

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Concerta effektens godhet har slutat lysa, inte utan att jag sörjer för jag mådde så bra av den. Idag är det helt andra erfarenheter som jag upplever. Har ätit Concerta i ganska många år nu, jag har verkligen varit glad, för tabletten har fått mig att få till mera saker än innan.

Jag har haft många positiva upplevelser av att medicinera. Haft förmåga att kunna koncentrera mig, hålla fokus lite oftare än jag kan utan tablett. Jag får saker gjort, utan att energin helt tar slut. En av de största fördelarna med min Concerta har varit att jag har varit vaken på dagarna. Jag har inte sovit middag, som jag annars gjort i hela mitt liv. Mina middagslurar är inte kvartar eller halvtimmar. Nej, det är två, tre, fyra timmar som är mina sova-middagsrutiner. Inser så här just nu att dom där middagslurarna kommer att återkomma mera, det kommer att bli flera timmar sova.

Kommer antagligen bli tröttare, få mera svårigheter att komma ihåg att jag ska välja när jag ska vara lugn. Men som det är idag är jag inte så lugn, dessutom gör Concertan att jag blir spänd i hela kroppen, Jag biter ihop käkarna utan att jag tänker på det. Samtidigt får jag en massa oro i kroppen. Jag tycker det är konstigt att jag känner av sådant nu, efter så lång tid. Inget av detta har jag känt under föregående år.

Är det kanske så att kroppen fått den dos, den klarar av? Är det så att min kropp säger ifrån att nu vill den inte längre. Eller kan det vara så att dom bytt ut något i tabletten under åren? Kanske är det så att jag inte klarar av att äta tabletterna mera.

Idag var jag hos läkaren som är den som ger mig medicin, och vi kom överens om att jag idag ska äta tabletten de dagar jag måste. Själv vet jag att jag vill ha livskvalitet, oavsett om jag äter eller inte, så är det just inte det. Livskvalitet för den oro som jag känner i kroppen, den ångest som liksom blir till av tabletten nu är värre än ADHD symtomen. Den har ju mest min omgivning ont av.

Min förhoppning är nu att jag ska ha lärt mig något av dom år jag ätit den, vilket kanske gör att alla floppar som varit innan, ute blir. Sitter just nu och funderar på vem det är jag lurar. Inser av meningen att det är mig själv, samtidigt vet jag ju inte säkert för de strategier jag idag har, hade jag inte fullt ut när jag började med min tablett. Så kanske, kanske är det så att jag inte sitter här och lurar mig själv.

Det finns ju till och med dagar som jag går och inbillar mig att: Nej jag har nog inte ADHD längre, den försvann nog. Men oftast när jag haft en sådan där ADHD lös dag, så blir det liksom redan dagen efter en sådan där riktigt dampig dag. När dammsugaren surrar i flera timmar, och vattenkranen står och rinner, jag är nere i tvättstugan för att hänga upp tvätt, men började med att städa bakom tvättmaskinen, när jag ändå var där nere. Kan ju till och med hända ibland att jag kommer på att jag glömt köpa nått i affären så trotts dammsugaren, vattenkranen och den halvt-uttagna tvätten liksom får stå där medans jag åkt iväg.

Misstänker starkt att jag kommer att stå och titta på o-postade brev, ta med dom till bilen. För att sedan låta dom ligga till sig i bilen, för att jag hela tiden glömmer av att posta dom. Det är tur det finns mail.

Nej, inte ska jag klaga. Nops, inte då men det var en klen tröst idag, när läkaren sa till mig att han tycker jag är så duktig. Du har jobb, har skrivit en bok du du du du. Men nej det hjälper liksom inte.

Spelar ingen roll hur duktigheterna är, för jag har likväl Damp. Det är till och med så att den där Duktighetssyndromet i stället stjälper mig. Den tröttar ut mig. Kanske är det så att just duktigheten är det som ligger mig i fatet. Duktighetssyndromet som gör att energin till sist tar slut för ett tag…….

Nej inte negativt nu Carina! Du är en positiv människa som hittar det positiva i alla. Men just nu känns det lite svårt att vara just positiv, känns som jag förlorat den vinsten som jag hade.

Nej jag ska prova utan ett tag nu funkar det inte så får jag väl prova igen eller något annat. Doktorn sa nått om att du kanske sa prova utan och se hur eller vem du är utan. Just det tycker jag är lite dumt sagt, för jag har levt i 42 år utan min tablett. Har liksom 42 år av erfarenhet av att vara just utan min lilla Concerta.

Concertan gjorde mig inte till en normalt lagom människa, nej det kan jag inte säga, men den gjorde mera att jag längre tider stod ut, med normalt lagoma människor och deras krav, på skärpningar och ta dig i kragen syndrom.

Lev idag just nu och det ska jag göra leva idag utan min tablett och göra något vettigt av dagen. Haha tänker jag ska ha en riktigt dampdags dag tror jag ska möblera om i vardagsrummet och eller nej jag ska byta platser på möblerna i vardagsrummet så blir lite av energin som skapar rastlöshet lugn. Dessutom får jag ju rent och fint hemma. Ler

Låt dom regna sjunger

Av Carina Ikonen Nilsson

den 15 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

herr T, try idag får vi låta det regna vare sig vi vill eller inte. För regnar gör det i massvis.

Mina ny gamla kängor blev våta på insidan. Kängorna är ju inte nya för i år men, sovaldi sale de är så där ”NYA” inte så gamla så sulan är sönder, eller att det är för slitna. Utan så där gamla att de just blivit ur sköna att ha på sig. Det har blivit sådana där kängor som kommer att bli svåra att slänga, men inser att jag måste olja in dom. Det brukar jag göra med olivolja. Tänker att det är mera miljövänligt än sån där impregnering som man köper i skoaffären.

Idag för en stund sedan när jag var ute med vår hund så var det en kvinna med sin lilla son som var ute och traskade. Kvinnan gick under paraply och sonen gick plaskade i vattenpölarna. Då kom minnet fram från det min son var liten när vi gick och plaskade i vattenpölar, det var ganska så mysigt just då när barnen var mindre spelade väder inte så stor roll, man kunde göra saker trotts att det regnade eller var kallt.

Då var det vinter overaller och regnkläder som gällde och att vi var tillsammans.

Tänker att Pippi Långstrump hade rätt. Det är tur att vi har något väder alls . Så idag får vi låta det regna för det är inte mycket vi kan göra åt det.

Låt dom regna ner, ner ner, japp vi får låta dom göra det i dag herr thåström

Socialsekreterare tog sitt liv på grund av Mobbning.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Eftersom jag varit lite off de senaste dagarna så missade jag en jätte viktig artikel.

En vuxen man blir mobbad av sin lill chef. Att högre chefer håller om ryggen och facket inte ger uppbackning är vidrigare än vidrig. Att facket sedan inte står upp och hjälper den utsatta är helt oförstånd för mig. Dom är väl till för sina medlemmar?

När jag läste fick jag ont i magen, see känner igen. Dessutom blir jag rädd, rx rädd för hur hård och kall vår värld, vårt samhälle är.

Hur ska vi någonsin få ungar att sluta mobba i skolan, när vi vuxna kan begå sådana brott? Där till utan att ens orka stå till svars efteråt. Mannen i artikeln tog sitt liv, p g a småchefer rädsla, någon våga inte vara vuxen. Denne någon vågade inte titta på vad sitt och andras handlande orsakat.

När vi blir irriterade och får agg emot andra människor, har det egentligen inte med den andra människan att göra. Den andra, den vi känner agg emot, väcker något i oss själva. Något som vi inte vågar plocka fram och känna på. Något som vi känner skam emot, inom oss. Den människa som vi känner motstånd emot, är på något sätt ett hot emot vår egna person.

Min fråga är hur kan någon vara så rädd för att möta det hotfulla, som väck i han av den andra människan? Så att den agerar så illa, att han får den andra Mobbade människan, att känna det som ett alternativ att slutligen sluta andas.

Det är allvarligt, mobbning är inte under några omständigheter något som får förekomma. Vuxna människor borde veta bättre!

Hur ska vi annars kunna lära våra barn att inte mobbas?

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.

Föreningen Stopp är till för att stödja människor om de är utsatta av sin arbetsplats, jag är medlem där.

Ju fler vi blir, ju mera går det att göra något åt denna vidriga mobbning.

Tillsammans blir vi starka.

Tillsammans sprider vi som alltid ringar.

Läs hela artikeln och kommentarer från artikeln.

SAMVETE

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

jag funderar på en sak, help en rätt så känslig sak som jag inte har helt grepp om. Samvete vi pratar om att vi ska ha ett rent samvete. När är vårt samvete rent? Är det när vi gör saker för andra så att dom ska glömma vårt senaste svek emot dom?

Det är klart det inte är när vi har dåligt samvete har vi på något sätt inte gjort det vi borde gjort, remedy enligt oss själva. Vi gjorde inte det vi borde för att vi inte orkade, illness var på dålig humör, eller till och med tänkte inte på det. Föräldrar kan ha dåligt samvete emot sina barn. Kanske dom jobbar för mycket och därför inte har tid att umgås med sina barn så mycket dom vill eller innan tänkt sig. Själv har jag också många saker som jag har dåligt samvete för. Det där med att mitt tålamod och jag inte varit sams när det har varit läxläsning är en sådan sak som har gnagt i samvetet.

Men vad vill jag få fram? Samvete smaker på ordet och själva ordet är ju inte så dumt men dumt är när vi har samvete som gnager det gnagande samvetet gör dumma saker med oss. Det är även så att när vi gör saker pga dåligt samvete är det inte ärligt, vi hjälper inte den människan som vi har dåligt samvete emot. Genom att göra saker för henne honom bara för att vårt samvete säger att vi inte gjort tillräckligt.

Jag tror till och med att det är en farlig väg att gå, det blir inte äkta. Det bli ingen utveckling. Den fyller inte det tomrum som vi inbillar oss att vi fyller genom att vi gör saker. Dessutom tar det inte bort det dåliga samvetet utan de omhuldar bara plåstrar om. Fyller vi inte på dåliga samvetets handlingarna igen så blir det en nedåtgående spiral tänker jag.

Jag tänker istället att det är viktigt att jag mera på ett ärligt sätt ser och känner på det dåliga samvete som vi ibland har, tittar på det och förlåter oss själva för det. När vi sedan har förlåtit oss själva, gör vi saker eller tjänster eller bara är, tillsammans med personen vi har haft samvetsdålighet för att vi vill. Då blir det mera roligt, ärligt att göra saker. Måsterna som vi ofta upplever finns inte utan vi gör för att vi vill.

Jag skulle själv inte vilja att människor runt omkring mig sprang och gjorde saker för sitt dåliga samvetes skull. Utan dom vill umgås, göra saker med mig för att dom vill, tycker det är roligt att umgås träffa mig. Dom till och med gör det för att dom får något ut av det. Dom gör det för sin egna skull.

Nej jag tänker att vi måste sluta ha dåligt samvete. Förlåta oss själva när det gnager och se med nya ögon mera förlåtande ögon. För just då just den gången kunde jag inte bättre oavsett varför eller vad som gjorde att det inte blev rätt.

Jag tycker att vi skrotar det dåliga samvetets görande.

Världens sötaste lilla docka

En vanlig härlig höstdag.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Egentligen började den redan igår. Det är inte vanligt att vi vaknar sent här, and när det är helg. Nej, sover vi till åtta, så har vi haft sovmorgon. Igår var det en sådan dag.

En promenad med hunden i det vackra vädret på morgonen, sen lite surfande började lördagen med. Det fina vädret gjorde att skogen och en av de sista svampdagarna blev till. Hunden var självklart med oss i skogen, han gillar att springa lös. Efter bara en timmas promenad i skogen hade vi mera en tillräckligt med svamp med oss hem. Trattisarna fanns i överflöd. Vi slutade medvetet för att vi skulle slippa rensa svamp hela dagen.

Efter god middag så kom vi på att det hade varit kul med en Kian stund. Så vi ringde Kians mamma och frågade om vi fick låna honom. Det blev en promenad med stora coola killen till affären, där vi inhandlade tablett ask samt annat han ville ha till mys. Som avslutning på kvällen blev det självklart filmen bilar att somna till.

Lillkillen hade en förfärlig hosta vilket resulterade i att jag och maken sov med ett öga öppet. När man vant sig av med små barn, blir det ju lite så att man är extra vaksam.

En härligt nyvaken kille på tre år väckte oss redan vid halv åtta i morse, då skulle det vara frukost. Efter det en promenad med hunden. Sen gav vi oss av till vår kära husvagns affär Fri-bo som ligger i Sollebrun. Vår husvagn har varit där i några veckor för att kollas av för en check in för vintern. Skulle hämta den redan förra veckan men då var inte orken där.

Lillkillen satt bak i bilen och underhöll oss på bästa sätt, Just nu är det kiss och bajs det spännande området för honom. Enligt honom kan man använda just dom orden hela tiden. Det fanns ingenstans dessa ord inte passade in. Lejon och tigrar fanns det extra gott om på vägen som vi körde på. När vi skulle äta mat så var det endast Coca-cola han skulle behöva, men han kunde gå med på att äta lite pommes om det var så.

Det var längesedan våra barn var tre år, treåringar är intensiva och när man inte är van, blir man trött efter en dag med barn. På något konstigt sätt hela tiden bara fokus och ögonen på just treåringen. Nu behövs det en lite paus.

Hur i hela friden tänker jag nu, orkar de små barnens mamma det? Hela tiden dygnet runt varje dag, på något sätt är hon magisk har krafter utöver det vanliga, för hon har sedan lillflicka föddes, alltid klarat allt själv. Två små underbara barn, jobb och har även tagit körkort. Hon är fantastiskt stark den tjejen och en otroligt bra mamma. Tror inte det finns någon svårighet hon inte skulle klara av.

Hur orkar alla föräldrar, vi blir trötta efter ett dygn jag och maken. Tänker också hur orkade man då när barnen var små? Eller är det så att när man är förälder till vuxna barn sedan får låna små barn så är man så uppe i uppgiften att man tar ut sig. Eller är det så att det finns en mera rå sanning att åldern tar ut sin rätt? Men hur orkar man då om man blir förälder i högre ålder blir man förälder när man är 45 hur orkar man med allt som man gör med små barn? Eller är det så att när man som vi fått förmånen att låna över ett dygn, lägger ner så mycket kraft på att barnen ska trivas att det är den kraften som tar energi.

I alla fall kan jag summera denna helg som en intensiv underbar helg. Jag känner tacksamhet över att jag har små guldkorns barn som jag får låna och vara farmor åt fast jag inte är barnens farmor. Två små barn som ger oss hela familjen så många härligt roliga minnen av. För mig är det förmåner att träffa och rå om dessa små underbarn.

En liten påminnelse från förra inlägget: För den som vill sälja sitt guld i stället för att städa bort det, gå in här så får du pengar för det istället. www.saljaguld24.com

Nej nu ska jag vila mig de timmar som är kvar av denna dag.

Lev idag just nu framtiden är i framtiden och skall levas då. Nu just nu kan vi välja att leva. I morgon vet vi inget om ännu……