Malix.se

Vi eldar med pellets hemma hos oss. Under dom år vi har haft pellets, sale har det inte varit annat än problem. Problemet är inte själva pannan, capsule nej den är säkerligen bra. Det är själva skötseln av den, som är problemet. Jag har under hela tiden frågat efter ett service avtal. Där dom som sålde pannan till oss skulle komma en gång om året inför vintern för att liksom serva pannan. Så som man gör med en bil till exempel. När vi köpte pannan kostade den närmare 70 tusen. Brännaren som vi köpte året innan kostade 25 tusen. Hela kittet har vi nu haft i ca 6 år under dom sex åren har vi fått lägga ut massvis med pengar på reparationer. Minst en 5 tusen kronor per år.

Bolaget som vi köpte pannan av har kommit hit och hjälpt oss, när det varit kris. Lovat att återkomma vissa gånger, men struntat i att komma tillbaka. Varje gång det varit något fel, har dom anklagat oss att vi varit slarviga inte skött det en och det andra. Nu har pannan stått still sen i våras. Nu måste vi hitta någon som kan som ser det viktiga i att hjälpa oss på riktigt. Inte bara ge oss nödhjälp. Sotaren som vår här i våras berättade grundligt om att det är bolagets som ska vara till hjälp och bolaget som har hjälpt oss har skyllt på sotaren och vårat handhavande.

Nu är jag trött på att inte bli hjälpt på bästa sätt, nu är jag trött på att bara få nödhjälp. Har någon något tips om någon bra firma, som är duktiga på att sätta kundens önskemål i centrum, så tar jag tacksamt emot hjälp, för dom vi haft nu är under all kritik.

Det kan ju inte vara rimligt att man varje år ska behöva lägga ut flera tusen kronor, på att få Värmepannan att fungera. Den borde ju funka, om den servades på riktigt. Det jobb vi fick till oss var vårt var att rengöra den en gång i veckan. Inte att det skulle kosta 5000 kronor per år i reservdelar och annat.

Är tacksam för alla tips om firma som är bra som har förmågan att ge oss den service som vi gladeligen betalar för.

Droger, politiker eller vanlig dödlig så är alla lika inför den lagen.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 september 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

som missbrukare så finns det inga gräddfiler…..inte heller är det vackert. Till och med så att det är Ovackert.

I går kväll hade jag tänkt skriva ett inlägg om den unge herr Petzell, check tragiskt när en ung människa dör. Det är det alltid. Som förälder vill jag inte överleva mina barn. Vår önskan som förälder är att våra barn ska leva, ha ett bra liv och leva längre än oss själva. Oavsett vad våra barn dör av, så är det tragiskt.

När våra barn väljer vägar som är lidande, när vi ser lidandet och när vi som föräldrar inte har förmågan att hjälpa dem i livet. Så är det tragiskt! I kampen mot droger är vi alla vi som står på utsidan, maktlösa.

Droger är droger, knark är aldrig vackert. Oavsett vem som nyttjar, så är det likväl smutsigt. Äter upp människan som nyttjar, hans / hennes familj. Drogen blir det viktigaste i människans liv, familjer går sönder, barn blir osynliga och oviktiga i drogarens liv. Trasigheten i människan som nyttjar drogen blir mera än trasig, ju längre tid drogen har bestämmande rätten. Spelar ingen roll vart ifrån du kommer, vem du än är så blir drogen aldrig vacker mera än i den korta stunden. Den gör att ångesten flyr i berusningsögonblicket. Men när den sakta sipprat ut igen, tar ångesten dig sedan med storm. Droger, berusningsmedel skapar tunnelseende, glorifierar guldkantar just i stunden, i ruset, men tar död på det som är vackert i människan.

En ung människa har dött, en människa har dött före sin tid. Egentligen spelar åldern inte någon roll, det är tragiskt att någon dör pga droger och beroende framkallade medel. Att substitut utanför människan tar herraväldet över dennes liv.

Droger är inte vackert, knark är inte vackert någonstans. Spelar ingen roll vem du är, droger dödar. Där står vi alla inför samma faktum, det finns inga gräddfiler i missbruksvärlden. Inga genvägar inte heller tänker jag att den som väljer droger tar den lätta vägen fram. Den är kantad med massvis med gropar och taggtråd.

Missbruksvården bra eller inte, för vissa funkar det. Att det funkar det kommer inifrån människan själv. Motivation är motorn till allt, men motivation är inget som bara surrar för att du lyckats hitta den. Man måste ge den näring, man måste se vinsterna för att orka hålla lågan vid liv. Hittar man inte till varför man gör en sak, så stannar motorn. Man kan inte sluta knarka eller missbrukar för andra människors skull, utan man slutar för sin egen skull. Förändringsarbete är ett arbete som är svårstartat och inte gjort på en natt. Ingen människa träder ur sina cirklar om han eller hon inte behöver. I missbrukarens värld finns också cirklar. I missbrukarens värld är du någon också. Som missbrukare har du också en identitet, är någon i sitt sammanhang.

Lägger du sedan av med drogen. Vem är du då. De cirklar du hade i den världen försvinner, vänner i den världen försvinner, då du lämnar drogen. Du blir väldigt ensam. Vännerna från drogvärlden måste du välja bort det ni hade gemensamt var drogerna. Vännerna i den välden väljer också bort dig, när du på allvar slutar. Du blir ett hot. Du blir någon som klarade av. När du lämnat din trygga cirkel av vänner, vem är du då? Den nya drogfria välden känner inte igen de erfarenheter och de sammanhang du lämnat du har ingen att dela med. Om du inte har kommit i kontakt med NA eller andra sådana sammanhang.

Jag kände en kille en gång, den finaste unga man du kan tänka dig, då han är drogfri. Hans liv har varit droger sedan han var liten. En gång då han var drogfri sa han något som jag tar med mig i livet. Jag tror han var 18 år just då. Han sa att: jag är en ung människa i en gammal mans kropp jag har erfarenheter av smutsigheter som vanliga människor inte ens kommer upp i om de fyller 90 år.

18 år och erfarenheter av smutsigheter gör ont i mig, ingen människa ska behöva ha det. Inget väsen över huvudtaget. Det är tragisk när människor dör, det är tragisk när lågan inom människor hålls vid liv av droger. När drogen bestämmer över människan. Det är tragiskt, fult och ovackert, men inom knarkvärlden finns inga gräddfiler, i den världen står de alla lika nakna och sårbara det leder till död. Där finns inget vackert. Där är alla lika in för den lagen, de dör oavsett om du är politiker eller någon som tillbringar sina dagar på Plattan.

Det finns inget vackert i det.

20 år då är man vuxen.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott. Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter. Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt. Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod. Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu. Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång. Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset. Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar. Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna. Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation. Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

Felix har alltid varit en glad kille…….

redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet på sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången

Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

I dag är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor. Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

Vad blev det nu?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Idag gick jag in på den här spännande sidan igen. Tänkte att det kanske var flera som hade tankar och hade skrivit i sin blogg. Men ack nej, buy antagligen så har de inte som jag lediga dagar i rad. Jag arbetar som habiliterings assistent. Mitt arbete går ut på att få människor med funktionsnedsättningar att få ett så självständigt liv det bara går. I mitt arbete känner jag att jag ibland har en fördel av att jag själv har ADHD. För jag vet ju liksom från insidan hur det är, när fokus hoppar från tuva till tuva. Vet att ett ord leder till ett helt annat ord som har en helt annan situation eller betydelse. För mig behöver inte blå betyda färgen blå utan det kan bli vinter, eller vågor till och med konsum eller känsla i magen.

Jag vet när det är svårt att hantera den där stressen som ibland kan vara jobbig. Nu inser jag att du inte behöver ha ADHD för att ha svårt med stress. Men jag inbillar mig att det ändå är lättare att hantera om du inte har variabler som är inom ADHD. Jag tänker även att om Du saknar variablerna, har förmågan att minnas när du gjorde det där förra gången. Egentligen är det en liknande situation från förr, så du har kvar ett minne som du kan plocka fram och sätta in i den nuvarande just nu situationen. Vilket gör att du lättare hittar strategier som hjälper dig hantera. Det gör liksom inte jag, jag glömmer av från förra gången. Det enda minnet som hinner ifatt mig, är den där obehagliga känslan i kroppen. Jag blir även så obehagligt medveten, känner så mycket att jag liksom inte hinner med att ta fram strategier, för dom har jag glömt av, är mera bara i känslan.

Dessutom är det så att Jag i min vardag har betydligt mera stress situationer, mera saker som kan orsaka stress. Den sårbarhet som bor i mig för stress situationer gör att jag är mera känslig för just sånt där som blir lite snabbt.

När jag var ung trodde jag att jag gillade och klarade av stress, ju mera jag hade att göra, ju bättre trodde jag att jag var. Idag inser jag att alla mina ha att göra saker, handlade mera om att jag slapp eller inte hann med att känna efter. Då visste jag inte heller vad ordet reflektion betydde på riktigt. Visste inte att det var sådant som människor gjorde och tog med sig, för att sedan använda i liknande situation/relation, för att hantera bättre nästa gång. Den där hemliga inre rösten som så många pratar om, Hade jag inte tillgång till innan jag fick min medicin. Vilket är Concerta. Concerta gör att jag får en långsammare takt i mina tankar. Får en lugnare takt i kroppen som sedan gör att jag blir mindre rastlös, får lättare att koncentrera mig. Men den gör även att människor runt omkring mig blir mindre högljuda, mera humana och inte så tjatiga. När sedan tabletten går ur kroppen på kvällen, vilket den gör vid 18 tiden, beroende på när jag tar den på morgonen, så blir min omgivning mera tjatig igen. Jag blir lättare irriterad till och med arg. Får liksom svårare att hålla mig i skinnet. Hur man nu gör det. 🙂

Nej, Nu blev inlägget så där långt igen, jag tror egentligen inte jag fick fram det som jag ville få fram. Utan det blev något helt annat, än jag från början hade tänkt mig. Men det är ju just det som är bland mina tillgångar. Hade jag använt mig av 1000 ord till så kanske jag hade kommit närmare känslan eller tanken, jag skulle skriva om men då hade ingen orkat läsa. Dessutom är det inte helt säkert att jag skulle få till det jag hade i tanken ändå.

Min bok

Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

kan köpas om du klickar på boken

Tid är knepigt

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden.
Det är en mulen morgon, click men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, pharmacy min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken.

Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte. Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet. Att leva ett liv i 42 år utan att veta, ed tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slavig-lat-o-interligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dum-i-huvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida. Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just o-förmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar.

Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan. Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar.

Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där o-umgås-dagar. Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid.

Då får jag möjlighet att vila mig från o-tillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid. Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa.

Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid. Och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig. Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina o-tillgångar, det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.

Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir. Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar. Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid. Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm. Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina o-tillgångar.

Till sist dela med dig av det vackra i livet,

ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.
Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.

En liten tjej på 7 år

Av Carina Ikonen Nilsson

den 28 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

fyllde år för två veckor sedan. I dag ska jag och den lilla tjejen ut och shoppa, sovaldi så som tjejer gör. Den lilla tjejen har stora planer och dom får ju inte förminskas. Har även tänkt ta med expertråd från min kusindotter. Förr när hon mera var hemma hos oss så var hon grym att ha med sig som shopping coach. Hon är verkligen bra på det där med smak och uppmuntran till vad man kan och inte kan. Dessutom är det aldrig Tant varning på henne, vilket är bra. För när jag är ute själv och handlar så blir det ofta att den lilla Socialiserande kommer fram och har färger av grått och sand.

Så idag ska de tre tjejerna ut och shoppa, men med ett bestämt nej till Mc Donalds där gick min gräns. Så det får bli fika i stället.

Den lilla tjejens födelsedag ska firas med både skoaffär och antagligen inte Lindex tyvärr. Fast de har ju barn kläder där med. en Väskaffär ska vi nog också hinna med mellan fika tiderna :).

Grattis i efterskott på dig Amanda. 😉

Dyslexi hindrar inte mig att skriva.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

det tar bara lite längre tid för mig att skriva. Jag har dyslexi, stuff vilket betyder att jag har svårt med att veta var bokstäverna ska vara, för att vara på rätt plats. Jag har svårt att veta när det ska vara två av samma sort samt när jag läser så läser jag väldigt långsamt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet, fast där var inte hela sanningen. För jag trodde det enda fram tills den dagen jag fick min diagnos, vilket jag fick för ganska så många år sedan nu. Jag tror jag var 41 år, kanske var jag 42 har inte riktigt koll på det. Idag är jag 47 år.

Idag vet jag att min dum i huvudet var en feldiagnostisering av mig. Idag har jag rätt namn på mina små egenheter. ADHD är den rätta beteckningen och det är hur konstigt det än låter, en diagnos som jag är rätt tillfreds med. Även om vissa saker och sammanhang är lite jobbiga, så har jag idag en förklaring för varför det ibland är lite krångligt.

En annan sak som visar sig i det här inlägget är just ADHD, för jag hade här tänkt skriva om hur det är när jag skriver. Vilka hjälpmedel och hur mycket tid jag behöver för att få till en text. Men verkar som om jag är för ofokuserad, tankarna flyger och far i olika riktningar. Från dyslexi blev det dum i huvudet diagnos till sedan en mera nära sanningen diagnos. Inser redan nu att jag kommer skriva ett långt inlägg, Min medvetenhet om alla mina ord säger mig att jag kanske borde sluta för inlägget kommer att bli långt. Ungefär som långa tåg av väntan som Herr T sjunger om.

Dyslexi nu ska jag samla ihop mig. Ska försöka förklara hur det är för mig när jag skriver. Redan nu ser ni att det blir många ord när jag skriver, det är en del i det. Dyslexi gör att jag kastar om bokstäver. Hade jag inte haft word programmet till hjälp, så hade inte någon kunnat tyda det jag skriver. Inte ens jag själv efter några månader. Till min hjälp har jag även ett annat program. Det är ett program som heter Claroread plus V5,7. Detta program bokstaverar det jag skriver och läser upp meningarna. Så att jag själv hör att meningen är på tok för lång, på tok för få komman i texten. Just det programmet hjälper mig liksom att få in andnings pauser i texten. När jag sedan skrivit klart min text, får jag sitta och lyssna när programmet läser upp mening för mening. Efter varje mening får jag rätta felen, som är i orden. Jag får även till komman och punkter. Där efter får jag byta ut små bokstäver till stora. När meningen är rättad så får jag lyssna en gång till. Därefter hör jag nästkommande mening i programmet, så att den hänger ihop med den föregående meningen.

Det här tar tid massvis med tid, men tid är det enda vi alla har gott om. Visst låter det tyket? Men lite så är det att det enda vi har är tiden. När ett stycke är rättat och format med komman och punkter, så lyssnar jag av det igen. Denna gång om jag är nöjd, så låter jag det stycket vara klart. Är jag inte nöjd, så gör jag om hela proceduren igen.

När hela texten sedan är så som jag vill ha den, så är jag tyrann och tvingar min make att lyssna och rätta till det som kan vara fel i det jag skrivit, innan jag publicerar texten. Hela jobbet tar säkerligen mellan 1 till fyra timmar. Beroende på om jag får sitta ostört, med det jag jobbar. Får jag inte det, så får jag även börja om från början med mitt arbete. Förutom att jag inte behöver skriva alla ord igen, eftersom de redan är där på skärmen.

Man kan ju fråga sig varför jag i hela friden lägger ner sådan tid på att skriva. Svaret är att, jag gillar att skriva, det är avkoppling för mig. Fast det är en procedur att göra, så är glädjen till själva skrivandet, större än vad ansträngningen är.

Psykepedia

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Skrev ett inlägg på Psykepedia kan läsas här.

ADHD lära snabbt och nå dit.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper. Här spelar ADHD en roll tänker jag.

Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran. Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg. Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga. Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra. Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit. Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD, för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet. Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap. Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra. Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar. Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad. När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör. Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.