Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.
Minnena som bär
Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.
Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.
Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.
När farmorsrollen förändras
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.
Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.
För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.
När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.
Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.
När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner
Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.
I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.
I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.
Frågor till dig som läsare
Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?
FAQ – Att vara farmor
Vad innebär det att vara farmor idag? Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.
Är farmorsrollen alltid självklar? Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.
Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära? Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.
Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.
AHA – mellan raderna
Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.
Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.
Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.
These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.
When the grandmother role changes
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.
But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.
To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.
Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.
The birthday and the hug that meant everything
When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.
I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.
When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.
A love that never disappears
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.
In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.
Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.
In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e
FAQ – Being a Grandmother
What does it mean to be a grandmother today? Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.
Is the grandmother role always certain? No, it can be fragile. But love remains – through everything.
How can you be a grandmother when you are not allowed to be close? Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.
Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.
AHA – Between the Lines
Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.
Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
ADHD in everyday life is not just a diagnosis – it is a lived experience. It holds strengths, chaos, emotions and intuition, all at once. Here I share my own experiences of living in the in-between – where it sometimes hurts, but where joy and presence also grow.
ADHD in everyday life can sometimes feel like a rollercoaster. One day there is endless energy and ideas flow freely, while the next day it feels heavy to even get started. That is why even the simplest everyday tasks can feel overwhelming.
I have learned that both sides are part of me. On the one hand there is strength in creative thinking and the ability to find new paths. On the other hand it also means struggles with structure and the feeling of not always being enough.
Feeling All the Feelings – All at Once
Feeling emotions all at once is a big part of my life. Emotions live in my body constantly, for better or worse. Sometimes they hurt deeply, while at other times they are wonderfully bright, when joy sparks from the smallest things.
When emotions take space, they often find a way out through creativity.
Sadness can be painful, but when the crying is over, my tears are truly dry. Anxiety, chaos, grief and insecurity mix with intuition – the ability to sense when someone is not telling the truth or means something completely different than they say. All of that lives in my ADHD – both the good and the hard.
Sometimes I curse it, but at the same time I am often grateful. Because when my emotions tell me something, they are usually true. My intuition lives in the moment, and therefore it often turns out to be right. There is something in the air – and I can feel it, long before it is visible.
When Things Don’t Go as Planned
What really throws me off is when things don’t go the way I had imagined. For example, if I go to the accountant I have had for many years and suddenly meet someone else, it can cause real chaos. That is exactly what happened this spring.
The Accountant Who Was Replaced
I had an appointment and sat calmly waiting for him to call my name. But when the time came, a woman came out instead and said my name. In that moment I was thrown back several years. It has taken me a very long time to let go of the anxiety around those visits. Through many years, and with the help of a very good accountant who understood both me and my anxiety, I had learned not to panic.
But this time, when it wasn’t him but his daughter, the anxiety came rushing back in full force – just like before. I cried out loud: “No, what is this, I usually have Christer!” My accountant quickly came out and calmed me down. He explained that he had already told his daughter how my visits usually go and that I find them difficult. She was well prepared – but for me, it didn’t matter. In that moment I was entirely in my ADHD – time and space disappeared, and the reaction came before I could even think.
When Work Changes the Plan
The same thing happened at work. If I had thought that I would be in the unit and the manager suddenly said: “No, you have to be in the meeting,” it hurt in my whole body. Change became so much harder than it might have looked from the outside. All the emotions were triggered and drained so much energy.
(Today I no longer work there, but when I did, this was a big part of my everyday life.)
Small Tools That Make a Difference
Over the years I have found small tricks that actually help. First of all, I make lists – but they are always short and simple. Secondly, I stick to routines, because the same morning ritual every day reduces stress. In addition, I try to create pauses, small gaps between activities. Finally, I use reminders on my phone, instead of carrying everything in my head.
Google Calendar and a cup of coffee – small tools that bring structure to everyday life.
In the past I wrote lists of everything, down to the smallest detail. But I have grown older and learned that I can manage quite well with simpler supports. Today I know that the important tasks must be done first – even if they feel like the most boring in the world. The fun things can wait until afterwards. Except… I’m not really telling the truth here. Blogging always comes first.
Because here on the blog everything is fun – even if SEO, keywords and optimization sometimes feel complicated. But that’s when I have my SEO-expert, the AI, with me. He (or maybe she, or just a machine?) helps me along the way. And even if I have to steer and correct now and then, it is still a great help with those things – for me they are just “back cover text.” The AI has read the book and the back cover, and that is where it comes in handy.
FAQ – Common Questions About ADHD in Everyday Life
What does ADHD in everyday life feel like? For me it is a mix of creativity, impulsivity, joy and frustration. One moment full speed, the next a sudden stop.
What are the strengths of ADHD? Creative thinking, spontaneity, persistence in what truly engages, and a strong emotional presence.
How can you create balance? Small routines, structure and understanding from others make a big difference. Accepting both the strengths and the struggles is essential.
Closing Words
ADHD in everyday life is not something I want to get rid of. It is part of me – both the wild and the still, the strong and the vulnerable. By accepting the whole spectrum I can also find ways to balance it.
Strength in Meeting Young People
It has also given me many advantages in my professional role. When I met young people with similar struggles, I truly understood what was happening on the inside.
I remember once, a long time ago, when I was new at a workplace. Some colleagues discussed a girl and said: “We have told her over and over, but she still does it.”
I joined the conversation and asked: “What do you think that is about?”
They answered that they didn’t know – that she was ignoring them.
I said: “She actually doesn’t understand what you mean, and she doesn’t know what else to do instead.”
The colleagues replied: “But we have told her not to do it.”
I repeated: “Yes, you’ve told her what not to do, but she doesn’t understand why – and she doesn’t know what she should do when her body tells her to move.”
That conversation didn’t change anything at the time. I was new, and my words probably didn’t carry much weight. But to me it was clear. It is in those exact situations that my ADHD becomes a strength – because I can see, feel and understand in a way that isn’t always visible from the outside.
When Words Find Their Own Way
And honestly, today I was supposed to write about something completely different – about being a grandmother. But these words found their way instead. They wanted to be written, and sometimes that’s how it is – the moment itself decides what needs space.
Maybe you recognize yourself? Or maybe you live close to someone with ADHD? Feel free to share your thoughts in the comments – it makes a difference when we share our stories.
Reflection
Between the lines of this text live both strength and fragility. I am not writing about perfect solutions, but about everyday reality – where failures and successes walk side by side.
I lördags var vi på ett riktigt trevligt barnkalas hos grannen – hon som gör sina fina YouTube-klipp för små barn i utbildningssyfte. Som alltid fanns där både glädje, skratt och god stämning.
Göteborgsbesök hos lillgrabben
Igår bar det av till Göteborg för att hälsa på lillgrabben som flyttade dit förra hösten. Han och flickvännen hade precis kommit hem från Grekland, solbrända och fyllda med berättelser. Vi fikade, kollade in deras nu färdiginredda lägenhet och beundrade den sköna soffan han byggt ute på balkongen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där ute! De hade också klätt om sänggaveln med ett otroligt fint tyg – så kreativt och personligt.
Planen var middag hemma hos dem, men eftersom vi kom så många gick vi istället ut. Pizzor beställdes in, själv tog jag en kebabsallad – men kan väl säga att det var ytterst lite sallad i den. Och väljer man sallad, ja då förväntar man sig faktiskt att det ska vara just sallad och sådant som hör till.
Helgen blev på många sätt en påminnelse om hur värdefullt det är med både små och stora möten. Ett barnkalas eller en pratstund på en balkong i Göteborg kan ge minst lika mycket energi som en lång resa. Det är just de där vardagliga stunderna som bygger våra minnen. Och kanske är det därför jag tycker om att skriva här på bloggen – för att fånga både det lilla och det stora, och dela det vidare.
Bloggjobb och Oskar-serien
Just nu jobbar jag också vidare här på bloggen, bland annat med Oskar-serien där jag berättar om barn, NPF och skolans vardag. Den här veckan har vi arbetat med inlägget Motiverande omständigheter och osynligt stöd. Samtidigt passar jag på att optimera bloggen så att det blir lättare för både mig och er läsare att hitta bland alla texter.
Det händer mycket – både i vardagen och här på sidan.
Reflektion
Helgen påminde mig om att det är i det enkla som styrkan finns – i skrattet på ett barnkalas, i pratet på en balkong, i vardagens små måltider. Det behöver inte vara storslaget för att vara värdefullt.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna bär det här inlägget en känsla av tacksamhet. Att få vara med – i både stort och smått – är en gåva jag inte tar för given.
On Saturday we went to a lovely birthday party at our neighbor’s place – she’s the one who creates those beautiful YouTube clips for small children, educational and playful. As always, there was joy, laughter, and a warm atmosphere.
Gothenburg visit to our youngest son
Yesterday we headed to Gothenburg to visit our youngest son, who moved there last autumn. He and his girlfriend had just returned from Greece, sun-kissed and full of stories. We had coffee, checked out their now fully furnished apartment, and admired the cozy sofa he had built on their balcony. Honestly, I could imagine living out there myself! They had also reupholstered the headboard of their bed with a beautiful fabric – so creative and personal.
The plan was to have dinner at their place, but since we were quite a few, we decided to go out instead. Pizzas were ordered, and I chose a kebab salad – which, I must say, had very little salad in it. And when you choose a salad, you actually expect it to be filled with salad and the fresh things that belong there.
Blogging work and the Oskar series
This weekend was a reminder of how valuable both small and big moments can be. A birthday party or a balcony conversation in Gothenburg can bring just as much energy as a long trip. It’s the ordinary everyday memories that shape our lives.
Right now, I’m also working here on the blog, especially with the Oskar series, where I write about children, neurodivergence, and school life. This week we’ve been focusing on the post Motivating circumstances and invisible support. At the same time, I’m optimizing the blog to make it easier for both me and you as readers to find your way through all the posts.
A lot is happening – in everyday life and here on the blog.
Live today, right now. Yesterday is history, and tomorrow lies out there in the distance. Right now is what we can influence. – Carina Ikonen Nilsson
Reflection
This weekend reminded me that strength is often found in the simple things – in the laughter of a child’s party, in a chat on a balcony, in the ordinary meals we share. Life doesn’t have to be grand to be deeply meaningful.
Your Voice: Between the Lines
Between the lines, this post carries a sense of gratitude. To be present – in both small and big ways – is a gift I do not take for granted.
Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
This is my story. ADHD in everyday life is my reality – as a mother, grandmother, and everyday anchor. It is also a story about hugs that linger in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life puts me to the test. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
This post is personal. I share my story – not because I have all the answers, but because words sometimes become my way forward. ADHD is part of my life, and here I write as a mother, grandmother, and everyday anchor right in the middle of daily life.
Words are a way forward – but so are colors. Just like writing, my painting is a way to sort feelings and find breathing space.The lines form a pattern of thoughts – structure in the middle of chaos
A mother’s story of ADHD in everyday life
This is my story. About ADHD, about being a mother to adult children, and about the longing I carry as a grandmother at a distance. It is also a story about hugs that remain in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life tests me. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
A mother’s story of living with ADHD
Living with ADHD means that my everyday life sometimes turns into a roller coaster. As a mother, it’s doubled – I carry both my own inner chaos and the responsibility for my family. It is tiredness, energy, laughter, and frustration, all tangled together.
At the same time, I have a greater understanding of what it feels like on the inside, how full of emotions one can be. When I am happy, it bubbles through my entire body. When I am sad, I cry uncontrollably. When I am angry, it is hard to stop.
There are days when the sounds are too loud, the demands too many, and my strength runs out before the day has even begun. Sometimes I end up lying in front of movie after movie without even knowing what I am watching – those days I do not like. But when I manage to do everything – and a little bit more – then I love the day more than anything else.
Mother, grandmother, and the longing from a distance
I am a mother to adult children. I am also a grandmother – but right now a grandmother at a distance. It isn’t far in miles, but still I don’t stand in the middle of their everyday life. That hurts, but I try to find ways to live in acceptance.
A hug that lingers in the heart
Family is important to me – it is us against the world, somehow. Last Thursday we went to deliver presents to one of my grandchildren. It wasn’t the actual birthday party day, but to avoid stirring things up it felt better to give the presents on another day. That way it wouldn’t be too much all at once.
When we stood there on the doorstep before the door opened, I felt cold inside. My heart beat faster than usual. I was afraid. Afraid of the reactions that might come. Afraid that the presents were wrong, that I would be rejected, that my gifts wouldn’t count.
But then the door opened. When I saw how happy she became with the presents, warmth spread through my entire body. That warmth carried like sparks all the way to my fingertips. And when we were leaving, I received a hug – one of those real hugs that gets stuck in the heart. I held her a little longer, as if to embrace all the days we hadn’t seen each other. I wished time could stop right there. That we could stay, close together, without letting go.
That hug stays with me still, even though days have passed.
For me, presents are more than gifts – they are my way of saying: I remain, I love you, I want to be close even when I am not always allowed to be. How I wish things were different. That we could sit down together and talk. That I could take the grandchildren for coffee, or just to the playground. If the day comes when the door opens wider, I will be here.
My weakness and my strength
I know that my ability to forgive is both good and bad. It makes me vulnerable to being hurt again, but it also makes me whole within myself. I dare to feel love, even when someone has hurt me. I forget and let you stand there once more. The hurt is gone, and for me it is so much more beautiful to live in friendship and love than to be bitter and angry.
Vulnerability and strength in the same image. To be seen – both blessing and burden
The everyday anchor
I am also an everyday anchor for children who have needed a place to land. For me, it is not a title. It is about opening the door, opening the heart, and saying: here you are welcome. Here you can feel at home.
My painting – as multifaceted as life itself. A space where every feeling belongs
Many children have lived here for a period and found a home. It became their home, and even as adults, we are still a safe place for them. Perhaps that is my greatest strength – to remain, to create a home, to choose love even when storms are raging.
Small moments that mean the most
Happiness lives in the small moments:
the laughter around the dinner table
the whispered “I love you” before bedtime
or that quiet second when I actually manage to just pause and breathe.
Those moments remind me that I am more than my diagnosis. I am a mother who tries, who falls, who rises, and keeps going. And still I carry gratitude for those small everyday moments.
FAQ – ADHD in everyday life
What does it mean to live with ADHD as an adult? Many adults with ADHD describe a daily life full of intensity. It can mean difficulties with planning, concentration, and structure, but also a strong energy, creativity, and an ability to think in new ways.
Can ADHD also be a strength? Yes. ADHD can bring qualities like creativity, problem-solving skills, curiosity, and energy. For many, these strengths become an important part of both work life and family life.
How can you support a parent with ADHD? By showing understanding and patience. It also makes a difference when you acknowledge their strengths – not just their challenges. Practical support in everyday life, structure, and open conversations can be crucial.
Reflection
Living with ADHD is living intensely. Sometimes too much, sometimes just enough. But by writing and sharing my story, I remind myself – and perhaps also you – that we are not alone.
Closing words
This is my story. One of many. About ADHD, about motherhood, and about living a life where chaos and love share the same roof.
Yesterday has already laid down to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Between the lines – my voice
In this text, I show both longing and strength. I carry the fear of being left outside, but also the warmth of a hug that lingers. Words and colors become my way of holding on to love. I remain, with both pain and hope – and I choose to live in what is, right now.
AHA – between the lines
I am a mother, grandmother, and creator. I choose love, even when it hurts. I stay, I create, I love – and within that, my strength lives.
My neighbor creates wonderful children’s films on YouTube – videos that both entertain and teach. Perfect little moments of learning and curiosity for kids. Click here to watch: Watch the children’s film here
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…
Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.
Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.
Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.
Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.
Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.
Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.
Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.
Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.
Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.
Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.
Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.
När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.
Mellan raderna – min röst
Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.
Reflektion
Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.
Fråga till dig som läser
Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vad innebär det att vara mormor eller farmor? Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.
Vad är det bästa med att vara mormor/farmor? Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.
Kan man känna saknad som mormor eller farmor? Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Being a grandma sometimes means balancing – standing on the pier, feeling the wind, and daring to hope for what can be built ahead…
Autumn is here to stay. When I wake up it’s dark, just like today at 5:20 in the morning. Yesterday was filled with both laughter and heavier feelings. Being a grandma means living right in the middle of it all – with pancakes, card games and hugs, but also with the longing for what is not possible.
Yesterday afternoon Alfred was here again, and of course we played cards. That little man doesn’t like it at all when grandma wins. Yesterday he suddenly asked me what I used to work with.
I told him that right now I don’t have a job I need to travel to every day. “But before then, grandma, what did you do?” he asked. I explained that I worked with young people and children who couldn’t live with their parents. He thought it was sad for the children who couldn’t stay with their mom and dad.
I told him that yes, it can be sad, but they don’t have a choice. When they couldn’t live with their parents, they got to play cards with grandma and her colleagues. He thought it was a strange job. I tried to explain that there were many other things too – that it was a bit like life itself: you talk, eat meals together, and when someone is sad or angry you take care of it.
Then Alfred said it was good that I had worked with that kind of thing, because “there’s no one better at comforting than my grandma.”
I’d call that a top grade for a grandma. The fact that she also makes pancakes with ice cream – although you have to taste the soup she cooks on Thursdays – was also good. But, it would have been even better with only pancakes. The rule is: if it’s pancakes, you must taste the soup, but you don’t have to finish it.
And today Alfred finishes school very early, already at 11. I get to pick him up again – and we’ll share another afternoon together.
Yesterday we went to drop off gifts for one of the grandchildren who had a birthday. The situation was a bit unusual, but when you turn a year older you should of course be celebrated – birthdays deserve presents.
There were many packages, mostly pens and crayons because she’s so good at drawing. Two little kittens ran around the house and brightened the moment. The visit was short, but both my husband and I got hugs. My daughter was there too and she also had gifts with her.
I wish our relationship could be more everyday – that I could take her out for coffee, help with homework or pick her up from school. Just as I can do with Alfred. But right now life doesn’t look like that. Still, it was wonderful to see her, even though it hurt when we drove home again.
My little princess of a grandchild – the moment was short, but the memory will last long. And there was also the quiet longing for the little chubby one, who wasn’t even home this time. He too is in my heart, just as much, even when we don’t see each other.
When Alfred asked about my work, it reminded me why it’s so important that there are adults who step in when parents can’t. For children it’s often hard, but also necessary. Organizations like BRIS and Save the Children share more about children’s rights and support.
Between the Lines – My Voice
Between card games and pancakes, between hugs and distance, lies my story. What I’m really saying is: I love all my grandchildren, but the path to them looks different. With Alfred there’s everyday closeness. With the princess and the little chubby one, there’s longing and what I don’t get to share.
Reflection
Perhaps this is what life is – full of contrasts. One moment warmed by a boy’s words that I’m the best at comforting. The next, aching with the pain of not being able to share everyday life with the others.
Question for You
Have you ever stood in that feeling of both closeness and distance – of joy and longing at the same time?
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Being a Grandma
What does it mean to be a grandma? It often means being close to your grandchildren – sharing play, everyday moments, hugs, and conversations.
What is the best part of being a grandma? The joy of the small things: playing cards, making pancakes, going for walks, or simply being present.
Can a grandma feel longing or absence? Yes, sometimes grandchildren are not always nearby. That longing is part of the love – it shows how important the relationship really is.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
