En lite annorlunda morgon här hemma. Idag blir det inget bad, för det väntar ett utvecklingssamtal via Teams. Det uteblivna badet gav istället plats för en lång, varm dusch – inte alls samma sak som att traska ner i sjön, men ändå härligt. Kanske handlar det just om det – att hitta struktur och balans i vardagen, även när dagen inte blir som man tänkt.
Kaffet står bredvid mig, och tankarna vandrar mellan skolarbete och hemuppgifter. Just nu bor det lite ångest i kroppen – högar av papper väntar på att läsas och bearbetas. Jag vet att jag måste strukturera mig, jag vill inte att det ska bli som sist. Då pluggade jag dygnet runt och fick ångest av att inte plugga.
Den här gången vill jag hitta en balans. Jag ska be AI hjälpa mig skapa en struktur för pluggandet och allt det andra som ska göras. Vad gjorde vi egentligen innan AI? Hur fick vi ihop pusslet då?
Studier, ensamhet och en ny sorts kamrat i sökandet efter struktur och balans i vardagen
Efter utvecklingssamtalet ska jag läsa igen. Ämnet intresserar mig, och då brukar texten flyta. Där hjälper min ADHD mig – när intresset finns, då finns också fokus. Men jag saknar kurskamrater, någon att diskutera och öva med. Just nu har AI fått bli min samtalspartner. Det fungerar, men det är inte samma sak som att ha en människa att bolla tankarna med.
Det är tystare så här. Men i tystnaden finns också plats att lyssna inåt.
Igår ville lillkillen möblera om i sitt rum. Det går fort när han gör det – möbler flyttas, men inte mycket mer. När jag möblerar om vill jag torka bakom, under och runtomkring. Småkrafset ligger kvar, antagligen sovandes med honom. Den killen kan sova med vad som helst – legobitar, chips, ja allt utom spindlar och getingar.
Det är i de där små glimtarna vardagen får liv. Där finns värmen mitt i stressen.
Tankar om Hugo och längtan som värker
Igår såg jag på Instagram att lilla Hugo, mitt barnbarn, blivit sjuk. Det känns konstigt – att bara få veta vad som händer barnbarnen via sociala medier. Vi bor bara en mil ifrån varandra, men kontakten går genom skärmen. Han har blivit så stor nu. Jag tänker att man nog förstår allt han säger.
Tankarna gör ont, men jag försöker vända dem: va bra att han får vila sig nu när han är sjuk. Lillplutten. Jag hade velat åka dit med glass och tidning, så som man gör när någon är sjuk. Men vissa saker får man bara tänka – inte göra.
En ny dag, ett nytt val
Idag är första dagen på resten av mitt liv. En bra dag skapar man själv, oavsett vad som händer. För det viktiga är inte vad som sker – utan hur man väljer att förhålla sig till det.
AHA – mellan raderna om struktur och balans i vardagen
Mellan raderna handlar texten om att våga hitta balans när livet gungar. Om att leva med ADHD och lära sig tygla det som annars tar över. Men också om längtan efter närhet, närheten till min son och barnbarnen, men även till en kurskamrat att prata och diskutera med – och förmågan att vända tanken, hitta tacksamhet mitt i saknaden. Det är en berättelse om självkännedom, acceptans och små segrar i vardagen.
Reflektion – att hitta struktur och balans i vardagen
Kanske är det just så livet lär oss: genom att vi ibland måste välja bort något för att kunna hitta oss själva igen. Idag väljer jag att pausa badet, men väljer samtidigt att skapa stillhet. Det är i de där små besluten – mellan duschen, kaffet och tankarna – som livet faktiskt händer.
Vad jag är tacksam för idag
Idag började jag med att tacka livet för att jag fick vakna till en ny dag, även om badet uteblev. Jag är tacksam för att jag får andas i denna morgon, för att det finns varmvatten i kranen och för att jag kunde njuta av en lång dusch. Det är inte alla som uppskattar att duscha – men jag gör det. Jag är också tacksam över att jag vågat ge mig in i den här utbildningen, även om det väcker både prestation och ångest. Till och med ångesten får tack idag – för den påminner mig om att jag är mänsklig, levande och lärande. Och jag är tacksam över att Instagram finns, för om det inte funnits hade jag inte ens fått se en bild på lilla Hugo och inte vetat att han är sjuk. Det gör ont, men det gör också gott – för genom skärmen får jag ändå se honom, veta att han finns där, mitt i livet.
Frågor till dig som läser
Hur hittar du struktur och balans i din vardag?
När livet skaver – vad hjälper dig att hitta tillbaka till lugnet?
Kan du känna igen dig i att vilja räcka till, men också behöva vila?
Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar. Jag läser allt.
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mitt skrivande kan du göra det via: PayPal.me
Lev idag. Våga känna på livet och låt livet lära dig. Historien är där bakom oss och har lärt oss saker. Morgondagen är inte ännu något vi minns eller vet något om. Det är i just denna stund, just nu, som vi kan leva och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
A slightly different morning at home. Today, there will be no swim, because a parent-teacher meeting on Teams awaits. The missed swim instead gave way to a long, warm shower — not at all the same as walking down to the lake, but still lovely. Perhaps that’s what it’s all about — finding structure and balance in everyday life, even when the day doesn’t turn out as planned.
Morning Without the Lake – But Not Without Stillness
My coffee stands beside me as my thoughts wander between schoolwork and household tasks. Right now, a bit of anxiety lives in my body — piles of papers waiting to be read and reflected on. I know I need to find structure; however, I don’t want it to become like last time. Back then, I studied around the clock and felt anxious whenever I wasn’t studying.
This time, I want balance. I’ll ask AI to help me create a structure for my studies and everything else that needs doing. What did we actually do before AI? How did we manage to fit the puzzle pieces of life together?
Studies, Solitude and a New Kind of Companion in the Search for Structure and Balance in Everyday Life
After the meeting, I’ll return to my reading. The subject interests me, and when it does, words flow more easily. My ADHD helps here — when curiosity takes over, focus follows. But I miss classmates — someone to discuss and practice with. For now, AI has become my conversation partner. It works, but it’s not the same as having another person to share ideas with.
It’s quieter this way. Still, in the quiet, there’s also space to listen inward.
Yesterday, my little one wanted to rearrange his room. It happens fast when he does it — furniture moves, but not much else. When I rearrange, I want to clean behind, underneath, and around everything. The small clutter probably slept with him last night. He can sleep with anything — Lego pieces, chips, you name it. Everything except spiders and wasps.
It’s in those small moments that everyday life truly lives. That’s where warmth hides — right in the middle of all the stress.
Thoughts of Hugo and the Ache of Longing
Yesterday, I saw on Instagram that little Hugo, my grandson, was sick. It feels strange to only learn what happens in my grandchildren’s lives through social media. We live just a mile apart, yet contact travels through a screen. He’s grown so much now. I imagine his words are clear, that you can understand everything he says.
Those thoughts hurt, but I try to turn them around: it’s good that he gets to rest while he’s ill. My little one. I would have liked to bring ice cream and a comic — the kind of things you bring to someone who’s sick. But some wishes have to remain just that — wishes.
A New Day, a New Choice
Today is the first day of the rest of my life, and therefore a reminder that change starts now. A good day is something you create yourself, regardless of what happens. Because what truly matters is not what happens — but how we choose to respond to it.
AHA – Between the Lines of Structure and Balance in Everyday Life
Between the lines, this text is about daring to find balance when life tilts. It’s about living with ADHD and learning to manage what might otherwise take over. It’s also about longing — for closeness with my son and grandchildren, but also for the presence of a study partner to share ideas with. And about the ability to shift perspective, to find gratitude in the middle of absence. It’s a story of self-awareness, acceptance and small victories in everyday life.
Reflection – Finding Structure and Balance in Everyday Life
Maybe that’s how life teaches us: sometimes we have to give something up to rediscover ourselves. Today I choose to skip the swim but instead create stillness. It’s in those small choices — between the shower, the coffee, and the thoughts — that life truly happens.
What I’m Grateful for Today
This morning, I began by thanking life for letting me wake up to a new day, even without the swim. I’m grateful for the chance to breathe in this morning, for the warm water running from the tap, and for the joy of a long shower. Not everyone appreciates that simple pleasure — but I do. I’m also grateful that I dared to begin this education, even though it awakens both performance and anxiety. Even my anxiety gets a thank-you today — it reminds me that I’m human, alive, and still learning. And I’m grateful that Instagram exists — because without it, I wouldn’t even have seen a picture of little Hugo or known that he was sick. It hurts, but it also heals — because through the screen, I still get to see him, to know he’s there, in the middle of life.
Questions for You, Dear Reader
How do you find structure and balance in everyday life? When life feels heavy, what helps you return to calm? Can you relate to the wish to be enough — and the need to rest?
Feel free to share your thoughts in the comments. I read every one of them.
Support the Blog
If you enjoy my writing and want to support my work, you can do so via: PayPal.me
Live today. Dare to feel life, and let life teach you. Yesterday rests behind us, having taught us what it could. Tomorrow is not yet a memory, nor something we know. Right now — this is where we can live and breathe. – Carina Ikonen Nilsson
Ibland visar sig vardagens tacksamhet i de enklaste stunderna – ett kyligt bad, värmen från en brasa eller ett samtal som berör. Den här helgen fylldes av just det: kyla, värme och en stilla påminnelse om vad som betyder mest.
Det blev ett bad idag. Ett härligt, lite kyligt bad som var – ja, helt underbart. Nu börjar temperaturen gå ner, så kroppen blir bedövad och man står ut en kortare stund. Men det gör det bara ännu härligare. Kroppen fylls av ett lugn, på en nivå där minsta lilla cell har saktat ner, och tankarna kommer en och en.
Värmen som kommer när man går upp ur vattnet är fantastisk – liksom känslan av att jag gjorde det. Även om jag badar ofta, är det varje gång en seger. En känsla som är helt min egen, för min egen skull. Det är just här jag ofta hittar vardagens tacksamhet – i stillheten, i vattnet, i stunden.
Igår kom vår pojke som bor i Göteborg hit tillsammans med sin flickvän. De åt mat här, och sedan satt vi i vardagsrummet och pratade hela kvällen. Flickvännen hade ont i ryggen och frågade om jag hade en TENS-apparat – vilket jag hade. Dessutom fick hon låna mitt ryggbälte och fick massage av det en stund. Om det blev bättre vet jag inte, men det blev i alla fall en annan känsla i kroppen under stunden man använder både TENS-apparaten och ryggbältet.
När kvällen kom tände jag en eld nere i källaren. Vi la madrasser på golvet och bäddade där, så de fick sova till eldens sprakande i kaminen. Det knastrar så sövande när man har en eld i spisen.
Det finns så mycket vardagens tacksamhet även i dessa små ögonblick – när människor möts, delar tid och värme.
Idag, efter badet, skulle ungdomarna fixa till sig innan vi gick till kyrkan. Vi har under lång tid haft en fantastisk präst och kyrkoherde här i vår kommun. Idag var det avtackning av honom, då han ska ge sig ut på vidare uppdrag.
Det känns som en sorg i hjärtat att han inte längre kommer vara med på skolavslutningarna och vid midnattsmässan på julafton. Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan direkt, men den här prästen har verkligen varit något extra.
Applåder och tacksamhet fyller kyrkorummet – ett ögonblick av gemensam glädje.
Ett tal om medmänsklighet och ansvar
En stilla stund vid altaret under avtackningen – ord och tystnad i samklang.
Hans predikan idag grep tag i mig. Han pratade om hur det ser ut i världen, i vårt land – och hur det ser ut här i vår lilla by. När han kommit så långt blev jag rörd på riktigt. Han talade om äldre som är låsta i sina hem eller i sin nedervåning, eller om äldre par som tvingas dela på sig eftersom kommunen inte erbjuder parboende.
Tanken gjorde ont. Om jag och min man lever, men har svårt att klara oss själva – ska man då låta oss bo på olika håll? Kanske i olika boenden, eller låta en av oss flytta?
Hans tal gjorde stark inverkan på mig. Han påminde om hur vi 2006 pratade om medmänsklighet och förståelse, medan vi idag pratar om att sänka straffåldern – om att det är ”deras fel”. Men egentligen handlar det om ansvar, medmänsklighet och kärlek. Vi måste åter bli ett vi, inte ett vi och dom. Det är inte närande, varken för oss själva eller världen i stort.
Vår präst gillar att sticka, och nu när han får lite längre till sitt nya arbete var det en vänlig själ som gav honom garn – så att han kan skapa under sina resor till och från jobbet.
När orden når hela byn
Han pratade även om diktatorer, och fick in Trump i det stycket – och jag kan bara hålla med honom. Jag är inte särskilt kyrklig, men jag är glad att jag gick dit idag, när det var hans sista predikan. Den gav så mycket. Det var också fint att se hur många som ville tacka av honom – allt från personal och kommunpolitiker till ungdomar som uppskattat hans skolavslutningstal lika mycket som jag gjort, fast jag då varit vuxen och åskådare.
En representant från kommunen tackade prästen för hans engagemang och närvaro i bygden – ett möte fyllt av värme och ömsesidig respekt. Han uttryckte också sin tacksamhet över att detta avsked var så levande och fyllt av liv. Ofta är avsked i kyrkan förknippade med sorg och sista farväl, men den här gången blev det istället ett tack och ett på återseende.
Tacksamhet i vardagen – i varje stund
I allt det här, i alla orden, bor vardagens tacksamhet. Tacksamhet över de olika stunderna, och så mycket tacksamhet över att vår grabb från Göteborg ville avtacka prästen på sitt sätt. Han åker 20 mil, lägger en hel helg på att vara med och säga tack – det säger mycket både om honom och om prästen som betytt så mycket för så många.
Och mitt i allt känner jag också tacksamhet över mig själv – över att jag gav mig både badet och det kyrkliga besöket. Tacksamhet över att jag fick uppleva denna fantastiska präst där framme i kyrkan. Tacksamhet över hela den här dagen, och gårdagskvällen som blev så varm och fin.
Mellan raderna – min röst
I stillheten mellan badets kyla och eldens värme landar en enkel insikt: tacksamhet växer när man låter sig känna, inte bara tänka. Att se, att höra och att våga delta i det som händer runt omkring – det är där vardagens magi bor.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid de stora händelserna som formar oss, utan de små stunderna där hjärtat får känna igen sig. Ett bad, ett tack, ett samtal. Där bor livet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast vardagens tacksamhet över något du gjorde bara för din egen skull? Vilken liten vardagshändelse påminner dig om livet självt?
Gårdagen har lagt sig till ro. Utifrån dina val igår kan det redan idag bo tacksamhet – tacksamhet som du har möjlighet att odla vidare, och som betalar sig i morgondagen. Det är i nuet vi finner den – där vi lever och andas, och här kan vi odla våra tacksamheter i oändlighet.
-Carina Ikonen Nilsson
Kyrkan under stjärnorna – en stilla påminnelse om tacksamhet, närvaro och livets oändlighet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver, kan du stötta bloggen här: paypal
Sometimes gratitude in everyday life shows itself in the simplest of moments – a cold swim, the warmth of a fire, or a conversation that touches something deep inside. This weekend was filled with just that: chill, warmth, and quiet reminders of what truly matters.
I went for a swim today – cold, refreshing, and absolutely wonderful. The water temperature has started to drop, and the body quickly turns numb, so you can’t stay long. Yet that makes it even more beautiful. A deep calm spreads through every cell, and thoughts arrive one by one.
The warmth that comes afterward is indescribable – as is the feeling that I did it. Even though I do this often, every swim feels like a small victory. A moment that belongs only to me, for my own sake. It’s here that I often find gratitude in everyday life – in the stillness, in the water, in the present moment.
An Evening with the Young Ones and the Warmth of the Fire
Yesterday our boy from Gothenburg came home with his girlfriend. We had dinner together and spent the evening talking in the living room. She had some back pain and asked if I had a TENS device – which I did. She lay on the floor with the electrodes connected, receiving that little electric massage, and I lent her my heating belt as well. I don’t know if the pain eased, but at least the moment changed how her body felt.
Later that night, I lit a fire in the basement. We laid out mattresses and made a bed down there so they could fall asleep to the crackling of the flames. It’s such a soothing sound, that fire.
There’s so much gratitude in everyday life in those little moments – when people meet, share time, and warmth.
After today’s swim, the young ones got ready, and we went to church. For a long time, we’ve had an incredible priest and parish leader here in our community. Today was his farewell service before moving on to new assignments.
It felt like a quiet sadness in my heart, knowing he won’t be there for our school graduations or midnight masses at Christmas anymore. I’m not someone who goes to church often, but this priest has been something truly special.
Applause and gratitude filled the church – a living reminder of how deeply he has touched the hearts of many.
A Message About Humanity and Responsibility
His sermon today touched me deeply. He spoke about the state of the world, our country, and then about our own small village. When he got to that part, my eyes filled with tears.
He spoke of elderly people confined to their homes or lower floors, or couples forced apart because the municipality doesn’t offer joint housing for them. The thought hurt. If my husband and I grow old and struggle to manage on our own – should we then be separated?
His words reminded me of how, back in 2006, we spoke of compassion and understanding, while now we speak of punishment and blame – as if everything is “their fault.” But really, it’s about responsibility, empathy, and love. We must once again become we, not us and them. Division doesn’t nourish anyone – not us, not the world.
Our priest loves knitting, and since his new workplace will be a bit farther away, a kind soul gifted him yarn – so he can keep creating during his journeys to and from work.
When Words Reach an Entire Village
He also spoke about dictators, even mentioning Trump – and I could only agree. I may not be religious, but I’m grateful I went to church today for his last sermon. It gave so much. It was also heartwarming to see how many people came to thank him – from local politicians and staff to young people who’ve listened to his school speeches over the years.
A representative from the municipality thanked the priest for his dedication and presence in the community – a meeting filled with warmth and mutual respect. He also expressed gratitude that this farewell was one of life and presence. Usually, farewells in church are linked to final goodbyes, but this time it was a heartfelt thank you and see you again.
Gratitude in Everyday Life – In Every Moment
In all of this, in all the words, gratitude in everyday life finds its home. Gratitude for each moment, for the different shades of the day, and for our boy who drove 200 kilometers to be part of the farewell. That alone says a lot – about him, and about a priest who has meant so much to so many.
And within it all, I feel gratitude toward myself too – for giving myself both the swim and the visit to church. Gratitude for having witnessed this day, this priest, this quiet warmth that lingers even now.
Between the Lines – My Voice
Between the chill of the water and the warmth of the fire rests a simple truth: Gratitude grows when you allow yourself to feel, not just to think. To see, to listen, and to take part – that’s where the magic of ordinary life lives.
AHA – Between the Lines
It’s not always the big things that shape us, but the small, ordinary moments where the heart recognizes itself. A swim, a thank-you, a conversation. That’s where life happens.
Question for You
When did you last feel gratitude in everyday life for something you did just for yourself? What small moment recently reminded you that you’re alive?
Yesterday has settled into rest. From your choices yesterday, gratitude may already live within today – gratitude that you can keep nurturing, and that will return to you tomorrow. It’s in the present we find it – where we live and breathe, and here, we can cultivate our gratitude endlessly.
– Carina Ikonen Nilsson
Church Under the Stars
The church beneath the stars – a quiet reminder of gratitude, presence, and life’s infinity.
Support My Writing
If you enjoy what I write, you can support the blog here:
Det är tidig morgon. Redan innan klockan slog sex hade jag plockat ur diskmaskinen, förberett allt – och ändå hunnit dricka mitt kaffe i lugn och ro.
Idag ska jag och dottern ha en dag tillsammans. Bara hon och jag. Vi ska åka till Ullared, strosa runt, prata, skratta och ta dagen som den kommer.
Det behövs inte så mycket mer än så – bara tid, närvaro och varandra.
Det känns fint att ha något att se fram emot, en dag utan krav, bara vi två.
Read this post in English ↓
A Day Just for Us – Mother-Daughter Trip to Ullared
It’s early morning. Before six o’clock, I had already unloaded the dishwasher, prepared everything – and still found time to enjoy my coffee in peace.
Today, my daughter and I are having a day together. Just the two of us. We’re going to Ullared, to stroll around, talk, laugh and simply be.
Sometimes that’s all we need – time, presence, and each other.
It feels lovely to have something to look forward to – a day with no pressure, just us.
Reflektion
Det är i de små stunderna som livet händer – innan världen vaknar och innan måsten tar plats. Att få en dag med sitt vuxna barn är en gåva som inte går att köpa i någon butik.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna bor tacksamheten. Det här inlägget handlar inte bara om en resa till Ullared – utan om något större: att få vara nära sitt barn, på riktigt. Det är kärlek i sin mest vardagliga form – stilla, självklar och så oändligt värdefull.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta bloggen och mitt skrivande? Du kan bidra via PayPal – stort tack för varje litet stöd. Pay pal
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
There are days when the words don’t want to come. When the body speaks louder than the mind and the world feels still, almost silent. Today is one of those days. Sometimes it feels as if both the body and the words need rest – as if stillness itself wants to speak. Maybe I need to step back from the words for a while, let the body have its say and let the lake, the wind and the silence take their place.
Ideas are not plentiful today. It feels as if the words have run out. It might be because of the pain in my neck, or simply because I have nothing new to tell.
In earlier years, this would have frightened me. The thoughts would come: have my words run out? Do I need help to find them again? But now I simply feel that maybe I need to rest from the words. Because they usually show themselves to be there, just behind the noise. They haven’t yet found their way into this morning – maybe they’ll arrive another day. Sometimes the words just need to rest in the body, to be rocked into a quiet song.
By the Lake
Yesterday morning at the lake. The jetties lay still and the world held its breath. Here, both the words can rest and the body can speak.
I went down to the lake to bathe. Only one of us “bathing sisters” swam; the rest of us stood with our hands above the water, letting our bodies cool down. I was first into the water and first back out again.
The feeling in my body after a swim is always wonderful. For a short while the pain disappears and my whole body fights to regain its warmth. Energy rushes through me and my thoughts slow down.
Even though the swims are wonderful and give me strength, I don’t think I’ll swim today. I’m thinking that I probably need to go to the health centre and get my neck sorted out. It’s been almost a week and a half now and the pain isn’t going away. Maybe I can get something stronger than Alvedon or Ipren, because right now it feels as if I can’t stand it any longer. I thought it was just a bit of neck pain, but the pain keeps changing and gives strange sensations in my body.
Reflection
In the past I would have been afraid that my words had run out. Now I think that perhaps it’s just like the body – it needs recovery to have strength again. The words aren’t resting to disappear; they’re resting to come back with new force.
AHA
It struck me today that words and the body are alike in some ways. When I give them rest, when I allow space for silence, both the words and the body find their way back into their own flow.
Between the Lines – My Voice
Between the pain, the swims and the silence lives a longing for balance. To dare to pause, to dare to be without words for a while – that is perhaps also a kind of strength. Life goes on anyway, and one day both the body and the words will awaken again.
If you’d like to support my writing, you can do so via PayPal here. If you’d like to receive my posts directly in your inbox, please subscribe to the blog via this link.
Final Reflection
It’s as if the body and the words work together in their own way. When one needs rest, the other carries the stillness. I think maybe this is how life tells me to slow down a little, to let the morning be quiet without rushing anything forward.
Perhaps it’s not about finding my way back to the words, but about letting them find their way back to me – when the time is right.
I live today, right now. History teaches me to rest in body and soul. Tomorrow waits out there in the future – a day I cannot live today. But what I do now can grow into something tomorrow. Right now is always, because this is where life is lived. – Carina Ikonen Nilsson
Tacksamhet i vardagen växer ur de små stunderna – som doften av kaffe, ett stilla hus och hösten som långsamt flyttar in. I den tysta morgonen vaknar kroppen mjukt och jag känner ro. Livet i husbilen får vänta en stund, men kanske blir det ändå en sista husbilshelg innan vintern tar över. Hösten bjuder in till att boa in sig, till doften av gröna tomater i sötlag och till känslan av att vara i fas med tiden.
Ibland känns det som om livet är just som himlen på bilden ovan – moln som samlas, men där ljuset alltid hittar en väg igenom. Det är där tacksamhet i vardagen bor, i skiftningen mellan mörker och ljus.
Tacksamhet i vardagen och en ny morgon
Det är en ny morgon – och jag fick förmånen att vakna till ännu en dag. Tacksamheten bor redan i kroppen när kaffet doftar varmt och mjukt, och huset fortfarande vilar i tystnad. Alla sover ännu, förutom jag. Det är min stund – den där lilla, stilla tiden innan världen vaknar.
Tacksamhet i vardagen Ljus, värme och gröna tomater
Igår fick maken och jag för oss att möblera om i vardagsrummet. Det blev så bra att jag tillbringade nästan hela dagen där. Ute ven vinden, men inne tände jag ljus i varje hörn och lät hösten flytta in på riktigt.
Ett stilla ögonblick när dagen blir till kväll. Här bor lugnet, här bor tacksamheten.
Medan ljusen brann kokade jag lag till gröna tomater – socker, ättika, nejlikor och kanel. Doften spred sig i hela huset.
Smaken av förr. Gröna tomater i sötlag – ett litet stycke nostalgi och tacksamhet i vardagen.
Förr brukade jag alltid lägga in tomater, men de senaste åren har det inte blivit av. Nu står burken där på köksbänken, och jag känner en liten barnslig förväntan på vad familjen ska tycka när de får smaka.
När det enkla får mogna i sin egen takt – precis som livet självt.
I takt med tiden
Alfred var här i fredags och hjälpte mig att få in allt från trädgården. Krukor, redskap och jord fick flytta in innan stormen kom. Vi drog upp morötterna och satte vitlök i jorden – nästa år kan jag plocka färsk vitlök direkt från vår egen trädgård. Det känns nästan ovant att vara i fas med årstiden. Ofta brukar vi ta in saker först när snön redan ligger vit över gräset.
Nu är det bara gräsklipparen och vattenslangen kvar, de får flytta in de också. I växthuset står nu rena, tomma krukor på rad. Alla spadar, krattor och trädgårdsverktyg har fått semester tills nästa vår.
Tacksamhet i vardagen. Hösten flyttar in
Kroppen börjar sakta vänja sig vid höst och vinter. Det känns skönt, nästan stillsamt, att få boa in sig. Ändå har vi inte riktigt bestämt om husbilen ska få vila helt än. Kanske blir det en sista tur – en helg till, med kaffet på gasolköket och sjön som spegel utanför fönstret.
Oavsett vilket väntar nu städningen och urplockningen. Sommarkläder, filtar och småsaker får komma in i värmen. De trivs bättre här än i en fuktig husbil. När allt är rent och klart ska husbilen få sitt tack – sitt vi ses nästa år.
Kanske är det just där tacksamheten bor. I stunden innan vi stänger, i mellanrummet mellan sommar och vinter. När vi får känna att vi hann – och att allt är som det ska.
Tacksamhet i vardagen och dess AHA
Aha… ibland handlar tacksamhet inte om stora saker. Den gömmer sig i det lilla – som doften av kaffe, känslan av att hinna före stormen och att få vara i fas med årstiden. Jag tror det är just då livet känns mest – när det är enkelt och stilla.
Mellan raderna
Mellan raderna bor lugnet. Här finns jag, i tystnaden, i vardagen, i de små rörelserna som blir mitt liv. Det är här jag andas, här jag känner – och här jag är tacksam över att få finnas. Tacksamhet i vardagen bor där när vi börjar arbeta med just tacksamhet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över det lilla – en kopp kaffe, en stilla morgon, eller att du hann före stormen?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Där sådde vi frön som kan ge oss gröda i dag eller i morgondagen – morgondagen som väntar längre fram, där borta i framtiden.
Men just nu – det är här livet händer. Just nu, och just nu finns alltid här. Det är där vi sätter våra fröer.
Gratitude in everyday life grows from the smallest moments – the smell of coffee, a quiet house, and autumn slowly settling in. In the silent morning, my body wakes gently, and peace fills the room. Life in the motorhome will have to wait for a while, but maybe we’ll take one last weekend trip before winter takes over. Autumn invites us to nest, to the scent of green tomatoes in sweet brine, and to the feeling of being in rhythm with time.
Sometimes life feels just like the sky in the picture above – clouds gathering, yet the light always finds its way through. That’s where gratitude in everyday life lives, in the shift between darkness and light.
A New Morning in Gratitude in Everyday Life
It’s a new morning – and I’ve been given the privilege of waking to yet another day. Gratitude already lives within my body as the coffee warms the air, and the house rests in silence. Everyone else is still asleep. This is my moment – that small, still space before the world wakes up.
Gratitude in Everyday Life – Light, Warmth, and Green Tomatoes
Yesterday, my husband and I decided to rearrange our living room. It turned out so well that I spent almost the whole day there. Outside, the wind howled, but inside, I lit candles in every corner and let autumn truly move in.
A quiet moment as day turns to evening. Here peace lives – and gratitude too.
While the candles flickered, I cooked green tomatoes in sweet brine – sugar, vinegar, cloves, and cinnamon. The scent filled the whole house.
The taste of the past. Green tomatoes in syrup – a small piece of nostalgia and gratitude in everyday life.
I used to make them every year, but it hasn’t happened in a while. Now the jar stands there on the kitchen counter, and I feel a small, childlike excitement about what the family will think when they taste them.
When the simple things are allowed to ripen at their own pace – just like life itself.
In Tune with Time and Gratitude in Everyday Life
Alfred was here on Friday to help me bring everything in from the garden. Pots, tools, and soil all came inside before the storm arrived. We pulled up the carrots and planted garlic – next year, I’ll be able to pick fresh garlic from our own garden.
It feels unusual to be in rhythm with the season. Gratitude in everyday life shows up in that feeling – when everything is in its place. Now only the lawnmower and the hose remain; they’ll come in soon too. In the greenhouse, clean, empty pots now stand in neat rows. All the spades, rakes, and garden tools are on holiday until spring.
Autumn Moves In – and So Does Gratitude in Everyday Life
My body is slowly adjusting to autumn and winter. It feels good, almost peaceful, to nest and let the season settle. Still, we haven’t decided if the motorhome will rest completely yet. Maybe there will be one last trip – a weekend with coffee on the gas stove and the lake like a mirror outside the window.
Either way, it’s time for cleaning and unpacking. Summer clothes, blankets, and little things will come inside, where they belong. They’re happier here than in a damp motorhome. Once everything is clean and ready, the motorhome will get its thank you – its see you next year.
Maybe that’s where gratitude in everyday life lives. In the moment before we close things down, in the space between summer and winter. When we can feel that we made it – and that everything is just as it should be.
AHA – The Small Things that Hold Gratitude in Everyday Life
Aha… sometimes gratitude in everyday life isn’t about the big things. It hides in the small ones – the smell of coffee, the feeling of being just in time before the storm, and being in tune with the season. I think that’s when life feels the most – when it’s simple and still.
Between the Lines
Between the lines lives calm. Here I am – in silence, in the everyday, in the small movements that make up my life. This is where I breathe, where I feel – and where I’m grateful just to exist. Gratitude in everyday life lives here, when we begin to truly practice gratitude.
A Question for You, Dear Reader
When was the last time you felt gratitude in everyday life – for something small, like a cup of coffee, a quiet morning, or simply being just in time before the storm?
Yesterday has already found its rest in history. There, we planted seeds that may grow into harvests today or tomorrow – the tomorrow waiting further ahead, out there in the future.
But right now – this is where life happens. Right now, and right now is always here. This is where we plant our seeds.
Sometimes, something small can make the whole day shine. Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.
For a moment, I paused. Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years. Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions. He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.
When Numbers Become Stories
I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers. I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life. Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.
That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.
And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that. A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.
To Keep Choosing Joy
That small moment reminded me why I write. Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines. To share something genuine. To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.
So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads. You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.
On the Bridge Toward Stillness
I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.
A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.
About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice
I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining. It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.
But not this time. Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago. Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.
Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.
It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting. At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself. Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity. But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do. Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.
Reflection
Sometimes we don’t need grand gestures. Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside. It’s not about validation, but about recognition. About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere. And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.
Question for You
When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?
AHA – The Insight
It doesn’t take much to create meaning. A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone. Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.
Between the Lines
Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood. I don’t write to be seen, but to share something true. And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.” Right there, in that moment of recognition, something big happens.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
