Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.
A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers
Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy. Read my Ozzy tribute post here
Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures
After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.
Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.
Swimming, Pancakes and Packing
Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.
Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See
Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.
But First – the Laundry…
Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.
Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.
What about you?
Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments? How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?
Reflection
Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.
Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Det här inlägget började som en tanke om tacksamhet, men tog en liten sväng via ADHD, struktur och en soluppgång. Orden ville gå sin egen väg – och jag följde med.
Soluppgång och sömnlöshet
Idag var jag med om en soluppgång. Jo, jag vaknar ofta tidigt – men idag var det väldigt tidigt. Jag sover dåligt här i husbilen, längtar till min säng hemma. Samtidigt som jag skriver det känner jag mig otacksam. Alla har inte en husbil att sova dåligt i. Jag borde vara tacksam över att vi har möjligheten att åka ut när vi vill, njuta av friheten och lugnet som bor här i vår bil.
Nästa resa är redan planerad
Igår planerade maken nästa resa. Den ska ske redan på torsdag. Det blir till Borås Djurpark om det vill sig väl. Vi ska åka dit med Alfred och hans mamma med sambo. Dom åker över dagen – vi tar husbilen. Jag tror maken planerar något längre. Första stoppet: Borås.
Struktur, blogg och ADHD – ett virrvarr som söker ordning
Igår satt jag här och grejade med bloggen. Jag försöker strukturera upp den, lägga in kategorier som gör det enklare att hitta. Gamla inlägg från 2009 till 2013 får en egen kategori. En slags tidskapsel. Vissa texter är skatter, andra… nja. Men jag vill inte radera dem. Jag försöker ha vänliga glasögon när jag läser – och hoppas du också har det.
Att strukturera en blogg när man har ADHD – det är inte helt enkelt. För mig är det som att försöka städa ett rum samtidigt som någon hela tiden byter plats på möblerna i huvudet. ADHD innebär att fokus kan vara glasklart ena stunden och helt borta nästa. Att börja är lätt – att avsluta, betydligt svårare. Och röd tråd? Ja, den är oftast mer som ett garnnystan.
Men vet du – här på bloggen har jag ändå varit uthållig. Jag har skrivit i så många år, om så mycket. Kanske är det så att mitt sätt att ha ADHD också visar sig här: jag följer impulsen, orden kommer snabbt, jag hoppar mellan ämnen. Men jag fortsätter. Och det är också en sorts uthållighet. Det är kanske inte struktur i vanlig mening, men det är min struktur. Och med hjälp av AI får jag lite bättre överblick – även om det ibland blir många timmar med förvirrad stirrning på skärmen.
ADHD-fakta i vardagen: ADHD påverkar förmågan till planering, impulskontroll, tidsuppfattning och uthållighet. Men det påverkar också kreativitet, associationsförmåga och intensitet i känslor. För många – inklusive mig – är det inte bara en diagnos. Det är ett sätt att vara i världen.
Hemåt – och kaffemaskinen
Idag åker vi hem. Packa ihop, packa ur bilen, tvätta kläder och kolla växthuset och planteringarna. Hemma väntar kaffemaskinen. Här i husbilen blir det bryggkaffe – visst, bönor jag malt själv – men ändå inte samma sak. Jag kan skumma mjölken här också, men ärligt, vem orkar det på morgonen? Det blir en vanlig kopp med lite mjölk. Hemma smakar kaffet mer… ja, hemma.
Callouts till dig som läser
Har du också svårt att skapa struktur i din vardag – särskilt med ADHD i bilden? Vad betyder tacksamhet för dig – även de dagar då allt skaver? Har du läst dina gamla texter med vänliga glasögon någon gång?
Reflektion
Det är mycket på en gång ibland. Tacksamhet som skaver. Längtan efter sängen och kaffemaskinen där hemma. Men också en soluppgång jag aldrig hade fått om jag sovit djupt. Det slår mig att livet inte alltid behöver vara antingen eller. Kanske får det vara både och. Kanske är det där – mitt i spretigheten – som jag är mest jag.
Slutord
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stötta mitt skrivande
Vill du stötta mitt fortsatta skrivande och bloggande? Här kan du göra det: paypal.me
Idag ska vi åka iväg med vår lilla LVL^2. Det känns skönt i kroppen – en känsla av förtjänad vila. Kanske för att tvättkorgarna är tomma. Det händer inte ofta. Jag vet inte hur många maskiner jag tvättade igår, men det blev en hel tvättdag. Och ändå hann vi med ett bad.
Inte det där svalkande, kalla doppet jag ofta längtar efter. Vattnet i sjön hemma var varmt, nästan kropps tempererat. Jag blev inte ens kall när jag klev i. Men barnen uppskattade det – och det gjorde jag med. Trots att jag var i nästan lika länge som dem, kände jag mig fortfarande varm när jag gick upp. Men också tacksam. Att få bada tillsammans är ändå ett slags stilla lyx. Fast jag simmade mest.
Tre mil i gassande sol
På förmiddagen kom min bror och hans dotter. De hade cyklat från Uddevalla – tre mil i gassande solsken. 27 till 30 grader och de trampade hela vägen hem till oss. Jag blir imponerad. Lite orolig också. Själv hade jag nog svimmat på vägen.
Men min bror har alltid varit envis. En gång cyklade han hela vägen till Göteborg. Det ligger visst i blodet – för när vår farfar var ung, cyklade han och sina bröder från Göteborg upp till Uddevalla varje helg. Jobbade till klockan ett på lördagar, och sen iväg. För att få en söndag med sina föräldrar. Skulle någon göra det idag? Nej, jag tror inte det. Idag tränar man i syfte att träna – inte för att orka hälsa på mamma och pappa.
Vad tror du på? Att vi har blivit för bekväma – eller att vi helt enkelt har andra sätt att visa kärlek idag?
En tjockpannkaka att minnas
Efter badet fick jag för mig att göra glutenfri tjockpannkaka. Jag har försökt många gånger förut – men aldrig riktigt fått till det. Den där fluffiga, fasta konsistensen har liksom uteblivit. Men igår… igår blev det rätt.
Jag hittade ett recept hos Det glutenfria köket och gjorde en dubbelsats. Jag uteslöt baconet eftersom vi skulle ha glass som tillbehör. Pannkakan blev precis som jag ville ha den. Vi åt den med drottningsylt och vaniljglass, och barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Och jag… jag satt där och njöt av att det faktiskt gick. Att jag lyckades. Det blev precis den där känslan av fluffighet och den var nästan som jag minns den från mammas kök.
Recept – Glutenfri tjockpannkaka
Du behöver: – 4 ägg – 3 dl glutenfri mjölmix (Finax röd eller Semper Mix) – 4 dl mjölk – 1 tsk fiberhusk – 1 tsk bakpulver – En nypa salt – 1 paket bacon eller rökt skinka (valfritt)
Så här gör du:
Sätt ugnen på 220 grader.
Vispa ihop lite mer än hälften av mjölken med mjölmix, fiberhusk, bakpulver och salt.
Vispa i äggen, ett i taget.
Häll i resten av mjölken. Låt smeten stå i 10 minuter.
Om du använder bacon – tärna det och förstek i ugnsformen i 10 minuter.
Häll smeten i formen och grädda i 30–40 minuter, mitt i ugnen.
Servera med sylt, glass – och gärna en kopp kaffe.
Kväll med ost, kex och kortspel
Senare på kvällen kom dottern och hennes sambo. Hon hade ringt tidigare och frågat om vi kunde äta ost och kex. Jag svarade ja direkt. Det är något med den där typen av kvällar – enkla men ändå så betydelsefulla. Vi satt ute på altanen och spelade kort tills mörkret smög sig på. Jag var väl inte direkt någon mästare i spelen, men skrattet och alla ”fult ord” – det vann jag på.
(Nu säger jag kanske inte massa fula ord. Men jag säger just ”fult ord”. Något som pojkarna på jobbet hade roligt åt. De sa att när jag säger så, så byter de i huvudet ut det till något riktigt fult. Men efter några månader satt de alla och sa ”fult ord” istället. Det blev vårt gemensamma språk.)
Har du någonsin känt att någon gör saker för att lindra din smärta? Det är fint – men också skört. Vad händer när vi inser att vi måste bära våra egna känslor?
Men mitt i allt det varma och fina smög det sig in en tanke. En tanke som jag burit ett tag. Jag vill inte att hon kommer bara för att vår son inte gör det. Jag vill inte att hon ska känna att hon behöver fylla ett tomrum, vara någon slags tröst. Det är inte hennes ansvar att lindra vår saknad. Den tomheten är något vi själva har ansvar över att göra något med.
Jag har pratat med henne om mina tankar och jag hoppas att hon kommer till oss av anledningen att hon verkligen vill – inte av dåligt samvete för något hon inte kan påverka. Men samtidigt – jag är så glad att hon kommer. Att vi kan ha de där kvällarna. Tillsammans.
Tankar om tro – och en fråga från grannen
Innan jag avslutar vill jag dela ett litet klipp från min grannes YouTube-kanal. Hon gör små filmer för barn, men ibland kommer något för oss vuxna också. Idag ställer hon frågan: Kan vi leva utan religion?
Jag vet inte. Jag tror många här i Sverige lever utan Gud i traditionell mening. Men vi tror nog ändå. På något. Kanske på karma. På naturens krafter. På godhet. Jag tror att gott föder gott – att goda handlingar smittar, och gör något med oss.
Troende har alltid funnits i världen. Människan har alltid behövt tro på något större. Något som ger syfte. Våra förfäder hade sina gudar långt innan prästerna kom. Och kanske är det just det – behovet av att känna mening – som aldrig riktigt försvinner.
Jag själv går till kyrkan en gång om året. På julafton. För sångerna, för friden. Inte för att jag är särskilt troende – men kanske ändå. På mitt sätt.
Behöver du något större att tro på? Vad vilar du dina tankar i, när världen känns för stor eller för tom?
Reflektion
Det var en dag full av sol, bad, mat, familj och tankar. En dag där värmen låg som ett lock, men där hjärtat ändå öppnade sig. En dag som smakade pannkaka, doftade solvarm hud – och lämnade efter sig något att fundera vidare på.
Today we’re heading out with our little LVL^2. There’s a pleasant feeling in my body – a sense of well-earned rest. Maybe it’s because the laundry baskets are empty. That doesn’t happen often. I don’t know how many loads I did yesterday, but it turned into a full laundry day. And still, we managed to fit in a swim.
Not the refreshing, cold dip I often long for. The lake at home was warm – almost body temperature. I didn’t even feel cold getting in. But the kids enjoyed it – and so did I. Even though I was in the water almost as long as they were, I still felt warm when I got out. But I also felt grateful. Swimming together is its own kind of quiet luxury. Though mostly, I just swam on my own.
Have you ever felt that? When life is overflowing with things to do, but still feels strangely empty? Maybe those small moments – a swim, an empty laundry basket – are where life happens most clearly.
Thirty kilometers in blazing sun
Later in the morning, my brother and his daughter arrived. They had biked all the way from Uddevalla – 30 kilometers in blazing sunshine. The temperature reached 27–30 degrees. I’m impressed. Also, a little worried. I would’ve passed out halfway.
But my brother has always been determined. He once biked all the way to Gothenburg. I suppose it runs in the family – because when our grandfather was young, he and his brothers used to cycle from Gothenburg to Uddevalla every weekend. They worked until 1 PM on Saturdays, then hopped on their bikes to spend Sunday with their parents. Would anyone do that today? I doubt it. These days, people train for the sake of training – not to visit their parents.
Do you think we’ve become too comfortable? Or are we just showing love in different ways today?
A pancake worth remembering
After the swim, I got the idea to make a gluten-free oven pancake. I’ve tried many times before – but it’s never really turned out right. That fluffy, firm texture has always been missing. But yesterday… it worked.
I found a recipe from Det glutenfria köket (The Gluten-Free Kitchen) and made a double batch. I left out the bacon since we were having it with ice cream. The pancake turned out exactly the way I hoped. We ate it with queen’s jam and vanilla ice cream. The kids devoured it like they’d never seen food before. And I… I just sat there, enjoying the fact that I pulled it off. It had that soft, fluffy texture – just like I remember from my mother’s kitchen.
Recipe – Gluten-Free Oven Pancake
You’ll need: – 4 eggs – 3 dl gluten-free flour mix (like Finax Red or Semper Mix) – 4 dl milk – 1 tsp psyllium husk – 1 tsp baking powder – A pinch of salt – 1 pack of bacon or smoked ham (optional)
How to make it:
Preheat oven to 220°C (428°F).
Whisk a bit more than half of the milk together with flour mix, psyllium husk, baking powder, and salt.
Add eggs one at a time while whisking.
Pour in the rest of the milk. Let the batter sit for 10 minutes.
If using bacon – dice and pre-bake it in the baking dish for 10 minutes.
Pour the batter into the dish and bake for 30–40 minutes in the center of the oven.
Serve with jam and ice cream – and a cup of coffee if you like.
Evening with cheese, crackers, and card games
Later that evening, my daughter and her partner came by. She had called earlier and asked if we could have cheese and crackers. I said yes right away. There’s something about those kinds of evenings – simple, yet deeply meaningful. We sat out on the patio playing cards until the dark slowly settled in. I wasn’t exactly a champion at the games, but I did win with my laughter – and my “fult ord”.
(Now, I don’t actually say a lot of bad words. I say “fult ord” – which literally means “bad word.” The boys at work thought that was hilarious and joked that whenever I said it, they’d mentally insert an actual swear word. But after a few months, they all started saying “fult ord” too. It became our thing.)
Have you ever felt that someone is doing something just to ease your pain? It’s beautiful – but also fragile. What happens when we realize we need to carry our own grief?
But in the middle of all that warmth and joy, a thought crept in. One I’ve been carrying for a while. I don’t want my daughter to come just because our son doesn’t. I don’t want her to feel like she needs to fill a void or be a comfort. That emptiness – that’s ours to deal with.
I’ve spoken to her about these thoughts. And I hope she comes to us because she truly wants to – not out of guilt or responsibility for something she can’t fix.
And yet… I’m so grateful that she does come. That we have these evenings. Together.
Thoughts on faith – and a question from my neighbor
Before I end, I want to share a short clip from my neighbor’s YouTube channel. She makes sweet little educational films for children – but sometimes, she speaks to us grown-ups too. Today she asks: Can we live without religion?
I don’t know. I think many people in Sweden live without God in the traditional sense. But I believe we all still believe – in something. Karma, nature, kindness, purpose. I believe goodness creates more goodness – that kind acts ripple out into the world.
Faith has always been part of humanity. People have always needed to believe in something bigger – a reason to keep going. Our ancestors had gods long before priests came. Vikings, cave dwellers, everyone had their form of belief.
As for me – I go to church once a year. On Christmas Eve. For the songs, for the peace. I wouldn’t call myself religious. But maybe I am, in my own way.
Do you need something bigger to believe in? What holds your thoughts when the world feels too large – or too empty?
Reflection
This was a day full of sun, swimming, food, family and thoughts. A day where the heat pressed down, but my heart opened. A day that tasted like pancake, smelled of sun-warmed skin – and left something to quietly ponder.
Support the Blog
If you’d like to support my writing, you can do so here:
It’s not always the big adventures that stay in your heart – sometimes it’s just a day filled with presence, swimming, cinnamon buns and conversation. And sometimes, it’s in the reflection afterward that we truly see what our children need.
A Day to Keep in My Heart
I’m sitting on the sofa with my morning coffee. Yesterday, I didn’t write a post – but for a good reason. The whole day was filled with joy and togetherness.
We were up before seven, ready to meet my little brother and his family for breakfast at Coop. Not a hotel buffet, but close – scrambled eggs, bacon, fresh rolls, yogurt, cereals, juice. We met at 8:00 and enjoyed the morning together. After that, some quick shopping – snacks, drinks, cookies.
Then we drove to Lanesund, our favorite beach. We spent four or five hours there. The kids, especially my boy and my niece, swam almost the entire time. Only surfacing to eat a bun or a waffle – then straight back into the water. It was summer at its best.
After the beach, we grabbed some food at McDonald’s. Later that evening, they came to our house again – bringing fruit salad, chips, and a bit of rosé wine. It was too warm on the patio, so we moved to the front side, where the hammock hangs in the shade. We talked for hours. The kids came out for fruit salad and chips now and then.
The Computer – A Place for Recovery
This morning, I realize what a valuable day it was. My boy said he had a “great day.” He didn’t even miss his computer – and that says a lot. From morning till night, he was fully present in play and connection.
But in the evening, he needed to unplug. To enter his game world. Their daughter didn’t enjoy that part, but we saw it differently. For us, it’s his way of resting.
In our home, we’ve always seen computer games as more than just screen time. It’s a way to pause. For some children – especially those with ADHD – it’s a safe space. In the game, they’re in control. They decide the pace, the story, the limits. And when it gets too much – one click, and it all stops.
Real life doesn’t offer that. Input comes without a pause button. Expectations pile up. So being able to retreat into one’s own space, even for a while – that matters.
Today’s Plan
Today will be a slower day. We’ll pack the motorhome, do a bit of gardening, some laundry. For dinner: pancakes with ice cream and jam. Too hot for anything else.
What do you think?
– How do you see screen time and recovery for kids? – Do you need to “retreat into your bubble” sometimes? – Can computers be a shield, not just a distraction?
Reflection
Understanding our children’s needs is a journey. Sometimes they need play and sun – sometimes a quiet world behind a screen. Both are real. Both are important.
Live today and act today. Yesterday is history and may hold dear memories. Tomorrow won’t arrive until tomorrow – and it might carry emotions born from today, from right now. Yesterday has left its marks on this day, in the shape of memories.
– Carina Ikonen Nilsson
A little callout
Just a small spotlight on my neighbor’s YouTube channel – where she creates educational videos for young children. Click the image or this link to explore a collection of short films designed to help little ones understand life, emotions, and the world around them.
Det är inte alltid de största äventyren som blir minnesvärda – ibland är det bara en dag fylld av närvaro, bad, bullar och samtal. Och ibland är det i just eftertanken som förståelsen för våra barns behov blir tydlig.
En dag att lägga i hjärtat
Sitter i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Gårdagen blev inget blogginlägg, men det fanns en god anledning – vi hade fullt upp med trevligheter hela dagen.
Redan innan sju var vi igång. Vi skulle träffa min lillebror med familj för att äta frukostbuffé på Coop på Torp. Kanske inte en hotellfrukost, men ganska nära – äggröra, bacon, frallor, yoghurt, flingor, juice och pålägg i massor. Vi möttes kl. 08.00, åt, pratade, skrattade. Efteråt blev det lite handling – kex, dricka, bullar.
Sedan bar det av till Lanesund – vår favoritplats vid havet. Fyra, kanske fem timmar lade vi där. Barnen, särskilt lillkillen och min brorsdotter, badade nästan hela tiden. De kom bara upp för att snabbt svälja en bulle eller en våffla – sen ner i vattnet igen. Det var sommar på riktigt.
Efter badet åkte vi till Donken. Lite mat i magen innan alla åkte hem till sitt. Men några timmar senare kom de över till oss igen. Då hade de fixat fruktsallad, chips och lite rosévin. För varmt på altanen, så vi satte oss på framsidan – i skuggan, vid hängmattan. Vi pratade i timmar. Barnen kom ut och hämtade fruktsallad och chips i omgångar.
Datorn som en plats för återhämtning
När jag nu sitter här på morgonen och tänker tillbaka, känns det som en dag att spara i hjärtat. Lillkillen sa själv att han haft en “helbra dag”. Han hade inte ens saknat datorn – och det säger mycket. Från morgon till kväll var han i nuet, i leken, i gemenskapen.
Men på kvällen behövde han dra sig undan. Gå in i sin spelvärld. Deras dotter var inte lika glad över det – men vi såg på det som en naturlig paus. Ett sätt att återhämta sig.
Här hemma har vi alltid sett datorn och spelandet som mer än bara skärmtid. Det är ett verktyg för vila. För vissa barn – särskilt barn med ADHD eller liknande behov – är det en trygg plats. I spelet styr de världen. De får själva välja tempo, innehåll, gränser. Och när det blir för mycket – är det bara att trycka på ”stäng av”.
Det verkliga livet är inte lika enkelt. Där kommer intrycken utan pausknapp. Där måste man ofta anpassa sig, kompromissa. Så att få äga sin egen bubbla, om så bara en stund – det är viktigt.
Planer för dagen
Idag blir det en lugnare dag. Packa i husbilen, fixa i trädgården, tvätta lite. Och middag? Pannkakor med glass och sylt. För varmt för att laga något större – och för varmt för att äta varm mat.
Vad tänker du?
– Hur ser du på skärmtid och återhämtning för barn? – Har du själv behov av att “gå in i din bubbla” ibland? – Tror du att datorer kan vara ett skydd, inte bara en distraktion?
Reflektion
Att förstå sina barns behov är en resa. Ibland är lek och bad det som behövs – ibland en tyst värld bakom en skärm. Båda är riktiga. Båda är viktiga.
Lev idag och gör idag. Igår är historia och kan vara kära minnen, Morgondagen kommer först i morgon och kan ha känslor från just idag och just nu. Igår har satt sina spår i dagen i formen av minnen. – Carina Ikonen Nilsson
En liten callout
här för min grannes You Tubes kanal och hennes filmer i utbildningssyfte till små barn. Klicka på bilden eller denna länk så finns det massor av små filmer som har syftet att lära små barn och livet och världen i sig.
Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.
Snart semester – och jag längtar
Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.
Trötthet, värme och en sväng via Torslanda
När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.
Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.
Den vita färgen på fönsterbrädan
Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.
”Inget”, sa han.
Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.
När sanningen kom fram
När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.
Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.
Ett samtal om gränser och ansvar
Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.
Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.
Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.
Konsekvenser – inte straff
Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen. Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.
Det som hände igår var just det: en konsekvens.
Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.
Och färgen fastnade. Överallt.
Det blev hans att hantera
Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.
Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera. Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.
Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.
Jag valde att stå kvar
Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort. Och där fanns lärandet. I själva görandet. Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.
Vad tänker du?
Hur tänker du kring konsekvenser och straff? Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse? Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.
Bloggverktyg jag använder – Complianz
Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.
Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.
Vill du stötta mitt bloggande? Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.
Reflektion
Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.
Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv. Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson
My husband’s vacation is just around the corner, and I’m longing for it like I never have before. But before we get there, life offered a small lesson – about responsibility, boundaries, and a disassembled pen. The heat after our trip was heavy, but that wasn’t what made me sigh the most that evening.
Soon vacation – and I’m longing
Soon, soon, my husband will be on vacation again. I’m longing in a way I can’t recall feeling before. Not because we have big plans, but because the days will be unplanned again. I won’t have to carry the full load alone – we’ll be two sharing the doing. Even if all we do is just be, it’s more fun to just be together. A strange sentence, perhaps, but it’ll do.
Tiredness, heat and a detour through Torslanda
When we got back from Gothenburg yesterday, we were exhausted. The heat that hit us as we stepped out of the car was stifling. The little one headed straight to his room, and I sat for a while on the patio. Then I made my way down to the basement where it was cooler. I lay down on the couch and fell asleep. I had exerted myself more than I realized.
We made it home, though – even if we took a little detour through Torslanda. I missed the turnoff for the Lundby tunnel. One of those small mishaps that just happen. A consequence of missing the exit, which led to a few extra miles.
The white paint on the windowsill
Last night, my husband noticed some white paint on one of the windowsills, and it had dripped down the outside wall. I called in the one I suspected – since it was their room – and asked what he had poured out.
”Nothing,” he said.
I explained that it had to have been him – because the white paint had clearly come from his window, and no one else pours things out from there. I also told him that it didn’t really matter how it got there. What mattered was that it had to be cleaned – and he would be the one to clean it.
When the truth came out
Later, when I went into his room – and then over to my art pens in the living room – I saw where the paint had come from. One of my drawing pens was in his trash can, taken apart. And one was missing from my collection.
Another conversation followed – about how my art pens are just that: mine. That they’re expensive, and they’re for drawing – not for pulling apart.
I told him this would be costly. That particular pen he had taken apart costs close to 300 SEK. And if all you have is a weekly allowance… well, then it stings.
A conversation about boundaries and responsibility
We had another talk. I asked him if I had ever gone into his room and broken something that was his. Of course, he said no – because that has never happened.
I told him I expected an apology. And that I was disappointed. I probably shouldn’t have said that last part – but it slipped out. Still, I won’t just let this pass without consequence.
Maybe he won’t have to cover the full cost of the pen, but he’ll feel it. He’ll have less money than usual. He’ll also go to the store and buy the exact same pen – with his own money. Maybe I’ll chip in half.
He also had to scrub the windowsill to remove the paint, and he’ll repaint the outside wall where the color still lingers.
Consequences – not punishment
At work, we often talk about consequences. But many times, those ”consequences” resemble punishments – and that’s where I object. I don’t want to punish. I want to teach. A consequence should be connected to the action.
Like when a child spills a glass of milk – then they wipe it up. That’s not punishment, it’s a natural outcome.
What happened yesterday was exactly that: a consequence.
He took one of my pens, broke it apart – maybe out of curiosity – and tried to hide it by pouring the ink out the window. But he didn’t know how much those pens mean to me. And he didn’t know the ink would stick.
And the ink did stick. Everywhere.
It became his to handle
The ink didn’t disappear the way he thought it would. It disappeared because he cleaned it up. With rags. With patience. And maybe with a lump in his stomach.
At the same time, I wonder if the real consequence wasn’t the cleaning. Maybe it was the feeling – when the pen broke, when the ink spread and couldn’t be undone. That’s where the learning began. Maybe the unease, that little sting of worry, is what made it stick.
And had I added more – anger, raised voice, punishment – maybe all that would’ve remained was shame.
I chose to stay
Chose not to punish. I chose to show what had been broken – the pen, and my trust. But I also let him be part of the repair. Take responsibility. Try to clean up. And the learning was found there – in the doing. Not in a corner of shame. Not in harsh words.
What do you think?
How do you feel about consequences versus punishment? Have you ever been punished when you really needed understanding instead?
Share your thoughts in the comments – I read everything and always respond from the heart.
A little blog tool I use – Complianz
I had actually planned to write about a plugin I use – one that makes life easier as a blogger. But this post took a different turn. So I’m adding it here instead.
If you also want to simplify things on your blog or website, this might be useful to you. And if you buy it through my link, you’ll even get a discount – and I’ll get a small thank-you in return. Win-win, I’d say!
En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
