KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.
The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.
Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.
KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order
That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.
Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.
Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.
My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa
A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out: – Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.
I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.
I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.
Oskar Series and Next Week’s Post
Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.
When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.
That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.
Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?
What do you fill your days with when you’re not working? Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.
Reflection
The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.
AHA – Between the Lines
Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.
Krabbornas stormöte i Kungshamn blev helgens höjdpunkt. Mellan klippor, havsbad och vardagliga stunder i vår LVL² fick vi uppleva naturens små mirakler. Det är just de ögonblicken som blir till minnen att bära med sig.
Det här skrev jag igår, men jag sparade det till idag. Orden fick vila en stund och under morgonen fyllde jag på med ännu fler upplevelser. Ibland växer en dag i efterhand och blir större när man får se den både från insidan och med lite distans.
Krabbornas stormöte i Kungshamn – en halvtimma av mirakel
Dagen började spännande. Nere i havet vid båtarna hade krabborna storsammanträde. Kanske var det ett årsmöte, eller kanske bara en kamp om revir.
När en krabba närmade sig en annan reste de sig och bröstade upp sig. Till slut backade ofta den ena i sidled, som om den mött sin överman. Det såg både roligt och fascinerande ut.
Att sitta still och iaktta blev ett mirakel i sig. Vi tre satt där i över en halvtimma och följde krabbornas små dramer.
En av krabborna fick komma upp på land en kort stund. Ingen av oss vågade röra den, så maken fick lägga tillbaka den i havet.
Promenad bland kala berg och måsungar
Vid strandkanten låg många maneter, därför blev det inget bad just då. Istället tog jag och maken en promenad, medan lillkillen stannade kvar på campingen.
Vi gick över en vik och vidare uppför en lång trappa. Den ledde till kala berg där utsikten var både storslagen och krävande. På toppen såg vi båtar segla förbi, medan måsarna skyddade sina ungar.
De kala bergen där höstens färger redan börjat ta plats.
Fiskespö, balans och omtanke
Jag hade tagit med fiskespö och kastade några gånger. Ingen fisk nappade, men det spelade mindre roll. Själva kastet och indraget gav mig ro, nästan meditativt.
Fiskestunden gav ro, även utan fisk. Bilden är tagen av maken med hans nya kamera.
När vi fortsatte över klipporna blev terrängen svår. Maken höll min hand när det blev farligt, och ibland fick jag ta omvägar. Han sa, med både rädsla och förvåning i rösten, att jag blivit gammal. Jag tog inte illa upp, för han hade rätt.
Trots det klarade vi det, och bergsklättringen blev ett redigt träningspass.
Badet vid stegen
Till slut fann vi en badstege. Vi tittade noga, och inga maneter syntes. Jag var varm och trött, men också glad. Så jag tog av mig kläderna och klev ner i vattnet. Svalkan var ljuvlig. Några bränntrådar kändes, men det gjorde inget. För man ångrar inte ett bad – bara de bad man inte tar.
Fåglarnas närvaro
Dagen fylldes av fåglar som gjorde oss sällskap.
En liten fågel som stod stadigt på sin sten.
Ett helt gäng småfåglar samlade för en måltid.
En gås som sträckte ut vingarna i vattnet. Fotograferad av maken.
Eftermiddagen och grilldoften
Senare på eftermiddagen tittade solen fram. Jag lade mig i solen och somnade, för att vakna av att jag snarkade.
Maken grillade, men själv kände jag mig färdig med grillandet för i år. Han däremot, och lillgrabben, njöt av maten. Vi satt ute vid vår LVL² – jag fixade med bloggen, medan maken kollade sina hästar.
Garaget, krabbfisket och kvällen
Jag tog tag i husbilens garage och fixade lite ordning. Där hittade jag ett krabbfiskespö.
Vi gick ner till bryggan där krabborna haft stormöte tidigare. Med kycklingbitar och hamburgare som bete lyckades vi locka fram hungriga krabbor. En fick komma upp på land, men maken fick lägga tillbaka den i havet.
Hemfärden och höstens närhet
Idag packar vi ihop och styr hemåt. Ännu en helg med LVL² är gjord. Fler minnen har samlats, och dem ska jag bära med mig genom vintern.
Snart är det tid för levande ljus och eldar i kaminen i källaren. De stunderna är också vackra – att se lågorna sluka vedträden och känna värmen.
Kanske blir det bad även i vinter. Det återstår att se.
Frågor till dig som läser
Har du själv upplevt naturens små mirakler på en camping eller vid havet?
Är du en sådan som tvekar inför ett bad – eller hoppar du i direkt?
När blir dina små stunder stora i dig? Vad eller vilka påverkar dig?
Slutord
Helgen fylldes av små mirakler: krabbornas möte, måsarnas vakande, fiskespöets rytm, makens hand, svalkan i havet, solens värme, grilldoften och kvällens krabbfiske. Livet visar sig i det lilla, i ögonblicken som blir till minnen.
Reflektion
Jag ser att jag fortfarande väljer att delta. Även när stegen vinglar finns det så mycket att uppleva. Miraklerna bor i det enkla – som att våga bada, eller bara ligga still i solen och snarka lite.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna visar texten att jag ser mirakler i det lilla. En krabba, en fågel eller ett bad blir stora upplevelser när jag väljer att stanna upp. Jag är ärlig med min sårbarhet – att balansen sviktar och att åldern gör sig påmind – men jag låter det inte stoppa mig. Istället väljer jag att delta, att leva fullt ut.
Det här säger också att jag bär en livslust som fortfarande vill framåt. Jag vill påminna både mig själv och den som läser att livet aldrig är för litet för att rymma mirakel.
AHA – Mellan raderna
Trots svajigheter och balans som inte alltid bär, väljer jag ändå. Jag väljer att leva livet fullt ut, fortfarande och ännu. Livet är inte slut – det behöver upplevas, och det är jag som ska leva det.
”Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
The crab meeting in Kungshamn became the highlight of the weekend. Between cliffs, sea swimming and everyday moments in our LVL², we experienced nature’s small miracles. These are the moments that turn into memories to carry with us.
I wrote this yesterday, but saved it for today. Sometimes words need to rest, and when they do, they often grow bigger in the morning light.
The Crab Meeting in Kungshamn – Half an Hour of Miracles
The day started with excitement. Down by the boats, the crabs were having a big gathering. Maybe it was their annual meeting, or maybe just a matter of defending their territory.
When one crab approached another, they raised themselves, showing off their size. In the end, one usually backed away sideways, as if realizing it had met its match. It was funny and fascinating at the same time.
Simply sitting still and watching became a miracle in itself. The three of us watched the crabs for over half an hour.
One of the crabs came up on land for a moment. None of us dared touch it, so my husband put it back into the sea.
Walking Up the Cliffs
Along the shore, jellyfish floated, so swimming was not an option just then. Instead, my husband and I went for a walk, while our youngest stayed behind.
The bare cliffs, already touched by the colors of autumn.
We crossed a bay and climbed a long staircase up to the bare cliffs. The view was both demanding and breathtaking. From the top, we saw sailboats and motorboats passing by, while seagulls guarded their young.
Fishing Rod, Balance and Care
I had brought a fishing rod and cast a few times. I didn’t catch any fish, but that didn’t matter. The important thing was the movement – the throw and the reel-in – a rhythm that gave peace, almost meditative.
Fishing gave peace, even without a catch. Photo by my husband with his new camera.
The rocky path was difficult. My husband held my hand through the dangerous parts, and sometimes I had to take a detour. With a mix of fear and surprise in his voice, he said that I had become older. I didn’t get upset, because he was right.
Even so, I made it through, and the climb became a proper workout.
Swimming at the Ladder
Eventually we found a ladder down into the sea. We looked carefully: no jellyfish in sight. I was warm, tired, but happy. So I took off my clothes and stepped into the water.
The coolness surrounded me. A few jellyfish threads brushed against me, but that didn’t matter. Because you never regret the swims you take – only the ones you don’t.
The Presence of Birds
The day was filled with birds keeping us company. A small bird stood firmly on its rock. A flock of sparrows picked at the ground. And a goose stretched its wings, almost dancing across the water.
A small bird that kept us company by the water.A flock of sparrows gathered for a meal.A goose stretching its wings, almost dancing across the water.
Afternoon Sun and the Smell of Barbecue
Later in the afternoon, the sun broke through. I laid down, enjoying its warmth, and fell asleep – only to wake up from my own snoring.
My husband grilled, but I felt finished with barbecuing for the year. He wasn’t done, and our youngest enjoyed it too. We sat outside by our LVL² – I worked on the blog while my husband checked his horses.
Garage Order and New Crab Adventures
I organized a bit in the motorhome’s garage and found a crab fishing rod. With some leftover chicken and hamburgers, we went back down to the pier. The crabs happily accepted our offerings. One came up on land, but my husband had to put it back into the water.
Going Home and the Nearness of Autumn
Today we pack up and head home. Another weekend with LVL² is done. More memories gathered – ones I’ll lean on during winter.
Soon it will be time for candlelight and the fire in the basement stove. Those moments are also beautiful – to watch the flames consume the wood and feel the warmth.
Maybe I’ll keep swimming during winter. I haven’t decided yet.
Closing Words
The weekend was filled with small miracles: the crab meeting, the seagulls watching, the rhythm of the fishing rod, my husband’s steady hand, the sea’s coolness, the warmth of the sun, the barbecue smell, and the evening crabbing. Life shows itself in the small things, in the moments that turn into memories.
Reflection
I see that I still choose to participate. Even when my steps are shaky, there is so much to experience. Miracles live in the simple – like daring to swim, or just lying in the sun and snoring a little.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, the text shows that I carry an eye for the small that becomes big. A crab, a bird, or a swim grow into miracles when I choose to see them that way. Even my vulnerability – shaky balance and an aging body – is part of the story. But it also shows that I refuse to let it stop me. I still choose to live, fully present.
AHA – Between the Lines
Life doesn’t end just because it sways. On the contrary – it needs to be lived, still and yet again. AHA – it’s in the experiences, not in perfection, that life becomes whole.
”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is still waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”
/ Carina Ikonen Nilsson
Questions to You, Dear Reader
Have you ever experienced nature’s small miracles at a campsite or by the sea?
Are you the kind of person who hesitates before a swim – or do you just jump in?
When do your small moments turn big within you? What or who influences you?
Support & Subscribe
Do you want to read more posts about everyday life, motorhome adventures and reflections? Subscribe here – and get new posts straight to your inbox.
Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.
Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.
Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.
Prestationsångesten som knackar på
När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.
Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra? Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.
Badminnen från husbil i Kungshamn
Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.
Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.
Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.
Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.
Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.
Kvällen vid havet
Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.
Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.
Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.
Min röst: Mellan raderna
Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.
Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.
Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.
Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.
Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.
En dag för vila
Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.
Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.
Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?
Förberedelser inför resan
Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.
Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.
Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.
Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.
Varför Kungshamn lockar
En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.
För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.
Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.
Hav, vila och campingliv
Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.
Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.
Lillkillen – ett campingproffs
Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.
Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.
Reflektion
Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.
Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.
Slutord
Tack för att du tog dig tid att läsa Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Today became a day of rest instead of chores. My body says stop, but the gratitude of being home and able to write is greater. Tomorrow a new motorhome trip awaits – to Wiggersvik in Kungshamn.
Sometimes the body decides for us. I had planned to clean the windows and do chores around the house, but after talking with my husband, I realized the wisest choice was rest.
I’m not seriously ill, but I feel weak, with a cough, a bit of fever, and broken nights filled with restless sleep. Still, I feel deeply grateful that my work is now here at home, where nobody suffers if I don’t manage to keep going. In my former job, I would probably have gone in anyway, pushing myself until I ended up in bed for days.
Now, gratitude is the word that stays with me. Gratitude for being able to sit here on the patio, writing in the middle of the day, with nothing more pressing than preparing dinner later.
A Simple Day of Rest
A glass of ice water – rest in its purest form.
I have decided that today will be a quiet day. A day for writing, resting, and drinking plenty of ice water. Our cat is lying beside me, enjoying the late summer calm.
The trees are starting to change as well. Yellow leaves are peeking out among the birches, and the forest in front of me has a new glow. Summer feels ready to fall asleep, while autumn slowly awakens with its brilliant colors. There is a little sadness that summer was so short, but also an eager expectation of autumn’s beauty.
How does autumn show itself where you live? Have the trees started changing colors yet?
Preparing for the Journey
Even with tiredness in my body, preparations need to be made. Tomorrow we leave with the motorhome, and today will be about packing. My husband will stop for groceries on his way home from work.
We have booked a spot at Kungshamn Wiggersvik. Maybe there will even be a little crayfish feast outside the motorhome tomorrow night. This might be our last trip to Kungshamn this year, even if it won’t be our last motorhome adventure overall. That is the beauty of motorhome life – you don’t need to plan everything in advance. You simply go where the road leads you.
Why Kungshamn Draws Us Back
I wanted one more weekend in Kungshamn. We’ve only been there once this summer, which feels too little. The village is charming, and the campsite fits us perfectly.
So it feels good to return once more – to spend a weekend by the sea, to pack clothes, food, and of course my laptop. My husband also brings his new camera, and I’m curious to see what he captures through the lens.
Sea, Rest, and Camping Life
It will be lovely to spend a weekend by the ocean. Perhaps I’ll draw, perhaps there will be some fishing if our little boy wants to. Or maybe, against my will, I’ll simply rest and recover.
Either way, I’ll do my best today to regain energy so that tomorrow I can enjoy our time at Wiggersvik.
Our Camping Pro
This summer has been full of motorhome weekends. During our last trip, we realized that our little boy has practically become an expert in camping life. He knows how everything works, how to set things up – he is a true pro now.
Who knows, maybe one day he’ll become a camper himself, with his own family and motorhome. Time will tell.
Reflection
Being sick is never pleasant. Yet when the body says stop, there is a quiet beauty in listening. Gratitude carries me through today – and tomorrow, the sea awaits me.
There is determination here, but also wisdom. I hold on to the joy of the journey, even as my body wants something else. The balance between rest and longing becomes my anchor.
Closing Words
Thank you for taking the time to read. Now I will rest a little longer, sip my ice water, and gather strength for our motorhome trip to Kungshamn Wiggersvik.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
Support & Subscribe
Want to read more posts about everyday life, motorhome adventures, and reflections? Subscribe here
Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.
Minnena som bär
Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.
Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.
Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.
När farmorsrollen förändras
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.
Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.
För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.
När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.
Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.
När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner
Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.
I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.
I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.
Frågor till dig som läsare
Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?
FAQ – Att vara farmor
Vad innebär det att vara farmor idag? Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.
Är farmorsrollen alltid självklar? Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.
Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära? Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.
Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.
AHA – mellan raderna
Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.
Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.
Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.
These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.
When the grandmother role changes
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.
But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.
To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.
Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.
The birthday and the hug that meant everything
When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.
I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.
When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.
A love that never disappears
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.
In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.
Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.
In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e
FAQ – Being a Grandmother
What does it mean to be a grandmother today? Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.
Is the grandmother role always certain? No, it can be fragile. But love remains – through everything.
How can you be a grandmother when you are not allowed to be close? Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.
Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.
AHA – Between the Lines
Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.
Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
