Home life, cooking joy and stargazing – this Sunday smelled like freshly baked cake, although it was a little deceiving… In truth, it was my homemade muesli that spread that warm scent. The morning was filled with vinegar, cabbage and cooking joy, giving the house a feeling of both everyday luxury and stillness.

Read this post in Swedish → Hemma liv matglädje och stjärnskådning

Home life, cooking joy and stargazing – August evening on the terrace

Hello, and welcome to my little blog corner. It’s always a pleasure when you stop by and have a look. We had planned to visit our youngest son in Gothenburg, but since we were both feeling a bit under the weather, we decided to stay home. He’s heading to Greece on vacation, and of course, it wouldn’t be wise for us to bring along something that could ruin his trip.

Vänersborg Instead of Gothenburg

Instead, we took a drive to Vänersborg for some grocery shopping since both the fridge and freezer needed refilling. The cat also needed her special food, which we can only find in Vänersborg – conveniently next to the store we usually visit. Unfortunately, the shop was closed when we arrived, so we had to return home without the cat food. That means I’ll make another trip there later this week, which might be good anyway since I’m planning to buy some treats for my colleagues before an upcoming meeting.

A Final Farewell to Dear Colleagues

One last goodbye before I leave work. This brought so many thoughts and emotions at once – what will life be like after this? At that moment, feelings came rushing in. I will miss my colleagues deeply, not only them but also all the people around us – and of course, the young people I’ve had the honor of meeting. It’s not without a little ache in both heart and mind. On our ward, I have the best coworkers anyone could ask for.

Back Home – Kitchen Flow and Everyday Luxury

Back home, I found myself in a wonderful cooking flow. First came the pizza salad, made exactly as I learned over 30 years ago at a pizzeria. Then came my homemade muesli, prepared in my own way. Finally, I made a Turkish red cabbage salad. The scent of baking spread through the house, and the afternoon breeze on the terrace became my reward. The evening held its own tradition – what we always do at this time of year.

When the Weather Allows – Stargazing in the Middle of Home Life

The weather is mild and summer nights offer a clear sky, we can’t resist making a bed outside. When it’s ready, we lie down and watch the falling stars light up the night. Right now, the Perseids meteor shower is at its peak – one of the year’s most spectacular. In clear skies, you can see 50–100 meteors an hour, though the moonlight this year might make them a little harder to spot.

Home life, cooking joy and stargazing – Perseids meteor shower from our terrace. — Outdoor bed and Perseid shooting stars – one of summer’s highlights.

We count the stars, see which “fall” and which fade away. It feels like a silent concert, the sky performing its own fireworks. We might not have seen many meteors, but it gave us a moment to simply be there. The bed remains outside, so we might just do it again tonight.

Stargazing during the Perseids – home life and summer evening. — So cosy to lie there, wrapped in darkness.

Neighbor’s Films for Young Explorers

In the middle of it all, I took a break to check out my neighbor’s YouTube channel. She creates short educational videos for children about nature, animals and all sorts of fascinating things. Often simple, warm and pedagogical, they’re perfect for little explorers. Sometimes the videos include questions for the children to answer, followed by cheers when they get it right.

Watch the videos here → Click here to visit her YouTube channel

Recipes

Pizza Salad – Just Like at the Pizzeria, Only Better at Home

Klassisk pizzasallad med vitkål, paprika och örter – recept från malix.se — Pizza salad just like at the pizzeria – but homemade and even tastier.

Finely shred white cabbage (summer cabbage if you can – sweeter and softer). Today, I skipped the bell pepper and added some red cabbage for color and crunch. Mix with olive oil, salt, black pepper, finely chopped onion, red wine vinegar, water and pressed garlic. Finally, season with oregano and basil.
Tip: For the original pizzeria version, add sliced bell pepper – mild sweetness and beautiful color.

My Homemade Muesli – Gluten-Free, Flavorful and Sugar-Free

Hemmabakad müsli med havregryn, frön, nötter och russin – glutenfri och utan tillsatt socker. — My homemade muesli – gluten-free, flavorful, and without unnecessary sugar.

Oats, coconut, sunflower seeds, sesame seeds, nuts, pumpkin seeds, a little roasted almond and raisins. Mix all ingredients, roast in the oven at 220°C (428°F) for 15 minutes, stir, then continue roasting in short intervals until golden. Let cool and mix with cornflakes if desired.

Turkish Red Cabbage Salad – Fresh and Flavorful

Vibrant Turkish-style red cabbage salad, glistening with lemon and olive oil dressing. — Fresh, tangy Turkish-style red cabbage salad – simple, colourful, and full of flavour

Shred red cabbage and knead with salt for at least a minute until it releases water. Season with lemon, olive oil and white wine vinegar. Massage in the dressing well and let sit for at least an hour before serving.

Reflection

We had planned for motorhome adventures this weekend, but instead, it became a day of cozy home life and cooking. Even when plans change, they can still lead to something good. Maybe it’s in the unexpected that peace lives. So don’t be afraid to change course. Pause, feel, and enjoy the freedom of not planning every detail.

Callout:
Which evening activity tempts you most right now – counting shooting stars or cooking something delicious for the evening?

Subscribe to the blog: Click here to get new posts straight to your inbox

Support the blog: via PayPal here

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Böcker till barn och vuxna, barnlogik, dyslexi och ADHD

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 augusti 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.

Read this post in Swedish → Books for Children and Adults – Alfred’s Child Logic, Dyslexia, ADHD, and the Joy of Reading

Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats.
I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.

Barnlogik och böcker som får fantasin att springa

Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?

I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.

Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.

UNO-turnering, kaffe och immiga glas

Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.

Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:

– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!

Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.

Godissmyg med morfar – och små hemligheter

Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.

Bad i sjön och sommardagar att minnas

Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.

Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av

Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.

Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.

Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?

Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.

Ett minne om Paddington och barns trygghet

Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.

Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.

Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.

När böcker hittar hem till både barn och vuxna

Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.

Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.

lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD

När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.

Book about Elton John – part of a personal story on reading with dyslexia and ADHD — Jag Elton John

Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.

En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.

Callout – Vad tänker du?

Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik?
Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?

Reflektion

Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton.
Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.

AHA – Mellan raderna

Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.

Läs inlägget på engelska → Books for Children and Adults – Alfred’s Child Logic, Dyslexia, ADHD, and the Joy of Reading

Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare?
→ Stöd bloggen via PayPal

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Prenumerera på bloggen
Klicka här för att prenumerera och aldrig missa ett inlägg.

#böcker #barnlogik #ADHD #dyslexi #läsglädje #vardagsreflektion #saknad #mormorsliv #barnbarn #UNO #barndomsminnen #EltonJohn

Books for Children and Adults – Alfred’s Child Logic, Dyslexia, ADHD, and the Joy of Reading

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 augusti 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.

Read this post in Swedish → Böcker till barn och vuxna, barnlogik, dyslexi och ADHD

Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold.
Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.

Child Logic and Books That Make the Imagination Run

My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?

In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.

So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world.
Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.

UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses

After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.

We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:

– I won eight times, and you only three!

His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.

Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets

As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret.
The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.

Lake Swim and Summer Days to Remember

We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.

Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen

Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.

How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.

Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?

No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.

A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety

A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.

So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.

That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.

When Books Find Their Way to Both Children and Adults

This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.

Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.

Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD

When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.

Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.

A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.

Callout – What About You?

Do you remember a time when a child surprised you with their logic?
And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?

Reflection

Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations.
And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone.
But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.

AHA – Between the Lines

This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.

Read this post in Swedish → Böcker till barn och vuxna, barnlogik, dyslexi och ADHD

Support My Writing

Would you like to support my writing and help keep the blog alive?
→ Support the blog via PayPal

”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson

Subscribe to the blog
Click here to subscribe and never miss a post.

#books #childlogic #ADHD #dyslexia #readingjoy #everydayreflections #longing #grandmotherlife #grandchildren #UNO #childhoodmemories #EltonJohn

Kålpudding, skratt och en trött kväll

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 augusti 2025

i År inlägg 2025, Vardag & familjeliv

Gårdagen fyllde huset med doften av kålpudding, ljudet av skratt och känslan av tacksamhet. Idag är kroppen trött men hjärtat varmt.

Read this in English->

Besök

Igår hade vi ett kärt besök här hemma.
Maken bestämde att det fick bli kålpudding, så på morgonen åkte jag och lillkillen och handlade – efter att vi först skördat stora, fina potatisar i trädgården. De räckte mer än väl och smakade fantastiskt.

En dag att minnas

Vi åt, pratade och skrattade så att magen gjorde ont.
Det är den där sortens skratt som stannar kvar i kroppen länge efteråt – sådana som gör en lite lyckligare bara av att minnas. Villäven passa på att tacka er för att ni kom igår. Det var så trevligt.

Morgondagens inlägg ska jobbas med.

Idag är kroppen trött, men hjärtat är lätt.
Jag tänker vila och njuta av känslan av en fin gårdag.
Kanske hinner jag skriva mer om LVL² och om helgens eventuella husbilstur senare idag – vinden får avgöra om vi rullar iväg.

Vad gör du idag? Har du haft ett skratt som fastnat kvar i kroppen nyligen?

Lev idag, just nu – så blir det minnen i morgon.
De små stunderna kan sedan ge dig lycka,
som glimtar från gårdagen.
– Carina Ikonen Nilsson

PayPal:
Stötta bloggen här

#vardagsglädje #hemmaliv #kålpudding #skrattförlängerlivet #bloggvardag #tröttmenlycklig

Cabbage Pudding, Laughter, and a Heart Full of Gratitude

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 augusti 2025

i År inlägg 2025, Vardag & familjeliv

Yesterday filled our home with the smell of cabbage pudding, the sound of laughter, and a deep sense of gratitude.
Today, my body feels tired, yet my heart is still glowing warm.

Read this post in Swedish ->

A Lovely Visit

Yesterday, we had a dear visit at our home.
My husband decided that cabbage pudding was the dish of the day, so in the morning, I went shopping with our little one – but not before we first harvested big, beautiful potatoes from the garden. They were more than enough and tasted absolutely wonderful.

A Day to Remember

We ate, we talked, and we laughed until our stomachs hurt.
It was the kind of laughter that stays in your body long after, the kind that makes you feel happier just by remembering it. I also want to take this moment to say thank you for coming yesterday – it was such a joy to have you here.

Today, my body is tired, but my heart is light.
I plan to rest and enjoy the feeling of yesterday lingering in the house.
Later, I might work on tomorrow’s post about LVL² and perhaps a weekend motorhome trip – although, with the wind outside, we have not decided if we will go yet.

What are you up to today? Have you had a laugh recently that stayed with you?

Live today, right now – and it becomes a memory tomorrow.
Those small moments can bring you happiness later,
like gentle flashes from yesterday.
– Carina Ikonen Nilsson

PayPal:
Support the blog here

#everydayjoy #homelife #cabbagepudding #laughterheals #bloglife #tiredbutgrateful

Daliaknopp som lovar höstfägring i trädgården

Vardagens små stunder som lär mig leva här och nu

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.

Read this post in English → Everyday moments that teach me to live in the here and now.

Förord

Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.

En ny vana ska till

Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar.
Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger.
Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.

Att skapa en ny vana är inte lätt.
Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget.
Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:

Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer

Du är värdefull

Kanske är det därför jag skriver om och om igen.
För att du som läser ska få något med dig härifrån.
Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.

Dagarna har gått åt till familjen.
Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag.
Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.

Nyplockade tomater och små stunder

En tur till växthuset.
Plocka mogna tomater.
Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.

nyplockade röda svarta tomater och en gurka på ett träbord i köket — Lite tomater och en gurka från växthuset.

De stunderna räcker för mig.
Att bara vara i nuet, just då.
Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?

omogna tomater i växthuset — Det kommer att bli många tomater att äta när de är klara

Torkar kryddor i köksfönstret — Torkar lite kryddor i köksfönstret.

Kunskaper som blivit till

Just nu öser regnet ner.
Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.

Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden.
Tiden då jag blivit bortvald.
Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar.
Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.

Små helger och nya rutiner

Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.

Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.

Husbilen inför hösten. — Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2

Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.

Sova i husbilen till helgen kanske — Vi får se om det är här vi sover i helgen.

När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv.
Jag vill:

Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem

Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid.
Men att leva livet är mer än så.
Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.

Hösten väntar

I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.

Daliaknopp som precis ska slå ut i blom i sensommarsolen — *”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”*

Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår.
Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.

Men just nu nöjer jag mig med:
– Plocka in tomater och gurkor
– Åka till sjön för ett bad
– Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.

Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.

Här är ett annat inlägg om att vara här och nu:

Konmarimetoden
Läs också: Morgonkaffe och ett regn som nästan gjorde ont

Utbildnings film för små barn.

Ännu en liten länk från min väns YouTubes kanal. den kan du titta på HÄR->

Nu blir jag nyfiken på dig!

Husbil & helger:
”Har du en plats eller sak som bär på dina sommarminnen – som gör dig lite vemodig men ändå glad?”
Vardagsstunder & nuet:
”När kände du senast att en helt vanlig vardagsstund blev något att minnas?”
Nya vanor & hösten:
”Vad vill du själv ge mer plats för i höst – något för bara dig, som får dig att må bra?”
Sorg & hopp:
”Har du också känt hur sorg och hopp kan finnas samtidigt – nästan i samma andetag?”
Tomater och små glädjeämnen:
”Vad är din egen lilla vardagsglädje – den där enkla saken som gör att du stannar upp och ler?”

PayPal-stöd
Stöd bloggen här →

Reflektion

Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste.
En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet.
När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.

AHA – mellan raderna

Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande.
Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill.
Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära.
Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.

Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.

– Carina Ikonen Nilsson

#vardag #reflektion #nyavanor #familjeliv #växthus #tomater #nuet #vardagslycka #husbilsliv #personligutveckling

#everydaylife #reflection #newhabits #familylife #greenhouse #tomatoes #mindfulness #simplejoys #motorhomelife #personalgrowth

Everyday moments that teach me to live in the here and now.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

It’s strange how the days can slip away between rain showers and small glimpses of sunshine.
Here I sit, laptop in my lap, surrounded by candlelight.
The sound of rain against the window makes me reflect on how my habits are changing.

Read this post in Swedish →Vardagens små stunder som lär mig leva här och nu

Foreword

Hello – or maybe I should say good morning?
You get to choose, because you’re the one visiting me here.
I want you to know that it warms my heart.
It feels as if we are creating ripples together – ripples on the water.

Summer has slowly started leaning toward autumn.
The tomatoes in the greenhouse are waiting to be picked.
Everyday life is knocking at the door again.
Maybe it is right now, in these quiet moments, that life feels the most alive.

A New Habit to Build

These past few days, I’ve just been sitting on the couch.
I’ve rewritten this post several times.
The rain has come and gone, heavy gray clouds hanging low – but sometimes the sun has peeked through.

Creating a new habit is not easy.
My old habit was writing every morning, about everything and nothing.
Now I want to grow – both myself and this blog:

– Write fewer posts, but with more feeling
– Let the words take less time, but give more

You are valuable.

Maybe that’s why I rewrite, again and again.
Because I want you, the one reading this, to take something with you from here.
I don’t know what that will be yet – maybe time will tell.

The past days have been spent with family.
The sorrow is still there, but it feels lighter each day.
I find light in the darkness and feel good in the small everyday chores.

Fresh Tomatoes and Small Moments

A quick walk to the greenhouse.
Pick ripe tomatoes.
Bring in a cucumber for dinner or a sandwich.

Nyplockade tomater och en gurka från växthuset, upplagda på ett träbord — En liten men glad skörd från växthuset

A few tomatoes and a cucumber from the greenhouse.

Those little moments are enough for me.
Just being present, right then and there.
How about you – are you here and now, or often in the future or the past?

There will be plenty of tomatoes to enjoy once they all ripen.

Örter som hänger på tork i köksfönstret, med utsikt mot garaget — Små dofter av sommar som får följa med in i hösten

I’m drying some herbs in the kitchen window.

Lessons Learned

Right now, the rain is pouring down.
I’ve lit candles and an incense stick.
The little one is in the next room, mumbling in front of the computer.

It’s a peaceful moment, and I realize I’ve learned something during this time.
The time of being left out.
I no longer get stuck as long in the looping thoughts of sorrow and what-ifs.
I can’t do anything about it – so I rest in what is still here, in my own circles.

Small Weekends and New Routines

The summer vacation is over for now.
My husband is back at work, and now short weekend trips with the motorhome await.

It’s parked outside now – cleaned, organized, and packed for weekends.
Inside, the memories of summer rest quietly, almost as if they don’t want to remind me of themselves.
There’s a small sadness there, but also the hope of short getaways,
when the feeling of freedom sneaks back in.

Our little LVL² feels a bit empty now.

I don’t know yet if we’ll take it out this weekend.
The weather – and the storm rolling in – will decide.

Maybe this is where we’ll sleep this weekend.

When school starts in two weeks, I want to create new routines for myself.
I want to:

– Start swimming at the indoor pool during the week
– Spend more time on myself, not just the house and home

It’s so easy to just live in the kitchen – cooking simply because I have the time.
But living life is more than that.
It’s about living for yourself, not only for others.

Autumn Awaits

Last spring, my neighbor gave me dahlias.
I was a little afraid I might fail,
but now the buds are appearing,
and soon they’ll be in full bloom – and I feel almost childishly proud.

”Little signs that autumn is quietly arriving in the garden.”

Soon it will be time to bring in the last from the greenhouse,
tidy up the cushions, and prepare for next spring.
Autumn waits with birthdays, fall break, Lucia, and finally Christmas.

But for now, I’m content with:
– Picking tomatoes and cucumbers
– Driving to the lake for a swim
– Cooking and savoring that it’s still summer – even if it’s on its last stretch

So this is how the future will look –
in small, quiet moments.

Internal Links

Here’s another post about being present in the moment:
Konmari Method

Also read: Morning Coffee and a Rain That Almost Hurt

Educational video for small children.

Another little link to my friend’s YouTube channel – you can watch it HERE →

Now I’m Curious About You!

Motorhome & weekends:
“Do you have a place or thing that carries your summer memories – that makes you a little wistful but still happy?”

Everyday moments & presence:
“When was the last time an ordinary everyday moment became something to remember?”

New habits & autumn:
“What do you want to give more space for this fall – something just for you, that makes you feel good?”

Sorrow & hope:
“Have you also felt how sorrow and hope can live side by side – almost in the same breath?”

Tomatoes and little joys:
“What is your own small everyday joy – that simple thing that makes you pause and smile?”

PayPal Support

Always include the support link:
Support the blog here →

Reflection

Sometimes life is like a quiet whisper, reminding us that the simplest things are often the most important.
A red tomato in your hand, a candle burning as the rain falls,
a soft mumble from the room next door –
these are the moments that keep us grounded in the now.
When I pause in them, I feel that I truly live.

AHA – Between the Lines

Aha… life doesn’t always have to be big to feel alive.
It lives in the small moments – a tomato in your hand,
a candle burning, a mumble from the next room.
The sorrow is still there, but quiet enough now to let everyday life carry me.
It is the here and now that keeps me standing –
and maybe that’s exactly what it means to live.

We live right now, tasting fresh-picked tomatoes.
Yesterday is history, and tomorrow is just today’s tomato one day older.
Right now – this is where we live and breathe.

– Carina Ikonen Nilsson

#everydaylife #reflection #newhabits #familylife #greenhouse #tomatoes #mindfulness #simplejoys #motorhomelife #personalgrowth
#vardag #reflektion #nyavanor #familjeliv #växthus #tomater #nuet #vardagslycka #husbilsliv #personligutveckling

Ordning och vardagsglädje! När högar försvinner

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Read this post on English->https://malix.se/04/piles-relief-order-everyday-joy/04/31/33/

Förord

Hej och varmt välkommen, både till dig som hittat hit för första gången och till dig som redan återkommer!
Jag blir lika förvånad som glad över att se läsare från hela världen – från Irland, USA och många fler platser som jag knappt vågat drömma om.
Tänk att mitt lilla hörn av Sverige kan hitta hela vägen till ditt hjärta, på andra sidan jorden.

Tack, allra ödmjukast, för att du läser här hos mig.
Det betyder mer än du anar.

När högarna får eget liv

Idag vill jag skriva om något helt annat än internationella läsare – nämligen de där högarna vi alla samlar på oss hemma.

Jag har en sådan hög.
Den började med en skrivare.
Jag och skrivaren hade redan en skakig relation, och till slut tröttnade maken på att höra mig prata med den. Han sa att han visste var det fanns nya sådana där makapärer som faktiskt fungerar.

Jag muttrade lite om att den gamla inte var så gammal, och att den varit dyr nog för att borde fungera.
Men till slut åkte vi till NetOnNet och köpte en ny skrivare.
Den gamla ställdes i källaren mitt på golvet. Vi skulle ju slänga den “sen”.

Kökskran i Lvl^2

Sedan hände det som alltid händer.
Vi åkte ut med LVL² i våras och då gick kranen i köket sönder.
Det blev ett nytt inköp, och den trasiga kranen fick flytta ner till källaren.
Inte en stor hög, men en hög ändå.

Spruckna krukor

Förra året köpte vi ett nytt batteri till husbilen.
Det gamla fick en plats i trädgården, för vi skulle ju ta med det till återvinningen när vi hade mer skräp.
Och den där plastlådan jag odlade purjolök i – den sprack av solen och fick stå kvar.
Spruckna krukor, en gammal trädgårdspall, och allt det andra fick också sin plats i högen.

När vi gick förbi såg vi högen.
Den började nästan kännas levande.
Maken tyckte det såg tråkigt ut när man kom på gatan och såg vår skräphög.
Så vi flyttade den till andra sidan altanen, så att den inte syntes lika väl.

Från hög till lättnad

Igår hade återvinningsstationen i byn öppet.
Det ösregnade.
Högen blev kvar. Jag gav upp hoppet om att vi någonsin skulle ta tag i det.

Men idag hände ett mirakel.
Maken sa:

“Nu tar vi tag i det här.”

Jag var inte jättepigg på det, men när han hade lusten ville inte jag vara sämre.
Vi började med återvinningen: mjölkkartonger, plast, glas.
Krukorna av plast åkte iväg, liksom min trasiga trädgårdsstol.

Elgiganten

Skrivaren lämnade vi in till Elgigantens återvinning, och kranen fick bo bland metallskrotet.
När vi ändå var i Uddevalla passade vi på att panta sommarens burkar – två stora sopsäckar som blev 230 kronor tillbaka.

Lättnaden som följer ordning och glädje

När vi kom hem igen var det som att luften var lättare.
Högen var borta.
Trädgården kändes större.
Och jag fick en sådan energikick att jag tog fram grästrimmern och kantklippte.

Gräset som hade vuxit runt högen klipptes bort – som om den aldrig funnits.
Maken hörde mig på håll och kom ut och klippte gräset.
Till och med lillfia fick feeling och frågade om hon skulle hjälpa till.

Reflektion: Varför väntar vi alltid?

Nu sitter jag här under paviljongen och skriver.
Kroppen känns lättare, sinnet likaså.
Och ändå undrar jag:
Varför väntar vi alltid på “sen”?

För mig ser det ut så här:

Först säger jag “vi tar det sedan”
Sedan växer högen
Sedan kommer skammen och ångesten
Till slut gör vi det – och då känns det som julaftonsmorgon

Det finns en vinst i den känslan – lättnaden och energin när allt är klart.
Men jag vet inte om det är värt allt gnagande innan.
Kanske är det bara så här livet är ibland.
Och kanske är vi fler som fungerar likadant.

Mellan raderna – Min röst

Mellan raderna handlar det här inte bara om skräp.
Det handlar om att bära på saker längre än man behöver,
och om den frihet som kommer när man äntligen släpper taget.

Jag skriver för att påminna mig själv – och kanske dig – om att det är i de små handlingarna som lättnaden och glädjen bor.
När högen är borta, känns livet lite större.

Frågor till dig som läser

Har du också en hög som väntar på att bli omhändertagen?
Hur känns det när du äntligen gör klart något du skjutit upp länge?
Tror du lättnaden blir större just för att vi väntade för länge?

Stötta gärna mitt skrivande

Vill du stötta bloggen?
Skicka ett bidrag via PayPal här.
Din support betyder mer än du tror!

YouTube

Ger igen en påminnelse om min väns Youtube och hennes filmer hon gör till små barn i utbildningssyfte.

Lev idag just nu.
Igår är bland minnen av högar, och framtiden ligger där borta redan i morgon.
Kanske blir det nya högar – men det avgör vad vi gör i nuet.
Just nu är det vi lever i och verkar i.
Det är här och nu det går att uppleva och andas i.

– Carina Ikonen Nilsson

AHA – Mellan raderna

Bakom mina ord finns ofta något mer än själva berättelsen.
Det handlar om livet i sin enkelhet, om det vi bär på och om friheten som kommer när vi vågar släppa taget.
Små vardagshandlingar kan skapa stora andetag av lättnad och glädje – och påminner mig om att det är här och nu livet verkligen händer.

#Vardagsglädje #OrdningOchReda #HögarSomFörsvinner #Återvinning #Lättnad #EnkelVardag #LevHärOchNu #Vardagsreflektion #Trädgårdsliv

order and everyday joy

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

When Piles Disappear – Everyday Joy in Order and Relief

Read this post in Swedish → När högarna försvinner – om lättnad, ordning och vardagsglädje

Preface

Hello and a warm welcome, both to those of you visiting for the first time and to those who return again and again!
I am always both surprised and happy to see readers from all over the world – from Ireland, the USA, and so many places I hardly dared to dream of.
Imagine that my small corner of Sweden can reach your heart across the globe.

Thank you, most humbly, for reading here with me.
It means more than you know.

When Piles Come to Life

Today I want to write about something completely different than international readers – those piles we all gather at home.

I have one of those piles.
It started with a printer.
The printer and I already had a shaky relationship, and eventually my husband grew tired of hearing me talk to it.
He said he knew where to find one of those new machines that actually worked.

Although I muttered that the old one wasn’t that old, and that it had been expensive enough that it should work, we went to NetOnNet and bought a new printer.
The old printer ended up in the basement, right on the floor.
We were going to throw it away “later.”

The Kitchen Faucet in LVL²

Then, as always, more things joined the pile.
In the spring, when we took our motorhome LVL² out, the kitchen faucet broke.
We bought a new one, and the broken faucet also moved to the basement.
Not a big pile yet – but still, a pile.

Broken Pots and Forgotten Things

Last year we bought a new battery for our motorhome.
The old one got a spot in the garden, waiting for recycling.
And that plastic box where I tried to grow leeks?
The sun cracked it, and it stayed where it was.

Broken pots, an old garden stool, and everything else slowly joined the pile.
Eventually, when we walked past, it felt almost alive.

My husband thought it looked sad when you came down the street and saw our pile of junk.
So we moved it to the other side of the patio, so it wouldn’t be as visible.

From Pile to Relief

Yesterday, the recycling station in the village was open.
It rained heavily.
The pile stayed put, and I gave up hope that we would ever deal with it.

However, today a small miracle happened.
My husband said:

“Let’s take care of this now.”

At first, I wasn’t very eager.
However, because he had the energy, I didn’t want to be the one to hold back.

First, we took the usual recycling: milk cartons, plastic, and glass.
Then, the plastic pots went, along with my broken garden chair.
After that, the printer went to Elgiganten’s electronics recycling, and the faucet joined the scrap metal.
Finally, since we were in Uddevalla anyway, we returned our summer cans and bottles – two large bags, which gave us 230 kronor back.

The Joy of Order and Lightness

When we came home again, it was as if the air was lighter.
The pile was gone.
The garden felt bigger.
And I got such an energy boost that I took out the grass trimmer and tidied all the edges where the pile had been.

The grass that had grown around the pile was trimmed away – as if it had never existed.
My husband heard me from the basement, came up, and mowed the lawn.
Even Lillfia caught the feeling and asked if she could help.

Reflection: Why Do We Always Wait?

Now I’m sitting under the pavilion, writing.
My body feels lighter, and so does my mind.
And yet, I wonder:
Why do we always wait until “later”?

For me, it looks like this:

First, I say, “We’ll do it later.”
Then, the pile grows.
Then comes the shame and the quiet anxiety.
Finally, we do it – and then it feels like Christmas morning.

There is a certain reward in that final feeling – the relief and the energy when it’s all done.
But I don’t know if it’s worth all the quiet nagging before.
Maybe that’s just how life works sometimes.
And maybe, I’m not the only one.

Between the Lines – My Voice

Between the lines, this isn’t just about trash or a pile in the garden.
It’s about holding on to things – and feelings – longer than we need to,
and about the freedom that comes when we finally let go.

I write this to remind myself – and maybe you – that it is in the small actions that the greatest relief and joy can be found.
When the pile is gone, life feels a little bigger.

Questions for You

Do you also have a pile waiting for attention?
How does it feel when you finally finish something you’ve postponed for too long?
Do you think the relief is stronger because we waited too long?

Support My Writing

Would you like to support my blog?
Send a contribution via PayPal here.
Your support means more than you know!

YouTube Reminder

Here’s a reminder of my friend’s YouTube channel – her sweet educational videos for children about animals, nature, and the small things that spark curiosity.

Watch here →

Live today, right now.
Yesterday is among the memories of old piles, and tomorrow waits in the distance.
Maybe new piles will come – but it all depends on what we do in the present.
Right now is where life unfolds and where we can finally breathe. – Carina Ikonen Nilsson

AHA – Between the Lines

Behind this story of a disappearing pile lives a lesson about life itself.
It is about the weight of what we hold on to, and the unexpected freedom that comes when we let go – of things, of clutter, and sometimes of the emotions that keep us stuck.
I share this because life is often lighter than we dare to believe,
and because even a cleared pile can make room for new energy, hope, and a deep breath in the present moment.

Hashtags:
#EverydayJoy #OrderAndCalm #PilesGone #Decluttering #Relief #SimpleLiving #LiveHereAndNow #EverydayReflections #GardenLife

När hösten smyger sig på och KonMari och vardagsglädje

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Read this post in English → When Autumn Whispers – KonMari, Family Joy, and Tiny Surprises

Förord

Det här inlägget är en liten vardagsresa.
Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje.
Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka.
Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.

Hösten gör sig påmind.

Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti.
Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund.
Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.

Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden.
Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats.
De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.

När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt.
Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning.
Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag.
Och jag också.

Varför vika på det här viset?

Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning.
Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen.
När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare.
Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.

Det är också något meditativt i själva vikningen.
Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare.
Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.

KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.

Kalas med små glädjestunder

På eftermiddagen var vi på kalas.
Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till.
Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.

Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar.
De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten.
Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus.
Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.

Vi hade med oss en kaffebryggare som present.
Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.

Små djur och små hälsningar

Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur.
De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.

Vi köpte dem till våra barnbarn.
Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa.
Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas.
En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.

Kvällsro och en eftertanke

När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet.
Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.

Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande.
En låda med ordning.
Ett barn som vågar skratta efter blyghet.
En kopp nybryggt kaffe.
Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.

Mellan raderna – min röst

Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan.
Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon.
Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.

Har du testat KonMari-metoden?
Hur skapar du lugn i din vardag?
Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?

Ett tips – min grannes YouTube-kanal

Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube.
Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.

Stötta gärna mitt skrivande

Vill du stötta bloggen?
Skicka ett bidrag via PayPal här.
Din support betyder mer än du tror!

Lev idag just nu.
Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon.
Just nu är det vi lever i och verkar i.
Det är här och nu det går att uppleva och andas i.

– Carina Ikonen Nilsson