Scroll down for the English version of this post.

Så. Nu är bloggen tillbaka.

Det tog sin tid. En hel del tålamod, klickande, rensande – och ja, några svordomar också. Men nu är jag här igen, med ord, tankar och en kopp kaffe i handen.

Min gud, vad jag har lärt mig mycket under den här tiden.
FileZilla är något jag aldrig ens sett förut, men nu? Nu kan jag ta bort skadlig kod och få bloggen att fungera igen. Jag känner mig faktiskt stolt. På riktigt.

När tekniken tystnar

Bloggen låg nere. Skadlig kod, säkerhetsplugins som krockade och en lång kamp med både mig själv och supporten. När jag till slut ringde Loopia – istället för att maila – möttes jag av en kille jag nog inte pratat med förut. En eldsjäl, som snabbt förstod att här satt en noob som behövde hjälp. Och hjälp fick jag. Han fixade det sista, och sidan öppnades igen.

Jag har varit kund hos Loopia sedan starten, men ärligt – jag har ibland undrat varför. Men efter det samtalet känner jag: jag stannar kvar. För det är tryggt när det finns människor med hjärta på andra sidan supporten.

Att bloggen varit nere har känts som att min röst försvann.
Mitt skrivande är min röst.
Mitt andetag. Min spegel. Min plats.

Men nu är allt igång igen.
Jag andas igen.

Hemma i växthuset

Vi kom hem igår från vår resa till Norr. Sista natten sov vi i Mora, regnet smattrade hela natten. Nu står husbilen åter på gårdsplanen och jag har tagit min sedvanliga runda – öppnat växthusdörren, inspekterat tomaterna, andats in den tunga, varma luften.

Plantorna hade överlevt. Lite övervattnade, visserligen – sonen trodde bevattningen inte funkade, så han tog till slangen. Men vad gör det? Det växer, och det är det viktiga.

Det är något särskilt med att komma hem till jord.
Till sånt som växer – oavsett om jag är där eller inte.

Svartavinbär och saft

Buskarna dignar av svartavinbär. Tunga, mörka bär som nästan ropar på mig.
Det är dags. Att plocka. Att koka. Att fylla frysen med smaken av sommar.

Förr kokade jag massor av saft. Nu ska jag börja igen.
En nygammal vana – svartavinbärssaft och tystnad i köket.

Och bloggen då?

Den är tillbaka. Tack och lov för det.
Mina ord har bubblat inombords, och det här – min stund med bloggen – är så saknad.
Tänk vad vanor gör med oss. Det här är min stillhet. Min vila.

Med nya ord. Nya bilder. Nytt syre i tanken.

Tack för att du väntat. Tack för att du läser.
Vi hörs snart igen.

Carina Ikonen NIlsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

malix/Carina

bloggåterkomst #växthusliv #svartavinbär #saftkokning #livetpålandet #skrivandetskraft #loopia #teknikstrul #bloggpaus #tillbakamedorden #malixblogg #egenodlat #husbilsliv #sommarskörd #tacksamhet

English Version

And just like that – the blog is back.

It took time. A whole lot of patience, clicking, cleaning – and yes, a few curse words.
But here I am again, with thoughts, words, and a coffee in hand.

Oh my, I’ve learned so much during this time.
FileZilla was a mystery to me – but now? I can remove malicious code and make things work again. I’m honestly proud of myself.

When the silence took over

The blog went down. Malware, conflicting plugins, and a long talk – with myself and with tech support. Eventually, I called Loopia instead of emailing. And on the other end was a soul on fire – someone who knew just how to help a noob like me.

He fixed the final issue, and the site came back online. I’ve been a Loopia customer since the beginning, and now I feel like I’ll stay. There’s something comforting about people who truly care.

When the blog was down, it felt like my voice disappeared.
My writing is my voice.
My breath. My mirror. My place.

Now it’s working again.
Now I can breathe again.

Back home – in the greenhouse

We returned home yesterday after our trip up north. We spent the final night in Mora, where the rain poured down endlessly. Now the motorhome is parked in our yard again. I took my usual walk – opened the greenhouse door, checked on the tomatoes, breathed in the heavy, humid air.

The plants survived. A bit overwatered – my son thought the irrigation failed, so he used the hose. But that’s okay. They grow – and that’s what matters.

There’s something special about coming home to soil.
To things that grow – whether I’m there or not.

Blackcurrants & summer syrup

The blackcurrants are ready.
Dark, heavy berries calling out to be picked.
Time to make syrup. Time to fill the freezer with the taste of summer.

I used to make a lot of juice and syrup. Time to start again.
A familiar rhythm, rediscovered – with silence in the kitchen and summer in the air.

And the blog?

It’s back. Finally.
My words have been bubbling inside me, and I missed this. This space.
It’s strange how habits shape us. But this – this is my calm.

New words. New images. New breath.

Thank you for waiting. Thank you for reading.
See you again soon.

malix/Carina

blog is back, WordPress malware, FileZilla, Loopia support, greenhouse at home, blackcurrants, homemade syrup, summer feeling, motorhome trip, blog writing, return to blogging, WordPress safe again

English Version: Alfred, Laundry and the Conversations That Matter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 juni 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

L äs detta inlägg på svenska – klicka här

Foreword

This is a post about what happens after a trip – but also what lingers in the heart. About Alfred’s wise words, clinking treasure hunts, Grandma’s magic water bottle and Pepsi Max. About missing what’s lost, but also moving forward – with laughter, conversations, and a coffee in hand.

This is one of those posts where the words just have to come. I’m sitting here with my coffee in hand, trying to settle after the days we’ve had. The trip is over, but I still feel like I’m on the road somehow. Those little moments with Alfred – the conversations, the games, the questions – they’re still moving around inside me.

This is life while it’s happening. When you’re right in the middle of it. And I want to capture it.

Morning Coffee, Washing Machines and a Child’s Wisdom

We’re back home again. My husband has edited all the photos from our trip, and I’m sitting on the couch with my morning coffee. Not just awake, but still on my first cup – in that in-between state between sleep and fully awake.

The laptop rests on my knees. I’m trying to gather my thoughts, to land in the everyday. Yesterday we unpacked the car. The laundry got washed and hung outside – thank goodness for our two washing machines. It really makes a difference, especially after a camper trip with kids. You get everything done in a day, even with the long programs. I’m always so grateful for that.

”The best part was that we did it together”

My daughter came to pick up Alfred yesterday. He’s back with his mom now. It feels a bit empty at home – like it always does after he leaves. I asked him what he thought was the best part of the trip. He answered without hesitation:

– That we did it together.

There’s something deeply touching in those words. Not the cowboys, not the ice cream – but being together. It warmed my heart completely.

”Grandma, you must never die”

Later in the afternoon, while we were sitting on the couch, he suddenly said:

– Grandma, I want you to live forever. You must never die.

It came so honestly and straight from the heart. I took the moment and tried to explain that we probably don’t live forever – but that’s exactly why it’s so important to do things together while we can. That we’re kind to each other. That we play, laugh, and say what we want to say.

Treasure Hunts and English Remarks

Alfred is always ready to play. Often the same games, over and over again. Yesterday he rediscovered one of our old favorites – the treasure hunt. Either he hides the treasure chest or I do, and then it must be found.

He’s bilingual, but speaks mostly Swedish. When I hid the treasure, he said:

– Grandma, you so obvious. You got no skills for hiding!

I laughed but also got a bit more clever. I started rattling cutlery, slamming doors, banging pot lids – all just to confuse him. And I managed to fool him. Eventually. A little, at least.

News, Trump and Pepsi Max

After Alfred had gone home, I stayed on the couch watching the news. I wanted to see if Trump had done anything more ridiculous. I’ve told Alfred about him – about the lies, the drama, how one man can make the whole world wobble.

Alfred knows what’s up. Yesterday he said:

– I don’t understand how to make Mom stop drinking Pepsi Max.

I smiled and told him that we can’t control others. We can only choose for ourselves. What we buy. What we say yes to. That’s where we take a stand – in our own actions.

– Good thing I like water best, he said. And your water tastes the best.

All the grandkids have always wanted Grandma’s water. It’s just regular tap water, poured into my water bottle. But if I offer the same water in a glass? Nope, not the same. It has to be from Grandma’s bottle – otherwise it’s not as good. There’s some magic in that.

Trumpanners at the Campground

When we were at High Chaparral, we saw several caravans with American flags. Alfred looked at them and said:

– Grandma, we have Trumpanners here!

I laughed. Yes, I said. They probably haven’t understood what’s best for themselves. Later he asked what that meant – what’s best for yourself. I tried to explain that it’s about not always saying yes just to be kind – sometimes you have to think about yourself too. But it kind of backfired.

A bit later, when I asked him to put down his phone, he replied:

– That’s not what’s best for me!

The Gifts for Hugo and Emilia

Alfred was going to deliver the gifts we had bought – small toy guns and some ammo. One for Hugo and one for Emilia. It stung a little in my heart. Because even if we can buy them things, I can’t be with them. I don’t get to see them.

I miss out on so much with those two little ones. But I’m deeply thankful that I get to have Alfred with me. If things were like they used to be, Emilia would’ve come with us on the trip too. But life looks different now. And I’m trying to accept that – day by day.

The Next Trip – But Where?

Today we’re going to get the camper ready. A new trip is ahead. The plan was to go to Norrland – maybe through Norway on the way back. But the weather up there looks dull. The east coast, on the other hand, promises sunshine. Maybe we’ll explore Västervik and then make our way through Skåne instead. Almost the same trip – just the other way around.

Anyway, we had three fantastic days at High Chaparral. It was just as much fun as last year – and this time we even managed to see things we missed before. But what stays with me the most aren’t the attractions. It’s the conversations and the closeness we had. The little girl, the little boy and little Alfred – we had so much fun together.

Closing Words

It’s in conversations between people that we grow. In those small moments where questions are allowed to remain questions, and answers can take their time. Alfred – that wise little soul – he teaches me more than he knows.

Thank you for reading. Please feel free to leave a comment. Tell me where you’re reading from – north, south, or maybe from a completely different country? Yesterday I saw I had a visitor from the Philippines.

Isn’t it beautiful how small the world becomes when we share it with one another?

#SwedishLifestyle #CamperLife #EverydayJoy #Balance #BloggerLife

Morgonkaffe, tvättmaskiner och ett barns visdom

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 juni 2025

i År inlägg 2025, Vardag & familjeliv

Det här är ett inlägg om vad som händer efter en resa – men också om det som stannar kvar i hjärtat. Om Alfreds kloka ord, skramlande skattjakter, mormors vattenflaska och Pepsi Max. Om saknad som känns, men också om hur vi går vidare – med skratt, samtal och kaffe i handen.

Click here to read this post in English – Read in English

Förord

Det här är ett sådant där inlägg där orden bara måste få komma. Jag sitter med kaffet i handen, försöker landa efter dagarna som varit. Resan är slut, men jag är fortfarande kvar i känslan av att vara på väg. De små stunderna med Alfred – samtalen, lekarna, frågorna – rör sig fortfarande i mig. Det här är livet när det pågår. När man är mitt i det. Och jag vill fånga det.

Morgonkaffe, tvättmaskiner och ett barns visdom

Nu är vi hemma igen. Maken har redigerat alla bilderna från vår tur, och jag sitter i soffan med morgonkaffet i handen. Eller ja – inte just nyvaken, men fortfarande på första koppen. Det där stadiet mellan sömn och fullt vaken.

Datorn ligger i knät. Jag försöker samla mina tankar, landa i vardagen. Igår packade vi ur bilen. Tvätten tvättades och hängdes ut – tack och lov för att vi har två tvättmaskiner. Det gör verkligen skillnad, särskilt efter en husbilsresa med barn. Man hinner klart innan dagen är över, trots de långa programmen. Jag är alltid lika tacksam över det.

”Det bästa var att vi gjorde det tillsammans”

Dottern kom och hämtade Alfred igår. Nu är han tillbaka hos sin mamma. Det känns lite tomt här hemma – som det alltid gör efter att han åkt. Jag frågade honom vad som varit det roligaste med resan. Han svarade så självklart:

– Att vi gjorde det tillsammans.

Det finns något så rörande i de där orden. Inte cowboyerna, inte glassarna, – utan att vi var tillsammans. Jag blev alldeles varm inombords.

”Mormor, du får aldrig dö”

Senare på eftermiddagen, medan vi satt i soffan, sa han plötsligt:

– Mormor, jag vill att du ska leva för alltid. Du får aldrig dö.

Det kom så ärligt och rakt från hjärtat. Jag tog stunden och försökte förklara att vi nog inte lever för evigt – men att just därför är det så viktigt att vi gör saker tillsammans medan vi kan. Att vi är snälla med varandra. Att vi leker, skrattar och säger det vi vill säga.

Skattjakter och engelska kommentarer

Alfred är alltid redo för lek. Ofta samma lekar om och om igen. Igår hittade han tillbaka till en gammal favorit – skattjakten. Han gömmer eller jag gömmer en ”skattkista”, och så ska den hittas.

Han är tvåspråkig, men pratar mest svenska. När jag gömde skatten sa han:

– Grandma, you so obvious. You got no skills for hiding!

Jag skrattade, men blev också lite mer kreativ. Jag började skramla med bestick, smälla dörrar, prassla med grytlock – bara för att förvilla honom. Och han blev lurad. Till slut. Lite i alla fall.

Nyheter, Trump och Pepsi Max

När Alfred hade gått hem satt jag kvar i soffan och tittade på nyheterna. Kollade om Trump hade hittat på något nytt galet. Jag har berättat för Alfred om honom – om lögnerna, dramat, hur en enda människa kan få hela världen att gunga.

Alfred har stenkoll. Igår sa han:

– Jag förstår inte hur jag ska få mamma att sluta dricka Pepsi Max.

Jag log och sa att vi inte kan bestämma över andra. Vi kan bara välja själva. Vad vi köper. Vad vi säger ja till. Det är där vi tar ställning – i våra egna handlingar.

– Då är det tur, sa han, att jag gillar vatten bäst. Och ditt vatten är godast.

Alla barnbarnen har alltid velat ha mormors vatten. Det är vanligt kranvatten, hällt i min vattenflaska. Men ur ett glas? Då är det inte samma sak. Det ska vara vatten ur mormors flaska, annars är det inte lika gott. Det är lite magi i det där.

Trumpaner på campingen

När vi var på High Chaparral såg vi flera husvagnar med amerikanska flaggor. Alfred tittade och sa:

– Mormor, vi har Trumpaner här!

Jag skrattade. Ja, sa jag. De har nog inte förstått sitt eget bästa. Sen frågade han vad det betyder – sitt eget bästa. Jag försökte förklara att det handlar om att inte säga ja till allt för att vara snäll, utan också tänka på sig själv. Men det slog lite bakut.

Lite senare bad jag honom lägga ifrån sig mobilen, och då sa han:

– Det är inte för mitt bästa!

Presenterna till Hugo och Emilia

Alfred skulle lämna över presenterna vi köpte – små pistoler och skott, så kallad ”ammo”. En till Hugo och en till Emilia. Det stack till i hjärtat. För även om vi kunde köpa saker, så kan jag inte vara med dem. Jag får inte träffa dem.

Jag missar så mycket med de små. Men jag är djupt tacksam att jag får ha Alfred hos mig. Om allt varit som förr, så hade ju Emilia också varit med på resan. Men livet ser annorlunda ut nu. Och jag försöker acceptera det – dag för dag.

Nästa resa – men vart?

Idag ska vi fixa till husbilen. Nästa resa väntar. Planen var Norrland – kanske in i Norge på vägen hem. Men vädret ser tråkigt ut där uppe. Men på ostkusten ska det bli sol. Kanske blir det Västervik och sedan en tur runt Skåne istället. Nästan samma resa – fast tvärtom.

Vi hade i alla fall tre fantastiska dagar i High Chaparral. Det var lika roligt som förra året – och i år hann vi se ännu mer. Men det som stannar kvar mest i mig är inte attraktionerna, utan samtalen och gemenskapen vi hade tillsammans. Lilltösen, lillgrabben och Lilla Alfred vi hade så roligt,

Efterord

Det är i samtalen mellan människor vi växer. I de där små stunderna där frågor får vara frågor och svar får dröja. Alfred – den lilla kloka människan – han lär mig mer än han anar.

Tack för att du läser. Lämna gärna en kommentar. Skriv varifrån du läser – norr, söder, eller kanske från ett helt annat land? Igår såg jag att jag haft besök från Filippinerna.

Tänk, världen är liten när vi delar den med varandra.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags (svenska):

#BloggSverige #Husbilsliv #Resor #High Chaparral #Vardag #Balans

Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 juni 2025

i Vardag & familjeliv

Midsommar utan kransar men med minnen

Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.

När stillheten gör sig påmind

Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.

Sill, potatis och en nyfiken smak

Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.

En förmiddag med Alfred

Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.

Matte i sandlådan och glass i solen

När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.

Pokémonkramar och ett sista farväl

Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.

Ett samtal som slöt cirkeln

Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.

Avslutande ord

Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

Hashtags:
#midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

Tidig morgon med kaffe och barnskratt.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 juni 2025

i Vardag & familjeliv

Idag började dagen tidigt. Här hemma i soffan blev det en kopp kaffe innan jag gav mig iväg för att hämta Alfred. Fritids är stängt idag, och eftersom hans mamma jobbar fick han vara hemma hos oss. När han var hämtad och lämnad hemma igen, åkte jag direkt till verkstaden. Bilen ska få service.

Efter att ha lämnat bilen blev det en rask promenad hem i den kyliga blåsten. Jag hade bara blus och kortbyxor på mig, så det blev lite kallt – men det löstes snabbt med en värmande kopp kaffe. Kopp nummer två och den sista för dagen.

Hemma med barn och vardagsliv

När jag kom hem satt lillkillen och Alfred redan och käkade frukost. Lillkillen hade hämtat Alfreds tandborste från Hubilen, så efter maten blev det tandborstning. Nu sitter de inne på lillkillens rum. Lillkillen spelar och Alfred bygger med Lego som han tagit med sig hemifrån. Det är så fint att se dem tillsammans.

Väderomställning och paviljongliv

Igår hade jag gjort det riktigt mysigt i paviljongen. Filtar och kuddar var framme, gardinerna dragna så att det blev som väggar – perfekt inför det utlovade regnet. Men idag blåser det rejält, så jag fick plocka undan filtarna och kuddarna igen. Gardinerna är åter snörade med sina remsor. Redan när jag gick från verkstaden kände jag att vinden var kylig.

Växthus, vila och vardagslyx

När vi kom hem från vår lilla campingtur igår var vi alla trötta. Men ändå blev det lite pyssel i växthuset och en snabb runda i trädgården. Sedan var det vila som gällde. Maken lagade maten, och jag bäddade ner mig i paviljongen med en filt och tog en tupplur. Maken hade tagit ut TV:n, så jag satt där ute senare och kollade på nyheterna. Så enkelt men så rogivande.

Grönska och växtglädje

Jag har redan hunnit gå ut till växthuset i morse. Där bor små, små tomater på plantorna – och gurkorna trivs också! Basilikan och oreganon växer så det knakar, och även odlingarna utanför växthuset är i full fart. Här finns det verkligen massor att skörda framöver. Det är en sådan glädje att få följa allt som växer.

Dags för lek och närvaro

Nu ska jag gå och roa Alfred en stund. Tack för att du läser min blogg och delar vardagen med mig.
Vi hörs snart igen – ta hand om dig!

#vardagsliv #växthusglädje #barnensommar #paviljongmys #trädgårdslycka #livetpålandet

När sorgen blir vardag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

Men jag vet att de kommer tillbaka.
Särskilt till midsommar.
Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

Ett liv som rullar på ändå

Men nu är det en ny tid.
En tid då vi inte får vara med.
En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

Vi hade en vilodag i torsdags.
Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

Ett barnbarn på besök

Igår kom Alfred på besök.
Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

Och där ramlade känslorna dit igen.
Jag trodde de hade stillat sig.
Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
Göra små utflykter.

Men Alfred kommer få komma hit ibland.
Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

Jag hade velat ha alla barnen här.
Men så är läget inte just nu.
Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

Midsommar närmar sig

Midsommar närmar sig med stormsteg.
Hjälp.
Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

Jag undrar hur de mår?
Vad ska de göra under midsommar?
Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

Sorgen – varför skriver jag om det?

Varför skriver jag om det här?
En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
Men ändå fortsätter jag skriva.

Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
Men den är inte längre förlamande.
När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

Jag ser solen.
Känner värmen.
Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

Jag väljer.
Väljer att plantera.
Att tvätta fönster.
Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

Sorgen finns där, men livet levs ändå.
Jag lever. Känner. Lär mig saker.
Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
Kanske är det just det som är att leva.

Hur är det för dig?

Ömsom regn, ömsom solsken.
Hur har du det just nu?
Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Relaterade inlägg från malix.se:

Hashtags:

#sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

Tjänstledighet med lillkillen – relationer, matlagning och vardagslycka

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 juni 2025

i Vardag & familjeliv

Just nu lever jag i ett långsammare tempo. Jag är tjänstledig och det ger oss möjlighet att få till tid tillsammans med lillkillen. Det bjuder på närhet, vardag och tid. Det är inte alltid lätt. men det är meningsfullt och en väldigt viktig tid. Det är här i stillheten och tiden utan stress som gör att det skapas relation. Vilket är viktigt för att det ska bli så bra det bara går.

Fattiga riddare och pannbiff tillsammans i köket.

Vi hade lite gamla brödskivor i skafferiet. De där brödskivorna som kommer att bli liggande tills de slängs. Igår när jag skulle somna låg jag och tänkte på allt bröd vi slänger. Det var då jag kom på att imorgon ska jag lära lillkillen hur man gör Fattiga riddare. Vi vispade ihop ägg och la brödet i blöt i lite mjölk. Han fixade förberedelserna och jag stekte bröden. När vi stekt dom la vi socker och kanel på de stekta brödskivorna. Till det blev det jordgubbssylt. Han blev helt såld på de nu inte alls torra brödskivorna och jag blev glad över att slippa slänga bröden.

En regnig dag.

Eftersom dagen har varit fylld med regn. blev det en dag här hemma inomhus. När lunchen var klar blev det en halvtimma vila och fritid. Jag bloggade och han spelade spel. Men efter fritiden så blev det att börja förbereda maten som vi skulle ha till middag. Vi gjorde en smakrik köttfärs Med massor av lök och heta kryddor. Självklart var det massor av vitlök, det vore ju skamligt att inte ha med den livnödvändiga vitlöken. Medans han rev lök och fixade till smeten så skalade jag potatis. Han gick ut till växthuset och plockade dill som vi skulle koka tillsammans med potatisen. han formade alla pannbiffar och passade på att göra en liten köttbulle till gråsuggan Kurt som han nu har som husdjur.Vi höll på i två timmar där i köket. Och flertalet gånger sa han att han tyckte det var kul att laga mat. Nu är ju jag, jag och jag var självklart noga med att dela med mig av min uppfattning om hur viktigt det är att kunna laga mat från grunden.

Att bygga relationer i vardagen.

Det är just i dessa stunder som relationer byggs, här mitt i bland alla kastruller och disk som det händer. Vi lär känna varandra och vi pratar, skrattar och ibland bara tysta och gör det som vi gör. Inget märkvärdigt inte tillrätta lagt men så värdefull tid för att lära känna ännu mera. För att han ska ha en möjlighet att lära känna mig och känna trygghet i vårt hem.

Jag tror på att bygga relationer just så här. Genom att dela i det lilla. Laga mat, skala, vispa ihop en sås. Mäta smaka och prova. Delaktigheten och det där jobbet sida vid sida gör något med oss. För honom var det säkerlgien bara en dag där han stekte pannbiffar. För mig var det så mycket mera, se hur motorik är, hur han tål eller inte tycker om värme vatten bli kletig på händerna och även hur han tvättar sina händer. Hur han tänker och reagerar med mer och mer.

Den långsamma tiden, Min tjänstledighet.

Den här tiden är viktig, viktig för framtiden när kraven blir högre och vardagen inte är ny längre. Jag är tacksam över att kunna vara tjänstledig. Tacksam över att jag har möjlighet att finns där för honom men även för mig själv. Jag hinner andas, hinner se, hinner vara. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Men just nu är det så och just nu räcker det. Det här är vår tid, vår rytm och vår vardag.

Avslutning

Kanske är det så att det mest meningsfulla i livet sker i i det mest vardagliga, När ett barn räcker fram en visp. När vi möts över en kastrull och reder till en sån. När vi bara är och gör saker tillsammans.

Jag vill önska dig en fin dag och att du får en dag som du vill att den ska vara. Passar igen på att tacka för att du läser min blogg.

Nya Möjligheter: Att Njuta av Livets Små Stunder

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

En ny dag, nya steg – i rätt riktning

Det är något vilsamt med morgnar. När kaffet ångar och dagen fortfarande är orörd. En ny morgon, en ny chans. Möjligheten att göra om, göra rätt – eller helt enkelt göra gott. För ibland räcker det gott att bara vara. Att luta sig tillbaka, andas in stillheten och låta livet få visa vad det vill ge.

Bra saker behöver inte vara stordåd. Ibland är det just de små, stilla ögonblicken som bär mest mening. Ett steg fram eller ett steg tillbaka – så länge det känns rätt i magen. Så länge det stillar det som rör sig där inne.

Tystnaden som balsam

Jag har lärt mig att stanna upp. Åldern har gjort sitt, kroppen saktar ner, och det har öppnat rum för förundran. Jag kan sitta i tystnaden och bara se. Träden. Himlen – blå eller grå, spelar mindre roll. En skiva som snurrar på vinylspelaren. Då får jag ro. Då blir det tyst även på insidan. Det ger mig möjlighet att känna på vad som händer i mina tankar hur dom känns i kroppen. Men även att sortera tankarna och reflektera över vad som är verkligheten eller bara sådant som bor i tankarna. Jag är inte mina tankar ibland är det inte sanningen och då är det viktigt att reflektera över dom.

Skivbutik, hörlurar och en liten solcellslampa

Igår tog vi en tur till stan inför kalaset vi ska ha idag. Men innan matvarorna stod på tur, blev det ett stopp i skivaffären – ett måste för oss musikälskare. Vi kom därifrån med två nya skivor: en med Queen och en med Helloween. Små glädjestunder som glimmar till.

Lilltjejen följde med oss – hon är finurlig, den där kloka unga damen. Hon vet att följer man med, kan man ibland hitta det man ”behöver”. Igår råkade det vara ett par hörlurar. Och när maken ändå stod där med sin nya dator, råkade just de hörlurarna bli en del av inköpet. Han har ett svagt hjärta, min man – särskilt för henne.

Själv letade jag efter tillbehör till robotdammsugaren. Det gick inte så bra. Men jag fick med mig en liten solcellslykta till paviljongen. Man får glädjas åt det lilla.

ICA Bastu och kloka funderingar

När vi kom hem hjälpte lilltjejen till att bära varor – några bar hon till vår lilla ICA Bastu som vi kallar vårt förråd. Det är mysigt att hon fortfarande vill följa med på sådana turer ibland. Det händer inte ofta längre – men när det gör det, känns det extra fint.

Lillgrabben är inte där än. För honom vinner datorn alla gånger. Inte ens på husbilsturer vill han följa med in och handla. Där har vi försökt förklara: den som inte är med, får heller inte vara med och välja. Ett ansvar och en frihet, som går hand i hand.

Idag blir det kalas

Idag firar vi maken. Tyvärr ser vädret ut att bjuda på rejält regn – så det blir kalas inomhus. Igår förberedde jag tzatziki och ostkräm, maken plockade sallad från trädgården. Den är sköljd och ligger klar. Idag väntar mer fix: tomater, gurka, bröd och ägg. Kycklingsallad står på menyn. Kanske blir det en paj till efterrätt. Eller bara glass. Det får visa sig i stunden.

Morgonkaffe och växthusets visdom

Men först: en kopp kaffe till. Stillhet. Energi. Mjuka tankar.

Jag brukar tänka på vad som är mitt ansvar – och vad som inte är det. Det ger mig andrum. I växthuset lär jag mig tålamod. Där går det inte att skynda. Där har min rastlöshet inget att säga till om. Tomaterna växer i sin takt, gurkorna likaså. Och jag? Jag lär mig att följa med. Att sakta ner. Att se varje blomma, varje framsteg – och känna tacksamhet.

Slutord – Att följa sin takt

Livet springer fort ibland. Men vi får välja vår egen rytm. Steg fram, steg tillbaka – det viktigaste är att stegen känns rätt i hjärtat. Att vi ibland stannar upp, lyssnar på en skiva, tittar på en växande tomat och bara är.

Idag är en sådan dag. I alla fall nu innan vi satt igång med att bereda för det som ska göras.

Hur ser din dag ut? Vad står på din lista idag? Jag vill oavsett önska dig en fin dag. Tack återigen för att du kikar in här och läser på min blogg malix.se.

#Vardagsglädje #Familjeliv #LugnLivsstil #Växthusliv #TystnadensKraft #Kalasdags #Reflektioner #Musikglädje #LångsamtLiv #Vinylskivor #Stillhet

Eftertanke:
Ibland är det i de små ögonblicken vi hittar det stora. En kopp kaffe i stillhet, ett barns leende i bilen, eller ett växthus som viskar om tidens gång. Det är där jag samlar kraft – i det enkla, det närvarande. Kanske hittar du ditt lugn just där du är, om du stannar upp en stund.

När tankarna blir för tunga – och växthuset bär mig en stund.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 maj 2025

i År inlägg 2025, Vardag & familjeliv

Morgonen har passerat, och jag har varit ute i växthuset för att inspektera det lilla som nu växer sig stort. Igår vattnade jag med regnvatten från tunnan som snällt samlat på sig av himlens tårar. Jag blandade i lite växtnäring också – för att ge det där lilla extra.

Dahlior, solrosor och kärleksfull omsorg

Det frodas verkligen nu. Gurkorna börjar bli stora och tomatplantorna har fått grövre stjälkar och en djupare, mörkgrön färg. Jag är på gång, det känns. Naturen vill, och jag följer med.

Jag planterade om några plantor också. De fyra Dahliorna som jag fått av grannen har nu fått nya hem i stora krukor. När jag såg till dem i morse såg de ut att ha klarat flytten fint. Men eftersom det ska regna hela dagen idag bor de under paviljongtaket. För mycket vatten är inte heller bra – det har jag lärt mig. Allt behöver lagom.

Lillflickans små solrosor växer som om de vet att någon älskar dem. Nu är de minst 20 centimeter höga. Hon – och numera också maken – vaktar dem som hökar. Det är något vackert i det där. Att vårda något tillsammans. Något som spirar, växer och vill uppåt.

När tankarna blir för många

Men om jag ska vara ärlig så har jag inte riktigt ro i kroppen idag. Tankarna skaver. De virvlar runt och letar sig in i varje liten vrå av kroppen. Tankar som gör ont. Som tar plats. De där osynliga stormarna som inte syns i växthusets fönster, men som känns i varje andetag.

Att skriva för att hålla fast i sig själv

Jag vet att jag behöver stillhet, och ändå vill tankarna rusa. Jag skriver inte för att jag har något särskilt att säga. Jag skriver för att hålla fast i något som är mitt. Bloggen har funnits med så länge, och ibland är det den som påminner mig om att jag faktiskt finns kvar. Att jag lever, trots allt.

Så – till dig som tittar in här: Jag önskar dig en vacker dag. En dag med lite andrum. En stund av stillhet, eller kanske ett frö som spirar. Ta hand om dig, och glöm inte att dina tankar inte alltid är sanning. Ibland får man bara låta dem regna, och låta något annat växa fram.

Hur ska du göra din dag till en dag att minnas?

#växthusliv #tankarförtungt #bloggsomterapi #trädgårdsliv #odlarglädje #dagensreflektion #självomsorg #skrivandetskraft #regnvatten #dahliorochsolrosor

Ett senare inlägg än vanligt

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 maj 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Det fick bli ett lite senare inlägg idag. Dagen har gått åt till sådant som får själen att må bra – jag har varit ute i trädgården. Vid vår källartrappa har jag pysslat med blommorna, och där mötte jag ett litet minne från förr.

Lavendeln från min faster

Min lilla lavendelplanta, den jag fick av min faster, såg nästan död ut idag. Jag blev märkligt ledsen när jag såg den. Som om den lilla växten bar på något mer än bara torka – som om den också påminde mig om allt jag inte hunnit rädda.

Min faster sa att jag borde ta sticklingar, göra fler av den. Men jag har inte riktigt orkat. Inte haft i mig det där… att bevara.

Idag lade jag jord omkring den, varsamt, nästan som en bön. Jag hoppas de där små gröna skotten klarar sig – kanske för att jag också behöver något som klarar sig just nu.

Tänk om jag kunde få en hel lavendeloas där i trädgården – som ett levande minne av min fina faster. Det hade varit så vackert att bevara minnet av henne på det sättet.

Blommor från mamma

När jag ändå var där ute hittade jag några andra blommor jag fått av min mamma. Även de fick lite extra kärlek. Jag delade på en av plantorna, den där lila klockblomman som är så otroligt vacker. Nu hoppas jag den sprider sig ännu mer.

Att vara i trädgården och pyssla och fixa är som balsam för själen. Mår man mindre bra i sig själv, så är den bästa medicinen att vara ute i trädgården. Idag var det en härlig dag. Solen lös och jag gick runt där. Jag myste bland alla färger som bor i trädgården just nu.

Fyra nya Darlior från min granne

På eftermiddagen kom min fina granne förbi. Hon hade med sig fyra stycken darlior som ska få bo i vår trädgård. Jag har hört att det är lite av en konst att få darlior att överleva – särskilt innan frostrisken är helt över.

Jag har läst att de helst vill ha 30-liters krukor, men jag undrar stilla om jag verkligen orkar bära in sådana tunga krukor om det blir kallt igen. Kanske bäst att vänta några dagar innan jag planterar ut dem?

Kalas för lilla Alfred

Igår var det kalas för lilla Alfred. Han har blivit firad hela veckan – hela sex dagar! Igår var det det sista firandet, men vi firade honom redan i tisdags när vi var ute och fiskade vid sjön.

Han fick så fina presenter – särskilt sitt nya fiskespö och en massa fiskekrokar. Efter kalaset åkte de ut för att provfiska det nya spöet. Sedan kom de hem till oss för korvgrillning.

Grill och gemenskap

Vi åt korv med bröd, och maken grillade även hamburgare. Jag stekte lite potatis i köket, som vi hade till. Det blev en riktigt fin avslutning på helgen – sådana stunder som landar mjukt i hjärtat.

Det enda som störde var att min yrsel hade kommit tillbaka. Den satt i även idag, men som tur är har det varit mildare än igår.

Tack för att du läser

Nu är det dags att sätta punkt för idag. Tack för att du läser min blogg – det betyder mycket. Jag hoppas att du har en fin kväll, tar hand om dig själv och kanske njuter av en stund i trädgården eller något gott på tallriken.

Ibland när jag står i trädgården och ser på det som växer och vissnar tänker jag på allt annat i livet som gör ont. Sånt jag inte skriver om rakt ut – men som ändå är där. Och kanske är det just därför jag vårdar varje liten grön kvist så ömt vissa stunder.

Hur ser din dag ut?**  
Vad står på din att-göra-lista? Kanske har du också tid för lite vila, trädgård eller något kreativt idag?

Kommentera gärna här på bloggen – jag blir alltid glad för dina tankar.  
Eller skicka ett mejl till mig på: **carina@malix.se**

*Lev mjukt, andas djupt – just nu är det som gäller.*  
**/ Carina Ikonen Nilsson, malix.se**

Varma hälsningar,
Carina – malix.se