Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.
Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet. Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här
Jag och min envishet – och kanske lite AI
Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.
Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.
ADHD-genen som inte ger upp
Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.
En sista gång i Vallersvik?
I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.
Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.
Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.
Höjda priser och sämre bemötande
Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.
Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.
Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.
Hej då Vallersvik – hej Trollhättan
Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.
Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.
Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.
Slutord
Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.
Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
This post is about a technical issue that suddenly got fixed, about the curiosity that drives me – and about camping experiences that have changed. It’s a story about listening to your gut, claiming your space in your own story, and sometimes simply letting go of what no longer feels right.
Did you read the post I wrote about the KonMari method? I shared it yesterday, but the SSL issue got in the way. Here’s the link to the post.
Me and My Stubbornness – and Maybe a Bit of AI
Yes! It’s working again. The SSL certificate is finally in place, and the site is secure. Whether it was Loopia who solved it or me – with some early morning energy and the help of AI – I honestly don’t know. I tinkered and tested, curious as I am. And suddenly… it worked.
No one from Loopia has called me back yet, even though they promised. But that doesn’t matter – now it’s secure, and I’m happy.
The ADHD Gene That Won’t Give Up
I think it was my ADHD gene kicking in. That stubbornness. I don’t give up when something feels like it should be fixable. And sometimes, yes – it actually is.
Thank you, curiosity. Thank you, restlessness. Thank you, the drive to understand even when I don’t fully know what I’m doing.
One Last Time in Vallersvik?
This morning we woke up at Vallersvik Camping. We’ve gone there every year, but now… no. I think this was the last time.
It felt like motorhomes are no longer welcome there. We asked for a spot down by the water – where we usually camp. But apparently, that’s now only for caravans. We were sent up to the top of the campsite. Tight space, no room, no charm.
The first pitch we got was so small we didn’t even fit. We had to switch, but the new one wasn’t much better. We barely had room for the awning – and the clouds above were heavy with the promise of rain.
Higher Prices and Less Hospitality
The campsite has raised its prices significantly. But the service hasn’t followed suit. The toilets and showers are far from high standard, and the staff we met yesterday were not accommodating. Which one might expect at this price level.
The sea, of course, is still there. But that’s not thanks to the campsite.
Honestly, seasonal campers should be placed higher up – it’s us short-term visitors who pay more. And we want to feel welcome. That sense of welcome was missing – and we heard the same from other guests.
Goodbye Vallersvik – Hello Trollhättan
We left early this morning. Now we’re at Stenröset Camping in Trollhättan. There’s plenty of space, a large motorhome pitch, and access to a pool. The little guy loves pools – so we’ll soon be swimming. I’m about to change and jump in.
Yesterday, though… the sea was magical. The waves crashed around us, foamy and wild. No jellyfish, over 20°C – and a feeling of freedom in every breath.
But sometimes, you choose what works best for everyone. And right now, that’s here – with sunshine, a waiting pool, and enough room to breathe.
Closing Words
Some places change. Others grow. I’m taking the memory of the waves’ power with me – but I’m leaving Vallersvik behind. Maybe for good.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to stand still. And sometimes, that means leaving something behind – to find your way home somewhere else – in yourself, in the present, in new waters.
Maybe it’s exactly when you let go of how things used to be that something new can show up. Stenröset isn’t new, really – here, you know what you get. The facilities are clean, the staff is friendly, and the welcome is real – even if you arrive with a motorhome. Here, everything is just as it should be.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is the moment we live and breathe in. – Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD
Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.
Publicerat första gången: 14 oktober 2014 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar. Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.
När rubriken väckte ilska
Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna. Jag tror inte på det där.
Skulden man placerar på föräldrar
Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel. Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.
ADHD sitter inte i tallriken
Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig. Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.
Vad jag däremot tror på
Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga. I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa. Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.
Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos
Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen. De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.
Reflektion mellan raderna
Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Idag ska jag åka iväg till Mellerud, på ett uppdrag. Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD. Har packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv. Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.
En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag. Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.
Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.
Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .
Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med
Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.
Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.
Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.
Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….
Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.
Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor
Publicerat första gången: 2014 01 16 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.
Jag har kommit igång – nästan
Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.
Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:
”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”
Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.
Motorstoppet – och allt som blev viktigare
På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.
Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.
Vad ska jag ens ha på mig?
Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig? Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos. Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.
En liten g-känsla har flyttat in
När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in. Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:
Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.
Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.
Sjukgymnasten sa: balans
På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.
Balans.
En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.
Citat
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Tyvärr är det ju lite mycket så att just planering är det som är en svårighet i sammanhanget ADHD.
Idag blir det skriva av. I alla fall nu. Veckan har varit full av aktiviteter, enligt mig. Många andra skulle nog säga en vanlig vecka. Men eftersom jag har en viss energibortfall när jag gör saker så märker ju jag inte riktigt när reserven håller på att ta slut. Jag måste mera planera och hushålla med den energin som jag har. Jag tror att det är en av svårigheterna med min funktionsnedsättning. När jag gör saker så tar det energi kanske har jag inte hunnit fylla på depåerna redan innan så mätaren kanske redan står på ¾ delar energi.
Jag jobbade förra helgen, på måndagen hade jag möte. Möten tar alltid kraft av mig. Så när jag trippade hem efter mötet var depån dags för att fyllas på. Men istället fick jag packa väskan för att ge mig av till gbg. Sov hos min syster och hennes familj. Tisdagen sedan började tidigt. Snabb dusch, ner till stan och käka frukost på Steibrenner & Nyberg därefter spårvagnen till Sahlgrenska. Lite väl tidigt ute, men det känns bra när jag slipper ha andan i halsen för att jag stressat. Baksidan av att vara i så god tid som jag var dvs 1,5 timmar är att tiden blir lång att vänta.
Vad gör man när man väntar? Jo man FBar lite, rör sig lite går ut, går in köper kaffe, kollar in folk. Och därefter gör man om samma procedur vilket jag nog gjorde tre gånger om. Tills jag äntligen var i tiden då jag skulle göra det som skulle göras. Jag skulle träffa uppdragsgivaren och packa upp mina böcker i ordningställa det jag skulle ha till föreläsningen och jag skulle samla mig mina tankar och andas ut. Min Kbt tant har lärt mig det här med att stanna upp i stunden och rensa tankarna andas och andas bort stressen som jag så ofta upplever innan jag ska börja prata. Ett par andetag är vad som behövs sen är jag i stunden just nu och stressen vilar någon annanstans. Föreläsningen som jag gjorde gick bra.
Även hemresan gick bra. Dagen efter dvs onsdagen var en vilodag, då var jag ganska trött gjorde det nödvändigaste och vilade mesta tiden.
Torsdagen var den sedvanliga städare dagen i vårt hem och jag kan erkänna att jag inte varit för nitisk innan så det blev som en stor städare dag. Fast egentligen var det mera Dampryck, sådan där energiryck när man är överallt och ingenstans. Energi rycket som är då är energi av att bara hålla sig vaken. Då måste man liksom göra saker för att hålla sig vaken.
Innan min tabletts intrång i mitt liv hade jag dessa dampryck dagligen tills jag var helt utpumpad. Idag är de inte så påtagliga som de var innan. Då kunde min familj vakna tidigt på morgonen av att jag krigsdammsugade hela huset samtidigt som jag möblerade om och hängde tvätt. Förr slutade det alltid med att huset var mera i kaos efter, idag blir saker mera klara även om det inte alltid är så.
Efter mitt städryck så skulle jag göra mig i ordning för kalas hos en arbetskamrat, där vi skulle äta god mat och umgås. Efter som vi alltid jobbar ensamma så är just sådana tillställningar jätte trevliga och till och med nödvändiga.
Fredagen blev åter en vilodag nu var energinivån på under halv tank, jag lyckade få upp mätaren till 60. Lördagen var det återigen kalas. Denna gången var det min före detta svägerska som fyllde 50. Sista minuten handling av blommor och presentkort, därefter till kalaset. På vägen hem kände jag att nu var energidepån på upphällning, nu orkar jag inte mera. Samtidigt kom jag på att dagen som är idag, är kalas dag. Då är det så att jag och maken ska stå för kalaset. Maken fyllde år i onsdags, idag kommer hans kära moder dvs min Svärmor på besök.
Känner i skrivandet stund, att detta är en dåligt planerad vecka. Energin finns liksom inte kvar längre, bensinmätaren är just nu på reserven näst intill snustorr.
Men oavsett snustorr eller inte, så ska vi nu Iväg till affären och inhandla, för här ska göras smörgåstårta.
En lång vecka har det varit, nu går jag på sista valsen känner jag. Nu måste jag vila både kroppligt och själsligt. Mitt inre måste vila från allt vad sociala sammanhang heter. Imorgon ska vara en vilodag. Hm nej jag tittar inte i kalendern nu, det får bli sedan. Vill inte veta vad som ska ske i morgon. För just nu vill jag låtsas som jag har all tid i världen, att jag har en vilohetsdag i morgon. Skriveridag kanske till och med…
Känner att det kanske är dags att vila påriktigt det gör jag i husvagnen, tyvärr så är det inte ännu sommarlov så vi kan liksom inte sticka iväg hur som helst.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
