Tidigt i morse väckte katten mig. Febern höll sig kvar, men tankarna vandrade till månen och förmörkelsen 2025 som igår kastade sin skugga över himlen. Jag blev väckt av katten. Han hoppade upp och påminde mig både om sin existens och om sin hunger. När jag gav honom mat rynkade han bara på nosen och meddelade att han kunde fixa något bättre ute. Själv satt jag kvar och smuttade på kaffet.
Samtidigt bar kroppen fortfarande på feber. Natten hade varit fylld av oroliga drömmar, och kanske var det inte bara febern som talade. Igår skuggades månen i en förmörkelse. Kanske var det därför både drömmar och känslor blev så starka.
Katten och den tidiga morgonen
Katten visade tydligt vad han ville. Mat fick han, men det passade honom inte. Han valde friheten istället, och jag satt kvar med kaffet. Det slog mig att det ofta är så i livet – vi möter vardagen på vårt sätt, men universum rör sig ändå där ute, helt oberoende av vår lilla värld.
Febern och drömmarna
Jag är fortfarande sjuk. Igår låg jag i soffan större delen av dagen, kollade film mellan varven och tog mig bara upp när det var mat. Febern gav mig märkliga drömmar under natten. Det var som om kroppen brann medan tankarna försökte förstå.
Kanske var det också månen. Den delvisa månförmörkelsen svepte sin skugga över himlen och förde med sig en känsla av oro, men också något nytt.
Jakten på Månen och förmörkelsen 2025
Maken, som älskar att fotografera, hade väntat hela kvällen på månen. När han insåg att den snart skulle gå förlorad i skuggorna bestämde vi oss för att ge oss ut. Till en början såg vi ingenting. Himlen var stilla och mörk. Men precis när vi nästan var hemma igen, där bröt den fram – blek men tydlig. Vi vände om för att han skulle hinna fånga den på bild.
Månen och förmörkelsen 2025. Månen som blev magi
När jag såg månen och förmörkelsen 2025 igår kväll kände jag något större. Jag satt i bilen och såg hur månen förändrades minut för minut. Ljuset blev till en tunn strimma, som ett lysrör på himlen. Maken fotograferade, men för mig var det stunden som grep tag.
Det var något mer än bara en måne i skugga. Något hände inom mig. En känsla av att stunden bar på något viktigt. Jag kan inte beskriva det, bara säga att det stannade kvar. Det sägs att månen och förmörkelsen 2025 kan symbolisera förändring och avslut. Än idag, här med kaffekoppen, finns känslan kvar – som om månen lämnat ett spår i mig.
Här är en av makens bilder från kvällen:
Månen och förmörkelsen 2025
Månens förmörkelse den 7 september 2025 – fångad i ögonblicket.
Fakta och magi kring Månen och förmörkelsen 2025
En månförmörkelse uppstår när jorden hamnar mellan solen och månen, och skuggan sveper över månens yta. Ibland blir månen blodröd, ibland delvis dold. Gårdagens händelse var en delvis förmörkelse, där ljuset bara delvis släcktes.
Men för människor förr var det mer än astronomi. Det var magi.
I olika kulturer slog man i grytor för att skrämma bort demoner som “åt upp” månen.
I Norden trodde man att vargarna Skoll och Hati jagade solen och månen. När de hann ikapp blev det förmörkelse.
För andra var det en tid för ritualer, avslut och nystart – en chans att lämna något bakom sig.
Kanske är det därför jag kände det jag kände. Att månen fortfarande bär på något större, något som berör oss människor på djupet.
Reflektion
Ibland händer saker som inte går att förklara. En katt som väcker mig. En feber som drömmer vidare i natten. En måne som täcks av skuggor men ändå sprider ljus.För mig blev månen och förmörkelsen 2025 en stund som satte spår.
Kanske är det så här livet vill tala: genom det vardagliga och det kosmiska, tillsammans.
Mellan raderna – min röst
Den här texten handlar inte bara om katt, feber och måne. Den handlar om min förmåga att fortfarande låta mig beröras. Trots sjukdom, trots oro, så finns där något som når in. Jag vill bära med mig den känslan – som en påminnelse om att jag fortfarande är mottaglig för magi.
AHA – mellan raderna
Månen igår visade mig att ljuset alltid finns, även när det nästan försvinner. Febern kommer att klinga av, oron likaså. Det som består är förmågan att bli berörd, att låta något större än oss själva tala till hjärtat.
Frågor till dig som läser
Minns du senaste gången månen grep tag i dig? Har du någonsin sett en förmörkelse och känt att den påverkade dig på ett särskilt sätt? Tror du att vi fortfarande bär på rester av de gamla ritualerna och tron på månen?
I morgon kommer ett nytt inlägg från Oskar serien. Förra veckans inlägg om Oskar hittar du här.
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
ADHD in everyday life is not just a diagnosis – it is a lived experience. It holds strengths, chaos, emotions and intuition, all at once. Here I share my own experiences of living in the in-between – where it sometimes hurts, but where joy and presence also grow.
ADHD in everyday life can sometimes feel like a rollercoaster. One day there is endless energy and ideas flow freely, while the next day it feels heavy to even get started. That is why even the simplest everyday tasks can feel overwhelming.
I have learned that both sides are part of me. On the one hand there is strength in creative thinking and the ability to find new paths. On the other hand it also means struggles with structure and the feeling of not always being enough.
Feeling All the Feelings – All at Once
Feeling emotions all at once is a big part of my life. Emotions live in my body constantly, for better or worse. Sometimes they hurt deeply, while at other times they are wonderfully bright, when joy sparks from the smallest things.
When emotions take space, they often find a way out through creativity.
Sadness can be painful, but when the crying is over, my tears are truly dry. Anxiety, chaos, grief and insecurity mix with intuition – the ability to sense when someone is not telling the truth or means something completely different than they say. All of that lives in my ADHD – both the good and the hard.
Sometimes I curse it, but at the same time I am often grateful. Because when my emotions tell me something, they are usually true. My intuition lives in the moment, and therefore it often turns out to be right. There is something in the air – and I can feel it, long before it is visible.
When Things Don’t Go as Planned
What really throws me off is when things don’t go the way I had imagined. For example, if I go to the accountant I have had for many years and suddenly meet someone else, it can cause real chaos. That is exactly what happened this spring.
The Accountant Who Was Replaced
I had an appointment and sat calmly waiting for him to call my name. But when the time came, a woman came out instead and said my name. In that moment I was thrown back several years. It has taken me a very long time to let go of the anxiety around those visits. Through many years, and with the help of a very good accountant who understood both me and my anxiety, I had learned not to panic.
But this time, when it wasn’t him but his daughter, the anxiety came rushing back in full force – just like before. I cried out loud: “No, what is this, I usually have Christer!” My accountant quickly came out and calmed me down. He explained that he had already told his daughter how my visits usually go and that I find them difficult. She was well prepared – but for me, it didn’t matter. In that moment I was entirely in my ADHD – time and space disappeared, and the reaction came before I could even think.
When Work Changes the Plan
The same thing happened at work. If I had thought that I would be in the unit and the manager suddenly said: “No, you have to be in the meeting,” it hurt in my whole body. Change became so much harder than it might have looked from the outside. All the emotions were triggered and drained so much energy.
(Today I no longer work there, but when I did, this was a big part of my everyday life.)
Small Tools That Make a Difference
Over the years I have found small tricks that actually help. First of all, I make lists – but they are always short and simple. Secondly, I stick to routines, because the same morning ritual every day reduces stress. In addition, I try to create pauses, small gaps between activities. Finally, I use reminders on my phone, instead of carrying everything in my head.
Google Calendar and a cup of coffee – small tools that bring structure to everyday life.
In the past I wrote lists of everything, down to the smallest detail. But I have grown older and learned that I can manage quite well with simpler supports. Today I know that the important tasks must be done first – even if they feel like the most boring in the world. The fun things can wait until afterwards. Except… I’m not really telling the truth here. Blogging always comes first.
Because here on the blog everything is fun – even if SEO, keywords and optimization sometimes feel complicated. But that’s when I have my SEO-expert, the AI, with me. He (or maybe she, or just a machine?) helps me along the way. And even if I have to steer and correct now and then, it is still a great help with those things – for me they are just “back cover text.” The AI has read the book and the back cover, and that is where it comes in handy.
FAQ – Common Questions About ADHD in Everyday Life
What does ADHD in everyday life feel like? For me it is a mix of creativity, impulsivity, joy and frustration. One moment full speed, the next a sudden stop.
What are the strengths of ADHD? Creative thinking, spontaneity, persistence in what truly engages, and a strong emotional presence.
How can you create balance? Small routines, structure and understanding from others make a big difference. Accepting both the strengths and the struggles is essential.
Closing Words
ADHD in everyday life is not something I want to get rid of. It is part of me – both the wild and the still, the strong and the vulnerable. By accepting the whole spectrum I can also find ways to balance it.
Strength in Meeting Young People
It has also given me many advantages in my professional role. When I met young people with similar struggles, I truly understood what was happening on the inside.
I remember once, a long time ago, when I was new at a workplace. Some colleagues discussed a girl and said: “We have told her over and over, but she still does it.”
I joined the conversation and asked: “What do you think that is about?”
They answered that they didn’t know – that she was ignoring them.
I said: “She actually doesn’t understand what you mean, and she doesn’t know what else to do instead.”
The colleagues replied: “But we have told her not to do it.”
I repeated: “Yes, you’ve told her what not to do, but she doesn’t understand why – and she doesn’t know what she should do when her body tells her to move.”
That conversation didn’t change anything at the time. I was new, and my words probably didn’t carry much weight. But to me it was clear. It is in those exact situations that my ADHD becomes a strength – because I can see, feel and understand in a way that isn’t always visible from the outside.
When Words Find Their Own Way
And honestly, today I was supposed to write about something completely different – about being a grandmother. But these words found their way instead. They wanted to be written, and sometimes that’s how it is – the moment itself decides what needs space.
Maybe you recognize yourself? Or maybe you live close to someone with ADHD? Feel free to share your thoughts in the comments – it makes a difference when we share our stories.
Reflection
Between the lines of this text live both strength and fragility. I am not writing about perfect solutions, but about everyday reality – where failures and successes walk side by side.
Motiverande omständigheter och dagsform börjar långt innan lektionen. För Oskar börjar det redan kvällen innan lektionen…För Oskar avgör hur han sovit, om han fått frukost eller bär på oro – allt detta påverkar hur dagen blir. I den här delen av Oskar-serien vill jag visa hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.
I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:
Motivation slår klass
Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.
För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.
När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.
Att förstå motiverande omständigheter och dagsform
För Oskar behöver vi vuxna se motiverande omständigheter och dagsform som en helhet. Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?
Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.
Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.
Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd
Motivation som bro
Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.
I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga: ”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”
Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.
Det osynliga stödet – och relationen som grund
Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.
Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.” Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”
Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.
Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.
Frågor till dig som läser
Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?
Mellan raderna
Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja?Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.
Reflektion
Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – Oskar-serien del 3
Vad betyder motiverande omständigheter? Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.
Varför är motivation viktigare än krav? För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.
Vad menas med ”Motivation slår klass”? Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.
Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd? Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.
Motivating circumstances and invisible support start long before the lesson begins. Whether Oskar has slept well, eaten breakfast, suffers from a headache, or carries worry with him – all of it shapes what the day will bring. In this part of the Oskar Series, I want to highlight how adults can read the daily form, find the core of motivation, and be the invisible support that truly makes a difference.
In the previous parts of the Oskar Series, I wrote about children’s unique strengths (Part 1) and about how small everyday demands, like tying shoelaces, can overshadow what really matters (Part 2). Now I want to take the next step and talk about something I often repeat when I lecture:
Motivation Beats Class
Already in Freud’s time, it was said: without motivation, we do nothing. This is just as true today. All the methods, rules, and lesson plans in the world don’t matter if the child doesn’t feel motivated.
For Oskar, it is never enough that adults say “you have to.” He needs a reason. And that reason must come from within himself – his interests, his daily form, and his energy.
When we find his motivation, we also find Oskar.
Pencil drawing of a child in a hoodie sitting quietly by the water – a symbol of Oskar’s need for motivating circumstances and invisible support
Understanding Motivating Circumstances and Invisible Support
Oskar’s energy doesn’t start in the classroom. It starts the evening before. Did he sleep well or was he awake half the night? Did he eat breakfast or come to school hungry? Does he have a headache, or did the morning begin with conflict at home?
All these small details become motivating circumstances. They determine whether he can tie his shoes, take part in group work, or even enter the classroom.
That means we adults need to be curious about Oskar every single day. What is he carrying with him today? Sometimes this information even needs to come earlier – through good collaboration between home and school. When teachers know that the night was restless or breakfast ended in chaos, they can adjust their expectations and responses.
Understanding daily form is not about giving excuses – it is about giving us, the adults, the opportunity to adapt and provide the right invisible support.
Motivation as a Bridge
Motivation can never be forced. But we can find it in Oskar’s interests – world records, facts, statistics. When we use those, motivation becomes a bridge between his world and ours.
Instead of saying: “You have to join P.E.”, we can say: “Could you measure the jumps and keep the statistics?”
Suddenly, Oskar is involved – in his own way.
Invisible Support – and the Relationship as the Foundation
Invisible support is most important when the daily form is at its lowest. When everything has gone wrong, when his energy is gone, and when Oskar no longer has the strength to try.
That support doesn’t say: “You failed again.” It says: “That was an attempt. Let’s try again.”
Sometimes it means just sitting beside him. Sometimes it means being a playmate – because learning also happens through games and moments of play.
But no matter the form, one thing is more important than all else: the relationship. Without a relationship, no method or manual will work. The relationship is A and O – the starting point for both safety and motivation.
Questions for You as a Reader
Do you believe motivation is more important than demands – or are there things every child must learn?
Have you seen a child grow when someone embraced their interest?
How can adults become better at recognizing when it is the right day – and when it is not?
Between the Lines
This is not about shoelaces or rules. It is about daring to see the child and ask: What makes you want to?Motivating circumstances and invisible support are not requirements – they are keys.
Reflection
We cannot control a child’s daily form. But we can control our response. And when we find motivation, we also find the paths that both we and the child can walk together.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – The Oskar Series Part 3
What do motivating circumstances mean? They are the conditions that make a child able and willing to participate. For Oskar, it could be having slept well, eaten breakfast, or avoiding a headache. It also requires curious adults and collaboration between home and school.
Why is motivation more important than demands? Because without motivation, nothing happens. Demands may create resistance, while motivation opens doors to learning, participation, and growth.
What does “Motivation beats class” mean? It reminds us that even the best classroom and the best teaching will miss the mark if the child lacks motivation. Motivation is always the foundation for learning.
How can Oskar be supported through invisible support? By being present even when things fall apart. It could mean sitting quietly nearby, playing a game, or saying: “That was an attempt – let’s try again.” Above all, it is built on relationship.
Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.
Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform.Läs del 3 här
Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.
Inledning
Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.
Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.
Måste alla kunna knyta skor?
I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Oskars styrkor – och skolans syn på dem
Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?
Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?
Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.
När skolan formar i stället för att möta
En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:
”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”
Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.
Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?
Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.
Se barnens tillgångar
Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.
Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.
Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma. Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.
Mellan raderna om mig Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.
Frågor till dig som läser
Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?
Reflektion
Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.
Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
FAQ
Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav
Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter? Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.
Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor? För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.
Vad kan skolan göra för att underlätta? Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.
New glasses again. Hello and welcome to all of you who read my posts here on Malix.se. Today I’m sharing a post about something as ordinary as glasses. You might wonder: can you really write a whole post about glasses? Oh yes – at least I can.
Here I am again, sitting on the sofa. Yesterday was a slow day – no surprise, since we came home late after a magical evening with Thåström in Karlstad. The concert was larger than life, and the tiredness the day after almost felt like part of the memory. If you want to read more about that night, you’ll find it here: Thåström concert Karlstad – a magical night in the spirit of music.
Still, despite the tiredness, we managed to get a few things done. One of them was picking up my new glasses at Synsam. I have a subscription where I rent glasses for a monthly fee, and when my husband was there last time it suddenly became very favorable for me to add a fourth pair. Yesterday was the day I picked them up.
As happy as can be
I was really happy! The glasses feel light, sit perfectly, and they’re stylish too. While I tried them on, I joked with the assistant: “Now I have so many glasses I feel like Elton John.” She smiled and replied: “It’s wonderful to feel that way.” And yes, it really is. Even though I only have four pairs, it’s such a joy to be able to switch depending on mood and situation.
Synsam subscription – smart for me
Synsam has a concept I really like. You rent your glasses and can update them year after year. I pay monthly for one pair of sunglasses, one pair of regular glasses, and one pair of reading glasses – that’s the foundation. A few weeks ago, they had a special offer, and that’s when I decided to get a fourth pair.
An everyday moment from the sofa where my new glasses rest on the laptop, with the blog post open on the screen.
These new ones sit so comfortably that I barely notice I’m wearing them. And while it’s fun that they look good, the most important thing is of course how I see with them. The world is suddenly clearer – what used to be blurry is now sharp and full of detail. If you sign up for a Synsam subscription through my referral, you actually get two months for free. I get one month as a thank you, but you benefit even more. Worth knowing if you’re considering new glasses yourself.
The Oskar series – next chapter
Today I’ll continue working on the next post in my little Oskar series. Tomorrow I’ll publish part two, and there will also be a part three and four. This subject is close to my heart, so I want to take my time and include as much as possible in each post.
The text itself was written many years ago, but the thoughts are still alive and relevant. The series gives me a way to gather them once again. If you haven’t read the first part yet, you’ll find it here: The Oskar series – meeting children with neurodivergence in school.
Between the lines
What does this post say about me? Maybe that I like glasses and that I enjoy variation. Maybe also that I tend to write long posts, so long that I sometimes have to turn them into a series. But perhaps it also says something about care – I want you as a reader to actually have the energy to follow along.
Reflection
Sometimes it’s clarity that makes all the difference. The right glasses can change everything – suddenly details that were blurry come into focus. Life works the same way. When we pause and adjust our view, we can notice things we’d otherwise miss: small joys, a new tone in a conversation, or a feeling waiting to be seen.
What becomes clearer for you if you look with fresh eyes today?
Afterword
Thank you for joining me in today’s post, even though it was about something as ordinary as glasses. Everyday life often contains more than meets the eye.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
The Oskar Series – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School In the Oskar Series, you’ll step into school life through the eyes of a child with NDDs – autism and ADHD. These posts blend reflections, real-life examples and thoughts on how we can create schools where every child is allowed to thrive, rather than being forced into a mold.
Welcome to the Oskar Series. Here, you will meet Oskar – a boy whose everyday school life reveals both the strengths and the challenges that can come with neurodevelopmental differences such as autism and ADHD.
This series blends personal reflections, concrete examples, and thoughts on how we can create school environments where every child has the chance to thrive.
One of my own pencil drawings is included here. To me, it symbolizes how a child might sometimes withdraw when the world becomes too overwhelming. In the Oskar Series, I want to show that behind every silence, there is a story we need to hear – and take seriously.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Bring a warm cup of your favourite drink and keep me company over the next few days as I write about the topic of autism. Let’s move forward – with understanding, curiosity, and respect for all the children and young people who don’t quite fit into the mould that society so often tries to press them into. Their value and unique way of being don’t disappear because they don’t fit a ready-made form – in fact, that’s exactly where their strength lies.
Why the Oskar Series?
Children like Oskar often carry remarkable strengths – attention to detail, honesty, perseverance, deep special interests, and a unique ability to think outside the box. At the same time, there are also challenges, and it is important to understand them:
Sensory Sensitivity
Sounds, lights, smells, and touch can all become overwhelming. It can even come down to the difference between spaghetti and macaroni. You might not see that difference, but someone with autism knows exactly.
It can be about shape, texture, how it feels in the mouth, or even how it behaves when you chew.
Selective eating is also common and can vary, but it often means sticking to a small number of foods that feel safe and work from a sensory perspective. This isn’t about being picky – certain tastes, textures, or temperatures can actually feel unpleasant, sometimes even unbearable.
Social Interaction
It can be harder to interpret body language, small talk, and all those unwritten rules most people take for granted. For someone with autism, every situation is new. Yesterday is not the same as today – even if it might seem that way to you.
What worked yesterday might feel completely unfamiliar today, depending on how the day began, how much energy they have, and how many sensory impressions have already filled their mind.
Humor can also be a challenge. When a classmate makes a joke, the child with autism might not automatically laugh. Understanding jokes and irony is often something that needs to be learned – like a language within a language.
And when the child tells a funny story themselves, it might sometimes be borrowed from a comedian, where the audience laughed loudly. That’s how the child learned that here, at this pause, is when you’re “supposed” to laugh.
This isn’t about a lack of humor – it’s about the fact that humor, like body language and social codes, doesn’t always come naturally. It often needs to be built step by step, just like learning to read or ride a bike.
Need for Routines
Changes can create worry or stress. Routines act as small anchors of safety in everyday life, helping to bring order to a world that can otherwise feel unpredictable.
If you’ve said there are five math problems to solve before break, then it’s exactly five math problems – no more, no less. Once they’re done, it’s break time, full stop. The fact that there are still five minutes left in the lesson doesn’t matter. In the child’s mind, the rule is clear and doesn’t change.
Or take another example: if teeth are always brushed after breakfast, but today there’s no time for breakfast – then brushing teeth might feel completely wrong. In the child’s logic, the two actions belong together. No breakfast = no toothbrushing.
To others, this might seem unimportant, but for the child it’s a break in the order that provides safety. It’s not stubbornness for the sake of being stubborn – it’s a way of keeping the world understandable and manageable.
Varying Day-to-Day Energy
Energy levels can shift from day to day, and sometimes even from hour to hour. What drains that energy can be completely different – and I want to write this in big letters because it matters: DIFFERENT for everyone.
One thing that’s fairly common, though, is that children with autism may have difficulty sleeping. And perhaps that’s the only similarity in this section – because otherwise, everything is highly individual.
Energy can drain away like sand through an hourglass, sometimes after what you might think is just a small effort. It might be enough just to get up and get dressed – and then the energy is already gone.
For the child, it’s not just a matter of “getting going again.” It’s as if the battery is already drained and needs recharging, sometimes for a long time.
Misunderstandings
Adults can sometimes judge the child based on a “template” instead of meeting them for who they truly are.
By “template,” I mean the expectations and mental images we carry about how a child “should” function, develop, and react – based on our experiences with other children. That invisible frame we compare to, often without even realising it.
We humans gather experiences and use them to interpret the next situation. Sometimes this is helpful – but with children who have autism, it can be completely wrong. The template doesn’t take into account that every child is unique, with their own mix of strengths, challenges, interests, and needs.
I remember sitting in a school meeting once. The teacher said: “We’ve had many students with autism in this school who have done well. It’s just your child who…”
The sentence stopped there – but I heard the rest anyway. The words already spoken told the whole story.
That’s the template right there – looking at my child through the lens of other people’s achievements instead of asking: What does your child need to feel good and succeed here?
Differences from ADHD
Energy levels and the need for variation can look completely different, even though some challenges overlap.
A person with autism will often appreciate – and sometimes need – clear step-by-step instructions: 1, 2, 3 – and will follow them to the letter. This can be a strength, offering structure and a sense of safety.
A person with ADHD, on the other hand, might be satisfied with just hearing the summary or the “headline,” getting the idea of the task, and then rushing off to do it – often with more spontaneity, but also with a greater risk of missing details along the way.
We’ve seen this difference many times at home. In the past, when we bought furniture from IKEA, we’d simply unpack it and start assembling – going mostly by feel. Sometimes we’d have to start over.
Now we do it differently. We hand the instructions to our son. He genuinely loves them – not a single point is missed, not a single step skipped. It’s almost as if he and the manual speak the same language.
The same goes for my kitchen machines and anything else with a manual. When he reads and explains the instructions to me, I get it right straight away.
This difference isn’t about one way being better than the other – it’s about how the brain works differently. Someone who follows instructions carefully can deliver precision and accuracy. Someone who jumps straight in can bring creativity and quick problem-solving.
But it’s important to understand these differences in order to give the right support and set the right expectations.
Why the Oskar Series Exists
To show that we can meet children in ways other than trying to shape them so that they fit into a pre-made mould.
The Series in Order
Part 1: Autism – Understanding and Strengths
Part 2: Does Oskar Really Have to Learn to Tie His Shoes?
Part 3: Motivating Circumstances and Invisible Support
Between the Lines
This is more than the story of a child. It’s a mirror showing how we adults create environments where some children can thrive while others are forced to struggle to fit in.
The Oskar Series is a reminder that every time we choose to see the child in front of us – instead of our image of what a child “should” be – we open a door. Not just for them, but for ourselves.
Reflection
Every child carries something unique. As adults, we can choose to see it, understand it, and give it room to grow. But we must also resist the temptation to press it into a form where it risks withering.
Yesterday has settled into history, tomorrow waits further ahead. Right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
My name is Carina, and I have, for many years, had the privilege of getting to know children and young people who may not always have fitted into the moulds of school or society.
In my work – and in life – I have seen how important it is to listen, to understand, and sometimes just to sit beside them without trying to fix everything.
I write the Oskar Series to share what I have seen, felt, and learned. To remind us that behind every glance, every silence, and every outburst, there is a story. And because I believe that we all, if we dare to see, can be that safe point that makes a difference.
FAQ – English (Oskar Series Part 1)
What is the Oskar Series? The Oskar Series is a collection of stories and reflections about children with NDDs such as autism and ADHD. It highlights both strengths and challenges – and explores how we can create schools where every child can thrive.
What strengths do children with autism often have? Many children with autism show unique strengths such as attention to detail, honesty, perseverance, deep interests, and a way of thinking outside the box that often leads to creative solutions.
What challenges can children with autism face in school? They may struggle with sensory sensitivity (sounds, lights, food), social interaction, need for routines, varying daily energy levels, and misunderstandings from adults.
How is autism different from ADHD? Children with autism often prefer clear step-by-step instructions and follow them precisely. Children with ADHD, however, may jump into tasks more spontaneously but risk missing details. Both ways have strengths – but they require different kinds of support.
Why do you write about Oskar? To show that children should not be forced into a ready-made mold. By meeting each child as an individual, we can open doors to growth, confidence and belonging.
Support my writing: If you enjoy my work and would like to support what I do, you can contribute via PayPal here: Support via PayPa
Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.
Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats. I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.
Barnlogik och böcker som får fantasin att springa
Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?
I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.
Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.
UNO-turnering, kaffe och immiga glas
Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.
Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:
– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!
Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.
Godissmyg med morfar – och små hemligheter
Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.
Bad i sjön och sommardagar att minnas
Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.
Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av
Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.
Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.
Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?
Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.
Ett minne om Paddington och barns trygghet
Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.
Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.
Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.
När böcker hittar hem till både barn och vuxna
Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.
Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.
lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD
När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.
Jag Elton John
Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.
En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.
Callout – Vad tänker du?
Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik? Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?
Reflektion
Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton. Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
