Malix.se

februari 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  

Etikett: Asperger syndrome

  • En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.

    Men är det verkligen en viktiga kunskap att lära sig?

    Igår kväll skulle jag hjälpa dottern med en uppgift från skolan. Min dotter går i 2 an på gymnasiet.  Dom pratar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan.

    Lite av sådant som vi kan i den här familjen. Men jag blev mörkrädd när jag fick höra vad dom lärt sig och när jag fick höra hennes anteckningar. När jag läste vad som krävdes för att få E och C i betyget blev jag ännu mera rädd för mörkret. För det som bodde i texten.

    img010 - Kopia

    I C uppgiften var det en kille som hette Oskar, stuff Han var 12 år. Enligt pappret så skulle man hjälpa Oskar in i gemenskapen,dessutom skulle han lära sig knyta skorna, Gympan skulle även vara en aktivitet dom skulle utveckla.

    Hur ska vi få Oskar att komma in i gemenskapen, få kamrater.  Här blir jag helt kallsvettig och känner att det redan mörknat.  Hur i hela friden gör man det, om ungen bäst trivs för sig själv och sina böcker eller va det nu är. Måste vi verkligen ändra på Oskar så att han får kompisar, som han ändå inte vill ha?

    Oskar kan inte heller knyta skorna. Är det verkligen en livsviktig kunskap som man bara måste kunna? Knyta skor?  Det finns ju kardborreband. Just knyta skorna var en sådan sak som jag fick till mig av Tommy Hagman han som är kaninkonstnär, när han föreläste.  Vår son har nu skor som han inte behöver knyta, och har han skor som behövs knyta så gör han så att han stoppar i skosnörena i skon. Det funkar det med, man behöver faktiskt inte en sådan kunskap att träna på varje dag. Det finns viktigare saker att lära sig än att knyta sina skor.

    Det var många saker som Oskar skulle lära sig, men är det verkligen så att vi måste lära Oskar? Är det inte bättre att vi lär omgivningen att bemöta Oskar så att han får vara den blomma han egentligen är? Måste vi göra om honom till en vanliga alldaglig maskros? När han egentligen är en skogsstjärna eller en mera sällsyntblomma. img011

    Varför i hela friden måste vi göra om, skapa likheter i det som är vackert olikt? Olikheterna är det som skapar dynamiken. Om nu Oskar trivs i bibliotekets hyllor, gillar att sitta där på rasterna. Läsa om alla världsrekord som han är intresserad av, varför i hela friden kan han inte få göra det? Kan skolan inte istället dra nytta av hans special kunskaper, låta han glänsa i klassrummet ? Då genom att berätta om världens längta, hösta, mesta, bästa  vad det nu kan vara. 

    En annan ska som gjorde i mörkrädd i deras arbete, var när vi pratade om ämnet så säger min dotter:

    -Nej mamma vi pratar inte om ADHD, touretts, eller något annat än autism och Asperger.

    Det är inte konstigt att skolan fungerar som den gör, säger mig det sista stycket.  För om man nu är lite annorlunda, om man inte är som alla övriga i klassen. Då får man tydligen passa in i mallen autism. 

    Var finns mångfalden?

    Var finns att möta individen på dennes villkor?

    Stöpta i samma form…. Det gör att jag ryser, fryser,  himlen som är oskyldigt blå idag blir mörk av mina funderingar.

    Mitt slut ord kommer blir, Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det, han kan inte rå  för det. Men det är det vi gör när vi ska få honom att passa in, i den där skolformen. Där alla kan knyta skor, vara umgås vänliga-vanliga och ointressanta av spännande krig, datorer och världsrekord.

    Alla barn gillar inte gympa, varför i hela friden ska då alla ha gympa och få betyg i det?  Oskar skulle i stället kunna vara den som  mätte längderna i alla hopp, och föra statistik i längdhoppen och tidtagningstiderna. Han skulle kunna göra utvecklingskurvor för kost och träning. Han skulle kunna få utveckla sina kunskaper från sina intressen. Räkna ut hur lång tid det skulle ta för Kalle att springa en maraton genom tiden på 60 meter.

    Ska vi inte ta tillvara på tillgångarna i människor?  Tillgångar är det vi är bra på och alla är inte bra på att knyta skor, gympa och baskunskaper vissa av oss har mera spetsiga spetts kunskaper.

    Det är då vi alla blir vackra även för oss själva när vi får vara så som vi är.

    img009

  • Autism +ADHD = kompensation?

    Det två damerna gav sig ut till Orust, nurse en av damerna var jag, view den andra är en vän som jag för inte alls så länge sedan lärt känna.

    Vår vänskap är bindande av våra egenskaper där vi båda befinner oss inom NPF.  Hon autism som hon själv säger,  jag som dampar loss emellan åt. Dampigheten har även en finare benämning som ADHD.  Jag tar inte illa upp av någon benämning.  Ibland brukar jag säga att jag får damp. Då brukar barnen säga att det är inget du får mamma, det är något du har.  Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om utan om vänskap.

    Själv är jag ingen kung i ämnet utan nybörjare.  Fast det beror hur man ser det.  Jag tänker att jag vill skilja på vänskap och bekantskap.  Vänskap är något som för mig är, när jag kan vara jag med alla mina till och o-till.  När man liksom kan spegla sig i varandra och får acceptans, även det som är negativ.

    Jag och min vän brevväxlar när vi inte träffas. Då är det inte några korta sms eller fb chatter. Utan riktiga brev där vi delar tankar och klokheter.  För ett år sedan var det nästan ett brev om dagen, i dag är vi mera sparsamma. Kanske ett två ibland tre mail i veckan.  Dessutom är vi damer som planerar våra träffar. I vintras var vi ute på Orust och shoppade innan jul,  nu i dag var vi där för att påsk-shoppa.

    Nästa träff har vi tanken till Borås.  Eftersom vi båda befinner oss inom NPF, så är vi noggranna med att se till att det är en planerad dag.  Inbokad, förberedd och tankar på vad som ska handlas och var vi ska äta mm.   Dagen i sin helhet är dela tankar och tankar och tankar.   En lunch och en tripp till blomsterlandet.  Sedan skills vi åt  för att åka hem var och en till sitt.

    Jag blir förundrad hur lika våra erfarenheter är, hur lika vi är i våra uppfattningar.  Självklart finns det skillnader för vi har ju levt två olika liv, vår vänskap är ju nu på senare tid. Vänskapen är en vänskap av tillfälligheten att jag skrev min bok.

     ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv.” Hon hade läst boken och av små tillfälligheter fick vi kontakt.  En sådan där Connection där allt bara ramlar på plats.   Är det saker som jag funderar på så skriver jag till henne. Är det saker som jag är frustrerad över skriver jag till henne.  Hon är medicinen, som gör min impulsivitet mindre och mera lätt att leva med. För det impulsiva i mig har lärt sig att vänta, lärt sig att inte göra förhastade saker.  I dag gör jag inget om jag inte fått ett svar från min vän.  Kanske gör jag ändå som jag innan tänkt men, det känns gott att ha någon att dela tankarna med innan. Någon som liksom har samma tänk men ur ett perspektiv utifrån sig.

    Nu vet jag egentligen inte vad jag har skrivit eller förmedlat.  Tanken från början var att det är helande att träffa människor, som liksom går på samma stigar som än själv. Som  utifrån sin egna livshistoria har  liknande upplevelser och tankar.  Jag känner stor tacksamhet över att jag har henne som vän. Är tacksam över att vi liksom hittat till varandra.

    En av våra svårigheter är ju det sociala samspelet. Det här med sociala sammanhang och tänk här går vi tillsammans ut och gör sådana där sociala saker som vi båda inte har full koll på.  Kanske är det så att vi i våra olikheter i funktionsnedsättningarna kompenserar varandra. Men det har jag inga belägg för, utan är en tanke i stunden.

    Jag tror vi har acceptansen i vårt sammanhang och gör någon av oss fel, så ser vi med våra egna glasögon ut ifrån vårt egna sätt att se på bristen om det nu är någon. Kanske är det så att vi känner igen oss i svårigheterna och liksom enklare struntar i dom.

    Jag tänker att det är viktigt med olika forum där människor med mina egenskaper träffas. Att vi träffas delar med oss av det vi har.  Det jobb som familjestödsenheten i GBG gör är så viktigt. Här vill jag även flika in Compassen som är en intresseförening som även de är med i sammanhanget.

    Det är så viktigt att vi som behöver har möjligheter att träffas, det är helande kraft där i alla fall jag samlar energi.  Familjestödsenheten ordnar olika former av grupper.  Föräldrarutbildningar, Q-grupper, vuxengrupp (ADHD), relationsgrupper där partnern har möjlighet att vara med och diskutera utifrån sitt. Jag tänker att sådant är viktigt för det är nog inte alltid enkelt. I alla fall inte för min kära make att alltid stå ut med mina egenheter och impulser.

    Lev idag just nu så sitter jag mest och reflekterar över alla nya tankar som flyttade in hos mig.

     

  • Oskrivna lagar och regler kan vara svårt för många…….

    Har hittat 10 oskrivna regler i en bok som är skriven av Nancy J Patrick. Boken heter Leva med asperger, decease det är en praktisk  Guide för tonåringar och vuxna.

    De tio oskrivna reglerna ger mig en större förståelse för människor med asperger.  Ger mig insikter om hur vissa stunder kan undvikas. Reglerna visar på storheterna i att undvika bråk.  Efter som boken är skriven till människor som har olika till och O-tillgångar inom autismspektrat så är det regler de kan ta till sig, stuff   i olika sociala sammanhang.

    Enkla levnads regler.

    • 1. Regler är inte absoluta. Utan de är beroende på situation och av individen.
    • 2. I det stora perspektivet är allt inte lika viktigt.
    • 3. Alla människor gör fel. Det behöver inte förstöra din dag.
    • 4. Att vara ärlig är en helt annan sak än att vara diplomatisk
    • 5. Att vara artig är lämpligt i alla situationer.
    • 6. Alla som är trevliga mot en är nödvändigtvis inte ens kompisar.
    • 7. Människor beter sig annorlunda privat än de gör offentligt.
    • 8. Lär dig att förstå när du får människor att tappa intresset.
    • 9. “Att passa in” handlar ofta om att se ut  och låta som att  man passar in.
    • 10. Människor  har ansvar för sitt eget beteende.

    Vissa av reglerna är svårigheter jag själv ibland brottas med. Regel nummer  6 är en regel som jag borde träna på allt som oftast. Skrivas med stora bokstäver och den borde glimma förbi mig när jag är i sådana situationer.  Till och med så att kanske den borde omskrivas i regel nummer ett, men då borde regel nummer 1 skrivas så att det blir mera absolut. Ändå har jag inte asperger utan ADHD. Regel nummer 4 även den en regel som jag  enligt vissa borde träna mig i allt som ofta.  till viss del kan jag hålla med. Men jag tänker även att diplomatiska människor utan ärlighetsnormen borde träna lite mera på att vara mera ärliga så att jag mindre  ofta slipper gissa mig till.

    Man säger ofta att människor med ADHD uppfinner hjulet igen. Min son frångår denna företeelse, för han uppfinner inte hjulet en gång till. Han ser till att använda det hjul som finns, men, på många olika sätt. Som vanliga människor,  utan våra tillgångar, inte ens hade haft tanken på att använda det till.

    Facebook lär ju även de ha en massa oskrivna osynlighetslagar, som vi bara förväntas att kunna. Lisa har en del tips där

  • Skarsgård och Kunskap är att ha makt över sig och sitt liv…..

    Skarsgård och Kunskap är att ha makt över sig

    och sitt liv…..

    eller så är det inte så som rubriken säger, decease i alla fall inte Skarsgård men kunskaper är att ha makten över sig och sitt.

    I går blev det inget inlägg. Sparade mig tills idag för ett av mina bättre, då handlar det inte ens om mig hehehe. Nej till verkligheten,  så vill jag att du ska fly in till filmens värld, en liten kortfilm som jag hittade på FB.  En kille som kallar sig Aspergan,  hade lagt upp en film snutt som sändes  i SVT. Självklart är det en Skarsgård med i novellfilmen, Den är riktigt bra och den ger en inblick i Aspergerkänslor. I rymden finns inga känslor.

    Diagnoserna är ju något jag brinner för, kan man säga så? Vet inte,  vet inte ens om jag bryr mig, om man kan eller inte.  Det viktiga i det är att visa och ge en mera tydlig syn på vad det handlar om, så att fördomar och  olika skeva uppfattningar  blir mindre.

    Jag är en vanlig dödlig människa, kvinna, mamma, fru, dotter, vän,  Barnbarn, och allt man kan tänka sig, fast jag har adhd. Adhd är inte en stor farlig  svart varg eller monster, utan ett funktionshinder  när jag inte har kunskap. När jag däremot har kunskapen,  så blir mina otillgångar en tillgång där jag har möjligheten att växa, så är det!

    När jag själv och min omgivning får kunskaper om  adhd och vi blir mera  acceptanta, och får en större förståelse så lyser och glimmar jag. Därför är kunskapen viktigt för det är så sällan vi vanliga dödliga med dessa tillgångar  får möjligheten att lysa och glänsa. Oftast så blir  vi belysta då vi  gör fel och inte  befinner oss i acceptansområdet!

    Det gäller att ha (H)järnkoll. 🙂