En tidig morgon i husbilen. Tystnaden utanför är nästan lika stark som vinden som smyger runt husknutarna. Alla sover, förutom jag – och kanske några till på campingen. Kaffet står bredvid mig, som det alltid gör. Det här är min stund, och nu vill jag bjuda in dig att dela den med mig.
Morgonen i husbilen – när alla andra sover
Just nu sitter jag i husbilen. Hör vinden låta utanför. Klockan är inte mera än halv sju. Hör hur vågorna låter nere vid sjön och hur tyst allt annat är. Kaffet står som vanligt bredvid mig och alla sover. Tror det är ganska så sovande på hela campingen ännu. Det är nog bara några få som likt mig sitter upp och njuter av morgonen.
Drömmen om tält – de riktiga camparna
Det är många som tältar här på campingen. Jag tycker det ser riktigt mysigt ut. Det är nog dom som är dom riktiga camparna. Dom har fått packa in, dom plockar och dom fixar med saker. Jag känner att jag skulle vilja vara en av dom.
Glidcampare med husbil – bekvämt men kanske inte äkta?
Vi själva är ju bara några glidcampare. Vi har huset med oss och det är inte alls samma förberedelser när vi åker iväg. Dessutom är det ju mera att det tillhör vår vardag – något vi bara gör för att vi kan. Vi kan ju väldigt ofta nu för tiden.
Men det är inte att vara en riktig campare, för det tar oss en kvart att göra klart för att åka iväg. Det tar oss en kvart att logga in, ställa upp husbilen – och då har vi redan lagt ut mattan, ställt upp borden och mitt kaffe är laddat i kaffebryggaren. Ska vi laga mat är det bara att göra – nästan som hemma.
Tältet som aldrig blev en tur
Innan vi skaffade, långt innan vi ens skaffade husvagn, så ville jag att vi skulle köpa oss ett tält. Maken, som ofta hänger på mina knasideer, sa bestämt nej. Ett nej som var ett nej. Men jag köpte ett tält – ett med fyra små rum i och en mitt där man kunde äta frukosten om det skulle regna.
Det blev aldrig att vi åkte ut med det, så jag satte upp det i trädgården. Så låtsades jag och ungarna att vi campade. Maken sa ”tokigt” och påminde om att sovrummet har bättre sängar och dessutom är det varmt. Hotell, sa han i nästa sekund. Men det var inte det jag ville.
Från tält till husvagn till husbil
En dag hittade jag en husvagn. Den historian går att läsa om i min bok, som heter (jag föredrar att kalla mig impulsiv): Köpa husvagn utan dragkrok. Köpa husvagn 30, kanske 40 mil bort – och köpa billigt. Nej, det var inte en hitt – men det var där vi hittade till camping.
Många husvagnar blev det. Maken började prata husbil, men jag ville inte. Maken köpte husbil – och jag var såld. Nu i fjärde husbilen sitter jag här och ser drömmande på dom som har tält.
Glömda laddare, mjölkskummare och insikten som smyger
Jag kan se framför mig hur jag packar in i bilen och hur man kommer fram, sätter upp tält mm. Kommer på att – jo, väldigt trevligt och mysigt och allt vad jag begär. Men, men… inte för mig.
Jag som inte ens kan packa en väska för att sova jour utan att ha med mig halva mitt hem – och ändå då glömt de väsentliga sakerna. Hur skulle det gå med tält?
Här i husbilen har vi allt. Till exempel så har jag en mjölkskummare. Den har jag använt högst fyra gånger under åren. Istället har jag en visp som går på batterier – för att skumma mjölken till mitt kaffe. Inte en, utan tre. Fast den första gick sönder igår, så nu har jag bara två. En jag använder, och en om den andra går sönder. Den som gick sönder igår har jag använt i två år, så jag behöver inte köpa en ny på länge än.
Insikten – jag hade nog glömt laddaren
Men tält… jo, det ser mysigt ut, det ser härligt ut, det ser ut som riktiga campare. Och en sådan där riktig campare är nog det jag skulle vilja vara – fast jag hade behövt mera skills i att packa och planera.
Samtidigt inser jag att jag inte hade kunnat sitta som jag gör just nu. Fötterna i passagerarsätet, datorn i knät och skriva tillsammans med kaffet. För jag inser att jag hade glömt att ladda datorn. Och det hade varit krångel med var jag lagt min dataladdare. Glömt att ladda mobilen… mm mm.
Nej, till åren kommen och med husbil så inser jag att maken hade kanske rätt. Men bara kanske – för det ser så mysigt ut. Det där med tält alltså.
Tips: Små filmer med stor kärlek
Lägger igen till länken om de små programmen för små barn i utbildningssyfte. De som min granne gör. Hon sitter och gör dem på kvällarna när de små barnen har gått och lagt sig. Jag är så imponerad av hennes små filmer. De är så gulliga, så gjorda med kärlek – och ja, imponerad är mitt ord.
Reflektion
Det finns något vackert i att vilja något annat, men ändå uppskatta det man har. Tältet är en dröm – men husbilen är min verklighet. Och kanske är det just i kontrasten mellan dröm och vardag som vi hittar vår egen sanning.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag, just nu. Igår är redan historia och morgondagen – ja, den får vi se om vi får uppleva.”
Callout
Har du också funderat på om tältlivet skulle passa dig bättre – eller njuter du precis som jag av det bekväma i husbilen? Kommentera gärna – eller dela inlägget med någon som också älskar campinglivet!
Det här är ingen reseguide – det är en minnesanteckning. En sådan man sparar för att komma ihåg doften av grill, ljudet av skratt, och känslan av trötta fötter efter en hel dag i äventyr. Jag skriver inte för att det ska vara perfekt – jag skriver för att det hände. Och ibland är det det viktigaste.
En ny morgon, en ny dag
Ny morgon och en ny dag att vakna i. Idag åker vi hemifrån Gnosjö och packar ur bilen igen. Men bara för att mellanlanda och tvätta. I morgon är vi hemma för att tvätta all tvätt som blivit. Vi ska handla, fixa till bilen för resan upp till Norr.
En tradition vi håller fast vid
Igår blev det den där aktiviteten vi de senaste åren gjort med alla barn. Nu är det ju inte alla barn men lilltjejen och lillkillen är med dessutom Alfred. Dagen till ära satt vi utomhus och käkade frukost. När frukosten var klar gjorde vi mackor som vi skulle ha med oss in på High Chaparral. Packade ihop det som vi skulle ha med oss till äventyret.
På väg till äventyret
Tog promenaden till nöjesparken innan klockan var tio. Alfred och lillkillen var förväntansfulla, de gick med snabba steg. När vi kom dit var det en liten kö utanför portarna. Men den blev genast lång fort. Bröderna Dalton tog emot oss med underhållning innan stället öppnade.
Ett steg tillbaka i tiden
Väl där inne var det som en annan tid och värld visade sig för oss. Nu har vi varit där innan. Vi var där redan förra året. Men det var minst lika trevligt i år. Pojkarna rånade affärer och banken ett par tillfällen. Dom var lika glada varje gång dom fick sin chokladpeng.
En plats full av historia
Jag var lika förundrad denna gång som jag var året innan. Det är en stor anläggning och den är gjord bara för att någon hade intresse för vilda västern. När man är där så är det som att andas Historia. Man lär sig något när man är där. Vi åkte tåget, vi besökte kyrkor, vaskade guld och såg på de flesta uppvisningarna.
Indianbyn och nya upplevelser
Förra året hade vi missat Indianbyn, den hann vi med i år. Där kunde man kasta yxa, se om man var lika stark som en oxe, olika tävlingar kunde man utföra och man fick prova på både lassokastning och pilbåge. Alfred provade båda.
Trötta men glada
Likt förra året avslutade vi besöket lite tidigare än stängning. 6 timmar där inne gjorde ont i både fötter och rygg. Men vi avslutade med familjens Daltons sångstund. Där gick Alfred all in. Han dansade och sjöng.
Kvällens lugn
Promenaden tillbaka till campingen och en stunds vila fötterna blev det innan maken bjöd på grill. På kvällen blev det en tur till affären för att köpa pistoler och patroner till lilla Emilia och Hugo. Emilia fick en pistol i guld och Hugo en svart.
Sömn och efterklang
En stilla kväll blev det. Barn och ungdomar, även vi vuxna, var trötta. Kvällen blev tidig, redan innan tio började vi göra oss klara inför natten. Vargsången på telefonen och innan den var slut hade Alfred somnat. Jag somnade nog samtidigt som honom. En dag på High Chaparral tar på krafterna. Men en natt med sömn tog bort det ryggonda, fast min fot är fortfarande svullen och röd. Det blev för många steg igår. Men det var det värt.
Slutord – En fot som värker, ett hjärta som minns
Det kanske bara var en dag. Men för oss blev det något mer. Ett minne att bära vidare, ett skratt att minnas när vardagen smyger sig på. Och även om foten fortfarande är svullen – så är hjärtat varmt. Tack för att du läser, och kanske minns du något eget när du läser mina ord.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
A Day in the Wild West – High Chaparral with the Kids
Foreword – Capturing memories in words
This isn’t a travel guide – it’s a memory log. The kind you keep to remember the smell of grilled food, the sound of laughter, and the ache in your feet after a full day of adventure. I don’t write to be perfect – I write because it happened. And sometimes, that’s what matters most.
A new morning, a new day
A new morning and a new day to wake up in. Today we’re heading home from Gnosjö and unpacking the car again. But only for a short stop to do laundry and repack. Tomorrow we’ll be home taking care of all the accumulated laundry. We’ll also go shopping and prepare the car for our trip up north.
A tradition we hold dear
Yesterday, we went on that activity we’ve done with all the kids over the past years. This time not all of them could come, but the little girl, the little boy, and Alfred were with us. In honor of the day, we had breakfast outdoors. When breakfast was done, we made sandwiches to bring into High Chaparral. We packed everything we needed for the adventure.
On our way to the adventure
We walked to the amusement park before ten o’clock. Alfred and the little boy were full of anticipation, walking quickly. When we arrived, there was a small queue outside the gates—but it grew fast. The Dalton Brothers greeted us with entertainment before the park opened.
A step back in time
Once inside, it felt like a different time and world opened up before us. We’ve been there before—we visited last year. But it was just as delightful this year. The boys robbed stores and the bank several times. They were just as happy each time they got their chocolate coin.
A place full of history
I was just as amazed this time as I was last year. It’s a big complex built entirely out of someone’s interest in the Wild West. When you’re there, it’s like breathing in history. You really learn something. We rode the train, visited churches, panned for gold, and saw most of the shows.
The Indian village and new experiences
Last year we missed the Indian village, but this time we made it. There you could throw axes, test if you were as strong as an ox, try various competitions, and get a chance to lasso or shoot a bow. Alfred tried both.
Tired but happy
Just like last year, we left a bit before closing time. Six hours in there took a toll on our feet and backs. But we finished off with the Dalton family’s singalong. Alfred went all in—dancing and singing.
Evening calm
We walked back to the campground and rested our feet before my husband treated us to a grill dinner. In the evening, we took a trip to the store to buy toy pistols and bullets for little Emilia and Hugo. Emilia got a gold pistol, Hugo a black one.
Sleep and recovery
It was a quiet evening. The children and teens—and even us adults—were tired. The night came early. Before ten, we started getting ready for bed. With the Wolf Song playing on the phone, Alfred was asleep before it ended. I probably fell asleep at the same time. A day at High Chaparral is truly exhausting. But one night of sleep took away the back pain, although my foot is still swollen and red. Too many steps yesterday. But it was worth it.
Closing words – A sore foot, a full heart
It might have been just one day. But for us, it became something more. A memory to carry forward, a laugh to recall when everyday life creeps in. And even though my foot is still swollen – my heart is warm. Thank you for reading, and maybe you’ll remember something of your own as you read my words.
På väg till High Chaparral – en resa fylld med minnen, mackor och förväntan
Just nu sitter jag i husbilen och skriver, medan jag samtidigt räknar och registrerar husbilar och deras märken. Multitasking i sin renaste form! Vi får se hur det går att få till både siffror och ord samtidigt.
En tidig morgon med uppdrag
Redan innan klockan slagit 06.00 satt jag i bilen. Jag skulle hämta Alfred hemma hos dottern, eftersom hon skulle iväg till jobbet och vi har äventyr på gång. Dagens mål: High Chaparral! Vi anländer till campingen idag, och i morgon väntar själva parken. Det här är faktiskt en repris från förra sommaren – barnen och ungdomarna tyckte det var så roligt då, och vi vuxna uppskattade också resan.
Saknaden som känns
Tyvärr är lilla Emilia inte med oss den här gången, och det känns i hjärtat. Hon hade så roligt förra året, skrattade och levde ut i miljön. Nu får hon inte följa med, och även om vi försöker njuta av stunden, så är det ett tomrum som inte går att ignorera.
Mat, mackor och mysiga pauser
Husbilen är proppad – sängkläder, handdukar och mängder av mat har vi med oss. Det är lite vår vana när vi åker iväg: vi fyller kylskåpet till brädden, men när vi kommer hem igen inser vi ofta att mycket av maten åker hem igen, orörd.
På vägen gjorde vi ett stopp i Trollhättan för att köpa glass och fika. Det är tradition – en glasspaus hör helt enkelt till när vi är på väg någonstans. Redan igår förberedde vi mackor: pannbiffsmackor och mackor med kycklingröra som jag rörde ihop. Att ha färdiga mackor i kylen är guld värt när man vill pausa längs vägen och njuta lite.
Ett minne från behandlingshemmet
Jag kom att tänka på en gång när jag jobbade på Slussen – ett behandlingshem. Vi skulle ta med pojkarna och tre personal på en liten semestertur till Öland. Jag ställde mig då och gjorde ett fyrtiotal mackor! Pojkarna åt med förtjusning, och en av dem sa att jag gärna fick göra sådana varje morgon. Det gjorde jag förstås inte, men det värmde att höra.
Särskilt en kille minns jag. Han uppskattade alltid när jag dukade fram frukost. Jag brukade lägga fram skivade tomater och gurka – inget märkvärdigt i mina ögon, men han sa alltid att det kändes som att sova på hotell när jag jobbade morgon. Det är såna ord som stannar kvar. Han uppskattade också när jag bakade scones till kvällsmaten. I min värld var det bara så man gjorde – men i hans värld var det något alldeles extra.
Snart framme
Nu har vi ungefär två timmar kvar tills vi landar på campingen. Incheckningen är inte öppen än, så vi får ta det lugnt. Under tiden vill jag passa på att tacka dig – för att du läser, följer och stöttar min blogg. Det betyder mer än du kanske anar.
Önskar dig en riktigt fin dag – och tack för att du finns här.
On the road to High Chaparral – a journey full of memories, sandwiches and anticipation
Right now, I’m sitting in the motorhome, writing while also counting and noting the brands of other motorhomes passing by. Multitasking at its finest! We’ll see how it goes—trying to handle both numbers and words at the same time.
An early morning with a mission
Before the clock had even struck 6:00, I was already in the car. I was off to pick up Alfred at my daughter’s place, since she had to leave for work and we had an adventure ahead. Today’s destination: High Chaparral! We’re arriving at the campsite today, and tomorrow the park awaits. This is actually a repeat from last summer – the kids and teens loved it back then, and we adults appreciated the trip just as much.
A missing piece
Unfortunately, little Emilia isn’t with us this time – and it aches in my heart. She had so much fun last year, laughing and enjoying every part of the experience. This time she’s not allowed to come, and even though we try to enjoy the moment, there’s an emptiness that’s hard to ignore.
Food, sandwiches and cozy breaks
The motorhome is packed – with bedding, towels and loads of food. It’s kind of our tradition: we fill the fridge to the brim, only to realize when we return home that most of the food comes back untouched.
Along the way, we stopped in Trollhättan for ice cream and a little fika. It’s a must – a sweet stop is simply part of every road trip. Yesterday we prepared sandwiches: meat patty sandwiches and some with a creamy chicken salad I whipped together. Having ready-made sandwiches in the fridge is golden when you want to take a break along the road and enjoy the moment.
A memory from the treatment home
It reminded me of a time when I worked at Slussen – a treatment home. We were taking the boys, along with three staff members, on a little vacation to Öland. I stood and made around forty sandwiches! The boys ate with joy, and one of them told me I should make those every morning. I didn’t, of course – but it warmed my heart to hear it.
One boy especially comes to mind. He always appreciated it when I laid out breakfast. I used to slice up tomatoes and cucumber – nothing fancy in my eyes – but he always said it felt like staying at a hotel when I worked the morning shift. Words like that stay with you. He also loved when I baked scones for supper. To me, that was just how you do things – but in his world, it was something truly special.
Almost there
Now we’ve got about two hours left before we arrive at the campsite. Check-in isn’t open yet, so we’re taking it easy. In the meantime, I want to say thank you – for reading, following, and supporting my blog. It means more than you might know.
Wishing you a truly lovely day – and thank you for being here.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow hasn’t arrived yet. This moment is what matters.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.