High Chaparral-arkiv

Förord – Att samla minnen i ord

Det här är ingen reseguide – det är en minnesanteckning. En sådan man sparar för att komma ihåg doften av grill, ljudet av skratt, och känslan av trötta fötter efter en hel dag i äventyr. Jag skriver inte för att det ska vara perfekt – jag skriver för att det hände. Och ibland är det det viktigaste.

En ny morgon, en ny dag

Ny morgon och en ny dag att vakna i. Idag åker vi hemifrån Gnosjö och packar ur bilen igen. Men bara för att mellanlanda och tvätta. I morgon är vi hemma för att tvätta all tvätt som blivit. Vi ska handla, fixa till bilen för resan upp till Norr.

En tradition vi håller fast vid

Igår blev det den där aktiviteten vi de senaste åren gjort med alla barn. Nu är det ju inte alla barn men lilltjejen och lillkillen är med dessutom Alfred. Dagen till ära satt vi utomhus och käkade frukost. När frukosten var klar gjorde vi mackor som vi skulle ha med oss in på High Chaparral. Packade ihop det som vi skulle ha med oss till äventyret.

På väg till äventyret

Tog promenaden till nöjesparken innan klockan var tio. Alfred och lillkillen var förväntansfulla, de gick med snabba steg. När vi kom dit var det en liten kö utanför portarna. Men den blev genast lång fort. Bröderna Dalton tog emot oss med underhållning innan stället öppnade.

Ett steg tillbaka i tiden

Väl där inne var det som en annan tid och värld visade sig för oss. Nu har vi varit där innan. Vi var där redan förra året. Men det var minst lika trevligt i år. Pojkarna rånade affärer och banken ett par tillfällen. Dom var lika glada varje gång dom fick sin chokladpeng.

En plats full av historia

Jag var lika förundrad denna gång som jag var året innan. Det är en stor anläggning och den är gjord bara för att någon hade intresse för vilda västern. När man är där så är det som att andas Historia. Man lär sig något när man är där. Vi åkte tåget, vi besökte kyrkor, vaskade guld och såg på de flesta uppvisningarna.

Indianbyn och nya upplevelser

Förra året hade vi missat Indianbyn, den hann vi med i år. Där kunde man kasta yxa, se om man var lika stark som en oxe, olika tävlingar kunde man utföra och man fick prova på både lassokastning och pilbåge. Alfred provade båda.

Trötta men glada

Likt förra året avslutade vi besöket lite tidigare än stängning. 6 timmar där inne gjorde ont i både fötter och rygg. Men vi avslutade med familjens Daltons sångstund. Där gick Alfred all in. Han dansade och sjöng.

Kvällens lugn

Promenaden tillbaka till campingen och en stunds vila fötterna blev det innan maken bjöd på grill. På kvällen blev det en tur till affären för att köpa pistoler och patroner till lilla Emilia och Hugo. Emilia fick en pistol i guld och Hugo en svart.

Sömn och efterklang

En stilla kväll blev det. Barn och ungdomar, även vi vuxna, var trötta. Kvällen blev tidig, redan innan tio började vi göra oss klara inför natten. Vargsången på telefonen och innan den var slut hade Alfred somnat. Jag somnade nog samtidigt som honom. En dag på High Chaparral tar på krafterna. Men en natt med sömn tog bort det ryggonda, fast min fot är fortfarande svullen och röd. Det blev för många steg igår. Men det var det värt.

Slutord – En fot som värker, ett hjärta som minns

Det kanske bara var en dag. Men för oss blev det något mer. Ett minne att bära vidare, ett skratt att minnas när vardagen smyger sig på. Och även om foten fortfarande är svullen – så är hjärtat varmt. Tack för att du läser, och kanske minns du något eget när du läser mina ord.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#HighChaparral #Familjeutflykt #Campingliv #BarnensGlädje #VildaVästern #SvenskaSommaren #Roadtrip #Semesterminnen #Upplevelse

A Day in the Wild West – High Chaparral with the Kids

Foreword – Capturing memories in words

This isn’t a travel guide – it’s a memory log. The kind you keep to remember the smell of grilled food, the sound of laughter, and the ache in your feet after a full day of adventure. I don’t write to be perfect – I write because it happened. And sometimes, that’s what matters most.

A new morning, a new day

A new morning and a new day to wake up in. Today we’re heading home from Gnosjö and unpacking the car again. But only for a short stop to do laundry and repack. Tomorrow we’ll be home taking care of all the accumulated laundry. We’ll also go shopping and prepare the car for our trip up north.

A tradition we hold dear

Yesterday, we went on that activity we’ve done with all the kids over the past years. This time not all of them could come, but the little girl, the little boy, and Alfred were with us. In honor of the day, we had breakfast outdoors. When breakfast was done, we made sandwiches to bring into High Chaparral. We packed everything we needed for the adventure.

On our way to the adventure

We walked to the amusement park before ten o’clock. Alfred and the little boy were full of anticipation, walking quickly. When we arrived, there was a small queue outside the gates—but it grew fast. The Dalton Brothers greeted us with entertainment before the park opened.

A step back in time

Once inside, it felt like a different time and world opened up before us. We’ve been there before—we visited last year. But it was just as delightful this year. The boys robbed stores and the bank several times. They were just as happy each time they got their chocolate coin.

A place full of history

I was just as amazed this time as I was last year. It’s a big complex built entirely out of someone’s interest in the Wild West. When you’re there, it’s like breathing in history. You really learn something. We rode the train, visited churches, panned for gold, and saw most of the shows.

The Indian village and new experiences

Last year we missed the Indian village, but this time we made it. There you could throw axes, test if you were as strong as an ox, try various competitions, and get a chance to lasso or shoot a bow. Alfred tried both.

Tired but happy

Just like last year, we left a bit before closing time. Six hours in there took a toll on our feet and backs. But we finished off with the Dalton family’s singalong. Alfred went all in—dancing and singing.

Evening calm

We walked back to the campground and rested our feet before my husband treated us to a grill dinner. In the evening, we took a trip to the store to buy toy pistols and bullets for little Emilia and Hugo. Emilia got a gold pistol, Hugo a black one.

Sleep and recovery

It was a quiet evening. The children and teens—and even us adults—were tired. The night came early. Before ten, we started getting ready for bed. With the Wolf Song playing on the phone, Alfred was asleep before it ended. I probably fell asleep at the same time. A day at High Chaparral is truly exhausting. But one night of sleep took away the back pain, although my foot is still swollen and red. Too many steps yesterday. But it was worth it.

Closing words – A sore foot, a full heart

It might have been just one day. But for us, it became something more. A memory to carry forward, a laugh to recall when everyday life creeps in. And even though my foot is still swollen – my heart is warm. Thank you for reading, and maybe you’ll remember something of your own as you read my words.

#HighChaparral #FamilyTrip #CampingLife #KidsJoy #WildWest #SwedishSummer #Roadtrip #HolidayMemories #Adventure

Tillbaka på High Chaparral – blåst, lek och vardagsglädje i husbilen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 juni 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2, Vardag & familjeliv

Tillbaka på High Chaparral – blåst, lek och vardagsglädje i husbilen

Click here to go directly to the English version

Att skriva blogginlägg från husbilen är ett sätt för mig att spara och dela vardagsglimtar. Det är en stund för reflektion, ett möte mellan nu och minnen. Idag blir det ett inlägg i kategorin LVL^2 igen. Nedanför detta inlägg hittar du även en version på engelska, skriven av AI. Tänk vilka möjligheter vi har idag!

Tillbaka på High Chaparrals camping

Nu är vi här igen! På High Chaparrals camping. Det är nästan precis samma plats som förra året, alldeles intill lekplatsen. Trots att vädret var kallt och blåsigt igår var det fullt av barn som lekte. Alfred sprang ut och lekte i massor, och till min glädje såg jag att ungdomarna också var med. Visst, de sa att de ”bara hade koll på Alfred” – men jag såg minsann att de också lekte!

De smög runt bland husen och försvann i mörkret. Det dröjde innan de kom tillbaka, när klockan var närmare tio.

Fikapaus vid stora Färgen

Under resan hit gjorde vi ett stopp vid en plats jag tror heter Stora Färgen. Där fanns en liten camping med badplats. Vi tog fram mackorna och satte oss vid ett bord. Men åh, så det blåste! Vågorna gick höga och det var alldeles för kallt för att ens tänka på att bada. När vi var klara slängde vi oss in i bilen igen.

Vägarbeten mötte oss på vägen, men inget som störde nämnvärt. Vid halvtvå kom vi fram och installerade oss snabbt på campingen.

Pistoler, middag och blåst

Första vi gjorde var att köpa pistoler – så klart! Alfred hade en kvar sen förra året, nu har han två. Till middag grillade maken korv som vi åt tillsammans med min hemmagjorda potatissallad. Det åts ute i vinden. Allt fick tyngas ner för att inte blåsa bort. Grillningen var en utmaning, men det gick.

Tankar om vinden och teknikens under

Jag undrar: Blåser det inte mer än vanligt i år? Det känns som att vinden aldrig riktigt ger sig. Bara några få dagar har varit stilla.

Nu på morgonen är det tyst. Alla sover, och jag sitter med mitt kaffe och skriver på min nya dator – en ASUS. Den är underbar att skriva på, så mycket bättre än min lilla Chromebook. Skärmen är större och jag kan till och med koppla till en trådlös mus. Problemet är bara att jag inte vet hur man gör det riktigt än.

AVSLUTNING

Nu väntar dagens äventyr. Så snart kaffet är slut är jag redo för vad dagen har att erbjuda. Tack för att du tittar in på bloggen. Jag hoppas att du får en fin dag – precis så som du vill ha den.

”Det är i de där små stunderna, när vinden nästan blåser bort korvbrödet och barnen fnissar bakom husknuten, som livet känns verkligt.”

Här kan du läsa om förra årets resa.

Har Ni tänkt er ut och upptäcka genom att campa i år? Vart bär det av?

Ska ni vara här hemma i Sverige eller ger ni er ut i Europa?

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Below this post you’ll find an English version written by AI – amazing what is possible today!

ENGLISH VERSION (by AI)

INTRODUCTION

Writing blog posts from the camper van is a way for me to capture and share everyday moments. It’s a pause for reflection, a meeting between now and memories. Today’s entry is another one in the LVL^2 category. Just imagine the possibilities – the following is an English version written by AI!

Back at High Chaparral’s campsite

We’re here again! At High Chaparral’s campsite, almost in the same spot as last year, right next to the playground. Even though it was cold and windy yesterday, there were plenty of children out playing. Alfred ran around a lot, and to my delight, the teenagers joined in too. They claimed to be ”just keeping an eye on Alfred,” but I saw them playing too!

Snuck around the cabins and vanished into the dusk. They didn’t come back until around ten o’clock.

Coffee break at Stora Färgen

On our way here, we stopped at a place I believe is called Stora Färgen. There was a small campsite with a beach. We brought out our sandwiches and sat at a table. But oh, the wind! The waves were high, and it was far too cold to even think about swimming. Once we finished eating, we quickly got back into the car.

There was some roadwork along the way, but nothing that bothered us much. We arrived around 1:30 PM and quickly settled into the campsite.

Toys, dinner, and the wind

First thing we did was buy toy guns – of course! Alfred already had one from last year, and now he has two. For dinner, my husband grilled sausages, and we enjoyed them with my homemade potato salad. We ate outside in the wind. Everything had to be weighed down to keep it from blowing away. It was quite a challenge to grill and eat in that breeze.

Thoughts about the wind and my new computer

Doesn’t it seem like it’s windier than usual this year? It feels like the wind never really stops. Only a few days have been calm.

This morning, it’s quiet. Everyone else is asleep. I’m sitting here with my coffee, writing on my new ASUS laptop. It’s wonderful to type on – so much better than my small Chromebook. The screen is larger, and I can even connect a wireless mouse. The only problem is, I don’t quite know how to do that yet.

CLOSING

Now today’s adventures await. Once I’ve finished my coffee, I’ll be ready for whatever comes next. Thank you for visiting my blog – I hope your day turns out just the way you want it to.

It’s in those little moments – when the wind nearly blows away your sausage bun and the kids giggle behind the cabins – that life feels most real.

Are you planning to go out and explore by camping this year? Where are you headed?

Will you be staying here in Sweden, or are you setting off to explore Europe?

#Husbilsliv #HighChaparral #Campingvardag #Familjetid #Barnlek #ResaMedBarn #Potatissallad #BlåsigaDagar #SkrivaPåResandeFot #TeknikensUnder #LVL2 #BloggSverige #DagensÄventyr

#RVLife #HighChaparral #CampingDays #FamilyTime #KidsPlay #TravelWithKids #PotatoSalad #WindyDays #WritingOnTheGo #TechMadeEasy #LVL2Adventures #SwedishBlogger #TodaysAdventure

LVL^2 ska rastas.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 juni 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2

På väg till High Chaparral – en resa fylld med minnen, mackor och förväntan

Just nu sitter jag i husbilen och skriver, medan jag samtidigt räknar och registrerar husbilar och deras märken. Multitasking i sin renaste form! Vi får se hur det går att få till både siffror och ord samtidigt.

En tidig morgon med uppdrag

Redan innan klockan slagit 06.00 satt jag i bilen. Jag skulle hämta Alfred hemma hos dottern, eftersom hon skulle iväg till jobbet och vi har äventyr på gång. Dagens mål: High Chaparral!
Vi anländer till campingen idag, och i morgon väntar själva parken. Det här är faktiskt en repris från förra sommaren – barnen och ungdomarna tyckte det var så roligt då, och vi vuxna uppskattade också resan.

Saknaden som känns

Tyvärr är lilla Emilia inte med oss den här gången, och det känns i hjärtat. Hon hade så roligt förra året, skrattade och levde ut i miljön. Nu får hon inte följa med, och även om vi försöker njuta av stunden, så är det ett tomrum som inte går att ignorera.

Mat, mackor och mysiga pauser

Husbilen är proppad – sängkläder, handdukar och mängder av mat har vi med oss. Det är lite vår vana när vi åker iväg: vi fyller kylskåpet till brädden, men när vi kommer hem igen inser vi ofta att mycket av maten åker hem igen, orörd.

På vägen gjorde vi ett stopp i Trollhättan för att köpa glass och fika. Det är tradition – en glasspaus hör helt enkelt till när vi är på väg någonstans. Redan igår förberedde vi mackor: pannbiffsmackor och mackor med kycklingröra som jag rörde ihop. Att ha färdiga mackor i kylen är guld värt när man vill pausa längs vägen och njuta lite.

Ett minne från behandlingshemmet

Jag kom att tänka på en gång när jag jobbade på Slussen – ett behandlingshem. Vi skulle ta med pojkarna och tre personal på en liten semestertur till Öland. Jag ställde mig då och gjorde ett fyrtiotal mackor! Pojkarna åt med förtjusning, och en av dem sa att jag gärna fick göra sådana varje morgon. Det gjorde jag förstås inte, men det värmde att höra.

Särskilt en kille minns jag. Han uppskattade alltid när jag dukade fram frukost. Jag brukade lägga fram skivade tomater och gurka – inget märkvärdigt i mina ögon, men han sa alltid att det kändes som att sova på hotell när jag jobbade morgon. Det är såna ord som stannar kvar. Han uppskattade också när jag bakade scones till kvällsmaten. I min värld var det bara så man gjorde – men i hans värld var det något alldeles extra.

Snart framme

Nu har vi ungefär två timmar kvar tills vi landar på campingen. Incheckningen är inte öppen än, så vi får ta det lugnt. Under tiden vill jag passa på att tacka dig – för att du läser, följer och stöttar min blogg. Det betyder mer än du kanske anar.

Önskar dig en riktigt fin dag – och tack för att du finns här.

On the road to High Chaparral – a journey full of memories, sandwiches and anticipation

Right now, I’m sitting in the motorhome, writing while also counting and noting the brands of other motorhomes passing by. Multitasking at its finest! We’ll see how it goes—trying to handle both numbers and words at the same time.

An early morning with a mission

Before the clock had even struck 6:00, I was already in the car. I was off to pick up Alfred at my daughter’s place, since she had to leave for work and we had an adventure ahead. Today’s destination: High Chaparral!
We’re arriving at the campsite today, and tomorrow the park awaits. This is actually a repeat from last summer – the kids and teens loved it back then, and we adults appreciated the trip just as much.

A missing piece

Unfortunately, little Emilia isn’t with us this time – and it aches in my heart. She had so much fun last year, laughing and enjoying every part of the experience. This time she’s not allowed to come, and even though we try to enjoy the moment, there’s an emptiness that’s hard to ignore.

Food, sandwiches and cozy breaks

The motorhome is packed – with bedding, towels and loads of food. It’s kind of our tradition: we fill the fridge to the brim, only to realize when we return home that most of the food comes back untouched.

Along the way, we stopped in Trollhättan for ice cream and a little fika. It’s a must – a sweet stop is simply part of every road trip. Yesterday we prepared sandwiches: meat patty sandwiches and some with a creamy chicken salad I whipped together. Having ready-made sandwiches in the fridge is golden when you want to take a break along the road and enjoy the moment.

A memory from the treatment home

It reminded me of a time when I worked at Slussen – a treatment home. We were taking the boys, along with three staff members, on a little vacation to Öland. I stood and made around forty sandwiches! The boys ate with joy, and one of them told me I should make those every morning. I didn’t, of course – but it warmed my heart to hear it.

One boy especially comes to mind. He always appreciated it when I laid out breakfast. I used to slice up tomatoes and cucumber – nothing fancy in my eyes – but he always said it felt like staying at a hotel when I worked the morning shift. Words like that stay with you. He also loved when I baked scones for supper. To me, that was just how you do things – but in his world, it was something truly special.

Almost there

Now we’ve got about two hours left before we arrive at the campsite. Check-in isn’t open yet, so we’re taking it easy.
In the meantime, I want to say thank you – for reading, following, and supporting my blog. It means more than you might know.

Wishing you a truly lovely day – and thank you for being here.

Carina Ikonen Nilsson
Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow hasn’t arrived yet. This moment is what matters.

#HighChaparral #RVLife #FamilyVacation #KidsTrip #FikaOnTheRoad #SandwichMemories #SummerTravels #CampingLife

#HighChaparral #Husbilsliv #Familjesemester #Barnsemester #FikaPåVägen #Mackminnen #Sommarresor #Campingliv