Höstdag i stillhet – regn och kärlek ramar in min tidiga morgon. Klockan är 05.22 denna höstdag när kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. …
Klockan är 05.22 denna tidiga höstmorgon. Kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. Jag har tänt min farmors lampetter på hennes sidobord där bilderna av barnbarnen står. Ljuset kastar ett mjukt sken över fotografierna – som om möblerna själv vill vaka över dem vi älskar. Dessutom brinner ett litet levande ljus på bordet. Det lyser stilla och håller mig sällskap, som en varm punkt i den mörka gryningen.
I detta sidobord bor också min mormor. De två kvinnorna kom aldrig riktigt överens, men här i mitt hem möts de. Farmors små prydnader påminner om henne, och bland dem vilar foton på barnbarnen och min dotters teckningar. Det för mina tankar till mormors eget sidebord – med sin stora klocka som slog varje halv och hel timme, och bara fotografier på barn och barnbarn.
Just nu känns det tydligt: både farmor och mormor lever i mig. Två kvinnor jag bär med värme och tacksamhet. De är ett stilla sällskap som ger morgonen djup.
Katten har redan tassat ut i mörkret. Eftersom det talas om mer regn i dag överväger vi att stanna hemma. Vi hade först tänkt oss en helg med husbilen, men en helg i regn lockar mindre. Därför känns det bättre att boa in hösten hemma – fylla huset med ljus, laga mat som doftar trygghet och kanske tända terminens första brasa i kaminen.
Höstdag i stillhet – regn och en rytm av omsorg
Gårdagen bar på ett lugn som bara regn kan ge. Lillkillen kom hem mitt under skoldagen – genomblöt efter rasten – för att byta kläder. Vi skrattade åt hur blöta de var, blötare än efter en tvättmaskin. Därför lade vi dem i en spann och lät dem droppa av. Sedan åkte han tillbaka till skolan, varm och torr igen.
Det kändes fint att få ta emot honom, om så bara en kort stund. Ett ögonblick av vardaglig omsorg som rymmer så mycket kärlek.
Stadstur och möten i det fördolda
Senare for vi in till stan. Han hade sina egna ärenden och jag passade på att sola och handla. När jag var klar var han fortfarande upptagen. Därför stannade jag, hungrig, vid Charli Chaplin för en kebabtallrik. Den gick att äta, men som tidigare gatuköksägare kände jag smaken av mos som stått för länge, kött som tappat sin fräschör och vattniga tomater.
Medan jag väntade satt jag i bilen och stickade. Samtidigt såg jag människor som rörde sig i sitt eget tempo. En mycket gammal dam parkerade framför mig och körde sedan iväg. Jag undrade: Kommer jag, när jag blir så gammal, fortfarande våga köra bil? Hur ser hennes dagar ut, och vem väntar hemma på henne?
Just där, i den stilla bilen, öppnade sig en känsla av ömhet för livets alla berättelser – de vi känner och de vi bara anar. Varje människa bär en historia, på gott och på ont, och det är i sig ett värde att den berättas.
Höstdag i stillhet – när sorgen får dela plats med kärleken
Ofta när jag skriver smyger en ton av sorg in i berättelsen. Kanske för att sorgen alltid finns där – som en stilla bakgrund mellan kaos och ordning. Min egen sorg över att vara bortvald gör sig ibland påmind. Den river och gör ont, men den får inte styra. Vissa dagar är tyngre, men andra dagar är lätta. Allt oftare hittar jag tillbaka till sanningen: andras handlingar kan aldrig värdera mig som människa.
Och mitt i sorgen finns också så mycket kärlek – till mina barnbarn, till Lillkillen som alltmer börjar känna tillit. Han vet att när något inte blir som det var tänkt kan han alltid komma hem. När han säger: “Carina, nu måste vi prata” hör jag en önskan om tröst och värme. Han vill veta att någon finns där som lyssnar och förstår, som står på hans sida och som kan säga: “Det är okej, jag hör dig. Du ville något annat, eller du känner dig… Du behöver just nu. Ibland blir livet så. Men vi löser det tillsammans.”
Den kärleken – att finnas där och verkligen höra – bär mig genom dagarna.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att låta kärleken bära även när sorgen finns kvar. Om att bära sina rötter i hjärtat – farmor, mormor, de dofter och minnen som aldrig lämnar oss – och om att ge vidare samma värme till nästa generation.
AHA – mellan raderna
I det enkla gömmer sig livets djup: ett kallnande kaffe, ett blött par byxor, ett gammalt sidebord och ett litet levande ljus. Allt berättar om hur kärlek kan bli en tyst kraft som rör sig genom generationer, och hur den kan göra även regniga dagar rika.
Din röst: Mellan raderna
Mellan raderna hörs en varm inbjudan: Stanna upp. Känn doften av kaffe. Minns de människor som bär dig. Låt både glädje och sorg få finnas samtidigt. Det är en påminnelse om att vi aldrig behöver gå ensamma genom livets skiftningar.
FAQ-text – Höstdag i stillhet
Detta inlägg hör hemma i Reflektion & självläkning. Här samlar jag texter om hur vi kan möta livet när det rymmer både sorg och kärlek, om att hitta ro i vardagens små stunder och om att bära minnen vidare genom generationer.
Frågor till dig som läser
Vad betyder stilla morgnar för dig?
Finns det en farmor, mormor eller annan person som du bär med dig i hjärtat?
Hur hittar du värme och tillit de dagar då livet känns tungt?
Reflektion
Regnet gav oss gårdagen och dess långsamhet. Den här morgonen bär jag tacksamhet över stillheten, över min familj och över de två kvinnor som lärde mig att kärlek är något man bär med sig – inte något som tar slut.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.
Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.
Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.
Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.
Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.
En dag för vila
Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.
Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.
Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?
Förberedelser inför resan
Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.
Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.
Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.
Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.
Varför Kungshamn lockar
En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.
För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.
Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.
Hav, vila och campingliv
Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.
Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.
Lillkillen – ett campingproffs
Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.
Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.
Reflektion
Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.
Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.
Slutord
Tack för att du tog dig tid att läsa Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Fredag igen. Jag sitter här med tankarna snurrande – ska vi ut med husbilen LVL² denna helg, trots höststormar, eller inte? Jag vill åka, samtidigt vill jag vara hemma. Säsongen går mot sitt slut, men än kan vi hinna många turer innan vintern tar över.
Varmt välkommen hit, du som läser min blogg – malix.se. Det gläder mig varje gång, när någon hittar hit och tar sig tid att läsa mina ord. Idag bjuder jag på ett inlägg som doftar både höststorm, te och husbilsfunderingar.
Höstens första storm
Den här husbilshelgen (om det nu blir en LVL²-helg) kanske bjuder på höststorm och te i husbilen. Det har blåst rejält här under veckan. Riktigt stormat. Samtidigt som vinden har mojnat lite så svajar gardinerna ute på altanen en del. Därtill säger väderleksappen att det kan blåsa en del under helgen.
När det var som värst här i tisdags då tog vinden har tagit tag i taket på altanen, här välte den stolar och fick mig att känna den där oron i magen. Jag gillar inte när naturens krafter blir så starka att jag nästan inte vågar gå ut.
När man ser på filmer på TikTok från England – där är stormen värre. Det där hjälper inte alls min oro. Nu har vinden lugnat sig, men jag tycker ändå att höststormarna är lite tidiga. De kunde gott ha väntat ett par veckor till innan de kom på besök.
Husbil eller hemmamys?
Jag har frågat maken vad vi ska göra i helgen. Än har jag inget svar. Kanske är han bara trött efter sin första jobbvecka efter semestern. Jag känner igen mig – ibland är det skönt att bara vara hemma.
Men så kommer tanken: Snart är husbilssäsongen över för i år. Vår husbil LVL² och jag är inte riktigt klara med varandra ännu. Vi är i sluttampen nu, men om vädret vill kan det bli många helger till – kanske ända in i oktober.
Det vore härligt med en tur till havet, känna vinden, kanske till och med ta ett bad när vågorna rullar in efter stormen.
Te, raggsockor och längtan
Te har alltid varit min lilla vardagslyx. I husbilen blir det påste, men det smakar ändå lika gott – kanske ännu godare, när koppen ångar i den lilla bodelen och jag sitter där för att mysa med en kopp te.
Snart är vi i den där tiden när te, tända ljus och raggsockor hör vardagen till. När kvällarna är mörkare än ljusa och man får mysa med en brasa i källaren och en kanna te bredvid sig. Det är nästan så jag längtar efter det – samtidigt som jag vill hålla kvar den sista husbilskänslan lite till.
Fredagskänslan
Så här sitter jag nu. Vill åka – vill stanna. Vill känna vinden vid havet, känna på gammalt hav som gungar– vill sitta hemma med te och tända ljus.
Lerkil i blåst
Kanske är det just det som är livet. Längtan, väntan och de små stunderna av nu.
Vi får se vad helgen bjuder. Det kan bli husbil LVL², eller bara här hemma i vår lilla by. Kanske hav, kanske hemmamys. Och vet du? Båda blir nog bra.
Om en stund kommer lilla Alfred på besök han valde mormor framför en dag på fritids. Det värmde mitt hjärta att han ville komma på besök. Han har valt dagen så som han vill att den ska vara. Det där med som han vill att den ska vara är att det ska ner en tur ner i Morfars förråd av små godisar. När jag berättade att morfar kanske bara hade ostbågar och snus. Då tyckte Alfred nog att morfar minsann kunde stanna och handla lite choklad idag.
Mellan raderna – min röst
Jag vet inte alltid vad jag vill, men jag vet att jag vill känna. Ibland räcker det att bara sitta still i mellanläget – mellan att åka och att stanna, mellan vinden och teet, mellan drömmar om hav och verkligheten här hemma. Det är inte att tveka. För det är att tillåta livet att vara både och.
Jag har inte bråttom. För jag har inget behov av att prestera en perfekt helg. Eftersom det blir helg ändå. Jag försöker bara vara människa – med längtan, med rufsiga tankar, med en kopp te i handen.
Reflektion
Det var inte beslutet som var det viktiga. Det var mellanrummet innan. Andningen, tankarna, viljan att både åka och stanna. Det var där livet hände.
Jag inser att längtan i sig är en del av livet. Att vänta på något och känna pirret inför det, är nästan lika fint som när det verkligen händer.
Här kommer lite Ozzy. Tänk att han fick uppleva det här innan han gav sig av till den andra sidan. Det är så fint att det knappt går att beskriva – det går liksom rakt in i hjärtat. Det är ett sånt där ögonblick som man inte bara ser, utan känner.
Vad tänker du?
Har du en plats dit du alltid längtar på hösten?
Vad skulle du välja – en stilla helg hemma eller en liten husbilstur?
Finns det en låt eller artist som får dig att känna allt lite mer, precis som Ozzy gör för mig?
Gårdagen vilar i minnena och morgondagen ligger där framme i framtiden. Det är här i nuet vi upplever, känner och kan göra något åt saker. Problem som väntar där borta kan vi inte lösa idag – mer än att försöka undvika att de ens blir problem. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Höst, ambulance höst bilden som jag la in i går, fick mig att se större än jag gör idag. Jag tror vi alla såg större när vi var små mindre formade barn. Allt va så mycket mer, mer spännande mera nytt. Tänk bara få sova över hos en kompis, eller lucia, Födelsedagen, Julafton.
HÖST bilden gav mig en massa som jag minns sen då. Själva bilden gav mig minnen om att jag alltid önskade att jag fick vara en som bytte bilden i skolan, eller ännu mera spännande få vara den som fick dra bort datumen och klistra upp månadsbilden på kalendertavlan. Nu fick jag säkerligen göra det ibland men där sviker mig minnet. Jag misstänker att själva väntan, längtan till händelsen var mera spännande än själva görandet.
Nästan som när jag föreläser sånt tycker jag är spännande, innan är jag förväntansfull, lite nervös men sen när jag står där i stunden så glömmer jag liksom av allt vad nervositet, spänning och förväntan heter. Då är det som om det bara är. Sedan i efter-stunden bor jag bara i känslan av att det redan är gjort.
I bilden tycker jag flickan speglar just det där i att vara i stunden. Hon liksom är inte i andra tankar än löven sopandet och fångar ögonblicket i alla gäss som skall till varmare länder. I går när jag fick se bilden så blev det som att hösten blev finare, mera mänsklig, mera human i mig. Jag gillar ju mest sommaren men nu bor jag lite i känslan av förunderlighet. En långsammare hastighet flyttade in, ett lugn.
Lev idag just nu, så är vi i stunden som oktoberflickan är i.
från himlen trillar spik ner sjunger thåström, search Gessle pratar om att vandra i ett sommar regn. Tillsammans med vovven gick jag på promenaden. Idag ute i ett vackert höst regn som spolar bort alla tvivel, clinic för nu har hösten kommit för att stanna. Det är vackert känns som moder natur städar upp, för att göra klart in för den vackra hösten.
Tillsammans med alla steg idag blev det dikter i tanken. Tyvärr så var mobilen hemma så det blev ingenstans att lämna spår av tanken.
Nu mina vänner nu är hösten här. Nu mina vänner nu har jag för en gång skull förberett mig för hösten, inte över allt men i husvagnen. Förtältet är nerpackat och husvagnen är i iordningställd för att ha några dagar att i alla fall kunna skriva. Alla spår av olika aktiviteter är nerplockade, virkningen hem plockad och ritblock lika så.
Nu är det bara jag och datorn som ska dit, boken ska nu beredas klart men inser att det behöver sorteras. Här gäller det bara att jag ska bestämma mig för ett typsnitt, en form och veta vad det ska bli för sortering. Som strategi, har jag tänkt att jag redan från början ska strukturera och bestämma ordningen.
Bok två är alltså något som kommer att bli. Det är så fantastiskt för jag har i och med den första boken “Jag föredrar att kalla mig impulsiv” lärt mig att slutföra. Från och med att den kom ut så vet jag liksom knepen med slut görandet. Det magiska är att det gäller bara att bestämma sig, vilket i sig är en svår grej för mig. Ge mig inte två val utan presentera ett enda alternativ, så mår jag och min kropp bra.
sitter ute i solen på ett litet bord bredvid står en kopp med kaffe. Vi skulle egentligen åka hem idag. Vi skulle då åka hem idag men både jag och lillkillen skriker nej nej nej!! till och med utan komma tecken. Vädret är helt underbart och idag är en dag som jag vill ta vara på. Snart sitter vi där, sales snart är vintern här igen. Då kan jag tänka tillbaka på den sommaren som jag nu samlat på och tänk just nu känns det verkligen som jag fångat in och samlat in den här sommaren. Den kommer att ge mig värme i vinter när snön åter igen ger mig ångest och hotar att göra vårt tak illa. Sommar jo trotts att jag redan igår upplevde hur Canada Gässen, stuff som börjar att samla sig, sales för att lämna oss till kylan men ännu känner jag att ännu , ännu finns det några till och med ganska många dagar att ta vara på.
Även om hösten är rejält tidig i år så bor sommaren kvar i mig. Sommaren sommaren jo det får vara hur kallt det vill min sommar slutar först i november så det så så ännu är det sommar.
Ska fundera ut nått så att gässen kommer tillbaka, fast det gör dom ju nästa år och ännu kommer det vara i någon månad som man ser hur de flyger över himmelen för att samla upp sig till stora flockar. Just Gässen är både ett vår och höst tecken.
Just gässen har en speciell plats hos mig, jag är fascinerad av dessa fåglar som år ut och år in flyger flera hundra mil för att tillbringa sommaren här hos oss här i Norden.
Lev idag just nu idag ska vi luncha på freden inne i Bengtsfors…….
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
