Ibland visar sig vardagens tacksamhet i de enklaste stunderna – ett kyligt bad, värmen från en brasa eller ett samtal som berör. Den här helgen fylldes av just det: kyla, värme och en stilla påminnelse om vad som betyder mest.
Det blev ett bad idag. Ett härligt, lite kyligt bad som var – ja, helt underbart. Nu börjar temperaturen gå ner, så kroppen blir bedövad och man står ut en kortare stund. Men det gör det bara ännu härligare. Kroppen fylls av ett lugn, på en nivå där minsta lilla cell har saktat ner, och tankarna kommer en och en.
Värmen som kommer när man går upp ur vattnet är fantastisk – liksom känslan av att jag gjorde det. Även om jag badar ofta, är det varje gång en seger. En känsla som är helt min egen, för min egen skull. Det är just här jag ofta hittar vardagens tacksamhet – i stillheten, i vattnet, i stunden.
Igår kom vår pojke som bor i Göteborg hit tillsammans med sin flickvän. De åt mat här, och sedan satt vi i vardagsrummet och pratade hela kvällen. Flickvännen hade ont i ryggen och frågade om jag hade en TENS-apparat – vilket jag hade. Dessutom fick hon låna mitt ryggbälte och fick massage av det en stund. Om det blev bättre vet jag inte, men det blev i alla fall en annan känsla i kroppen under stunden man använder både TENS-apparaten och ryggbältet.
När kvällen kom tände jag en eld nere i källaren. Vi la madrasser på golvet och bäddade där, så de fick sova till eldens sprakande i kaminen. Det knastrar så sövande när man har en eld i spisen.
Det finns så mycket vardagens tacksamhet även i dessa små ögonblick – när människor möts, delar tid och värme.
Idag, efter badet, skulle ungdomarna fixa till sig innan vi gick till kyrkan. Vi har under lång tid haft en fantastisk präst och kyrkoherde här i vår kommun. Idag var det avtackning av honom, då han ska ge sig ut på vidare uppdrag.
Det känns som en sorg i hjärtat att han inte längre kommer vara med på skolavslutningarna och vid midnattsmässan på julafton. Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan direkt, men den här prästen har verkligen varit något extra.
Applåder och tacksamhet fyller kyrkorummet – ett ögonblick av gemensam glädje.
Ett tal om medmänsklighet och ansvar
En stilla stund vid altaret under avtackningen – ord och tystnad i samklang.
Hans predikan idag grep tag i mig. Han pratade om hur det ser ut i världen, i vårt land – och hur det ser ut här i vår lilla by. När han kommit så långt blev jag rörd på riktigt. Han talade om äldre som är låsta i sina hem eller i sin nedervåning, eller om äldre par som tvingas dela på sig eftersom kommunen inte erbjuder parboende.
Tanken gjorde ont. Om jag och min man lever, men har svårt att klara oss själva – ska man då låta oss bo på olika håll? Kanske i olika boenden, eller låta en av oss flytta?
Hans tal gjorde stark inverkan på mig. Han påminde om hur vi 2006 pratade om medmänsklighet och förståelse, medan vi idag pratar om att sänka straffåldern – om att det är ”deras fel”. Men egentligen handlar det om ansvar, medmänsklighet och kärlek. Vi måste åter bli ett vi, inte ett vi och dom. Det är inte närande, varken för oss själva eller världen i stort.
Vår präst gillar att sticka, och nu när han får lite längre till sitt nya arbete var det en vänlig själ som gav honom garn – så att han kan skapa under sina resor till och från jobbet.
När orden når hela byn
Han pratade även om diktatorer, och fick in Trump i det stycket – och jag kan bara hålla med honom. Jag är inte särskilt kyrklig, men jag är glad att jag gick dit idag, när det var hans sista predikan. Den gav så mycket. Det var också fint att se hur många som ville tacka av honom – allt från personal och kommunpolitiker till ungdomar som uppskattat hans skolavslutningstal lika mycket som jag gjort, fast jag då varit vuxen och åskådare.
En representant från kommunen tackade prästen för hans engagemang och närvaro i bygden – ett möte fyllt av värme och ömsesidig respekt. Han uttryckte också sin tacksamhet över att detta avsked var så levande och fyllt av liv. Ofta är avsked i kyrkan förknippade med sorg och sista farväl, men den här gången blev det istället ett tack och ett på återseende.
Tacksamhet i vardagen – i varje stund
I allt det här, i alla orden, bor vardagens tacksamhet. Tacksamhet över de olika stunderna, och så mycket tacksamhet över att vår grabb från Göteborg ville avtacka prästen på sitt sätt. Han åker 20 mil, lägger en hel helg på att vara med och säga tack – det säger mycket både om honom och om prästen som betytt så mycket för så många.
Och mitt i allt känner jag också tacksamhet över mig själv – över att jag gav mig både badet och det kyrkliga besöket. Tacksamhet över att jag fick uppleva denna fantastiska präst där framme i kyrkan. Tacksamhet över hela den här dagen, och gårdagskvällen som blev så varm och fin.
Mellan raderna – min röst
I stillheten mellan badets kyla och eldens värme landar en enkel insikt: tacksamhet växer när man låter sig känna, inte bara tänka. Att se, att höra och att våga delta i det som händer runt omkring – det är där vardagens magi bor.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid de stora händelserna som formar oss, utan de små stunderna där hjärtat får känna igen sig. Ett bad, ett tack, ett samtal. Där bor livet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast vardagens tacksamhet över något du gjorde bara för din egen skull? Vilken liten vardagshändelse påminner dig om livet självt?
Gårdagen har lagt sig till ro. Utifrån dina val igår kan det redan idag bo tacksamhet – tacksamhet som du har möjlighet att odla vidare, och som betalar sig i morgondagen. Det är i nuet vi finner den – där vi lever och andas, och här kan vi odla våra tacksamheter i oändlighet.
-Carina Ikonen Nilsson
Kyrkan under stjärnorna – en stilla påminnelse om tacksamhet, närvaro och livets oändlighet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver, kan du stötta bloggen här: paypal
Tacksamhet i vardagen växer ur de små stunderna – som doften av kaffe, ett stilla hus och hösten som långsamt flyttar in. I den tysta morgonen vaknar kroppen mjukt och jag känner ro. Livet i husbilen får vänta en stund, men kanske blir det ändå en sista husbilshelg innan vintern tar över. Hösten bjuder in till att boa in sig, till doften av gröna tomater i sötlag och till känslan av att vara i fas med tiden.
Ibland känns det som om livet är just som himlen på bilden ovan – moln som samlas, men där ljuset alltid hittar en väg igenom. Det är där tacksamhet i vardagen bor, i skiftningen mellan mörker och ljus.
Tacksamhet i vardagen och en ny morgon
Det är en ny morgon – och jag fick förmånen att vakna till ännu en dag. Tacksamheten bor redan i kroppen när kaffet doftar varmt och mjukt, och huset fortfarande vilar i tystnad. Alla sover ännu, förutom jag. Det är min stund – den där lilla, stilla tiden innan världen vaknar.
Tacksamhet i vardagen Ljus, värme och gröna tomater
Igår fick maken och jag för oss att möblera om i vardagsrummet. Det blev så bra att jag tillbringade nästan hela dagen där. Ute ven vinden, men inne tände jag ljus i varje hörn och lät hösten flytta in på riktigt.
Ett stilla ögonblick när dagen blir till kväll. Här bor lugnet, här bor tacksamheten.
Medan ljusen brann kokade jag lag till gröna tomater – socker, ättika, nejlikor och kanel. Doften spred sig i hela huset.
Smaken av förr. Gröna tomater i sötlag – ett litet stycke nostalgi och tacksamhet i vardagen.
Förr brukade jag alltid lägga in tomater, men de senaste åren har det inte blivit av. Nu står burken där på köksbänken, och jag känner en liten barnslig förväntan på vad familjen ska tycka när de får smaka.
När det enkla får mogna i sin egen takt – precis som livet självt.
I takt med tiden
Alfred var här i fredags och hjälpte mig att få in allt från trädgården. Krukor, redskap och jord fick flytta in innan stormen kom. Vi drog upp morötterna och satte vitlök i jorden – nästa år kan jag plocka färsk vitlök direkt från vår egen trädgård. Det känns nästan ovant att vara i fas med årstiden. Ofta brukar vi ta in saker först när snön redan ligger vit över gräset.
Nu är det bara gräsklipparen och vattenslangen kvar, de får flytta in de också. I växthuset står nu rena, tomma krukor på rad. Alla spadar, krattor och trädgårdsverktyg har fått semester tills nästa vår.
Tacksamhet i vardagen. Hösten flyttar in
Kroppen börjar sakta vänja sig vid höst och vinter. Det känns skönt, nästan stillsamt, att få boa in sig. Ändå har vi inte riktigt bestämt om husbilen ska få vila helt än. Kanske blir det en sista tur – en helg till, med kaffet på gasolköket och sjön som spegel utanför fönstret.
Oavsett vilket väntar nu städningen och urplockningen. Sommarkläder, filtar och småsaker får komma in i värmen. De trivs bättre här än i en fuktig husbil. När allt är rent och klart ska husbilen få sitt tack – sitt vi ses nästa år.
Kanske är det just där tacksamheten bor. I stunden innan vi stänger, i mellanrummet mellan sommar och vinter. När vi får känna att vi hann – och att allt är som det ska.
Tacksamhet i vardagen och dess AHA
Aha… ibland handlar tacksamhet inte om stora saker. Den gömmer sig i det lilla – som doften av kaffe, känslan av att hinna före stormen och att få vara i fas med årstiden. Jag tror det är just då livet känns mest – när det är enkelt och stilla.
Mellan raderna
Mellan raderna bor lugnet. Här finns jag, i tystnaden, i vardagen, i de små rörelserna som blir mitt liv. Det är här jag andas, här jag känner – och här jag är tacksam över att få finnas. Tacksamhet i vardagen bor där när vi börjar arbeta med just tacksamhet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över det lilla – en kopp kaffe, en stilla morgon, eller att du hann före stormen?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Där sådde vi frön som kan ge oss gröda i dag eller i morgondagen – morgondagen som väntar längre fram, där borta i framtiden.
Men just nu – det är här livet händer. Just nu, och just nu finns alltid här. Det är där vi sätter våra fröer.
Det är fortfarande mörkt ute när kaffedoften sprider sig i vardagsrummet. Orden kändes först slut, men medan ljusen brinner vaknar tankarna till liv. Här delar jag en stilla höstmorgon, trädgårdens sista sysslor och reflektioner om hur känslor och tankar ibland lurar oss.
Det är fortfarande mörkt ute, klockan är inte mycket ännu. Kaffet doftar från koppen och jag har tänt både en lampa och två små ljus här i vardagsrummet. Jag har varit uppe en stund men först nu tog jag fram datorn. Det känns som om orden tagit slut, som om jag skriver de sista raderna här på bloggen för ett tag. Höstens suck har dragits fram och jag tror att höstens gula löv även sprider sig här på bloggen.
Men kanske är det bara en känsla. Som om tiden stannat och luften i rummet står stilla.
Tankar som går i långsam takt
Dagarna flyter på. Jag gör helt vanliga saker. Mina ambitioner innan hösten blev total har simmat ut i att inte göra. Jag känner mig fast här hemma. Morgondoppen har fått vila, promenaderna blir bara av de kvällar jag orkar gå ut med maken – och inte ens varje gång. Kanske är det sjukdomen som bromsar, eller så är det helt enkelt tid för vila.
Växthuset och trädgårdens vila
Idag lovar vädret sol, och jag har tänkt städa i växthuset. Alla tomater ska plockas, plantorna klippas ner och jorden i krukorna läggas på odlingsbäddarna som förberedelse inför nästa år. Krukor ska tvättas, tunnan tömmas och hela växthuset få sin vintervila.
gurkor som gror i växthuset
Jag undrar om jag är för tidigt ute. När gör andra trädgårdsmänniskor detta? Ändå vill jag bli klar nu, för att inte stå där i januari och inse att något blev ogjort.
Höstsysslor i trädgården
När hösten kommer finns det några enkla saker som hjälper trädgården att må bra inför nästa säsong:
Plocka in sista skörden – tomater, bönor, äpplen och rotfrukter.
Klipp ner och rensa – ta bort gamla plantor och ogräs så att jorden får vila.
Lägg på löv och kompost – ger näring och skyddar jorden under vintern.
Plantera vitlök och vårblommande lökar – vitlök sätts ofta i september/oktober och ger fin skörd nästa sommar.
Skydda känsliga växter – täck rosor, dahlia och andra känsliga plantor med löv eller granris.
Töm vattenbehållare – undvik att tunnor fryser och spricker.
Det är små, lugna steg som gör stor skillnad till våren.
Den här sommaren gav mig glädjen i att odla. Tomaterna smakade tomater, gurkorna var en fröjd att plocka och salladen fanns i överflöd – kanske lite väl mycket. Nästa år ska jag planera smartare och förså i rätt tid. Vitlök ska jag sätta snart, och lök vill jag förodla. Potatisen gav inte många knölar, men de var desto godare.
Vi planterade två äppelträd: Ingrid Marie, för den underbara smaken, och Astrakan, för att den bär minnen från filmen Utvandrarna. Jag hoppas att de klarar vintern.
Tankar och känslor som spelar spratt
Oj, det här blev många ord för någon som nyss kände att orden hade tunnats ut. Kanske var det bara en av de där tillfälliga känslorna som smyger sig in när mörkret ännu ligger kvar utanför fönstret. Tankarna kan vara så luriga. De kommer som små viskningar, får oss att tro att allt har stannat och att luften står still. Men det är ju inte alltid sant.
Ofta är de bara skuggor av oro eller trötthet, en spegel av en natt utan ro. Ibland spelar de spratt, blandar ihop en stilla stund med en slutpunkt. Kanske är det just där kraften finns – i att se att varje tanke inte behöver bli en sanning. Det kan vara just i det utrymmet, där man andas och låter tanken passera, som nya ord, nya steg och nya dagar tar sin början.
Reflektion
Den här morgonen påminner mig om att stillhet inte är slut. Att även en trög start kan bära frön till något nytt. Kanske är det just i pausen som nästa kapitel får sin form.
Mellan raderna – min röst
Under orden bor en längtan efter balans. En vila som inte är flykt utan förberedelse. En påminnelse om att naturen vet när det är tid att samla kraft.
AHA – mellan raderna
Kanske är det här egentligen en berättelse om mer än växthus och höst. När jag trodde att orden hade tystnat fortsatte de ändå att andas där inne, som en stilla rytm. Det är som om naturen och skrivandet påminner mig om att allt får gå i sin egen takt. Pauser är inte slut, de är också en del av skapandet.
En regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås blev en berättelse om skrivro, ljusshopping och en långpromenad som gav både kraft och inspiration. Här får du hela dagen i ord – och receptet som sätter smak på kvällen.
Regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås – från skrivro till kvällsmat
Lördag morgon. Kaffedoften mötte tystnaden medan tangenterna smattrade. Min skrivstund är helig – en egen bubbla innan huset vaknar.
Maken dök upp, kameran redo. Han ville ut direkt, men jag var mitt i orden. Han gick själv. Tio minuter senare bröt himlen ihop. Regnet vräkte ner. Jag hörde hur det smattrade mot rutan och log lite – ibland vinner soffan. Han kom hem dyblöt och skrattade, vilket blev inga bilder i kameran.
Smaker som förbereder en regnig höstdag med ugnslax och hollandaisesås
Efter duschen dukade jag fram kräftor och räkor vilket egentligen var fredagskvällens orörda plan blev till lördagslyx. Katten var ute, vi åt i stillhet.
Skalen sparade jag. De fick fräsa med lök, vitlök och morot tills köket fylldes av hav och hetta. Vatten på, långsam sjudning som blir en buljong med djup. Inte alla gillar doften, men smaken är som en liten skatt att spara.
Så här gör jag buljongen
Fräs skalen från räkor och kräftor i en stor kastrull tillsammans med grovt hackad lök, morötter och vitlök tills de får lite färg.
Häll på vatten så att det täcker.
Låt sjuda i minst 30 minuter. Skumma gärna av ytan.
Sila av och använd buljongen direkt – eller frys in till soppor och såser.
På jakt efter cykel – och ljus för hela hösten
Med buljongen på låg värme styrde vi mot stan. Lillkillen och min brorsdotter hängde på. Målet var en cykel på Biltema. Där var det tvärstopp eftersom de hade slutat att sälja cyklar. Så här är cyklarna ett minne blott.
Vi gled vidare till Ikea. Där gick vi loss bland ljusen. En femhundring senare var bilen doftande av dofter som kommer att både värma och dofta underbart, nu höstens kvällar är räddade. På Citygross tänkte vi pizzafest, men brorsdottern tackade nej När vi hade tillrätt alla pizzorna hon gillade inte pizza Hon ville inte heller ha något annat. Antagligen åt hon rejält när hon kom hem, för här åt hon ingenting. Min bror hämtade henne senare.
Jag kommer att slippa stockholmsnyheterna nu under hösten.
Innan dom åkte satt jag och min lillebror och pratade om livet. Han grejade med tvn här uppe så nu har jag västnytt att se på istället för stockholmsnyheter. Eftersom jag inte vetat att det gick att få till, har jag under detta halvår suttit här och kollat stockholmsnyheter och retat mig på att vi har den där boxen nere i källaren, kopplat till vår stora tv. Där till fixade han så att jag har många filmer på netflix att se under kvällarna här
Långpromenad med kor som publik
När huset tystnade drog vi på skorna igen. Bara några regnstänk föll medan vi gick. Vägarna här är som en karta av möjligheter: byn som övergår i öppet landskap, kor som idisslar, små vattendrag som glittrar. Hackspettar och ormvråkar seglar över oss, men än har ingen av dem hamnat på makens minneskort.
En timme senare kände jag hur höften protesterade, den berättade om att natten och i morgon kommer du ha mera ont än vad som är nödvändigt. Men så är livet ibland, ibland får kroppen lida för att jag inte tänker efter innan.
Tips för perfekt ugnslax med hetta – regnig höstdag med hollandaisesås.
Framåt kvällen sjönk jag ner i soffan igen. En film som var precis lagom – lite mer spänning än jag gillar, men ändå svår att släppa.
Och i kväll, när söndagen lägger sig som ett mjukt lock över huset, ska jag laga ugnslax med hollandaisesås. Bara tanken gör mig hungrig.
Tips för ugnslax med hetta och hollandaisesås
Lägg en hel laxsida i en ugnsform. Där du sedan Salta, peppra och toppa med dill och en nypa chili.
In i ugnen, 175 °C, i cirka 20 minuter tills den är saftig men klar.
Här finns en möjlighet om du har en termometer så din lax blir perfekt. För ugnsbakad lax är en innertemperatur på 52–56 °C lagom, beroende på hur saftig du vill ha den:
52 °C – lätt rosig och riktigt saftig.
54–56 °C – genomstekt men fortfarande saftig. Så här gör du: Stick in en digital termometer i den tjockaste delen av laxsidan. Ta ut fisken när termometern visar ca 52 °C – temperaturen stiger ofta ett par grader efter att du tagit ut den, så den hamnar perfekt.
Fuskvariant på hollandaisesås en regnig höstdag
Smält 150 g smör långsamt.
Vispa 3 äggulor tillsammans med 2 msk vatten, 1 msk citronsaft och 1 tsk vitvinsvinäger över vattenbad tills den tjocknar.
Tillsätt smöret i en tunn stråle samtidigt som du vispar. Efter det smaka av med salt och mer citron om du vill.
Men det finns även en genväg att ta till om du är rätt för att såsen ska skära sig. Snabbvägen: Kör äggulor och kryddning i matberedare och låt smöret droppa i. Nästan lika lyxigt, mindre risk att såsen skär sig.
Frågor till dig som läser
Vilken är din bästa regniga höstdag?
Har du ett favoritrecept som gör mörka söndagar varmare?
Vad får dig att gå ut på långpromenad även när regnet hänger i luften?
Reflektion
Regnet gav stillhet, samtidigt som dagen fylldes av rörelse . dagens fylldes med ord, även med steg och i kökets dofter. Jag ser hur de små stunderna bär hela helgen och ger den sitt ljus.
Mellan raderna – min röst
Jag dras till det som verkligen ger kraft, nämligen att skriva, laga mat långsamt, gå där naturen öppnar sig. Det är här i de enkla handlingarna jag hittar pulsen i mitt liv.
AHA – mellan raderna
Det enkla räcker. En regnig höstdag kan bära lika mycket mening som en resa långt bort i vår husbil, om jag bara vågar stanna i den. Det är i den klokheten som jag känner att jag lever och njuter av livet.
Höstdag i stillhet – regn och kärlek ramar in min tidiga morgon. Klockan är 05.22 denna höstdag när kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. …
Klockan är 05.22 denna tidiga höstmorgon. Kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. Jag har tänt min farmors lampetter på hennes sidobord där bilderna av barnbarnen står. Ljuset kastar ett mjukt sken över fotografierna – som om möblerna själv vill vaka över dem vi älskar. Dessutom brinner ett litet levande ljus på bordet. Det lyser stilla och håller mig sällskap, som en varm punkt i den mörka gryningen.
I detta sidobord bor också min mormor. De två kvinnorna kom aldrig riktigt överens, men här i mitt hem möts de. Farmors små prydnader påminner om henne, och bland dem vilar foton på barnbarnen och min dotters teckningar. Det för mina tankar till mormors eget sidebord – med sin stora klocka som slog varje halv och hel timme, och bara fotografier på barn och barnbarn.
Just nu känns det tydligt: både farmor och mormor lever i mig. Två kvinnor jag bär med värme och tacksamhet. De är ett stilla sällskap som ger morgonen djup.
Katten har redan tassat ut i mörkret. Eftersom det talas om mer regn i dag överväger vi att stanna hemma. Vi hade först tänkt oss en helg med husbilen, men en helg i regn lockar mindre. Därför känns det bättre att boa in hösten hemma – fylla huset med ljus, laga mat som doftar trygghet och kanske tända terminens första brasa i kaminen.
Höstdag i stillhet – regn och en rytm av omsorg
Gårdagen bar på ett lugn som bara regn kan ge. Lillkillen kom hem mitt under skoldagen – genomblöt efter rasten – för att byta kläder. Vi skrattade åt hur blöta de var, blötare än efter en tvättmaskin. Därför lade vi dem i en spann och lät dem droppa av. Sedan åkte han tillbaka till skolan, varm och torr igen.
Det kändes fint att få ta emot honom, om så bara en kort stund. Ett ögonblick av vardaglig omsorg som rymmer så mycket kärlek.
Stadstur och möten i det fördolda
Senare for vi in till stan. Han hade sina egna ärenden och jag passade på att sola och handla. När jag var klar var han fortfarande upptagen. Därför stannade jag, hungrig, vid Charli Chaplin för en kebabtallrik. Den gick att äta, men som tidigare gatuköksägare kände jag smaken av mos som stått för länge, kött som tappat sin fräschör och vattniga tomater.
Medan jag väntade satt jag i bilen och stickade. Samtidigt såg jag människor som rörde sig i sitt eget tempo. En mycket gammal dam parkerade framför mig och körde sedan iväg. Jag undrade: Kommer jag, när jag blir så gammal, fortfarande våga köra bil? Hur ser hennes dagar ut, och vem väntar hemma på henne?
Just där, i den stilla bilen, öppnade sig en känsla av ömhet för livets alla berättelser – de vi känner och de vi bara anar. Varje människa bär en historia, på gott och på ont, och det är i sig ett värde att den berättas.
Höstdag i stillhet – när sorgen får dela plats med kärleken
Ofta när jag skriver smyger en ton av sorg in i berättelsen. Kanske för att sorgen alltid finns där – som en stilla bakgrund mellan kaos och ordning. Min egen sorg över att vara bortvald gör sig ibland påmind. Den river och gör ont, men den får inte styra. Vissa dagar är tyngre, men andra dagar är lätta. Allt oftare hittar jag tillbaka till sanningen: andras handlingar kan aldrig värdera mig som människa.
Och mitt i sorgen finns också så mycket kärlek – till mina barnbarn, till Lillkillen som alltmer börjar känna tillit. Han vet att när något inte blir som det var tänkt kan han alltid komma hem. När han säger: “Carina, nu måste vi prata” hör jag en önskan om tröst och värme. Han vill veta att någon finns där som lyssnar och förstår, som står på hans sida och som kan säga: “Det är okej, jag hör dig. Du ville något annat, eller du känner dig… Du behöver just nu. Ibland blir livet så. Men vi löser det tillsammans.”
Den kärleken – att finnas där och verkligen höra – bär mig genom dagarna.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att låta kärleken bära även när sorgen finns kvar. Om att bära sina rötter i hjärtat – farmor, mormor, de dofter och minnen som aldrig lämnar oss – och om att ge vidare samma värme till nästa generation.
AHA – mellan raderna
I det enkla gömmer sig livets djup: ett kallnande kaffe, ett blött par byxor, ett gammalt sidebord och ett litet levande ljus. Allt berättar om hur kärlek kan bli en tyst kraft som rör sig genom generationer, och hur den kan göra även regniga dagar rika.
Din röst: Mellan raderna
Mellan raderna hörs en varm inbjudan: Stanna upp. Känn doften av kaffe. Minns de människor som bär dig. Låt både glädje och sorg få finnas samtidigt. Det är en påminnelse om att vi aldrig behöver gå ensamma genom livets skiftningar.
FAQ-text – Höstdag i stillhet
Detta inlägg hör hemma i Reflektion & självläkning. Här samlar jag texter om hur vi kan möta livet när det rymmer både sorg och kärlek, om att hitta ro i vardagens små stunder och om att bära minnen vidare genom generationer.
Frågor till dig som läser
Vad betyder stilla morgnar för dig?
Finns det en farmor, mormor eller annan person som du bär med dig i hjärtat?
Hur hittar du värme och tillit de dagar då livet känns tungt?
Reflektion
Regnet gav oss gårdagen och dess långsamhet. Den här morgonen bär jag tacksamhet över stillheten, över min familj och över de två kvinnor som lärde mig att kärlek är något man bär med sig – inte något som tar slut.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.
Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.
Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.
Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.
Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.
En dag för vila
Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.
Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.
Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?
Förberedelser inför resan
Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.
Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.
Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.
Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.
Varför Kungshamn lockar
En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.
För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.
Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.
Hav, vila och campingliv
Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.
Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.
Lillkillen – ett campingproffs
Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.
Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.
Reflektion
Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.
Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.
Slutord
Tack för att du tog dig tid att läsa Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Fredag igen. Jag sitter här med tankarna snurrande – ska vi ut med husbilen LVL² denna helg, trots höststormar, eller inte? Jag vill åka, samtidigt vill jag vara hemma. Säsongen går mot sitt slut, men än kan vi hinna många turer innan vintern tar över.
Varmt välkommen hit, du som läser min blogg – malix.se. Det gläder mig varje gång, när någon hittar hit och tar sig tid att läsa mina ord. Idag bjuder jag på ett inlägg som doftar både höststorm, te och husbilsfunderingar.
Höstens första storm
Den här husbilshelgen (om det nu blir en LVL²-helg) kanske bjuder på höststorm och te i husbilen. Det har blåst rejält här under veckan. Riktigt stormat. Samtidigt som vinden har mojnat lite så svajar gardinerna ute på altanen en del. Därtill säger väderleksappen att det kan blåsa en del under helgen.
När det var som värst här i tisdags då tog vinden har tagit tag i taket på altanen, här välte den stolar och fick mig att känna den där oron i magen. Jag gillar inte när naturens krafter blir så starka att jag nästan inte vågar gå ut.
När man ser på filmer på TikTok från England – där är stormen värre. Det där hjälper inte alls min oro. Nu har vinden lugnat sig, men jag tycker ändå att höststormarna är lite tidiga. De kunde gott ha väntat ett par veckor till innan de kom på besök.
Husbil eller hemmamys?
Jag har frågat maken vad vi ska göra i helgen. Än har jag inget svar. Kanske är han bara trött efter sin första jobbvecka efter semestern. Jag känner igen mig – ibland är det skönt att bara vara hemma.
Men så kommer tanken: Snart är husbilssäsongen över för i år. Vår husbil LVL² och jag är inte riktigt klara med varandra ännu. Vi är i sluttampen nu, men om vädret vill kan det bli många helger till – kanske ända in i oktober.
Det vore härligt med en tur till havet, känna vinden, kanske till och med ta ett bad när vågorna rullar in efter stormen.
Te, raggsockor och längtan
Te har alltid varit min lilla vardagslyx. I husbilen blir det påste, men det smakar ändå lika gott – kanske ännu godare, när koppen ångar i den lilla bodelen och jag sitter där för att mysa med en kopp te.
Snart är vi i den där tiden när te, tända ljus och raggsockor hör vardagen till. När kvällarna är mörkare än ljusa och man får mysa med en brasa i källaren och en kanna te bredvid sig. Det är nästan så jag längtar efter det – samtidigt som jag vill hålla kvar den sista husbilskänslan lite till.
Fredagskänslan
Så här sitter jag nu. Vill åka – vill stanna. Vill känna vinden vid havet, känna på gammalt hav som gungar– vill sitta hemma med te och tända ljus.
Lerkil i blåst
Kanske är det just det som är livet. Längtan, väntan och de små stunderna av nu.
Vi får se vad helgen bjuder. Det kan bli husbil LVL², eller bara här hemma i vår lilla by. Kanske hav, kanske hemmamys. Och vet du? Båda blir nog bra.
Om en stund kommer lilla Alfred på besök han valde mormor framför en dag på fritids. Det värmde mitt hjärta att han ville komma på besök. Han har valt dagen så som han vill att den ska vara. Det där med som han vill att den ska vara är att det ska ner en tur ner i Morfars förråd av små godisar. När jag berättade att morfar kanske bara hade ostbågar och snus. Då tyckte Alfred nog att morfar minsann kunde stanna och handla lite choklad idag.
Mellan raderna – min röst
Jag vet inte alltid vad jag vill, men jag vet att jag vill känna. Ibland räcker det att bara sitta still i mellanläget – mellan att åka och att stanna, mellan vinden och teet, mellan drömmar om hav och verkligheten här hemma. Det är inte att tveka. För det är att tillåta livet att vara både och.
Jag har inte bråttom. För jag har inget behov av att prestera en perfekt helg. Eftersom det blir helg ändå. Jag försöker bara vara människa – med längtan, med rufsiga tankar, med en kopp te i handen.
Reflektion
Det var inte beslutet som var det viktiga. Det var mellanrummet innan. Andningen, tankarna, viljan att både åka och stanna. Det var där livet hände.
Jag inser att längtan i sig är en del av livet. Att vänta på något och känna pirret inför det, är nästan lika fint som när det verkligen händer.
Här kommer lite Ozzy. Tänk att han fick uppleva det här innan han gav sig av till den andra sidan. Det är så fint att det knappt går att beskriva – det går liksom rakt in i hjärtat. Det är ett sånt där ögonblick som man inte bara ser, utan känner.
Vad tänker du?
Har du en plats dit du alltid längtar på hösten?
Vad skulle du välja – en stilla helg hemma eller en liten husbilstur?
Finns det en låt eller artist som får dig att känna allt lite mer, precis som Ozzy gör för mig?
Gårdagen vilar i minnena och morgondagen ligger där framme i framtiden. Det är här i nuet vi upplever, känner och kan göra något åt saker. Problem som väntar där borta kan vi inte lösa idag – mer än att försöka undvika att de ens blir problem. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Höst, ambulance höst bilden som jag la in i går, fick mig att se större än jag gör idag. Jag tror vi alla såg större när vi var små mindre formade barn. Allt va så mycket mer, mer spännande mera nytt. Tänk bara få sova över hos en kompis, eller lucia, Födelsedagen, Julafton.
HÖST bilden gav mig en massa som jag minns sen då. Själva bilden gav mig minnen om att jag alltid önskade att jag fick vara en som bytte bilden i skolan, eller ännu mera spännande få vara den som fick dra bort datumen och klistra upp månadsbilden på kalendertavlan. Nu fick jag säkerligen göra det ibland men där sviker mig minnet. Jag misstänker att själva väntan, längtan till händelsen var mera spännande än själva görandet.
Nästan som när jag föreläser sånt tycker jag är spännande, innan är jag förväntansfull, lite nervös men sen när jag står där i stunden så glömmer jag liksom av allt vad nervositet, spänning och förväntan heter. Då är det som om det bara är. Sedan i efter-stunden bor jag bara i känslan av att det redan är gjort.
I bilden tycker jag flickan speglar just det där i att vara i stunden. Hon liksom är inte i andra tankar än löven sopandet och fångar ögonblicket i alla gäss som skall till varmare länder. I går när jag fick se bilden så blev det som att hösten blev finare, mera mänsklig, mera human i mig. Jag gillar ju mest sommaren men nu bor jag lite i känslan av förunderlighet. En långsammare hastighet flyttade in, ett lugn.
Lev idag just nu, så är vi i stunden som oktoberflickan är i.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
