Ibland blir livet större än vad man planerat. Vi var egentligen på väg mot Askims camping, men sedan styrde vi hemåt. På vägen hem insåg vi dessutom att Thåström konsert Karlstad ägde rum samma kväll. Några timmar senare stod jag där – bara några meter från min tonårsidol. När musiken började och hans röst fyllde luften rann tårarna ner för mina kinder. Det var magiskt på riktigt, en kväll där världen försvann och bara musiken fanns kvar.
Vi skulle egentligen till Askims camping. Men mitt i bilfärden ångrade vi oss, och därför vände vi hemåt. Där – på vägen hem – påminde maken om konserten. Thåström konsert Karlstad, samma kväll. Det var verkligen en helt magisk konsert med Thåström i Karlstad.
Från husbil till Thåström konsert Karlstad
Det blev att packa ur husbilen i all hast, sedan duscha och ge oss av. 15 mil senare var vi framme. Vi kom dit bara en timme innan konserten, och därför hann vi ändå få bra platser, nära scenen. Timmen kändes lång, men väntan byggde upp stämningen ännu mer.
Och så hände det. Musikerna kom upp på scen, och därefter – ikonen själv. Thåström.
När tiden stod stilla
Det var som om hela världen stannade. Trängseln runt mig försvann, och plötsligt var det bara jag och Thåström. Hans röst, hans strofer, och mina tårar som föll. Jag sjöng, han sjöng, och vi andades samma luft.
Jag rös i hela kroppen, därför att det kändes som om stunden var skapad enbart för mig. Trots att tusentals människor stod runt omkring fanns det bara vi.
Magi större än tröttheten
Dagen hade redan varit lång. Vi hade rest över 30 mil, och jag var trött redan när jag vaknade. Men inget av det spelade någon roll, eftersom musiken tog över och bar mig.
Jag har sett honom många gånger. Så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. Men igår… igår var det något mer. Han var med oss i publiken på ett sätt jag aldrig känt förr. Han kändes glad, närvarande och nära. Ännu mer än någonsin tidigare.
Det var magiskt i varje millimeter av min kropp, trots att dagen hade tömt mig på krafter.
När musiken följer med hem
Efter Thåström konsert Karlstad var jag fortfarande full av känslor Musiken levde kvar inom mig hela vägen hem. Jag behövde inte veta hur han orkade, eftersom det viktiga var att han gjorde det. Och att jag fick vara där, fånga stunden och låta den fylla mig.
Kroppen kändes som efter ett gympass – tom på kraft men samtidigt full av energi. Suset i öronen låg dovt, men ändå var det fyllt av musik. Små minnesstunder spelade upp inom mig, som frekvenser av ren magi.
Därför känner jag en djup tacksamhet.
Mellan raderna Thåström konsert Karlstad
Bakom orden finns ett hjärta som slog i takt med musiken. Det var inte bara en konsert, utan också ett möte med mig själv, med min tonårstid och med alla de år där Thåströms musik burit mig genom både mörker och ljus.
Läs mer på bloggen
Vill du läsa något helt annat men lika nära hjärtat? Här hittar du Oskar-serien – mina texter om barn med NPF och skolans verklighet.
Ibland händer det oväntade. Man ändrar en plan, följer ett infall, och plötsligt står man mitt i en stund som blir större än livet självt. För mig blev Thåström konsert Karlstad en påminnelse om att magi ofta finns i det oväntade. Det är där magin finns och känns som mest.
Här är hela låtlistan från konserten i Karlstad, den 16 augusti 2025:
Låtlista – Thåström i Karlstad 2025
Solen i den vänstra
Isbergen
Alla vill till himlen
Söndagmåndagsång
Främling överallt
Norrut/Söderut
Kom med mig
Som tåg av längtan
Det bästa av allt
Old Point Bar
Märk hur vår skugga (Bellman-cover)
Körkarlen
Långtbort
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Flyktsoda (Ebba Grön-cover)
Södra korset Encore:
Karenina
Kort biografi med litet testamente Encore 2:
Miss Huddinge -72
Centralmassivet
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien men handlade om Thåström konsert Karlstad, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Efterord
Jag älskar verkligen den mannen och det han skapar. Hela mitt liv har hans musik följt med mig – i min vardag, i min ångest, i stunder av lycka men också i tristess. Hans musik förvandlar en mörk dag till något magiskt. Hans takt är, på något märkligt sätt, en takt från min egen energi och min egen hjärtrytm. Sedan konserten i Karlstad har Thåström fortsatt sin sommarturné med stopp i Göteborg och Snösätra – men kvällen i Inre hamn lever kvar som något alldeles speciellt.
Min relation till Thåström och favoritlåtarna
Thåström har följt mig genom åren. Egentligen är alla låtar favoriter – i samma stund jag hör dem känns de som mina. Jag kan texterna, stroferna, och de har blivit en del av mig.
Några sticker ändå ut, de som liksom är jag: Old Point Bar, Fan Fan Fan, och Karenina. Otroligt starka, var och en på sitt sätt. samtidigt som jag skriver det poppar det upp nya titlar så det går inte att säga att en låt är bäst för det finns så många, så otroligt många.
Men att få höra honom live med “Märk hur vår skugga” – som egentligen är en cover på våra historiska musiker, ett musikarv från det största i vår svenska historia – det gör ont, det gör kärlek, det gör allt.
Många känner Joakim Thåström som ”Pimme” – ett smeknamn som följt honom ända sedan Ebba Grön-tiden. Vissa säger ”Jocke” i mer privata sammanhang.
Och för mig? Han är också Herr T – mitt eget namn på den röst som burit mig genom livet.
Vanliga frågor om Thåström i Karlstad
När spelade Thåström i Karlstad 2025? Thåström spelade på Inre Hamn i Karlstad den 16 augusti 2025 inför en stor publik.
Vilka låtar spelade Thåström på konserten i Karlstad? Setlistan innehöll både klassiker och nya låtar från senaste albumet. Bland höjdpunkterna fanns Old Point Bar, Körkarlen och Märk hur vår skugga.
Varför blev konserten i Karlstad så speciell? Det var en kväll fylld av närvaro, känslor och magi. För många blev det mer än en konsert – en upplevelse som stannade kvar långt efteråt.
Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.
Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Morgonritual och ADHD-energi
Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.
När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till
KonMari och ett oväntat garderobsrace
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.
För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.
Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.
Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.
Bränt smör och flera saker på gång
Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!
Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.
Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.
Från middag till presentinslagning
Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.
Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.
lite presenter som ska ges till Emilia
Mod i det lilla
När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.
Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen
Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.
Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.
Reflektion
Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson
Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.
Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.
En ny vana ska till
Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar. Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger. Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.
Att skapa en ny vana är inte lätt. Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget. Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:
Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer
Du är värdefull
Kanske är det därför jag skriver om och om igen. För att du som läser ska få något med dig härifrån. Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.
Dagarna har gått åt till familjen. Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag. Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.
Nyplockade tomater och små stunder
En tur till växthuset. Plocka mogna tomater. Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.
Lite tomater och en gurka från växthuset.
De stunderna räcker för mig. Att bara vara i nuet, just då. Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klaraTorkar lite kryddor i köksfönstret.
Kunskaper som blivit till
Just nu öser regnet ner. Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.
Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden. Tiden då jag blivit bortvald. Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar. Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.
Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Små helger och nya rutiner Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen. Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2
Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.
Vi får se om det är här vi sover i helgen.
När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv. Jag vill:
Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem
Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid. Men att leva livet är mer än så. Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.
Hösten väntar
I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”
Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår. Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.
Men just nu nöjer jag mig med: – Plocka in tomater och gurkor – Åka till sjön för ett bad – Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.
Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.
Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste. En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet. När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.
AHA – mellan raderna
Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande. Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill. Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära. Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.
Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.
Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn. Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen. Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.
Två små töser och en påminnelse om livet
Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer. De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.
Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är. Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.
“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.
Sommaren börjar runda av
Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen. Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej. Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.
En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna. Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen. Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025
Hösten får bli min
Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:
Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
Skapa en vardag med rutiner som ger energi
Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar
Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.
Saknaden som vilar stilla
Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro. Den vilar där, men känns inte lika tung idag. Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.
Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita. I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om. Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.
Små vardagsglädjor väger mer än man tror.
Mellan raderna
Morgonen är stilla. Kaffet är varmt. Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.
Slutord
Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.
Citat: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här: PayPal – stöd bloggen här
Det här inlägget handlar om att vika kläder i stillheten, om att se klart – både i ögonen och i sinnet – och om en husbil som verkligen levelat upp. Det handlar också om en Cartago som nästan ropade mitt namn, och om hur något så enkelt som ordning kan ge en känsla av frihet.
En dag av ordning, överblick – och wow, vilka glasögon!
Igår åskade det rejält här. Men där inne i husbilen satt jag i lugn och ro och vek kläder – och upplevde ett märkligt lugn. Jag tog tag i skåpen och organiserade om alla våra kläder. Det var verkligen på tiden.
Jag testade KonMari-metoden för första gången – och det blev både snyggt, luftigt och överskådligt. Kläderna står nu upp, och jag ser exakt vad vi har med oss. Det blev så tydligt, och faktiskt… väldigt rofyllt.
Och vet du – det här gjorde att jag med stolthet kan säga att LVL^2 verkligen har levlat upp. Åtminstone på insidan!
Så viker du enligt KonMari-metoden
T-shirt eller tröja:
Lägg tröjan plant med framsidan neråt.
Vik in ena sidan mot mitten, vik in ärmen.
Gör samma sak på andra sidan.
Vik tröjan på mitten nerifrån och upp, sedan en gång till till ett litet paket.
Nu kan den stå upp i lådan eller tygboxen.
Byxor:
Vik benen mot varandra.
Vik från fotänden mot midjan i tre eller fyra delar.
Resultatet: ett kompakt paket som kan stå upp.
Strumpor:
Lägg dem ovanpå varandra.
Vik dem i två eller tre delar – inte som en boll!
Enligt KonMari behöver strumpor vila. De har jobbat hela dagen och mår bäst av att ligga stilla, inte spänt ihoprullade.
Vikta strumpor tar dessutom mindre plats och är lättare att organisera.
Att vika med omsorg är ett sätt att skapa stillhet även i det lilla.
Filosofin bakom metoden
Jag erkänner – jag är inte den bästa på att rensa. Mitt hjärta är för stort för att släppa taget om saker som kanske, eventuellt, en dag kan vara bra att ha.
Men Marie Kondos filosofi handlar inte om att slänga. Den handlar om att behålla det som skapar glädje. Det som faktiskt spark joy.
Fråga dig själv: ”Ger det här plagget mig glädje?” Om ja – behåll. Om nej – tacka det och släpp taget.
Jag börjar i det lilla – med skåpen i husbilen. Nästa steg blir nog här hemma.
Fem vinster med KonMari
Mental klarhet – du rensar både ute och inne.
Självkännedom – du ser vad du verkligen gillar.
Minskad konsumtion – färre men mer meningsfulla saker.
Mer tid & lugn – inget mer letande eller stök.
Tacksamhet – du bygger en relation till dina saker.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
Husbilsdrömmar och ett nästan-köp
Efter klädfixet åkte vi in till stan. Vi kikade på husbilar – och där stod den. En Cartago, så fin och så rätt. Den hade nästan rätt pris också. Den där bilen… den ropade nästan på mig. Och oj vad jag skulle vilja ha den.
Torp och glasögon med stil
Sen vidare till Torp. Maken lyssnade äntligen på mig och gick till Synsam Outlet. Och ja, jag hade rätt – han behöver glasögon. Nu får han tre par i abonnemang till rimligt pris.
Jag själv? Jag hämtade ut mina nya brillor – och jag ser igen! De är lätta, snygga, och sitter som en smäck. Och det bästa av allt? Jag hittade ett fjärde par också. Så fräcka att jag nästan längtar efter att få hämta ut dem.
Ett bonustips till dig som ska köpa glasögon
Jag fick lära mig något nytt också: Om du vill skaffa glasögon på Synsam Outlet och säger att jag tipsat dig, får du två månader gratis – och jag får en månad gratis.
Det visste jag inte tidigare – och jag har ändå skickat dit folk i flera år!
Vill du veta hur du gör? Skicka ett mejl till mig så berättar jag. Det är enkelt – och vi tjänar båda på det. Win-win.
Callout till dig:
Hur har du det i dina lådor? Har du testat KonMari, eller lever strumporna fortfarande ihopknutna i boll?
Reflektion
Det märkliga med den här dagen var hur enkelheten i att vika kläder kunde ge ett så stort inre lugn. Att se ordningen växa fram i skåpen, att kunna andas ut och känna: här finns plats. I det lilla, i tyglådorna – och i mig.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter en plats att stå stilla på. Jag gör rum för det viktiga – inte bara i husbilen, utan i hela livet. Och jag ser det klart nu. På flera sätt.
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
En tidig morgon i husbilen. Tystnaden utanför är nästan lika stark som vinden som smyger runt husknutarna. Alla sover, förutom jag – och kanske några till på campingen. Kaffet står bredvid mig, som det alltid gör. Det här är min stund, och nu vill jag bjuda in dig att dela den med mig.
Morgonen i husbilen – när alla andra sover
Just nu sitter jag i husbilen. Hör vinden låta utanför. Klockan är inte mera än halv sju. Hör hur vågorna låter nere vid sjön och hur tyst allt annat är. Kaffet står som vanligt bredvid mig och alla sover. Tror det är ganska så sovande på hela campingen ännu. Det är nog bara några få som likt mig sitter upp och njuter av morgonen.
Drömmen om tält – de riktiga camparna
Det är många som tältar här på campingen. Jag tycker det ser riktigt mysigt ut. Det är nog dom som är dom riktiga camparna. Dom har fått packa in, dom plockar och dom fixar med saker. Jag känner att jag skulle vilja vara en av dom.
Glidcampare med husbil – bekvämt men kanske inte äkta?
Vi själva är ju bara några glidcampare. Vi har huset med oss och det är inte alls samma förberedelser när vi åker iväg. Dessutom är det ju mera att det tillhör vår vardag – något vi bara gör för att vi kan. Vi kan ju väldigt ofta nu för tiden.
Men det är inte att vara en riktig campare, för det tar oss en kvart att göra klart för att åka iväg. Det tar oss en kvart att logga in, ställa upp husbilen – och då har vi redan lagt ut mattan, ställt upp borden och mitt kaffe är laddat i kaffebryggaren. Ska vi laga mat är det bara att göra – nästan som hemma.
Tältet som aldrig blev en tur
Innan vi skaffade, långt innan vi ens skaffade husvagn, så ville jag att vi skulle köpa oss ett tält. Maken, som ofta hänger på mina knasideer, sa bestämt nej. Ett nej som var ett nej. Men jag köpte ett tält – ett med fyra små rum i och en mitt där man kunde äta frukosten om det skulle regna.
Det blev aldrig att vi åkte ut med det, så jag satte upp det i trädgården. Så låtsades jag och ungarna att vi campade. Maken sa ”tokigt” och påminde om att sovrummet har bättre sängar och dessutom är det varmt. Hotell, sa han i nästa sekund. Men det var inte det jag ville.
Från tält till husvagn till husbil
En dag hittade jag en husvagn. Den historian går att läsa om i min bok, som heter (jag föredrar att kalla mig impulsiv): Köpa husvagn utan dragkrok. Köpa husvagn 30, kanske 40 mil bort – och köpa billigt. Nej, det var inte en hitt – men det var där vi hittade till camping.
Många husvagnar blev det. Maken började prata husbil, men jag ville inte. Maken köpte husbil – och jag var såld. Nu i fjärde husbilen sitter jag här och ser drömmande på dom som har tält.
Glömda laddare, mjölkskummare och insikten som smyger
Jag kan se framför mig hur jag packar in i bilen och hur man kommer fram, sätter upp tält mm. Kommer på att – jo, väldigt trevligt och mysigt och allt vad jag begär. Men, men… inte för mig.
Jag som inte ens kan packa en väska för att sova jour utan att ha med mig halva mitt hem – och ändå då glömt de väsentliga sakerna. Hur skulle det gå med tält?
Här i husbilen har vi allt. Till exempel så har jag en mjölkskummare. Den har jag använt högst fyra gånger under åren. Istället har jag en visp som går på batterier – för att skumma mjölken till mitt kaffe. Inte en, utan tre. Fast den första gick sönder igår, så nu har jag bara två. En jag använder, och en om den andra går sönder. Den som gick sönder igår har jag använt i två år, så jag behöver inte köpa en ny på länge än.
Insikten – jag hade nog glömt laddaren
Men tält… jo, det ser mysigt ut, det ser härligt ut, det ser ut som riktiga campare. Och en sådan där riktig campare är nog det jag skulle vilja vara – fast jag hade behövt mera skills i att packa och planera.
Samtidigt inser jag att jag inte hade kunnat sitta som jag gör just nu. Fötterna i passagerarsätet, datorn i knät och skriva tillsammans med kaffet. För jag inser att jag hade glömt att ladda datorn. Och det hade varit krångel med var jag lagt min dataladdare. Glömt att ladda mobilen… mm mm.
Nej, till åren kommen och med husbil så inser jag att maken hade kanske rätt. Men bara kanske – för det ser så mysigt ut. Det där med tält alltså.
Tips: Små filmer med stor kärlek
Lägger igen till länken om de små programmen för små barn i utbildningssyfte. De som min granne gör. Hon sitter och gör dem på kvällarna när de små barnen har gått och lagt sig. Jag är så imponerad av hennes små filmer. De är så gulliga, så gjorda med kärlek – och ja, imponerad är mitt ord.
Reflektion
Det finns något vackert i att vilja något annat, men ändå uppskatta det man har. Tältet är en dröm – men husbilen är min verklighet. Och kanske är det just i kontrasten mellan dröm och vardag som vi hittar vår egen sanning.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag, just nu. Igår är redan historia och morgondagen – ja, den får vi se om vi får uppleva.”
Callout
Har du också funderat på om tältlivet skulle passa dig bättre – eller njuter du precis som jag av det bekväma i husbilen? Kommentera gärna – eller dela inlägget med någon som också älskar campinglivet!
Lång resa, stark sol och ett bad jag aldrig tagit i Sverige
Förord Det här är ett sådant där inlägg som bär spår av resans puls – från timmar i bilen till kvällssol vid älven. Jag skriver det med sand mellan tårna och bilder i huvudet som fortfarande doftar fjälluft.
Från Sverige till Norge – med handlingsstopp och dieselprat
Igår blev det många timmar i bilen. Vi körde från ett regnigt Sverige, passerade Charlottenberg där norrmännen fyllde kundvagnarna och dieselpumparna, och rullade vidare in i Norge. Här är diesel dyrare – men tack vare vår starkare krona blev campingen, som kostade 420 norska kronor, bara 399 i svenska pengar. Kanske är dieseln ändå ungefär lika dyr som hemma, men ärligt talat är det för tidigt för att tänka matte.
Regn, räkning av husbilar och skrivdrömmar
Hela vägen fram till Kongsvinger följde regnet oss. Jag försökte räkna husbilar – en syssla jag gör med glädje – och samtidigt arbeta lite med Vinghästen. Men det gick sådär. Boken får vänta till vi är hemma. Ett manus tar tid, och det ska bli vackert. Men bilderna, de växer fram ur sagan om pojkarna och deras prövningar tillsammans med hästen.
En pastagratäng i kvällssolens magi
När vi till slut anlände till campingen vid Glomma, värmde vi på pastagratängen vi hade med oss. Vi satt ute och åt i kvällssolen, som sken på oss som genom ett mirakel. Runt omkring – kolsvarta moln. Men just över oss: strålande sol. Det blåste, men vinden var varm, nästan välsignande. Maken brände sig på axlarna i solskenet. Det gjorde ont, men det var också ett bevis på hur stark solen var.
Ett bad jag aldrig skulle ta i Sverige
Jag frågade campingvärden om man kunde bada i älven – det kunde man. Men när jag väl gick ner dit, möttes jag av stora stenblock, och där det var sand, sjönk jag ner i dyn. Fötterna fastnade. Men jag hade bestämt mig. Det blev ett bad ändå – ett sådant där där man mest flyter, snarare än simmar. Vattnet var strömt, och ett vattenfall hördes längre bort.
Efteråt satt jag i solen och lät fötterna torka. Badskorna, däremot, är nu fulla av sand. Jag har blivit ännu mer övertygad: norrmän vet inte hur en riktig badsjö ska kännas. Jag skulle aldrig bada i sånt vatten hemma i Sverige. Redan förra året blev det tydligt – badkulturen här skiljer sig rejält.
Vyerna – så vackra att man blir tyst
Men – och det är ett stort men – vyerna här är magiska. Höga berg, djupa dalar, små pittoreska byar. Ögonen får sitt, och det med råge. Det är ett landskap som får en att känna sig liten, på ett vackert sätt.
Dagens funderingar – vilken väg ska vi ta?
Idag vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Kanske kör vi tillbaka in i Sverige, mot Vilhelmina och Stekenjokk – för att verkligen få den där wow-känslan av fjällen. Kör man genom Norge först, kan just Stekenjokk kännas lite… futtigt. Men om vi tar det från svenska sidan är det något annat.
Det blir många mil i bilen oavsett. Kanske blir det ett stopp i Strömsund, där det finns camping och pool. Eller så drar vi vidare mot Trondheim och letar camping i Oppdal eller uppe på fjället bland bisonoxarna. Oavsett var vi landar, så fortsätter resan.
Slutord
Det är så här det är – husbilslivet på vägarna, med sol, sand, vyer och oplanerade beslut. Vi följer känslan, vädret och vägen. Och jag följer orden som vill skrivas.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Det här är en sådan morgon där jag mest vill skriva mig ut ur tröttheten. En natt med kliande myggbett och värme som vägrar släppa taget – men nu sitter jag här, i soffan med datorn i knät, redo att ge mig av mot norr. Det blev en hel del gjort igår, och i dag väntar 40 mil på vägarna. Jag är förväntansfull och känner att nu blir det semester på riktigt.
En ny resa – mot Mora och vidare norrut
God morgon! Jo, det är faktiskt morgon, men det känns som att jag inte sovit en blund. Knott och myggbetten har kliat hela natten, värmen har legat som ett täcke. Den här dagen kommer att bli lång. Men jag ska sitta i LVL^2 idag, och registrera husbilar som kör förbi oss. Det kommer att vara okej – kroppen är med mig, även om det kanske blir lite långtråkigt under de där 40 milen.
Kvällens stopp blir Mora.
Tvätt, kyl och små vanor vi knappt märker
Igår var det dags för sista tvätten – lillkillens kläder, så att han har rena inför resan. Sedan blev det kyl och frys. Vi plockade ut allt ur frysen för att se vad som egentligen fanns. Maken hade nämligen fått för sig att den var tom. Det var den inte.
När vi ändå höll på, fixade vi kylen också. Den där plåtställningen för drickor? Den som knappt använts? Den åkte ut, och genast blev det mer plats. När lillflickan skulle ta mjölk frågade hon förvånat: – Har vi verkligen ingen mjölk?
Jo då, svarade jag. Den står bara på översta hyllan nu. Och där blev det så tydligt hur mycket vanemänniskor vi är – hon hann tro att mjölken var slut innan hon såg att vi bara städat ur och ändrat lite.
Handla, laga och dofta på blåbärspaj
Sen åkte vi till Vänersborg för att handla det sista, och för att fylla på kyl och frys i LVL^2. Vi behövde inte så mycket – ändå gick det på över två tusen kronor.
Till middag blev det pizzor med pizzakit. Jag gjorde min med tomatsås, ost, lite kalkonkött, soltorkade tomater och oliver. Den blev supergod! Men salt – för oj vad törstig jag blev. Tror jag drack tre, kanske fyra flaskor vatten under kvällen.
Efter en kort tupplur – medan maken lagade mat till ungdomarna som inte ska med på resan – ställde jag mig och gjorde müsli, bakade blåbärspaj och förberedde en mjölmix till scones. Vi har ju ugn i bilen, och det är en lyx att få känna doften av nybakat bröd även när man är på rull. Ibland bakar vi i grillen – det blir extra gott då. Kanske beror det på att man får sitta där ute i solen och vänta på att brödet är redo.
LVL^2 är redo – nu väntar Norrland
Bilen är packad, iordningställd och sängarna är renbäddade i LVL^2. Nu ger vi oss av. Den här gången med lillkillen – och vi trotsar väderleksrapporterna. Allt för att han ska få uppleva Norrland.
Jag tycker det är en självklarhet – att alla barn ska få en chans att veta vad som finns i vårt vackra land. Man ska få ha minnen från både norr och söder. Jag och maken har samlat på oss många sådana – med alla barn som bott hos oss genom åren.
Avslutning
Önskar dig en fin dag – en sån där dag du själv valt och skapat. Tack för att du är här och läser. Det betyder mer än du tror.
Har du också rest genom Sverige i husbil eller husvagn? Dela gärna dina minnen i en kommentar – jag läser allt med glädje!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
