Förord:
Att skriva är mitt sätt att andas. Och idag andas jag tacksamhet – för natten, för morgonen och för resan som varit. Här kommer några rader från vår stund i Vilhelmina, innan vi styr hemåt igen.
Tacksamhet som livsstil
Ny dag att leva. Ny dag att andas i.
Jag känner ofta tacksamhet över att få vakna – bara det att få slå upp ögonen och börja om, är något jag inte längre tar för givet. Ju fler år som går, desto oftare tänker jag just i tacksamhetens tankar. Det är som att åldrandet skalar bort bruset och gör plats för det som faktiskt betyder något.
Morgon i Vilhelmina och en fulladdad start
Just idag bor jag i mina tacksamheter.
Tacksam över en god natts sömn.
Tacksam för att vi landat här i Vilhelmina.
Och tacksam för att vi idag påbörjar färden hemåt.
Jag vet inte hur långt vi kommer åka – kanske hela vägen till Mora, eller så stannar vi i Östersund. Det är många mil hem, men vi tar det i vår egen takt.
Alla mil vi lagt bakom oss
Vilken resa vi har gjort!
Så många upplevelser, så många mil – och framför allt: så mycket vi har delat. Jag, maken och lillkillen. Igår när vi kom fram hit var det dags att ladda – både teknik och kropp. Dammsugare, tandborste, datorer – allt behövde fyllas på inför en ny dag.
Vi campar mest för att få duscha varmt och ladda våra grejer. Andra på campingen sitter ute, umgås, grillar och lever campingliv. Vi gör det där andra – fixar mat, duschar, plockar i ordning. Sedan kryper vi ner med våra mobiler eller datorer en stund, innan sömnen tar oss. Tror inte vi varit uppe sent en enda kväll. Alla upplevelser och mil gör oss kvällströtta.
En trötthet som känns i kroppen
Igår kväll satt jag och skrev mitt inlägg, och jäspade i kapp med mina egna ord. Tårarna rann längs kinderna av trötthet, och så fort huvudet landade på kudden var jag borta.
Långfil – norrländsk frukostkärlek
På vårt stopp vid Blåsjön hittade jag något jag längtat efter – långfil!
Långfil är en klassisk norrländsk syrad mjölkprodukt, tjockare än vanlig filmjölk och med en lite syrlig, mjuk smak. Den har långa trådar när man rör i den – därav namnet. Långfil är en barndomsfavorit för många, och en symbol för norrländsk frukostkultur. Ibland kan man smaksätta den med lite kanel, ingefära eller socker – då blir det rena njutningen.
Så idag blir det lyxfrukost med långfil. Och ett litet leende, bara för att det blev så norrländskt som det ska.
Stekenjokk – ett fjällandskap att bära med sig
Under vår resa passerade vi Stekenjokk, ett område som inte går att beskriva utan att andas in lite extra.
Stekenjokk är en av Sveriges högst belägna vägar, och sträcker sig över fjällplatån i gränslandet mellan Jämtland och Lappland. Här öppnar sig landskapet som ett oändligt tak mot himlen. Karga fjäll, porlande smältvatten och snöfläckar som ligger kvar även mitt i sommaren. Naturen är mäktig – vild och vindpinad, men ändå rofylld.
För lillkillen var det kanske mest snön i juni som var spännande. För oss andra – tystnaden, vidderna och känslan av att vara en liten prick i något mycket större.
En resa för minnenas skull
Lillkillen har kanske mest suttit med sin mobil eller dator, men han har ändå fått uppleva Norrland och Norge. Nu kan han säga ”Där har jag varit” – och faktiskt veta hur det ser ut. Han vet nu att vädret här kan slå om på ett ögonblick – från sol till regn, från lugnt till storm. Han kan berätta om vinden i fjällen, som ibland blåser så kraftigt att det knappt går att ta sig fram.
Och just vindarnas kraft har vi fått känna av – inte bara en gång utan två. Då när luften känns som ett hinder i sig själv. En kraft att både respektera och minnas.
Hemåt – med hjärtat fullt
Nu packar vi ihop, laddar upp det sista och styr sakta hemåt.
En resa är aldrig bara vägar och stopp – det är minnen, känslor, lärdomar.
Och jag känner mig tacksam över varje steg.
Skrivtid bland fjäll och filer
Något annat jag burit med mig under den här resan är orden.
Jag har fått tid att skriva – och kanske ännu viktigare, jag har fått tid att lyssna. Till mina egna tankar. Till vinden i fjällen. Till tystnaden.
Det är också här, mitt i resan, som en ny titel till en framtida saga dök upp. Den ligger än så länge bara i sin början. Men Vinghästen – den sagan fortsätter att växa.
Just nu arbetar jag aktivt med att skriva klart sagan om Vinghästen, Alfred och Tom. Det är en berättelse som vuxit fram under lång tid – bit för bit, bild för bild – och nu håller på att ta form som en riktig bok. En bok jag kommer att ge ut när den är färdig.
Bilderna i boken skapas med hjälp av AI, men berättelsen, känslan och rösten är min. Det är min saga – född i en husbil, buren av skogar, tystnad och fantasi. Och kanske har fjällvindarna viskat några extra rader längs vägen.
Vill du läsa mera om hur jag jobbar med boken. Det finns här på bloggen under taggen Vinghästen.
”Vill du få ett meddelande när boken är klar? Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mejl.”
…så gör jag gärna det! Vill du det?
Tack för att du läser.
Vill du följa fler inlägg från våra resor och min vardag? Lämna gärna en kommentar eller dela med dig av egna reseminnen.
Och om du vill stötta mitt skrivande – skänk en slant via PayPal.
Lev väl. Och glöm inte att andas.
/Carina – malix.se
#Långfil #Husbilsliv #Stekenjokk #Fjällresan #Norrlandskultur #Tacksamhet #Campingliv #Resedagbok #Vilhelmina #malixse
#NordicTraditions #Stekenjokk #SwedishMountains #RVjourney #TravelJournal #GratitudeMorning #NorthernSweden #CampingLife #SwedishCulture
