Etikett: kallbad

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar. — I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa fler reflekterande texter?

Prenumerera här: Prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

My bathing bag inside the small red bathhouse by the lake – a quiet moment before the water, where stillness and the body meet.

När orden vilar – och kroppen ropar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Det finns dagar då orden inte vill komma.
Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst.
Idag är en sådan dag.
Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala.
Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.

Read this post in English ->When the Words Rest – and the Body Speaks

Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut.
Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.

Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka?
Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden.
För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus.
De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag.
Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.

Vid sjön

Igår var jag i alla fall vid sjön och badade.
Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner.
Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.

Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig.
Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka.
Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.

Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag.
Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över.
Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre.
Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.

Reflektion

Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut.
Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen.
Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.

AHA

Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt.
När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.

Mellan raderna – min röst

Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans.
Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka.
Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.

Läs också

Stöd och prenumeration

Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här.
Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.

Slutord – reflektion

Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis.
När den ena behöver vila, bär den andra stillheten.
Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite,
att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.

Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden,
utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.

Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.