När bloggen växer – även när jag själv tar det lugnt
Den här veckan har jag inte gjort så mycket. Jag har inte delat på Facebook, inte lagt ut något på LinkedIn och knappt skrivit något nytt. Ändå visar veckostatistik malix.se att ni har fortsatt att läsa, dela och hitta hit. Det gör mig både rörd och nyfiken – för det betyder att orden lever sitt eget liv nu. De hittar ut, även när jag själv vilar från tangentbordet.
Att just dessa inlägg hamnar i topp känns som ett kvitto. De handlar alla om stillhet, närvaro och att våga vila i det som är. Kanske är det just där vi möts – i pausen mellan orden. Det är fint att se hur veckostatistik malix.se varje vecka berättar sin egen lilla historia om möten, tystnad och växande.
Varifrån ni läser
Läsare från Sverige, USA, Indien, Irland och Danmark har hittat hit den här veckan. Det känns fint – som att mina ord på svenska fått små vingar och flugit längre än jag trodde.
Frågor till dig som läser
Hur känns det för dig när du tar en paus – kan du vila utan att känna dig lat?
Har du märkt att något växer, just när du slutat anstränga dig?
Kanske är det där magin händer, i mellanrummet där vi bara är.
Mellan raderna – min röst
Bloggen växer, inte för att jag trycker på knappar, utan för att jag har låtit den bli äkta. Jag tror att när man delar något sant – något som känns på riktigt – så hittar det alltid hem till rätt människor. Det är samma sak i livet: det som är äkta behöver inte ropas ut, det räcker att det får finnas.
AHA – mellan raderna
Jag inser att min blogg inte längre är något jag måste driva framåt. Den har blivit ett levande rum – ett hem där tankar och känslor får slå rot. Och ibland växer det mest när jag inte gör någonting alls.
Reflektion
Jag är tacksam. För varje besök, varje klick, varje stund du stannat upp här inne. Jag har inte delat, inte marknadsfört, inte kämpat. Ändå lever bloggen. Det får mig att tänka – kanske handlar allt om tillit. Att våga låta det som ska växa, växa i sin egen takt.
Ett varmt tack för att du besöker min blogg och läser mina ord. Det betyder mer än du tror.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.– Carina Ikonen Nilsson
This week, I haven’t done much. I haven’t shared on Facebook, barely posted on LinkedIn, and I haven’t written anything new. Still, blog statistics malix.se show that you’ve continued to read, share, and find your way here. That makes me both moved and curious – because it means the words now live a life of their own. They travel, even when I rest from the keyboard.
It feels like a quiet confirmation. These posts all share a theme – stillness, presence, and courage to rest in what is. Maybe that’s where we meet – in the pause between the words.
Where you’re reading from
Readers from Sweden, the United States, India, Ireland, and Denmark have visited the blog this week. It’s touching to see how words written in Swedish, later translated into English, can find wings and travel further than I imagined.
Questions for you, dear reader
How do you feel when you slow down – can you rest without feeling lazy?
Have you noticed that some things grow the most when you stop pushing?
Maybe that’s where the quiet magic lives – in the space where we simply are.
Between the Lines – My Voice
The blog grows, not because I push buttons, but because I’ve allowed it to become something genuine. When you share something real – something that truly feels – it always finds its way to the right people. It’s the same in life: what’s true doesn’t need to be shouted. It just needs to exist.
AHA – Between the Lines
I’ve realized that my blog is no longer something I need to drive forward. It’s become a living room – a home where thoughts and feelings can take root. And sometimes, the greatest growth happens when I do nothing at all.
Reflection
I’m grateful. For every visit, every click, every moment you’ve paused here. I haven’t shared, marketed, or tried to push anything – yet the blog is alive. It makes me think – maybe it’s all about trust. To let what is meant to grow, grow in its own rhythm.
A warm thank you for visiting my blog and reading my words. It means more than you know.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits a little further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Tacksamhet i vardagen växer ur de små stunderna – som doften av kaffe, ett stilla hus och hösten som långsamt flyttar in. I den tysta morgonen vaknar kroppen mjukt och jag känner ro. Livet i husbilen får vänta en stund, men kanske blir det ändå en sista husbilshelg innan vintern tar över. Hösten bjuder in till att boa in sig, till doften av gröna tomater i sötlag och till känslan av att vara i fas med tiden.
Ibland känns det som om livet är just som himlen på bilden ovan – moln som samlas, men där ljuset alltid hittar en väg igenom. Det är där tacksamhet i vardagen bor, i skiftningen mellan mörker och ljus.
Tacksamhet i vardagen och en ny morgon
Det är en ny morgon – och jag fick förmånen att vakna till ännu en dag. Tacksamheten bor redan i kroppen när kaffet doftar varmt och mjukt, och huset fortfarande vilar i tystnad. Alla sover ännu, förutom jag. Det är min stund – den där lilla, stilla tiden innan världen vaknar.
Tacksamhet i vardagen Ljus, värme och gröna tomater
Igår fick maken och jag för oss att möblera om i vardagsrummet. Det blev så bra att jag tillbringade nästan hela dagen där. Ute ven vinden, men inne tände jag ljus i varje hörn och lät hösten flytta in på riktigt.
Ett stilla ögonblick när dagen blir till kväll. Här bor lugnet, här bor tacksamheten.
Medan ljusen brann kokade jag lag till gröna tomater – socker, ättika, nejlikor och kanel. Doften spred sig i hela huset.
Smaken av förr. Gröna tomater i sötlag – ett litet stycke nostalgi och tacksamhet i vardagen.
Förr brukade jag alltid lägga in tomater, men de senaste åren har det inte blivit av. Nu står burken där på köksbänken, och jag känner en liten barnslig förväntan på vad familjen ska tycka när de får smaka.
När det enkla får mogna i sin egen takt – precis som livet självt.
I takt med tiden
Alfred var här i fredags och hjälpte mig att få in allt från trädgården. Krukor, redskap och jord fick flytta in innan stormen kom. Vi drog upp morötterna och satte vitlök i jorden – nästa år kan jag plocka färsk vitlök direkt från vår egen trädgård. Det känns nästan ovant att vara i fas med årstiden. Ofta brukar vi ta in saker först när snön redan ligger vit över gräset.
Nu är det bara gräsklipparen och vattenslangen kvar, de får flytta in de också. I växthuset står nu rena, tomma krukor på rad. Alla spadar, krattor och trädgårdsverktyg har fått semester tills nästa vår.
Tacksamhet i vardagen. Hösten flyttar in
Kroppen börjar sakta vänja sig vid höst och vinter. Det känns skönt, nästan stillsamt, att få boa in sig. Ändå har vi inte riktigt bestämt om husbilen ska få vila helt än. Kanske blir det en sista tur – en helg till, med kaffet på gasolköket och sjön som spegel utanför fönstret.
Oavsett vilket väntar nu städningen och urplockningen. Sommarkläder, filtar och småsaker får komma in i värmen. De trivs bättre här än i en fuktig husbil. När allt är rent och klart ska husbilen få sitt tack – sitt vi ses nästa år.
Kanske är det just där tacksamheten bor. I stunden innan vi stänger, i mellanrummet mellan sommar och vinter. När vi får känna att vi hann – och att allt är som det ska.
Tacksamhet i vardagen och dess AHA
Aha… ibland handlar tacksamhet inte om stora saker. Den gömmer sig i det lilla – som doften av kaffe, känslan av att hinna före stormen och att få vara i fas med årstiden. Jag tror det är just då livet känns mest – när det är enkelt och stilla.
Mellan raderna
Mellan raderna bor lugnet. Här finns jag, i tystnaden, i vardagen, i de små rörelserna som blir mitt liv. Det är här jag andas, här jag känner – och här jag är tacksam över att få finnas. Tacksamhet i vardagen bor där när vi börjar arbeta med just tacksamhet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över det lilla – en kopp kaffe, en stilla morgon, eller att du hann före stormen?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Där sådde vi frön som kan ge oss gröda i dag eller i morgondagen – morgondagen som väntar längre fram, där borta i framtiden.
Men just nu – det är här livet händer. Just nu, och just nu finns alltid här. Det är där vi sätter våra fröer.
Gratitude in everyday life grows from the smallest moments – the smell of coffee, a quiet house, and autumn slowly settling in. In the silent morning, my body wakes gently, and peace fills the room. Life in the motorhome will have to wait for a while, but maybe we’ll take one last weekend trip before winter takes over. Autumn invites us to nest, to the scent of green tomatoes in sweet brine, and to the feeling of being in rhythm with time.
Sometimes life feels just like the sky in the picture above – clouds gathering, yet the light always finds its way through. That’s where gratitude in everyday life lives, in the shift between darkness and light.
A New Morning in Gratitude in Everyday Life
It’s a new morning – and I’ve been given the privilege of waking to yet another day. Gratitude already lives within my body as the coffee warms the air, and the house rests in silence. Everyone else is still asleep. This is my moment – that small, still space before the world wakes up.
Gratitude in Everyday Life – Light, Warmth, and Green Tomatoes
Yesterday, my husband and I decided to rearrange our living room. It turned out so well that I spent almost the whole day there. Outside, the wind howled, but inside, I lit candles in every corner and let autumn truly move in.
A quiet moment as day turns to evening. Here peace lives – and gratitude too.
While the candles flickered, I cooked green tomatoes in sweet brine – sugar, vinegar, cloves, and cinnamon. The scent filled the whole house.
The taste of the past. Green tomatoes in syrup – a small piece of nostalgia and gratitude in everyday life.
I used to make them every year, but it hasn’t happened in a while. Now the jar stands there on the kitchen counter, and I feel a small, childlike excitement about what the family will think when they taste them.
When the simple things are allowed to ripen at their own pace – just like life itself.
In Tune with Time and Gratitude in Everyday Life
Alfred was here on Friday to help me bring everything in from the garden. Pots, tools, and soil all came inside before the storm arrived. We pulled up the carrots and planted garlic – next year, I’ll be able to pick fresh garlic from our own garden.
It feels unusual to be in rhythm with the season. Gratitude in everyday life shows up in that feeling – when everything is in its place. Now only the lawnmower and the hose remain; they’ll come in soon too. In the greenhouse, clean, empty pots now stand in neat rows. All the spades, rakes, and garden tools are on holiday until spring.
Autumn Moves In – and So Does Gratitude in Everyday Life
My body is slowly adjusting to autumn and winter. It feels good, almost peaceful, to nest and let the season settle. Still, we haven’t decided if the motorhome will rest completely yet. Maybe there will be one last trip – a weekend with coffee on the gas stove and the lake like a mirror outside the window.
Either way, it’s time for cleaning and unpacking. Summer clothes, blankets, and little things will come inside, where they belong. They’re happier here than in a damp motorhome. Once everything is clean and ready, the motorhome will get its thank you – its see you next year.
Maybe that’s where gratitude in everyday life lives. In the moment before we close things down, in the space between summer and winter. When we can feel that we made it – and that everything is just as it should be.
AHA – The Small Things that Hold Gratitude in Everyday Life
Aha… sometimes gratitude in everyday life isn’t about the big things. It hides in the small ones – the smell of coffee, the feeling of being just in time before the storm, and being in tune with the season. I think that’s when life feels the most – when it’s simple and still.
Between the Lines
Between the lines lives calm. Here I am – in silence, in the everyday, in the small movements that make up my life. This is where I breathe, where I feel – and where I’m grateful just to exist. Gratitude in everyday life lives here, when we begin to truly practice gratitude.
A Question for You, Dear Reader
When was the last time you felt gratitude in everyday life – for something small, like a cup of coffee, a quiet morning, or simply being just in time before the storm?
Yesterday has already found its rest in history. There, we planted seeds that may grow into harvests today or tomorrow – the tomorrow waiting further ahead, out there in the future.
But right now – this is where life happens. Right now, and right now is always here. This is where we plant our seeds.
Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.
Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till. Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.
För en stund stannade jag upp. Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.
När siffror blir berättelser
Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror. Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag. Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig. Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.
Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det. Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.
Att fortsätta välja glädje
Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver. Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna. För att dela något äkta. För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.
Så tack, Kay. Och tack till dig som läser. Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.
En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.
Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val
Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå. Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.
Men så blev det inte den här gången. Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan. Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.
Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.
Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera. Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv. Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något. Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.
Reflektion
Ibland behöver vi inte stora gester. Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords. Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning. Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.
Fråga till dig som läser:
När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?
AHA – insikten
Det behövs inte mycket för att väcka mening. Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram. Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.
Mellan raderna
Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd. Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant. När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”. Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här: Paypal.
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser? Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket. Prenumerera här
Sometimes, something small can make the whole day shine. Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.
For a moment, I paused. Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years. Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions. He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.
When Numbers Become Stories
I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers. I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life. Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.
That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.
And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that. A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.
To Keep Choosing Joy
That small moment reminded me why I write. Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines. To share something genuine. To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.
So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads. You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.
On the Bridge Toward Stillness
I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.
A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.
About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice
I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining. It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.
But not this time. Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago. Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.
Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.
It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting. At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself. Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity. But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do. Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.
Reflection
Sometimes we don’t need grand gestures. Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside. It’s not about validation, but about recognition. About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere. And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.
Question for You
When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?
AHA – The Insight
It doesn’t take much to create meaning. A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone. Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.
Between the Lines
Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood. I don’t write to be seen, but to share something true. And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.” Right there, in that moment of recognition, something big happens.
The first day of the rest of my life – gratitude in everyday life. This morning I woke up with that thought. Today is the first day of the rest of my life. That thought was the very first thing that landed in me when I opened my eyes. Before I got out of bed, I felt gratitude for receiving yet another new morning to wake up in. One more day here in life – isn’t that fantastic?
I got up. The cat was sleeping so deeply that I had to wake him. The coffee was already ready. I lit a candle in the kitchen even though I sat down in the living room. There is something about lighting a candle that gives the morning an extra calm. Maybe someone else wakes up and is met by that light. Maybe I myself, when I go to refill my coffee cup, am met by that little warmth.
A Day with Pain – But Also with Gratitude in Everyday Life
My neck still hurts, and now I also feel it over my left eye. But with Ipren, Alvedon and some tiger balm, I get a few hours of relief.
Yesterday turned out still, but in a new way. After two days in bed, it was wonderful to get going again and feel the scent of home and food. I cleaned the kitchen, cooked the meal, and let that be enough as physical work.
The Smell of Meat Patties and the Joy of Cooking
When I stood there frying my meat patties – and there were many – the whole kitchen smelled wonderful. I was careful to save the pan juices to make a really good sauce.
Yesterday I tried frying the onion before mixing it into the minced meat, but as I already knew, that’s not my thing. It has to be raw, grated onion to give the real flavor. Now I reminded myself once again. This time made it clear to me: raw onion is what I want in the mixture.
This time I also mixed in rolled oats instead of breadcrumbs. It made the meat patties extra juicy. I built up the sauce with the pan juices – and it tasted delicious.
Big Thoughts in the Small Things
Already in bed, the thought of gratitude started living in me. I felt joy that the room was warm. Gratitude for the geothermal heating that gives both warmth and hot water. Imagine that someone figured out a machine that can pull heat from a mountain!
Just being able to turn on a tap and get drinkable water is actually huge. A hundred years ago, people had to go outside and fetch water, no matter how cold it was. When I stay in that thought, I am filled with peace. Such thoughts can lift an entire day.
Like yesterday, when the little one didn’t have time to wipe the table before school. Instead of irritation, I only felt joy that he had eaten breakfast. It really feels like the first day of the rest of my life – gratitude in everyday life makes the difference.
A Longing Made New – Maybe a Swim?
I have missed my new-old habit of bathing in the lake. I miss my bathing sisters, our little laughs, and that calm that always settles afterward. Maybe today I will dare to try again. Maybe a swim can make the pain go away, or maybe it will make it worse. But then I will know.
Just the thought of a dip gives my body a kind of new energy, as if the lake is already calling me. Read here how I once again picked up my morning swims -> An Early Morning Swim Filled with Gratitude
Taking Care of My Thoughts – An Old Habit Returned
It feels like I have taken back an old, important habit. I have once again started taking greater responsibility for how I handle my thoughts and how I choose my feelings. Maybe I’ve been doing it for a long time without thinking about it, but right now I am clearer, more active. I notice how I consciously replace thoughts that don’t bring joy and how I hold on to the ones that carry me.
Because here lies the gain. I can choose – choose whether I want to live in happy feelings or in unhappy ones. Just writing the words gives me a wonderful feeling, because I have a choice. An important choice. And I choose happiness.
This makes me live more and more often in the feeling of well-being – despite the pain and despite the longing for my son and the little grandchildren.
A Little Star for Planning
I also want to recommend the astrological planning calendar I mentioned earlier. It will follow me through the coming year – as a compass for thoughts and small moments of reflection.
The planning calendar based on the stars applies for next year. If you buy it via this link, you get a 30 % discount. Use the discount code Astrocalendar30.
This is not an affiliate link. I earn nothing from sharing it, but just want to recommend it because I myself find the calendar interesting. The discount code gives you 30 % off if you want to try it. My thought is that the calendar will eventually help me plan breaks and choose thoughts and self-love more consciously. This may not be the author’s idea – but that’s how I plan to use the one I bought.
Between the Lines – AHA Mirror
This post is not only about meat patties and gratitude. It reflects a conscious choice to live here and now: that every cup of coffee, every smell of food, and every little thought can become a place of joy – despite pain, longing, and the days that cannot be changed.
And in the stillness there is also the courage to try again – maybe a cold swim that awakens body and soul.
What it says about me as a writer: Presence. Care. Creativity in everyday life. An inner strength that dares to try and keeps choosing joy.
Questions for You as a Reader
What fills your mornings with gratitude?
Do you have a little everyday miracle – a scent, a routine – that carries you through the day?
When was the last time a small thought changed your entire day?
What would a cold morning swim give you right now?
Reflection
The simple things are often the greatest. A candle in the kitchen, the smell of fried meat patties, running water, a cycling joy in the evening light – and maybe a morning swim. That’s where gratitude lives, in the quiet miracles that make a day worth living.
The first day of the rest of my life – gratitude in everyday life makes me choose happiness every day.
Yesterday has already settled into history, where I chose happiness. Tomorrow awaits further ahead. But right now, I can choose to live in happiness – because this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
I dag lyssnar jag på kroppen. Jag är sjuk och behöver vila, men vill ändå lämna ett litet livstecken här på bloggen. Det är en dag för stillhet och långsamhet.
Kaffekoppen doftar gott och rummet är tyst. Jag låter orden vila och låter dagen gå sin egen takt. Det är okej. Vila är också liv – en påminnelse om att allt har sin rytm.
oday I’m listening to my body. I’m under the weather and need to rest, yet I still want to leave a small sign of life here on the blog. This is a day for stillness and a slower pace.
The coffee smells wonderful and the room is quiet. I let the words rest and allow the day to unfold at its own rhythm. That’s okay. Rest is also life—a reminder that everything has its own natural flow.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Weekly statistics – autumn light, morning dips, and pausing to see clearly – this past week has been filled with soft autumn light, refreshing morning swims, and many small encounters with you, my readers. In addition, both the Swedish and English texts have continued to find new paths out into the world, as if the words themselves want to bathe in new lakes of readers.
Behind the scenes, the statistics show that direct visits and social media keep the blog moving forward. It feels as though more and more people already know the way here – as if malix.se has become a recurring morning coffee for the soul. Read more weekly statistics posts here »
Pausing – to Become More True to Ourselves
I believe we need to pause in order to truly meet both the world and ourselves. Living here and now makes us more alive. When we slow down, we also start to notice the small details that otherwise rush by. It’s easy not to see the trees because the forest stands in the way, but when we step closer we suddenly notice the squirrel, the rough bark of the trunks, and the shifting colors.
It’s the same with people. When we dare to pause and listen – not only to the words but also to the tones and the pauses – we begin to truly see the person in front of us. And if we take it a step further and take responsibility for what we ourselves send out, for our thoughts and feelings, then we begin to shine. We find care, personal responsibility, and the courage to look ourselves in the mirror.
This is what I have learned during the past week. What have you learned?
AHA – Between the Lines
This is about more than numbers. It is also a story of how stillness becomes an inner compass. Morning dips, gratitude exercises, and writing are all ways to pause and choose a direction – small acts that quietly shape daily life.
Your Voice: Between the Lines
This week reflects a longing for balance and truth. The texts resonate with those seeking stillness in everyday life – and you, the reader, carry the same longing. When I see how you find your way here, it feels like a conversation that continues even after I close my computer.
Reflection
Something happens when we pause. We begin to sense the subtle color changes in our own inner landscape. There, in the quiet spaces, lies perhaps the most vibrant part of life – the one we can’t see when rushing past.
Thank You for Visiting
Thank you for coming here, for reading, sharing, and sometimes leaving a comment. Your visits keep the blog alive and give direction to the words. You are an essential part of this growing conversation.
A Thought for the Road
Carry a moment of stillness in your pocket today. Perhaps three deep breaths at the kitchen window are enough. In that small pause, the biggest things often unfold.
Yesterday has already come to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Questions for You
What does your own pause-and-breathe moment look like? Is there a place or time where you see the world – and yourself – a little more clearly? And would you be interested in a monthly newsletter from me, with reflections, small stories, and links to the week’s posts?
Veckostatistik malix.se september 2025 blir mer än bara siffror. Den visar var stillheten och förståelsen hittar hem – och påminner mig om att det viktiga inte är staplar som pekar uppåt, utan ord som stannar kvar i hjärtat hos den som läser.
Torsdagar har blivit min dag att stanna upp och se hur orden hittar hem. Jag tittar inte på siffror för siffrornas skull, utan för att höra vad de berättar om er som läser och om bloggen som växer tillsammans med oss.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad veckan viskar
Den här veckans veckostatistik malix.se september 2025 blir därför mer som en berättelse än en rapport. Veckan visar statistiken att många av er drogs till berättelser om vardagens små magier. Här var det månen och förmörkelsen men även till tankar kring ADHD och familjeliv. Det säger något om oss, nämligen att vi längtar efter både stillhet och förståelse, efter ord som rymmer både stjärnhimmel och köksbord.
Fotot taget av min make, som en metafor för bloggens resa och att orden får lyfta fritt.
Stillheten som bär berättelsen
Kanske är det just det där med stillheten och förståelsen som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är där min strävan bor, men också för att det ibland är så svårt att uppnå. Den där tiden när allt är stilla som jag får möjlighet att stanna upp och reflektera. Kanske är det just sådant vi människor behöver mer av. De där små stunderna som i stunden inte verkar mycket, men som när vi verkligen reflekterar över dem. Visar sig bära en underton av mening och kanske till och med ett svar. Låter det flummigt? Just nu kanske jag inte ens själv ser hela svaret, men jag känner att det finns där.
När jag jämför med stora så kallade elitbloggar blir skillnaden tydlig. De jagar ofta kurvor som pekar spikrakt uppåt, snabba klick och höga siffror. För mig handlar det om något annat. Jag vill hellre att någon enskild läsare tar med sig en tanke hem, något som gör skillnad i vardagen, än att staplarna skjuter i höjden. Om en mening här kan följa med någon genom dagen, då har min text redan gjort sitt viktigaste arbete.
Dessutom ser jag också att engelska versioner lockar fler från andra länder, framför allt USA. Det gör mig glad – inte för att räckvidden ökar i siffror, här handlar det mera om att orden får ett större rum att leva i. Ändå är det inte siffrorna som betyder mest. För det är att ni läser mina ord som ger mig värmen att vara i under dagarna. Därför känns det extra fint att få dela stillheten med er.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad jag tar med mig
Jag tar med mig en påminnelse:
Att små vardagsögonblick är värdefulla, oavsett hur många som klickar.
Att dubbelspråk gör att berättelser kan nå människor jag aldrig mött.
Att ni som läser ofta stannar upp för det eftertänksamma.
Det är en bekräftelse på att bloggen får vara en plats där vardagen andas och där man kan vila en stund.
Mellan raderna
Det här är mer än statistik. Det är en karta över relationer – mellan mig och er, mellan text och tanke. Jag känner en stilla tacksamhet över att få skriva i ett tempo där orden får rota sig, inte bara rusa förbi.
AHA – mellan raderna
Det som slår mig när jag skriver och ser på veckan är hur lätt det är att bli fångad av siffror. Men min egen aha-känsla är att jag faktiskt inte vill leva efter kurvor som pekar uppåt. Det som gör mig lycklig är när någon berättar att en mening stannade kvar, att den gav en tanke eller tröst. Det är där värdet bor – inte i staplar och statistik utan i det som rör hjärtat hos någon annan.
Reflektion kring veckostatistik malix.se september 2025
Foto taget av min make, som symbol för stillhet, reflektion och de små stunder som ger mening.
För mig är veckostatistik malix.se september 2025 en påminnelse om att varje rad kan betyda mer än en siffra. När jag ser tillbaka på veckan blir jag påmind om att skrivandet bär sitt eget syfte. Att följa orden, snarare än att jaga dem, det ger både mig och läsaren mer ro. Och kanske är det just i den stillheten som nya berättelser hittar sin början.
Fråga till dig som läser
Vad är det du tar med dig från veckan som gått? Kanske en tanke, en mening eller bara känslan av att stanna upp en liten stund? Dela gärna i kommentarsfältet – jag läser varje ord.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
