Mobbning-arkiv - Sida 2 av 2

Även idag hittar jag till ämnet MOBBNING.

ROLAND SENNERSTAM docent, check specialist i pediatrik, före detta skolläkare skriver om ämnet i Svenska Dagbladet, utifrån sin profession. Han visar på den linje, som gör att läraren i klassen är partisk och fel, för att lösa problemet. Han visar hur det regelaktigt naturligt, är en del i utvecklingsfasen. Eleverna klättrar på någon för att komma uppåt i den sociala heraklitiska stege. Evolution är det som kraften kommer ifrån, kraften är att överleva i skolan.

Roland Sennerstam visar på vikten av opartiskhet, i lösningar angående mobbning. Han menar att man redan i fjärde klass, kan få Elever att själva hitta lösningar inom området. Då tillsammans med utbildade vuxna ledare, som inte har en lärarledning innan till eleverna. För att nå stegens häftiga gäng, krävs i vissa fall att de klättrar på någon, eller de som är avvikande. För att slippa se sin egna svaghet, trampar dom på de som kanske har svårare att inte visa sina till och o-tillgångar.

När man skuldbelägger mobbningsoffret, som så ofta görs, menar Roland att man inte förstått hur mobbningen är uppbyggd. Skolan måste betona och visa på allas lika värde, och att det sociala spelet inte, behöver ske på bekostnad av andra.

Rolands ord gav mig ljus, texten ingav mig hopp. Tänk om alla lärare inte minst rektorer, kunde ta del av hans kunskaper. Om de kunde sluta med att hitta på egna hem-lösningar, sluta med att samla ihop saker som från historian, ändå inte har funkat.

Ta in kunskaper från utanför, i samhället, där vi andra lever och lär. Här krävs utbildning, kunskap, mod, klokhet och inte minst vilja!!

Mod att våga vara vuxen!

Mod att våga se, mod att våga stå på sig, mod att våga vara en vuxen lärare som ser det sociala spel som faktiskt kanske pågår.

Jag inser att det kan vara svårt, jag vet själv en gång när det var mobbningsvibbar på mitt jobb för länge sedan. Då en av eleverna var utsatta. När min kollega helt korrupt ville trycka till med att: men det är bra att det har skett, hon måste se sin egen del. För mig blev det kaos i huvud, tankar, känslor kaos i hela mitt JAG.

Just då minns jag, hur det bubblade inom mig, över att någon kunde vräka ur sig nått sådant.

För det är fan inte okey, ingen ska behöva stå ut med, eller behöva se sin egna del, i att andra kränker mig, för att bli större själv. För jag har fan ingen egen del, jag gör inget, ingen har rätt att kränka mig eller någon annan för att man är sig själv. Mig blev ordet, den tjej, som råkade ut för behandlingen då. Var en liten osäker tjej som då i den tiden, visade mig delar av mig själv, från en svunnen tid. Kanske var det min egna upprättelse, som kollegan sparkade på när han ville köra ner hennes egna del i situationen.

Lev idag just nu är det vi kan påverka……….

Spår från igår………

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 augusti 2011

i ADHD och neurodivergens, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Jag tänker fortsätta på spåret jag hade igår. Retorikern Elaine Bergqvist intervjuas av Jessica Balksjö i svenska dagbladet, look Elaine beskriver hur det på hennes tid var en fasa att gå i hennes skola. Skolan där hon gick var det några få som gjorde så att många mådde dåligt. De som var utsatta för den kränkande behandlingen, de som blev mobbade, allierade sig. De gick hem till de som inte vågade gå till skolan. Barn är oftast klokare än vuxna. Barnen i hennes skola hade alltså tappat modet och tron på den vuxna världen i den skolan. De tog saken i egna händer och ställde upp för varandra.

Barnen gjorde det som vuxna borde gjort. Eller barnen gjorde något för att de vuxna inte vågade. Barnen hade gett upp hoppet om en trygg skola, en trygg skola där vuxna ser till och verkar för trygghet. Elaine Bergqvist var sedermera tvungen att byta skola för hon ville inte gå kvar, långt upp i gymnasiet såg hon till att inte gå på samma skola som de pojkarna som var skräcken i småskolan.

Det är med sorg som jag ser, hur det gång på gång upprepar sig, hur vuxna sviker barn från alla håll och kanter. Ingen i en mobbnings situation mår bra. Den som mobbar får erfarenheter som gör illa. Den som blir mobbad får känslor av inte duga, värdelös, dum till och med att inte vilja andas mer. Barn som innan de fått uppleva sin första kyss väljer att sluta andas. Det oacceptabelt helt och hållet bortom allt förnuft ändå, ändå finns det, ändå väljer vuxna att titta åt ett annat håll. Barn gör inte som vi säger det gör som vi gör. Så den stora stenen måste flyttas och det är nödvändigt att vi börjar med oss själva för det är vi som uppfostrar våra barn vi som visar barn på hur man ska göra. Jag tror ordet som är viktigast är kärlek, Kärlek att vi från början slutar upp med att tillgodose vårt egna behov och ger våra barn det dom behöver. Att alla barn får växa upp i känslan av att duga, vara värdefulla och att alla har lika stor rätt att få sin plats på denna jord.

Det kan räcka med att du ser Lisa som går ensam på rasten, eller Kalle som genom råhet och styrka försöker bevisa främst för sig själv att han duger. Just det gör han genom att trycka ner någon som kanske fått vara sin mamma sol. Eller motsatsen. Den motsatsen väljer jag att inte förklara för det gör ont.

Mobbare är sina egna försvarsadvokater…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 augusti 2011

i ADHD och neurodivergens, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Mobbning, cialis jo det är så att man genom utredning kommit fram till saker som jag redan som liten fick erfara. När min son var lite fick han erfara liknande upplevelser, remedy när min minsta son gick i den vanliga skolan i mellanstadiet, online så var det även då tal om att han var en del i det som han inte ser. Jo, visst är det så, men om jag gång på gång blir retad, illa behandlad kallad idiot, dampunge, bög och alla andra fulheter dag ut och dag in. Så självklart tröttnar jag, då smäller jag till sist till, kanske är det just den gången inte så farligt, men bägaren rann över. Jag fick en knuff eller någon sa men flytta på dig bla bla. Det är bara det att jag hör samma sak i flera veckor. Fröken eller de vuxna får endast höra det i olycksfall då förövaren av misstag inte kollat vuxenfritt. Själv får jag som fjärdeklassare, (än värre kanske till och med förstaklassare) höra det från den stund jag träder in på skolgården. Nyp, knuffar, ibland regel-aktiga slag, spottad på, illa sinnade ögonkast och kanske några som håller för näsan när jag går förbi.

Redan innan har fröken himlat med ögonen och tycker att mamma är jobbig. Nu är den där morsan på gång igen. “har jag själv fått höra en gång av misstag.” när jag ringt då någon varit dum emot min son.

Åter till det jag skulle skriva om. Bägaren rann över jag slog till Kalle som kanske denna gång inte menade att knuffas. Jag som dagligen blir utsatt för kränkningar, tänker mig inte för som mina kamrater för jag har inte koll på om någon vuxen ser. Eller kanske till och med så att jag vet att jag står ensam, inga vuxna bryr sig om jag blir kränkt. Så för mig spelar det ingen roll. Vuxna ser i situationen att det ska till ett möte mellan mig, och kanske den värsta av mobbarna, eller till och med flera av mobbarna. Fröken berättar det hon såg och säger tydligt att jag såg inte knuffen, de andra klasskamraterna berättar sin version, Kalle sin. Oftast är det ju så att Kalle har ganska många i klassen som står på hans sida. Varför vill jag inte ens tänka på.

Jag mobbningsoffret får träda in i rättssammanhanget och bereda och vara min egna försvarsadvokat. Mötet slutar med att Kalle ber mig om ursäkt, jag ber honom om ursäkt. Där ordet förlåt gör så djävla ont, att jag nästan kräks. Kalle trycker min hand lite extra hårt, då det obligatoriska handslaget emellan oss skall till, för att fröken kräver det av oss. Fröken tycker att situationen löstes bra, Kalle är sur, det vet jag sen innan, jag är livrädd för att dagen ska ta slut och jag igen ska vara tvungen att gå hem från skolan. För jag vet av erfarenhet att Kalle och nåra av hans kompisar står och väntar på mig.

Jo, det är mitt eget fel, vill man i skolan att jag ska lära mig. För jag är så konstig, jag pratar för högt, eller för mycket, e för blyg, tjock, smal, ful, töntig, blek, äcklig…..

Det är så viktigt att köra ner i halsen på mig MIN EGEN DEL……… tycker De vuxna som bor i situationen.

Den delen, skolan historian ska jag leva med hela livet, även som vuxen glimmar dessa skolminnen fram……. Jo det gör ont även som förälder att veta, att mina barns erfarenheter av skolan, kommer att följa dom hela, hela deras liv.

Läs artikeln som jag länkar till och Måste vi snart inte göra nått åt dessa situationer.

Mobbning är inte tillåtet, ändå finns det. Det finns till och med Vuxna som tar hand om dina barn, som ser mellan fingrarna då barn mobbar, blir mobbat.

Det är vår skyldighet till både mobbaren och mobbningsoffret att agera. Ingen i situationen ska behöva vara i den!

Föreläsning av vikt!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 mars 2011

i Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

På lördag i Alingsås.
Nu borde jag kanske ha en PDf fil eller en länk men får kopiera den inbjudan jag själv bad om att få. Ämnet är så otroligt viktigt och alltid så aktuellt. Platser finns kvar
Läs mera om Lisbeth Pipping här.

Mobbning bär vi med oss hela livet.
Välkommen till Alingsås den 2 april 12:00- 15:00.
Vi syns på Ahlströmska Magasinet vid Lilla torget.
”Vi måste prata om att mobbning finns, seek man kan ju inte stoppa något som inte finns.” Emma 11 år
Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma” och boken ”Jag mobbar inte”. Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.
Jag vet hur det är att vara mobbad, jag var det varje dag under hela min skolgång. Efter nio långa år av mobbning fanns det ingen Lisbeth kvar.
Jag var ”Lösset”, inte bara i mina mobbares ögon utan även i mina egna. Ett litet värdelöst löss. Det tog många långa år att komma dit jag är idag. Mobbning ger sår som tar lång tid att läka och ärren bär vi med oss hela livet.
Det är min djupa övertygelse att vi måste våga och vilja prata öppet om mobbning. Vi måste tala öppet om vad den gör med alla inblandade. Mobbning uppstår för att vi saknar modet att agera. Den lever kvar år efter år för att vi inte vill, orkar eller vågar stoppa mobbningen. Låt oss införa nolltolerans mot mobbning.
Linda Mathiasson, från föreningen Stopp mot kränkande särbehandling kopplar ihop likheter och olikheter mellan skolmobbning och vuxenmobbning.
? Vuxenmobbning är ofta utstuderat men samtidigt luddigt
? Det finns en klar lagstiftning vad gäller mobbning i skolan – det finns inget motsvarande lagstiftning vad gäller vuxenmobbning.
? Vågar man visa civilkurage anses man ofta som besvärlig.