personlig utveckling-arkiv

Hemkomst, husbil och ADHD om hoppiga tankar och möten som stannar kvar

Läs inlägget på engelska → https://malix.se/02/coming-home-motorhome-adhd-jumpy-thoughts/06/15/31/

Förord
Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar.
Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.

Hemma i soffan med höstfin husbil

Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver.
Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.

Nu blir det kortare resor.
Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.

Lillkillen har blivit en riktig campare.
Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i.
När han packade ur sina saker sa han:
”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”

På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn.
Han sa att han skulle spara till den själv.
Men vi överraskade honom och köpte den.

Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar.
Men igår följde han med.
Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.

Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD

ADHD Jag föredrar att kalla mig impulsiv

Igår eftermiddag satt jag med bloggen.
Nu är alla inlägg sorterade efter år!

Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon.
De första stapplande stegen här var just det – stapplande.
Inte som idag.

Vissa inlägg är små pärlor.
Andra är mest som små anteckningar från vardagen.
Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.

Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp.
Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.

När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv

När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led.
Som små tågvagnar som följde efter varandra.
Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.

Jag fick sluta med medicinen.
Först hjälpte den mig.
Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.

Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen.
De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt.
Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.

Faktaruta: ADHD i vardagen

ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.

Ett möte som stannade kvar

I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar.
Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.

Jag minns ett möte särskilt tydligt.
Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter.
Då började ungdomen gråta.

”Hur vet du allt det här?” frågade hen.
”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.

Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig:
”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?”
Ja, det hade jag.
”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”

De orden stannade kvar.
Orden gjorde mig bättre på mitt jobb.
Och de har gjort mig mjukare som människa.

Reflektion

Oj, vad hoppigt det här inlägget blev.
Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.

AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.

Nu blir jag nyfiken på dig…

Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig?
Vilka ord blev kvar?

AHA – mellan raderna

Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet.
Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon.
Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.

Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare.
Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv.
Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.

Efterord
Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson