Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.
Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.
En ny vana ska till
Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar. Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger. Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.
Att skapa en ny vana är inte lätt. Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget. Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:
Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer
Du är värdefull
Kanske är det därför jag skriver om och om igen. För att du som läser ska få något med dig härifrån. Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.
Dagarna har gått åt till familjen. Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag. Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.
Nyplockade tomater och små stunder
En tur till växthuset. Plocka mogna tomater. Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.
Lite tomater och en gurka från växthuset.
De stunderna räcker för mig. Att bara vara i nuet, just då. Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klaraTorkar lite kryddor i köksfönstret.
Kunskaper som blivit till
Just nu öser regnet ner. Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.
Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden. Tiden då jag blivit bortvald. Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar. Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.
Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Små helger och nya rutiner Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen. Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2
Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.
Vi får se om det är här vi sover i helgen.
När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv. Jag vill:
Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem
Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid. Men att leva livet är mer än så. Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.
Hösten väntar
I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”
Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår. Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.
Men just nu nöjer jag mig med: – Plocka in tomater och gurkor – Åka till sjön för ett bad – Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.
Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.
Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste. En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet. När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.
AHA – mellan raderna
Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande. Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill. Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära. Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.
Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
