Etikett: personlig utveckling

Blog statistics and the rhythm of writing – reflection by the lake where thoughts and words flow freely.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – när orden blir till andning

Av

den 23 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande, Malix – personligt & bloggen

Ibland handlar bloggstatistik och skrivandets rytm inte om siffror, utan om känsla. Den här veckan har jag börjat förstå hur min blogg lever sitt eget liv – andas, växer, flyter på vågor jag inte längre försöker styra.

Read this post in English ->Blog writing rhythm and statistics | Malix.se

Bloggstatistik och skrivandets rytm När bloggen börjar tala med egen röst

Det händer något när man vågar släppa taget lite.
Den här veckan har jag delat varsamt. PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen fick en enda delning, sen fick den vila.
Men Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande fick vandra lite längre.
Kanske för att den påminde mig om något viktigt: att när teori möter känsla, då händer det något på riktigt.

Och det gjorde det.

Bloggen i rörelse – och Google på besök

Jag märker nu att bloggen bär sig själv.
Den rör sig, nästan som en levande varelse.
När jag tittade i min statistik såg jag något som fick mig att le:
Google hade hittat till bloggen – på riktigt.

Under de senaste veckorna har 180 människor klickat sig in via sökningar på Google.
De har sökt efter tröst, välmående, NPF, reflektion – och hamnat här, hos mig.
Det känns nästan overkligt att tänka att orden hittar sin väg helt själva.

För det är lite så det känns nu:
som att bloggen har börjat tala med egen röst, och att Google har börjat lyssna.
Men det hände inte av en slump.
Det kom genom att jag började utforska, förstå och lära mig hur Google faktiskt fungerar – steg för steg.
Genom nyfikenhet, tålamod och små upptäckter fick jag syn på hur allt hänger ihop.
Och i den processen växte också känslan av att kunskap kan vara stilla, mänsklig och mjuk.

Skrivandets rytm – morgonstund med reflektion och bloggstatistik på malix.se.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – när tekniken möter känslan

Ibland räcker det med att bara flyta med i vågorna – precis som när jag badar i sjön.
Det skvalpar till, vattnet rör sig runt kroppen, och hela stunden blir ett – jag, vattnet och naturen.
Kanske låter det märkligt att skriva så i ett inlägg om bloggstatistik och Google, men det känns så just nu:
som att bloggen flyter på vågorna och solar sig i Google.

Det är inte siffrorna som betyder mest, utan vetskapen om att mina ord hittar hem.
Att de faktiskt går att finna för någon som söker just det jag skrev – i ett tyst ögonblick någonstans i världen.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – Google på besök

Den här veckan visade statistiken ungefär som tidigare:
visningar varje dag, besökare från Sverige, USA, Irland och Australien.
Men det jag fäster mig vid är inte antalet – utan rytmen.
Den lever.
Den andas.
Och jag har börjat förstå hur allting hänger ihop.

Jag lärde mig att Google hittar till bloggen via något som kallas sitemap – en karta över allt jag skrivit.
Att varje gång jag trycker på “Publicera”, skickas en liten signal till Google:

“Här finns något nytt att läsa.”

Det är lite magiskt, tycker jag.
Och kanske är det det jag gillar mest: att tekniken inte behöver vara torr.
Den kan få vara mjuk, begriplig och lite poetisk.

Att skriva med rytm – inte bara siffror

Jag har bloggat sedan 2009.
Man kan tycka att jag borde kunna allt det här vid det här laget – hur Google hittar inlägg, vad en sitemap är och hur statistik fungerar.
Men sanningen är att jag har lagt min kraft på att skriva, inte mäta.
På att berätta, inte räkna.

Det fina med bloggstatistik och skrivandets rytm är att siffror kan bli känslor när man ser hur orden rör sig ut i världen

Kanske finns det fler där ute som känner igen sig.
För ibland tar det tid att förstå hur mycket våra ord faktiskt rör sig, långt efter att vi skrivit dem.
Och kanske är det just därför jag fortfarande bloggar:
för att varje gång jag tror att jag förstått, hittar jag något nytt att lära – i både skrivandet och livet.

FAQ – om bloggande och uthållighett

Hur länge brukar en blogg leva?
De flesta bloggar lever mellan 6 månader och 2 år. Många startas i inspiration men tystnar när tiden, modet eller riktningen tar slut.

Hur många bloggare fortsätter efter fem år?
Bara omkring 5 %. De som gör det är ofta de som skriver av inre lust snarare än för att jaga följare eller statistik.

Vad kännetecknar de som bloggar länge?
De har hittat sin egen rytm. De skriver när något vill bli sagt – inte för att kalendern säger “publicera nu”.
De låter bloggen växa med livet, istället för att försöka passa in den i en mall.

Blir man någonsin färdig som bloggare?
Egentligen inte.
Precis som livet förändras skrivandet. Det är resan, inte målet, som gör att man fortsätter.

Hur länge har du själv bloggat, Carina?
Jag började skriva 2009 – och 16 år senare skriver jag fortfarande.
Det gör mig faktiskt lite stolt. För med min ADHD, där fokus ofta vandrar och intressen snabbt byts ut, är det här något jag burit med mig hela vägen.
Kanske är det just här mitt flow bor – i orden, i texterna, i rytmen av att skriva mig själv vidare.

Och kanske har det också med min utbildning till samtalsterapeut att göra.
För även där handlar det om ord – om närvaro, lyssnande och språk som gör skillnad.
I samtalen, liksom i skrivandet, kan orden få bli den plats där förändring börjar kännas.

Vad är ditt eget råd till andra som vill skriva länge?
Att skriva när du behöver, inte när du “borde”.
Att låta bloggen vara en plats för andning – inte prestation.
Och att våga följa det du känner, för där finns alltid riktningen.

Jag tror att bloggstatistik och skrivandets rytm hänger ihop – de berättar båda om rörelse, närvaro och liv.

Läs också – samtal, självläkning och reflektion:

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu
En ny morgon – om etik och moral i vardagen
Varför jag skriver – där orden bor

Och för dig som vill läsa vidare om balans och välmående:
PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen
Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

När orden blir till andning

Jag tror jag börjar förstå vad allt det här egentligen handlar om.
Att skriva, läsa, andas – allt hör ihop.
Orden har följt mig i sexton år, men det är först nu de börjat viska tillbaka.
De har blivit mitt sätt att leva, mitt sätt att lyssna, mitt sätt att förstå världen – och mig själv.

Kanske är det så här det känns när man börjar andas på riktigt.
Inte för att man måste. Utan för att man vill.

AHA

Jag inser att jag just kommit hit, till den plats där jag börjar förstå hur allting hänger ihop – mellan ord, teknik och tillit.
Jag vill fortsätta utforska, men i min takt.
Inte för att prestera, utan för att lära mig – på mitt sätt, på mitt språk, i min rytm.

Mellan raderna – där jag bor

Här finns en stilla stolthet.
En känsla av att jag äntligen ser frukten av allt jag byggt sedan 2009.
Jag lär mig, jag förstår, och jag växer – fortfarande.
Kanske är det just det som är min väg: att aldrig bli färdig, men alltid vara på väg.

“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Stöd bloggen via PayPal
Prenumerera på nya inlägg

A full moon in a clear blue sky – a symbol of leaving the victim role behind and letting the past rest while the light guides the way forward.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

Av

den 18 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden.
I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.

Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.

Read this post in English. ->Leaving the Victim Role – Choosing Freedom and Presence

Morgonen, kaffet och början på något nytt

Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg.
Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.

För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu.
Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.

Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.

Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen

Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då.
Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam.
När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.

Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant.
Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”

En gammal stickad kofta som hänger i morgonljus – symbol för att lämna offerrollen och välja värme, trygghet och ett nytt sätt att tänka.

Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig.
Offerrollen likaså.

Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.

Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också.
Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig.
Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan.
Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre.
Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång.
Och jag vill framåt nu.

Fråga till dig:
Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa?
Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?

Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar.
Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.

När jag började lyssna på mig själv

En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan.
Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.

Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur.
Den kunde få bli min lärare.

Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen.
Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:

“Här finns något du ännu inte har läkt.”

Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla.
Jag växer.

Att möta barnet inom mig

Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick.
Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.

Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:

“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet.
Du var värd att älskas – precis som du är.”

När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.

Fråga till dig:
Kan du se ditt eget inre barn framför dig?
Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?

Jag skriver mer om det i att hela sig själv.

Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.

Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka

Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja.
En sådan som värmer utan att tynga.
Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.

Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet.
Av tankar som stärker i stället för att skava.

Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det.
När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:

“Gör den här tanken mig gott just nu?”

Om svaret är nej – då byter jag tröja.
Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.

Fråga till dig:
Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare?
En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet?
Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?

Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt

Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan.
Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.

Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont.
Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.

När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.

Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen.
Jag känner mig som min egen bästa vän.

Och det – det är frihet.

Reflektion att lämna offerrollen i sin historia

Det här är en text om att växa ur sin historia.
Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer.
Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.

Om du tycker om den här typen av texter, läs också Godmorgon – vad tycker ni om den nya layouten? Där jag skriver om hur tystnad ibland kan lära oss något om oss själva.

Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut

Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop.
När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka.
Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.

Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.

Mellan raderna – vad texten säger

Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly.
Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar.
Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.

Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap.
Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan.
Att se den som en lärare, inte en domare.
Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson

Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :

“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden.
Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.”
— Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

Prenumerera på nya inlägg:
malix.se – prenumerera här

Person wrapped in a towel sitting on a bench by a quiet lake on a frosty morning after a cold swim, calm air and still reflections in the water.

Att leva med positiv psykologi – som jag ser det

Av

den 13 oktober 2025

i Morgon & tacksamhet, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning

Att leva med positiv psykologi i vardagen handlar inte om att alltid vara glad eller låtsas som att livet är enkelt. Det handlar om att se på tillvaron med öppna ögon, möta det svåra med medvetenhet och välja att fokusera på det som faktiskt fungerar. Positiv psykologi i vardagen hjälper oss att skapa mening, hitta tacksamhet och växa genom livets små och stora erfarenheter.

Read this post in English. ->Living with Positive Psychology – as I See It

Vad positiv psykologi betyder för mig

Positiv psykologi handlar inte om att pressa fram lycka. För mig är det snarare ett förhållningssätt till livet – att vara närvarande och att ta ansvar för mina tankar och känslor. Det handlar om att leva medvetet och att förstå att livet alltid bjuder på både ljus och mörker, men att jag kan välja hur jag vill förhålla mig till det.

Genom att öva på att se det som fungerar, och samtidigt acceptera det som gör ont, kan jag skapa balans. Det är inte en metod för att undvika svårigheter, utan en väg att hitta styrka i det som är.

PERMA – fem delar av välbefinnande

Inom positiv psykologi talar man ofta om PERMA-modellen, som beskriver fem delar av välbefinnande. Jag ser dem som små påminnelser om vad som hjälper mig att må bra.

Positiva känslor

Att uppleva glädje och tacksamhet i vardagen är en viktig del av livet. Det kan vara så enkelt som doften av kaffe på morgonen, stillheten i huset eller ljuset som letar sig in mellan gardinerna.

Engagemang

När jag skriver, målar eller badar i sjön glömmer jag tid och rum. Då är jag helt i stunden, och det är där engagemanget föds. Genom att göra det jag tycker om skapar jag energi och närvaro.

Relationer

Relationer är grunden för mening. Att möta andra med ärlighet, respekt och lyhördhet skapar tillit. När jag vågar visa mig som jag är, uppstår verklig kontakt.

Mening

Mening handlar om att leva i riktning mot det som känns viktigt. Jag upplever mening när jag får bidra, när jag gör något som känns sant i hjärtat – oavsett om det handlar om skrivande, samtal eller möten med människor.

Accomplishment – att lyckas

Att lyckas behöver inte betyda att prestera stort. För mig handlar det om känslan av att slutföra det jag påbörjat. Det kan vara att avsluta en text, genomföra en uppgift eller hålla fast vid mina morgonrutiner. Små framsteg stärker självkänslan.

Allt jag företar mig blir inte alltid klart, men när något väl blir färdigt efter hinder på vägen känns segern desto större. Då händer något nästan magiskt – som om vägen dit gett djup åt själva resultatet. Det är då jag verkligen känner att jag lyckats, inte för att det blev perfekt, utan för att jag stod kvar och fullföljde.

Tacksamhet och närvaro i vardagen

Varje morgon försöker jag börja med tacksamhet. Jag påminner mig om att jag har fått en ny dag, att jag får dricka mitt kaffe i lugn och ro och att jag lever. Genom att fokusera på det lilla, skapar jag en grund för dagen.

Den här morgonen var marken frostig, gräset knastrade under fötterna och sjön låg stilla. Luften var isig, och vattnet kändes nästan som glas mot huden. Ändå var det något i kylan som väckte kroppen till liv. När jag gick upp ur vattnet, mötte luften mig med den där sprudlande känslan som bara ett riktigt kallt bad kan ge. Det är som att hela kroppen sjunger – vaken, levande och fri.
Det har blivit ett beroende, men av det goda slaget. Ett som tillför klarhet, styrka och glädje.

När jag badar i sjön, oavsett väder, stannar världen upp. Kylan gör mig närvarande och andningen blir långsam. Det är min egen form av mindfulness. Den stunden ger ro åt både kroppen och tankarna.

Att leva med positiv psykologi i vardagen är att välja omtanke i tanken. Det är att se på sig själv med vänlighet, även när det inte blir som man tänkt.

Att öva på varje dag

Jag försöker byta ut självkritik mot nyfikenhet. När något inte går som jag vill, frågar jag mig vad jag kan lära mig av det.
Ibland lyckas jag, ibland inte – men varje gång jag försöker, stärker jag förmågan att stå kvar i mig själv.

Utveckling handlar inte om att alltid vara stark. Det handlar om att resa sig efter fall, att förlåta sig själv och fortsätta framåt med tillit.

Att välja sina tankar

Positiv psykologi i vardagen är ingen genväg till lycka. Det är snarare ett sätt att skapa medvetenhet.
Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre klimat. Jag kan inte styra allt som händer, men jag kan påverka hur jag tänker om det.
Varje gång jag väljer att se något gott, varje gång jag tackar livet för det jag har, bygger jag långsamt ett inre lugn.

Slutord

För mig är positiv psykologi som att bygga muskler i själen.
Varje gång jag väljer en tanke som bär istället för tynger, växer styrkan inifrån.
Små val, små steg – och till sist en väg att gå.

Fråga till dig som läser

Hur skapar du plats för tacksamhet, mening och lugn i din vardag?

Stöd mitt skrivande: PayPal me

Prenumerera på bloggen

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson

Det vi gjorde i går lämnar spår i just den här dagen.
Vi skördar det vi sår.
Det ger mig klokheten att varje stund räknas – även de små.
Igår är historia, morgondagen vår framtid,
men just här, där vi står, finns samtalet, andetagen och livet.

Höstfärger vid sjön och en tom brygga som väntar på nästa bad – en stilla morgon vid vattnet nära Morkulla, där tankarna om Kay Pollak workshop Morkulla får vila.

Kay Pollak workshop Morkulla – en dröm om att växa

Av

den 7 oktober 2025

i Kay Pollak & välja tankar, Kay Pollak - att välja glädje, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Utbildning & samtalsterapi

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Just nu är den bästa dagen på resten av mitt liv.
Den började med glädjen över att få full pott på min första inlämningsuppgift – och slutade i reflektioner om en dröm: att någon gång delta i en Kay Pollak workshop på Morkulla.

Read this post in English. ->Kay Pollak Workshop Morkulla – A Dream About Growing

Ett bad blir till.

Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget kom jag faktiskt iväg på ett morgonbad.
Jag har så många omtänksamma badsystrar, och idag pratade vi lite om badtider.
Ännu är inget ändrat – det är ju fortfarande ljust ute, men för mig hade det passat bättre att bada lite senare.
Det får bli när det mörknar på morgonen.

Badet var härligt. Det var nästan lika varmt i luften som i vattnet, någon grad varmare i badet faktiskt. 11 grader på land och 12 i vattnet.
Det var härligt sprudlande och så mjukt att vakna till.
Höstens färger har börjat bosätta sig i omgivningen, och det gjorde sjötavlan så vacker i morgonljuset.

@carinaikonennilsson

#blog #malix #Motivation #vinterbad

♬ originalljud – carina

Min första inlämningsuppgift.

Jag fick tillbaka min första inlämningsuppgift från utbildningen jag just nu studerar till samtalsterapeut.
Man kunde få tio poäng – och jag fick full pott.

Det gjorde mig så glad att jag var tvungen att ringa maken med en gång. Första uppgiften klar.
Nu var den kanske inte så svår, så det är möjligt att fler också fick full pott.
Men ändå – vilken glädje det gav! Dessutom blev som ett kvitto på att jag valt rätt väg.

Laptop och kaffekopp i vardagsrummet där bloggen malix.se är öppen på skärmen – en stund av reflektion och skrivande om Kay Pollak workshop Morkulla.
En stilla morgon i vardagsrummet. Kaffet, orden och bloggen – allt på en gång, precis där dagen börjar.

En Kay Pollak workshop på Morkulla jag gärna hade gått

Det var inte egentligen det jag tänkte skriva om idag.
Det jag fastnade för var en workshop som Kay Pollak ska hålla på Morkulla.

Jag har ju precis lagt ut mycket pengar på utbildningen jag går nu, vilket gör att jag inte har möjligheten att delta i den här workshoppen.
Men åh, vad lockande det hade varit.

Tänk att få tillbringa en hel helg tillsammans med andra som, liksom jag, försöker leva mer närvarande, ärligare och mera i sitt autentiska jag.
Jag tror det hade varit både spännande och lärorikt – att möta människor som lägger bort sina masker och vågar vara helt sig själva.

Kay Pollak workshop Morkulla

Jag har aldrig tidigare deltagit i något liknande event, men tanken på det väcker något i mig.
Tänk att få leva ihop med Kays ord en hel helg.
Att öppna upp kanaler för nya tankar, där jag påminns om att tankar bara är tankar – och att de går att byta ut.

Dessutom tränar jag mig ofta i att ifrågasätta mina egna tankar:
är de sanna, vad skulle någon annan tänka, och har jag egentligen bevis för att det jag tänker är sant?

Det är en övning som förändrar mycket, och kanske är det just det som är kärnan i Kays filosofi – att våga välja tankar som gynnar en själv.

Tidigare har jag skrivit om hur tacksamhet i vardagen kan förändra hela dagen.
Därför känns den här reflektionen som en naturlig fortsättning på det – att se hur tankar och tacksamhet hör ihop.

Kay Pollak och tanken om att välja sina tankar

För många år sedan var jag på en föreläsning där Kay pratade i tre eller fyra timmar.
Vilka timmar det var.

Jag minns hur jag skrattade åt mig själv, åt mina egna små begränsningar – och samtidigt växte jag.
De där timmarna fick mig att växa som människa, som kollega och som mig i mig.

Redan då hade jag läst hans böcker och sett hans filmer, men att se honom live, i det ögonblick där orden verkligen händer, var något helt annat.
Det var inspirerande, varmt och lärorikt på ett sätt som stannat kvar.

Att längta till en Kay Pollak workshop

Jag önskar att jag haft några tusenlappar över just nu – för då hade jag åkt.
Men kanske kommer ett nytt tillfälle.

För en dag vill jag sitta där, i stillheten mellan orden, och träna mig ännu mer i att välja de tankar som ger energi.
Tills dess fortsätter jag min resa här – i mina studier, i vardagen och i orden som hjälper mig att växa.

“Jag tränar mig i att byta ut tankar som inte tjänar mig, mot de som får mig att växa.”

AHA – mellan raderna

Det är lätt att tänka att utveckling kräver stora steg eller resor till nya platser.
Men ofta börjar växandet i det lilla – i en tanke som byts ut, i ett nytt sätt att se på sig själv.
Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre liv. Det är där förändringen börjar.

Mellan raderna – min röst

När jag skrev det här kände jag både tacksamhet och längtan.
Tacksamhet över att ha kommit hit, att få studera något som känns rätt i magen.
Men också längtan – efter djupare samtal, fler möten och att fortsätta växa i det sanna, det autentiska.
Det är kanske där jag är just nu – mitt i en rörelse mot något större.

Prenumerera på bloggen

Vill du få mina inlägg direkt i din inkorg?
Klicka här för att prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta skapande:
Stöd mig via PayPal

Fråga till dig som läser

Har du någon gång varit på en workshop eller föreläsning som verkligen förändrade något i dig?
Eller har du, precis som jag, längtat efter att delta i något men fått välja att vänta?
Dela gärna dina tankar i en kommentar.

Lev idag, just nu.
Igår finns inte längre här mer än i spår av gårdagen.
Jag kan inte göra om något i gårdagen – men idag, just nu, har jag möjligheter att påverka morgondagen.
Det är i alla de nu som är – där jag lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson

Kay Pollak blog – a misty morning by the lake with a wooden pier and a floating platform, a moment of reflection and meeting between words and nature.

När orden får gensvar – om möten, statistik och Kay Pollak

Av

den 4 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning

Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.

Read this post in English. ->When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till.
Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.

För en stund stannade jag upp.
Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.

När siffror blir berättelser

Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror.
Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag.
Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig.
Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.

Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det.
Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.

Att fortsätta välja glädje

Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver.
Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna.
För att dela något äkta.
För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.

Så tack, Kay. Och tack till dig som läser.
Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.

En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.
En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.

Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val

Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå.
Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.

Men så blev det inte den här gången.
Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan.
Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.

Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.

Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera.
Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv.
Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något.
Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.

Reflektion

Ibland behöver vi inte stora gester.
Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords.
Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning.
Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.

Fråga till dig som läser:

När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?

AHA – insikten

Det behövs inte mycket för att väcka mening.
Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram.
Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.

Mellan raderna

Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd.
Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant.
När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”.
Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här:
Paypal.

Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser?
Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket.
Prenumerera här

Läs också:

Morgondopp i sol och rykande sjö

Slutord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.- Carina Ikonen Nilsson

training to become a therapist

Jag har investerat i mig själv – en ny resa börjar

Av

den 2 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Morgon & tacksamhet, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Idag tog jag ett stort steg och följde mitt hjärta – jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut. Det känns som att en ny dörr öppnats efter att jag stängde en annan i somras. Ett avslut blev en början, och nu står jag på tröskeln till en resa fylld av glädje, förväntan och nya möjligheter.

Jag har länge funderat, tvekat lite, räknat fram och tillbaka – men nu är det gjort.
Jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut.

Read this post in English ->

A Big Step – Training to Become a Therapist

Jag betalade direkt, ur mitt sparade. 19 900 kronor.
För många kan det låta mycket. För mig är det en trygghet – jag slipper skulder och vet att det är betalt och klart.

Pengarna är borta från kontot, ja – men i stället har jag fått något ännu större: en möjlighet.

Att våga öppna en ny dörr

Kay Pollak skriver om hur vi ibland måste stänga en dörr för att en annan ska kunna öppnas.
I somras stängde jag en dörr – jag sa upp mig från mitt jobb.
Det var svårt, men nödvändigt.

Nu står jag på tröskeln till något nytt. Jag har öppnat en ny dörr och vågat kliva ut. Ett avslut är alltid en början på något nytt – även om man inte ser det direkt.

Och just nu känns det som om jag står mitt i början.

Glädjen i att investera i mig själv

Jag känner mig så glad och förväntansfull. Det är som om en ny dörr öppnats, och jag har vågat kliva in.
Jag vet inte exakt vart vägen leder – men jag vet att den är rätt för mig.

Det här är en investering i mig själv. Och kanske är det just det som gör mig allra mest stolt idag – att jag tycker jag är värd det.

Morgonbad med sockerdrickskänslor

Morgon vid sjön utbildning till samtalsterapeut

Det blev i glada steg jag närmade mig sjön idag, med vetskapen att jag redan gjort det jag funderat på så länge. I flera år faktiskt.
Ett och ett halvt år har jag på mig att göra klart kursen.

Det var i lycka jag gick där till mitt bad. Kroppen var full med sockerdrickskänslor redan innan jag doppade mig – men det var så härligt att ta stegen ut i sjön. Jag till och med simmade lite, bara lite. Värken i nacken försvann en stund och dagen började så som den alltid ska börja.

Tacksamhet och framtidstro

Därefter blev det att åka hem och utforska utbildningen jag ska närma mig. Så spännande, så roligt – och äntligen gjorde jag det jag funderat på så länge.

Men det var maken som sa: “Nu tycker jag du gör det. Du har inget att förlora på det, du kan, och du har funderat länge.”

Vad jag ska med den till vet jag inte ännu – det får vi se. Men nu är jag i startgroparna och jag är så taggad.

Frågor till dig som läser

  • Har du någon gång stängt en dörr i livet – och upptäckt att en annan öppnades?
  • Vad betyder det för dig att våga ta steg in i något nytt?
  • Om du skulle investera i dig själv just nu – vad skulle det vara?

Skriv gärna en kommentar, jag vill höra dina tankar.

Reflektion – mellan raderna

Det här inlägget säger mycket om mig.
Att jag äntligen tycker att jag är värd att satsa på.
Att jag vågar.
Att jag inte längre står kvar vid dörren som stängdes i somras, utan öppnar en ny.

AHA – min insikt

Ett avslut är inte slutet.
Det är början på något nytt – även om man inte ser det i stunden.
Precis så känns det idag.

prenumerera gärna på bloggen -> Prenumerera här

Stöd mitt skrivande via Pay Pal ->

Avslutning

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Carina Ikonen Nilsson

Morgondopp i sol och rykande sjö
Daliaknopp som lovar höstfägring i trädgården

Vardagens små stunder som lär mig leva här och nu

Av

den 6 augusti 2025

i År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.

Read this post in English → Everyday moments that teach me to live in the here and now.

Förord

Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.

En ny vana ska till

Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar.
Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger.
Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.

Att skapa en ny vana är inte lätt.
Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget.
Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:

  • Skriva färre inlägg, men med mer känsla
  • Låta orden ta mindre tid, men ge mer

Du är värdefull

Kanske är det därför jag skriver om och om igen.
För att du som läser ska få något med dig härifrån.
Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.

Dagarna har gått åt till familjen.
Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag.
Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.

Nyplockade tomater och små stunder

En tur till växthuset.
Plocka mogna tomater.
Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.

nyplockade röda svarta tomater och en gurka på ett träbord i köket
Lite tomater och en gurka från växthuset.

De stunderna räcker för mig.
Att bara vara i nuet, just då.
Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?

omogna tomater i växthuset
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klara
Torkar kryddor i köksfönstret
Torkar lite kryddor i köksfönstret.

Kunskaper som blivit till

Just nu öser regnet ner.
Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.

Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden.
Tiden då jag blivit bortvald.
Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar.
Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.

Små helger och nya rutiner

Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.

Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.

Husbilen inför hösten.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2

Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.

Sova i husbilen till helgen kanske
Vi får se om det är här vi sover i helgen.

När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv.
Jag vill:

  • Börja simma i badhuset på veckorna
  • Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem

Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid.
Men att leva livet är mer än så.
Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.

Hösten väntar

I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.

Daliaknopp som precis ska slå ut i blom i sensommarsolen
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”

Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår.
Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.

Men just nu nöjer jag mig med:
– Plocka in tomater och gurkor
– Åka till sjön för ett bad
– Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.

Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.

Här är ett annat inlägg om att vara här och nu:

Utbildnings film för små barn.

  • Ännu en liten länk från min väns YouTubes kanal. den kan du titta på HÄR->

Nu blir jag nyfiken på dig!

  1. Husbil & helger:
    ”Har du en plats eller sak som bär på dina sommarminnen – som gör dig lite vemodig men ändå glad?”
  2. Vardagsstunder & nuet:
    ”När kände du senast att en helt vanlig vardagsstund blev något att minnas?”
  3. Nya vanor & hösten:
    ”Vad vill du själv ge mer plats för i höst – något för bara dig, som får dig att må bra?”
  4. Sorg & hopp:
    ”Har du också känt hur sorg och hopp kan finnas samtidigt – nästan i samma andetag?”
  5. Tomater och små glädjeämnen:
    ”Vad är din egen lilla vardagsglädje – den där enkla saken som gör att du stannar upp och ler?”

PayPal-stöd
Stöd bloggen här →

Reflektion

Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste.
En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet.
När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.

AHA – mellan raderna

Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande.
Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill.
Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära.
Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.

Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.

– Carina Ikonen Nilsson

#vardag #reflektion #nyavanor #familjeliv #växthus #tomater #nuet #vardagslycka #husbilsliv #personligutveckling

#everydaylife #reflection #newhabits #familylife #greenhouse #tomatoes #mindfulness #simplejoys #motorhomelife #personalgrowth

Hemkomst husbil och ADHD

Av

den 2 augusti 2025

i ADHD och neurodivergens, År inlägg 2025, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.

Läs inlägget på engelska → https://malix.se/02/coming-home-motorhome-adhd-jumpy-thoughts/06/15/31/

Förord
Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar.
Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.

Hemma i soffan med höstfin husbil

husbilens lilla köksdel

Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver.
Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.

Nu blir det kortare resor.
Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.

Lillkillen har blivit en riktig campare.
Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i.
När han packade ur sina saker sa han:
”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”

På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn.
Han sa att han skulle spara till den själv.
Men vi överraskade honom och köpte den.

Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar.
Men igår följde han med.
Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.

Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD

ADHD Jag föredrar att kalla mig impulsiv

Igår eftermiddag satt jag med bloggen.
Nu är alla inlägg sorterade efter år!

Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon.
De första stapplande stegen här var just det – stapplande.
Inte som idag.

Vissa inlägg är små pärlor.
Andra är mest som små anteckningar från vardagen.
Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.

Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp.
Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.

När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv

När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led.
Som små tågvagnar som följde efter varandra.
Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.

Jag fick sluta med medicinen.
Först hjälpte den mig.
Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.

Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen.
De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt.
Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.

Faktaruta: ADHD i vardagen

  • ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
  • Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
  • Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
  • Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
  • Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.

Ett möte som stannade kvar

I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar.
Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.

Jag minns ett möte särskilt tydligt.
Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter.
Då började ungdomen gråta.

”Hur vet du allt det här?” frågade hen.
”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.

Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig:
”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?”
Ja, det hade jag.
”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”

De orden stannade kvar.
Orden gjorde mig bättre på mitt jobb.
Och de har gjort mig mjukare som människa.

Reflektion

Oj, vad hoppigt det här inlägget blev.
Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.

AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.

Nu blir jag nyfiken på dig…

Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig?
Vilka ord blev kvar?

AHA – mellan raderna

Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet.
Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon.
Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.

Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare.
Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv.
Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.

Efterord
Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du stötta mitt skrivande?
Klicka här för att skicka ett bidrag via PayPal
Ditt stöd betyder mer än du tror!

Här är ett annat inlägg om vår lilla Husbil Lvl^2

Här kommer en påminnelse om min väns arbete på youtube

https://www.youtube.com/shorts/ylHQ3BtKJcM

#ADHDIVardagen #Husbilsliv #Vardagsreflektion #PersonligUtveckling #NPF #SkolaOchFörståelse #Yrkesminne #LevIDagen #Bloggliv

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén