reflektioner-arkiv

Midsommar utan kransar men med minnen

Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.

När stillheten gör sig påmind

Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.

Sill, potatis och en nyfiken smak

Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.

En förmiddag med Alfred

Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.

Matte i sandlådan och glass i solen

När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.

Pokémonkramar och ett sista farväl

Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.

Ett samtal som slöt cirkeln

Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.

Avslutande ord

Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

Hashtags:
#midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

Nya Möjligheter: Att Njuta av Livets Små Stunder

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 juni 2025

i Malix, Morgonreflektioner, Tankar & reflektioner, Vardag & familjeliv

En ny dag, nya steg – i rätt riktning

Det är något vilsamt med morgnar. När kaffet ångar och dagen fortfarande är orörd. En ny morgon, en ny chans. Möjligheten att göra om, göra rätt – eller helt enkelt göra gott. För ibland räcker det gott att bara vara. Att luta sig tillbaka, andas in stillheten och låta livet få visa vad det vill ge.

Bra saker behöver inte vara stordåd. Ibland är det just de små, stilla ögonblicken som bär mest mening. Ett steg fram eller ett steg tillbaka – så länge det känns rätt i magen. Så länge det stillar det som rör sig där inne.

Tystnaden som balsam

Jag har lärt mig att stanna upp. Åldern har gjort sitt, kroppen saktar ner, och det har öppnat rum för förundran. Jag kan sitta i tystnaden och bara se. Träden. Himlen – blå eller grå, spelar mindre roll. En skiva som snurrar på vinylspelaren. Då får jag ro. Då blir det tyst även på insidan. Det ger mig möjlighet att känna på vad som händer i mina tankar hur dom känns i kroppen. Men även att sortera tankarna och reflektera över vad som är verkligheten eller bara sådant som bor i tankarna. Jag är inte mina tankar ibland är det inte sanningen och då är det viktigt att reflektera över dom.

Skivbutik, hörlurar och en liten solcellslampa

Igår tog vi en tur till stan inför kalaset vi ska ha idag. Men innan matvarorna stod på tur, blev det ett stopp i skivaffären – ett måste för oss musikälskare. Vi kom därifrån med två nya skivor: en med Queen och en med Helloween. Små glädjestunder som glimmar till.

Lilltjejen följde med oss – hon är finurlig, den där kloka unga damen. Hon vet att följer man med, kan man ibland hitta det man ”behöver”. Igår råkade det vara ett par hörlurar. Och när maken ändå stod där med sin nya dator, råkade just de hörlurarna bli en del av inköpet. Han har ett svagt hjärta, min man – särskilt för henne.

Själv letade jag efter tillbehör till robotdammsugaren. Det gick inte så bra. Men jag fick med mig en liten solcellslykta till paviljongen. Man får glädjas åt det lilla.

ICA Bastu och kloka funderingar

När vi kom hem hjälpte lilltjejen till att bära varor – några bar hon till vår lilla ICA Bastu som vi kallar vårt förråd. Det är mysigt att hon fortfarande vill följa med på sådana turer ibland. Det händer inte ofta längre – men när det gör det, känns det extra fint.

Lillgrabben är inte där än. För honom vinner datorn alla gånger. Inte ens på husbilsturer vill han följa med in och handla. Där har vi försökt förklara: den som inte är med, får heller inte vara med och välja. Ett ansvar och en frihet, som går hand i hand.

Idag blir det kalas

Idag firar vi maken. Tyvärr ser vädret ut att bjuda på rejält regn – så det blir kalas inomhus. Igår förberedde jag tzatziki och ostkräm, maken plockade sallad från trädgården. Den är sköljd och ligger klar. Idag väntar mer fix: tomater, gurka, bröd och ägg. Kycklingsallad står på menyn. Kanske blir det en paj till efterrätt. Eller bara glass. Det får visa sig i stunden.

Morgonkaffe och växthusets visdom

Men först: en kopp kaffe till. Stillhet. Energi. Mjuka tankar.

Jag brukar tänka på vad som är mitt ansvar – och vad som inte är det. Det ger mig andrum. I växthuset lär jag mig tålamod. Där går det inte att skynda. Där har min rastlöshet inget att säga till om. Tomaterna växer i sin takt, gurkorna likaså. Och jag? Jag lär mig att följa med. Att sakta ner. Att se varje blomma, varje framsteg – och känna tacksamhet.

Slutord – Att följa sin takt

Livet springer fort ibland. Men vi får välja vår egen rytm. Steg fram, steg tillbaka – det viktigaste är att stegen känns rätt i hjärtat. Att vi ibland stannar upp, lyssnar på en skiva, tittar på en växande tomat och bara är.

Idag är en sådan dag. I alla fall nu innan vi satt igång med att bereda för det som ska göras.

Hur ser din dag ut? Vad står på din lista idag? Jag vill oavsett önska dig en fin dag. Tack återigen för att du kikar in här och läser på min blogg malix.se.

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#Vardagsglädje #Familjeliv #LugnLivsstil #Växthusliv #TystnadensKraft #Kalasdags #Reflektioner #Musikglädje #LångsamtLiv #Vinylskivor #Stillhet

Eftertanke:
Ibland är det i de små ögonblicken vi hittar det stora. En kopp kaffe i stillhet, ett barns leende i bilen, eller ett växthus som viskar om tidens gång. Det är där jag samlar kraft – i det enkla, det närvarande. Kanske hittar du ditt lugn just där du är, om du stannar upp en stund.

Växthus och värme

Av Carina Ikonen Nilsson

den 20 maj 2025

i Malix, Tankar & reflektioner, Trädgårdsliv

Här har det tvättats idag. Nu är tvättkorgarna tomma igen och ute på framsidan hänger den sista tvätten på tork. Jag har fått klart för mig att man inte ska hänga ut alla kläder på tork. Det visar sig att vissa människor inte hänger ut underkläder och strumpor. Jag kan förstå det för man behöver inte skylta med sina underkläder. Men jag hänger ut allt fast jag brukar hänga det längst in på vår torkvinda och ha annat som skymmer. Jag hänger inte upp kläder på tork för att andra människor ska se vilka kläder jag har. Jag gör det för att kläderna ska torka. Dessutom njuter jag av den härliga känsla de ger när de hänger ute och torkar i solen. Hänger andra ut sin tvätt på tork bryr jag mig inte om vad som hänger där. Har andra saker att titta på. Till exempel min trädgård.

Växthuset och värmen

Ja, nu hamnade jag där igen. I min trädgård och även i växthuset. Dörren står öppen, takfönstret likaså – ändå är det lite för varmt där inne. I kväll blir det att vattna.

Jag har börjat fundera på hur jag ska kunna samla upp regnvatten. Det finns rännor på växthustaket, och där sitter små runda kopplingar – sådana som man kan leda vatten genom ner i en tunna.

Men var hittar man tunnor?

Jag vill gärna bidra till att minska min vattenförbrukning, särskilt nu när det är så torrt i markerna. Helst skulle jag vilja ha allt klart redan idag – det sägs ju att regnet kommer i morgon. Men jag misstänker att det inte hinns med.

Kompostjord och lavendelsticklingar

Trädgården ja… under förmiddagen, mellan tvättlaster, grävde jag i komposten. Jag lade kompostjorden i odlingslådorna på framsidan. Två skottkärror fick jag ihop – tänk vad mycket jord det blir om man låter tiden arbeta.

Jag kan inte skryta med att jag sköter komposten enligt boken, men ändå blir det jord. Bra jord, att fylla ut med.

En skottkärra gick också till rabatten jag rensade igår. De små lavendelknopparna där fick en skopa kompost som näring.

En gren med gröna blad hade gått av – jag satte ner den i jorden. Jag tror det är så min faster lärde mig att man gör sticklingar. Vad jag önskar att jag hade lyssnat mer på henne, på farmor och på mamma när det gällde trädgård. Då kanske jag hade vetat hur man gör ”rätt”.

Men nu gör jag som jag tror. Och kanske vissnar det.
Men jag gör det i alla fall.
Kanske är det just det som är det viktiga.

Under paviljongen – med tankar som får vandra

Just nu sitter jag under vår paviljong och skriver. Vinden svalkar och det är rätt behagligt här under taket. Att låta tankarna fara runt, är även de behagligt. Tycker om när tankarna hoppar från tuva till tuva. Tänk ibland är dom inte ens i samma sjö när dom hoppar dom där tankarna.

Men orden börjar sina. Det här får räcka för idag.

Att försköna eller bara dela det lilla?

Självklart vill jag tacka dig som läser min blogg – det betyder mycket för mig.

Jag skriver om vardagliga, ibland ganska triviala saker. Mitt liv har både uppgångar och nergångar. Ibland mår jag bra, ibland mindre bra. Men jag försöker ändå stanna upp och hitta det vackra i det lilla. Vara här och nu – även när det känns tungt.

Det känns viktigt för mig att du som läser förstår att livet här i vår lilla by inte alltid är rosaskimrande. Det glimmar inte alltid heller. Här finns regniga dagar, diskussioner och ganska tråkiga stunder också. Men jag tror inte att någon mår bättre av att veta att andra har det sämre. Det är inte så jag vill skriva.

Och ändå, mitt i allt det vardagliga – eller kanske just därför – finns det små stunder som bär. Små glimtar av något gott, även när livet skaver.

Kanske har jag inte skrivit så mycket om nergångarna på sistone – men de finns där. Jag vill bara visa att även jag har toppar och dalar.

Jag lever inte på något rosa moln. Jag försöker bara hitta ljuspunkterna i det liv som är mitt.

Tack för att du läser min blogg malix.se

#växthus, #kompost, #lavendel, #sticklingar, #regnvatten, #trädgård, #reflektioner, #malix.se

Ångest här finns att läsa.