I vardagen försöker jag leva med PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet som vägledning. Det handlar om att hitta balans mellan tanke och känsla, mellan teori och liv. När sinnet och kroppen samarbetar kan välmående bli något vi inte bara tänker – utan faktiskt känner.
En ny dag, en ny möjlighet att leva i balans mellan kropp och sinne.
Det är en ny morgon, en dag till här i livet. Här där jag får möjligheten att andas och skapa helande, både för mig själv och för andra.
Kaffet står som vanligt bredvid mig – en av mina två koppar. Ett ljus brinner på bordet, och en av farmors gamla lampor sprider sitt varma sken. Jag har tackat för dagen som kommit och känner tacksamheten som en stilla rörelse i magen. Jag fick en dag till. En dag som också är den första dagen på resten av mitt liv.
Vad vill jag fylla den med? Finns det något jag behöver ställa till rätta, något jag kan göra för att dagen ska bli lite mer fylld av gott? Just nu ser jag bara badet framför mig – att möta mina badsystrar, bada och sedan åka hem till vardagen.
Igår sa lillkillen något som landade rakt i hjärtat:
“Carina, jag ser dig alltid sitta och läsa eller skriva. Du pluggar, du har gjort massor av inlämningar – och du lyckas varje gång. Men när ska du låta sakerna sjunka in?”
Det var som en käftsmäll av klokhet. När ska jag låta det sjunka in?
Den frågan satte sig djupt. För visst, jag har pluggat mycket och jobbat hårt – men ibland glömmer jag att vila i allt jag faktiskt redan gjort. Så idag har jag bestämt mig för att låta teorin bli något jag gör. Att inte bara förstå, utan känna.
PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – min inre karta för välmående
Jag låter PERMA-modellen bli min karta i vardagen. Kanske har jag haft den där länge utan att tänka på det. Men idag väljer jag att leva den medvetet:
P – Positive Emotions: Glädje, tacksamhet, hopp och kärlek.
E – Engagement: Att vara så närvarande i något att tiden försvinner – det där flytet som gör att jag glömmer världen en stund.
R – Relationships: Trygga relationer där jag både får och ger omtanke.
M – Meaning: Att känna att livet har mening, att det jag gör spelar roll.
A – Accomplishment: Att våga se och känna att jag klarar saker – utan att bortförklara det.
Just A är min akilleshäl. Jag har lätt att tänka “det var nog bara enkelt” i stället för att känna “det där gjorde jag bra.” Men kanske är det just där växandet bor – i att låta stoltheten få ta plats utan skam.
Det kroppsnära perspektivet och PERMA-modellen – när teorin landar i kroppen
När kroppen är i balans, bekräftar den vägen till inre lugn
För mig blir modellen inte bara ord. Den känns i kroppen. Där kommer det kroppsnära perspektivet in – förståelsen för hur vårt autonoma nervsystem (ANS) påverkar oss.
När kroppen är i balans, när andetaget är mjukt och hjärtat slår lugnt, då blir välmåendet påtagligt. Det är som om PERMA visar vägen och kroppen bekräftar riktningen.
När sinnet och kroppen samarbetar uppstår stillhet, tillit och livslust. Inte som ett mål att nå – utan som ett tillstånd att vila i.
Vanliga frågor – FAQ om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet
Vad betyder egentligen PERMA?
PERMA är en modell från positiv psykologi som visar fem byggstenar för välmående: Positive emotions, Engagement, Relationships, Meaning och Accomplishment. Kort sagt – glädje, närvaro, relationer, mening och växande.
Vad menas med det kroppsnära perspektivet?
Det handlar om att välmående inte bara sitter i tankarna – utan i kroppen. När vårt nervsystem är i balans, när andningen är lugn och pulsen jämn, då känner vi trygghet, tillit och glädje på riktigt.
Hur hänger PERMA och kroppen ihop?
När du tränar på att känna tacksamhet (P), vara närvarande i det du gör (E) och odla trygga relationer (R), påverkar det kroppen direkt. Andningen blir djupare, hjärtat lugnare och kroppen tryggare – vilket i sin tur stärker ditt psykiska välmående.
AHA – mellan raderna om PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet
Det här inlägget handlar egentligen inte bara om PERMA eller välmående. Det handlar om att låta livet sjunka in. Om att vila i det man redan har byggt, lärt och blivit. Att känna tacksamheten i kroppen – inte för att man måste, utan för att den redan bor där.
Reflektion
Jag tänker att välmående inte alltid handlar om att sträva efter mer, utan om att märka när det redan är här. När andetaget är lugnt, ljuset brinner, kaffet doftar och hjärtat slår i takt med nuet – då lever jag PERMA, utan att ens tänka på det.
Fråga till dig
Vilken del av PERMA-modellen är din styrka just nu? Finns det något område du vill öva på – något du längtar efter att känna mer av i ditt liv?
Om du vill stötta mitt skrivande och mitt arbete med att sprida vardagsreflektioner kan du göra det här: Stöd via PayPal
Mellan raderna – min röst
Det är inte prestationerna som bygger mig, utan stillheten mellan dem. När jag låter teorin sjunka in och tacksamheten ta plats, då händer något. Då blir livet inte bara något jag tänker på – det blir något jag känner.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden. I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.
Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.
Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg. Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.
För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu. Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.
Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.
Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen
Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då. Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam. När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.
Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant. Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”
Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig. Offerrollen likaså.
Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.
Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också. Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig. Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan. Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre. Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång. Och jag vill framåt nu.
Fråga till dig: Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa? Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?
Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar. Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.
När jag började lyssna på mig själv
En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan. Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.
Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur. Den kunde få bli min lärare.
Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen. Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:
“Här finns något du ännu inte har läkt.”
Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla. Jag växer.
Att möta barnet inom mig
Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick. Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.
Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:
“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet. Du var värd att älskas – precis som du är.”
När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.
Fråga till dig: Kan du se ditt eget inre barn framför dig? Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?
Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.
Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka
Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja. En sådan som värmer utan att tynga. Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.
Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet. Av tankar som stärker i stället för att skava.
Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det. När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:
“Gör den här tanken mig gott just nu?”
Om svaret är nej – då byter jag tröja. Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.
Fråga till dig: Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare? En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet? Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?
Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt
Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan. Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.
Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont. Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.
När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.
Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen. Jag känner mig som min egen bästa vän.
Och det – det är frihet.
Reflektion att lämna offerrollen i sin historia
Det här är en text om att växa ur sin historia. Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer. Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.
Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut
Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop. När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka. Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.
Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.
Mellan raderna – vad texten säger
Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly. Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar. Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.
Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap. Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan. Att se den som en lärare, inte en domare. Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.
Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :
“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden. Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.” — Carina Ikonen Nilsson
En lite annorlunda morgon här hemma. Idag blir det inget bad, för det väntar ett utvecklingssamtal via Teams. Det uteblivna badet gav istället plats för en lång, varm dusch – inte alls samma sak som att traska ner i sjön, men ändå härligt. Kanske handlar det just om det – att hitta struktur och balans i vardagen, även när dagen inte blir som man tänkt.
Kaffet står bredvid mig, och tankarna vandrar mellan skolarbete och hemuppgifter. Just nu bor det lite ångest i kroppen – högar av papper väntar på att läsas och bearbetas. Jag vet att jag måste strukturera mig, jag vill inte att det ska bli som sist. Då pluggade jag dygnet runt och fick ångest av att inte plugga.
Den här gången vill jag hitta en balans. Jag ska be AI hjälpa mig skapa en struktur för pluggandet och allt det andra som ska göras. Vad gjorde vi egentligen innan AI? Hur fick vi ihop pusslet då?
Studier, ensamhet och en ny sorts kamrat i sökandet efter struktur och balans i vardagen
Efter utvecklingssamtalet ska jag läsa igen. Ämnet intresserar mig, och då brukar texten flyta. Där hjälper min ADHD mig – när intresset finns, då finns också fokus. Men jag saknar kurskamrater, någon att diskutera och öva med. Just nu har AI fått bli min samtalspartner. Det fungerar, men det är inte samma sak som att ha en människa att bolla tankarna med.
Det är tystare så här. Men i tystnaden finns också plats att lyssna inåt.
Igår ville lillkillen möblera om i sitt rum. Det går fort när han gör det – möbler flyttas, men inte mycket mer. När jag möblerar om vill jag torka bakom, under och runtomkring. Småkrafset ligger kvar, antagligen sovandes med honom. Den killen kan sova med vad som helst – legobitar, chips, ja allt utom spindlar och getingar.
Det är i de där små glimtarna vardagen får liv. Där finns värmen mitt i stressen.
Tankar om Hugo och längtan som värker
Igår såg jag på Instagram att lilla Hugo, mitt barnbarn, blivit sjuk. Det känns konstigt – att bara få veta vad som händer barnbarnen via sociala medier. Vi bor bara en mil ifrån varandra, men kontakten går genom skärmen. Han har blivit så stor nu. Jag tänker att man nog förstår allt han säger.
Tankarna gör ont, men jag försöker vända dem: va bra att han får vila sig nu när han är sjuk. Lillplutten. Jag hade velat åka dit med glass och tidning, så som man gör när någon är sjuk. Men vissa saker får man bara tänka – inte göra.
En ny dag, ett nytt val
Idag är första dagen på resten av mitt liv. En bra dag skapar man själv, oavsett vad som händer. För det viktiga är inte vad som sker – utan hur man väljer att förhålla sig till det.
AHA – mellan raderna om struktur och balans i vardagen
Mellan raderna handlar texten om att våga hitta balans när livet gungar. Om att leva med ADHD och lära sig tygla det som annars tar över. Men också om längtan efter närhet, närheten till min son och barnbarnen, men även till en kurskamrat att prata och diskutera med – och förmågan att vända tanken, hitta tacksamhet mitt i saknaden. Det är en berättelse om självkännedom, acceptans och små segrar i vardagen.
Reflektion – att hitta struktur och balans i vardagen
Kanske är det just så livet lär oss: genom att vi ibland måste välja bort något för att kunna hitta oss själva igen. Idag väljer jag att pausa badet, men väljer samtidigt att skapa stillhet. Det är i de där små besluten – mellan duschen, kaffet och tankarna – som livet faktiskt händer.
Vad jag är tacksam för idag
Idag började jag med att tacka livet för att jag fick vakna till en ny dag, även om badet uteblev. Jag är tacksam för att jag får andas i denna morgon, för att det finns varmvatten i kranen och för att jag kunde njuta av en lång dusch. Det är inte alla som uppskattar att duscha – men jag gör det. Jag är också tacksam över att jag vågat ge mig in i den här utbildningen, även om det väcker både prestation och ångest. Till och med ångesten får tack idag – för den påminner mig om att jag är mänsklig, levande och lärande. Och jag är tacksam över att Instagram finns, för om det inte funnits hade jag inte ens fått se en bild på lilla Hugo och inte vetat att han är sjuk. Det gör ont, men det gör också gott – för genom skärmen får jag ändå se honom, veta att han finns där, mitt i livet.
Frågor till dig som läser
Hur hittar du struktur och balans i din vardag?
När livet skaver – vad hjälper dig att hitta tillbaka till lugnet?
Kan du känna igen dig i att vilja räcka till, men också behöva vila?
Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar. Jag läser allt.
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mitt skrivande kan du göra det via: PayPal.me
Lev idag. Våga känna på livet och låt livet lära dig. Historien är där bakom oss och har lärt oss saker. Morgondagen är inte ännu något vi minns eller vet något om. Det är i just denna stund, just nu, som vi kan leva och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Att leva med positiv psykologi i vardagen handlar inte om att alltid vara glad eller låtsas som att livet är enkelt. Det handlar om att se på tillvaron med öppna ögon, möta det svåra med medvetenhet och välja att fokusera på det som faktiskt fungerar. Positiv psykologi i vardagen hjälper oss att skapa mening, hitta tacksamhet och växa genom livets små och stora erfarenheter.
Positiv psykologi handlar inte om att pressa fram lycka. För mig är det snarare ett förhållningssätt till livet – att vara närvarande och att ta ansvar för mina tankar och känslor. Det handlar om att leva medvetet och att förstå att livet alltid bjuder på både ljus och mörker, men att jag kan välja hur jag vill förhålla mig till det.
Genom att öva på att se det som fungerar, och samtidigt acceptera det som gör ont, kan jag skapa balans. Det är inte en metod för att undvika svårigheter, utan en väg att hitta styrka i det som är.
PERMA – fem delar av välbefinnande
Inom positiv psykologi talar man ofta om PERMA-modellen, som beskriver fem delar av välbefinnande. Jag ser dem som små påminnelser om vad som hjälper mig att må bra.
Positiva känslor
Att uppleva glädje och tacksamhet i vardagen är en viktig del av livet. Det kan vara så enkelt som doften av kaffe på morgonen, stillheten i huset eller ljuset som letar sig in mellan gardinerna.
Engagemang
När jag skriver, målar eller badar i sjön glömmer jag tid och rum. Då är jag helt i stunden, och det är där engagemanget föds. Genom att göra det jag tycker om skapar jag energi och närvaro.
Relationer
Relationer är grunden för mening. Att möta andra med ärlighet, respekt och lyhördhet skapar tillit. När jag vågar visa mig som jag är, uppstår verklig kontakt.
Mening
Mening handlar om att leva i riktning mot det som känns viktigt. Jag upplever mening när jag får bidra, när jag gör något som känns sant i hjärtat – oavsett om det handlar om skrivande, samtal eller möten med människor.
Accomplishment – att lyckas
Att lyckas behöver inte betyda att prestera stort. För mig handlar det om känslan av att slutföra det jag påbörjat. Det kan vara att avsluta en text, genomföra en uppgift eller hålla fast vid mina morgonrutiner. Små framsteg stärker självkänslan.
Allt jag företar mig blir inte alltid klart, men när något väl blir färdigt efter hinder på vägen känns segern desto större. Då händer något nästan magiskt – som om vägen dit gett djup åt själva resultatet. Det är då jag verkligen känner att jag lyckats, inte för att det blev perfekt, utan för att jag stod kvar och fullföljde.
Tacksamhet och närvaro i vardagen
Varje morgon försöker jag börja med tacksamhet. Jag påminner mig om att jag har fått en ny dag, att jag får dricka mitt kaffe i lugn och ro och att jag lever. Genom att fokusera på det lilla, skapar jag en grund för dagen.
Den här morgonen var marken frostig, gräset knastrade under fötterna och sjön låg stilla. Luften var isig, och vattnet kändes nästan som glas mot huden. Ändå var det något i kylan som väckte kroppen till liv. När jag gick upp ur vattnet, mötte luften mig med den där sprudlande känslan som bara ett riktigt kallt bad kan ge. Det är som att hela kroppen sjunger – vaken, levande och fri. Det har blivit ett beroende, men av det goda slaget. Ett som tillför klarhet, styrka och glädje.
När jag badar i sjön, oavsett väder, stannar världen upp. Kylan gör mig närvarande och andningen blir långsam. Det är min egen form av mindfulness. Den stunden ger ro åt både kroppen och tankarna.
Att leva med positiv psykologi i vardagen är att välja omtanke i tanken. Det är att se på sig själv med vänlighet, även när det inte blir som man tänkt.
Att öva på varje dag
Jag försöker byta ut självkritik mot nyfikenhet. När något inte går som jag vill, frågar jag mig vad jag kan lära mig av det. Ibland lyckas jag, ibland inte – men varje gång jag försöker, stärker jag förmågan att stå kvar i mig själv.
Utveckling handlar inte om att alltid vara stark. Det handlar om att resa sig efter fall, att förlåta sig själv och fortsätta framåt med tillit.
Att välja sina tankar
Positiv psykologi i vardagen är ingen genväg till lycka. Det är snarare ett sätt att skapa medvetenhet. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre klimat. Jag kan inte styra allt som händer, men jag kan påverka hur jag tänker om det. Varje gång jag väljer att se något gott, varje gång jag tackar livet för det jag har, bygger jag långsamt ett inre lugn.
Slutord
För mig är positiv psykologi som att bygga muskler i själen. Varje gång jag väljer en tanke som bär istället för tynger, växer styrkan inifrån. Små val, små steg – och till sist en väg att gå.
Fråga till dig som läser
Hur skapar du plats för tacksamhet, mening och lugn i din vardag?
Det vi gjorde i går lämnar spår i just den här dagen. Vi skördar det vi sår. Det ger mig klokheten att varje stund räknas – även de små. Igår är historia, morgondagen vår framtid, men just här, där vi står, finns samtalet, andetagen och livet.
Ibland visar sig vardagens tacksamhet i de enklaste stunderna – ett kyligt bad, värmen från en brasa eller ett samtal som berör. Den här helgen fylldes av just det: kyla, värme och en stilla påminnelse om vad som betyder mest.
Det blev ett bad idag. Ett härligt, lite kyligt bad som var – ja, helt underbart. Nu börjar temperaturen gå ner, så kroppen blir bedövad och man står ut en kortare stund. Men det gör det bara ännu härligare. Kroppen fylls av ett lugn, på en nivå där minsta lilla cell har saktat ner, och tankarna kommer en och en.
Värmen som kommer när man går upp ur vattnet är fantastisk – liksom känslan av att jag gjorde det. Även om jag badar ofta, är det varje gång en seger. En känsla som är helt min egen, för min egen skull. Det är just här jag ofta hittar vardagens tacksamhet – i stillheten, i vattnet, i stunden.
Igår kom vår pojke som bor i Göteborg hit tillsammans med sin flickvän. De åt mat här, och sedan satt vi i vardagsrummet och pratade hela kvällen. Flickvännen hade ont i ryggen och frågade om jag hade en TENS-apparat – vilket jag hade. Dessutom fick hon låna mitt ryggbälte och fick massage av det en stund. Om det blev bättre vet jag inte, men det blev i alla fall en annan känsla i kroppen under stunden man använder både TENS-apparaten och ryggbältet.
När kvällen kom tände jag en eld nere i källaren. Vi la madrasser på golvet och bäddade där, så de fick sova till eldens sprakande i kaminen. Det knastrar så sövande när man har en eld i spisen.
Det finns så mycket vardagens tacksamhet även i dessa små ögonblick – när människor möts, delar tid och värme.
Idag, efter badet, skulle ungdomarna fixa till sig innan vi gick till kyrkan. Vi har under lång tid haft en fantastisk präst och kyrkoherde här i vår kommun. Idag var det avtackning av honom, då han ska ge sig ut på vidare uppdrag.
Det känns som en sorg i hjärtat att han inte längre kommer vara med på skolavslutningarna och vid midnattsmässan på julafton. Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan direkt, men den här prästen har verkligen varit något extra.
Applåder och tacksamhet fyller kyrkorummet – ett ögonblick av gemensam glädje.
Ett tal om medmänsklighet och ansvar
En stilla stund vid altaret under avtackningen – ord och tystnad i samklang.
Hans predikan idag grep tag i mig. Han pratade om hur det ser ut i världen, i vårt land – och hur det ser ut här i vår lilla by. När han kommit så långt blev jag rörd på riktigt. Han talade om äldre som är låsta i sina hem eller i sin nedervåning, eller om äldre par som tvingas dela på sig eftersom kommunen inte erbjuder parboende.
Tanken gjorde ont. Om jag och min man lever, men har svårt att klara oss själva – ska man då låta oss bo på olika håll? Kanske i olika boenden, eller låta en av oss flytta?
Hans tal gjorde stark inverkan på mig. Han påminde om hur vi 2006 pratade om medmänsklighet och förståelse, medan vi idag pratar om att sänka straffåldern – om att det är ”deras fel”. Men egentligen handlar det om ansvar, medmänsklighet och kärlek. Vi måste åter bli ett vi, inte ett vi och dom. Det är inte närande, varken för oss själva eller världen i stort.
Vår präst gillar att sticka, och nu när han får lite längre till sitt nya arbete var det en vänlig själ som gav honom garn – så att han kan skapa under sina resor till och från jobbet.
När orden når hela byn
Han pratade även om diktatorer, och fick in Trump i det stycket – och jag kan bara hålla med honom. Jag är inte särskilt kyrklig, men jag är glad att jag gick dit idag, när det var hans sista predikan. Den gav så mycket. Det var också fint att se hur många som ville tacka av honom – allt från personal och kommunpolitiker till ungdomar som uppskattat hans skolavslutningstal lika mycket som jag gjort, fast jag då varit vuxen och åskådare.
En representant från kommunen tackade prästen för hans engagemang och närvaro i bygden – ett möte fyllt av värme och ömsesidig respekt. Han uttryckte också sin tacksamhet över att detta avsked var så levande och fyllt av liv. Ofta är avsked i kyrkan förknippade med sorg och sista farväl, men den här gången blev det istället ett tack och ett på återseende.
Tacksamhet i vardagen – i varje stund
I allt det här, i alla orden, bor vardagens tacksamhet. Tacksamhet över de olika stunderna, och så mycket tacksamhet över att vår grabb från Göteborg ville avtacka prästen på sitt sätt. Han åker 20 mil, lägger en hel helg på att vara med och säga tack – det säger mycket både om honom och om prästen som betytt så mycket för så många.
Och mitt i allt känner jag också tacksamhet över mig själv – över att jag gav mig både badet och det kyrkliga besöket. Tacksamhet över att jag fick uppleva denna fantastiska präst där framme i kyrkan. Tacksamhet över hela den här dagen, och gårdagskvällen som blev så varm och fin.
Mellan raderna – min röst
I stillheten mellan badets kyla och eldens värme landar en enkel insikt: tacksamhet växer när man låter sig känna, inte bara tänka. Att se, att höra och att våga delta i det som händer runt omkring – det är där vardagens magi bor.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid de stora händelserna som formar oss, utan de små stunderna där hjärtat får känna igen sig. Ett bad, ett tack, ett samtal. Där bor livet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast vardagens tacksamhet över något du gjorde bara för din egen skull? Vilken liten vardagshändelse påminner dig om livet självt?
Gårdagen har lagt sig till ro. Utifrån dina val igår kan det redan idag bo tacksamhet – tacksamhet som du har möjlighet att odla vidare, och som betalar sig i morgondagen. Det är i nuet vi finner den – där vi lever och andas, och här kan vi odla våra tacksamheter i oändlighet.
-Carina Ikonen Nilsson
Kyrkan under stjärnorna – en stilla påminnelse om tacksamhet, närvaro och livets oändlighet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver, kan du stötta bloggen här: paypal
När bloggen växer – även när jag själv tar det lugnt
Den här veckan har jag inte gjort så mycket. Jag har inte delat på Facebook, inte lagt ut något på LinkedIn och knappt skrivit något nytt. Ändå visar veckostatistik malix.se att ni har fortsatt att läsa, dela och hitta hit. Det gör mig både rörd och nyfiken – för det betyder att orden lever sitt eget liv nu. De hittar ut, även när jag själv vilar från tangentbordet.
Att just dessa inlägg hamnar i topp känns som ett kvitto. De handlar alla om stillhet, närvaro och att våga vila i det som är. Kanske är det just där vi möts – i pausen mellan orden. Det är fint att se hur veckostatistik malix.se varje vecka berättar sin egen lilla historia om möten, tystnad och växande.
Varifrån ni läser
Läsare från Sverige, USA, Indien, Irland och Danmark har hittat hit den här veckan. Det känns fint – som att mina ord på svenska fått små vingar och flugit längre än jag trodde.
Frågor till dig som läser
Hur känns det för dig när du tar en paus – kan du vila utan att känna dig lat?
Har du märkt att något växer, just när du slutat anstränga dig?
Kanske är det där magin händer, i mellanrummet där vi bara är.
Mellan raderna – min röst
Bloggen växer, inte för att jag trycker på knappar, utan för att jag har låtit den bli äkta. Jag tror att när man delar något sant – något som känns på riktigt – så hittar det alltid hem till rätt människor. Det är samma sak i livet: det som är äkta behöver inte ropas ut, det räcker att det får finnas.
AHA – mellan raderna
Jag inser att min blogg inte längre är något jag måste driva framåt. Den har blivit ett levande rum – ett hem där tankar och känslor får slå rot. Och ibland växer det mest när jag inte gör någonting alls.
Reflektion
Jag är tacksam. För varje besök, varje klick, varje stund du stannat upp här inne. Jag har inte delat, inte marknadsfört, inte kämpat. Ändå lever bloggen. Det får mig att tänka – kanske handlar allt om tillit. Att våga låta det som ska växa, växa i sin egen takt.
Ett varmt tack för att du besöker min blogg och läser mina ord. Det betyder mer än du tror.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.– Carina Ikonen Nilsson
Morgon igen. Kaffet står bredvid mig, och de två lamporna som en gång var min farmors lyser varmt i mörkret. Katten är ute, huset sover och morgonen är stilla. Idag ska jag slå in julklapparna som jag och dottern köpte i Ullared – en dag fylld av fynd, skratt och reflektion.
Samtidigt finns tankar om Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – om hur vi vuxna kan möta barn med förståelse och låta dem växa i sin förmåga.
Det här inlägget är en personlig reflektion, inspirerad av erfarenheter och tankar kring vuxenansvar och bemötande. Det handlar inte om en specifik händelse, utan om den inre process som ibland väcks när man vill skydda – och sedan inser hur viktigt det är att möta med lugn och förståelse.
En dag i Ullared
Ullaredsresan blev mer än bara shopping. Vi hittade skor, kläder, kängor och julklappar – nästan allt klart inför december. Jag gjorde dessutom ett riktigt fynd: ett par Sketchers-kängor som brukar kosta runt 1 500 kronor, men där – 800. De var så sköna att det inte gick att låta bli.
Lillkillen fick nya pyjamasbyxor, kläder och en keps han blev lycklig över. Lilltjejen fick några små julklappar och ett par fräcka kängor. Det blev en lång dag – vi åkte hem sju på morgonen och kom inte hem förrän nio på kvällen. Men nu är nästan alla julklappar klara, och känslan av att vara förberedd sprider ett lugn.
Har du också känt den där blandningen av trötthet och tacksamhet efter en lång dag?
När tigern i mig vaknade – en tanke om Oskar serien och vuxenansvar
Mitt i vardagsglädjen kom något oväntat. Ett mejl, inte särskilt trevligt, fick något i mig att vakna – tigern. Plötsligt stod alla barn jag någonsin mött framför mig. Inte bara mina egna, utan också de unga jag haft förmånen att arbeta med genom åren.
Det handlade om bemötande och vuxenansvar. Om hur vuxna ibland lägger skulden på barn – som om de bar hela ansvaret för det som gått fel. Jag kände hur hela mitt inre reste sig. För mig är det självklart att när vi arbetar med barn bär vi vuxna alltid det största ansvaret. Vi är de som måste se, lyssna och förstå.
Barn beter sig inte för att djävlas. De beter sig som de kan – utifrån sina erfarenheter, sina förmågor och den trygghet eller otrygghet som vuxenvärlden skapat omkring dem. Känner du igen dig i den känslan, när oron för ett barn väcker lejonet inom dig?
Efteråt, Oskar serien bemötande och vuxenansvar
Men i efterhand ångrar jag mitt eget beteende. Jag lät tigern ta över och glömde för en stund mitt ansvar som vuxen. Jag borde ha stått stadigare i mig själv och sagt saker som handlade om just det – vuxenansvaret. Att skapa förutsättningar för barnen att växa i sin förmåga, inte påminna dem om allt det de ännu inte kan.
I min reflektion ser jag hur jag istället hade velat möta situationen med en lugn, mjuk röst. Jag hade velat säga:
“Jag vill att vi hittar lösningar. Hur kan vi tillsammans hjälpa, se och låta barnet växa? Vad kan jag göra för att underlätta? Vad är mitt ansvar?”
Jag hade velat erbjuda mig att komma, att förklara vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag hade velat säga:
“Vi gör det här tillsammans. Jag är i mitt uppdrag och du i ditt – finns det något vi kan göra för att vägen ska bli enklare?”
Att vara vuxen innebär att bära det yttersta ansvaret: att möta barn med respekt, tålamod och tillit till deras möjligheter.
Samtidigt tänker jag att reflektion är något vi alla behöver – även den andra vuxna i situationen. För ibland är vi så upptagna av att försvara vårt eget perspektiv att vi glömmer att stanna upp, andas och se barnet tillsammans. Jag borde ha bjudit in den andra till dansen av reflektion – den där stilla rörelsen där man vågar mötas i nyfikenhet istället för försvar. Men jag gjorde det inte. Kanske beror det på att jag ännu inte lärt mig att dansa, och att jag behöver träna på just det.
När jag läste mejlet såg jag plötsligt hela raden av barn jag mött – alla de som kämpat, alla de som burit något tungt. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss. Det är just det Oskar serien, bemötande och vuxenansvar handlar om – att våga se barnet bakom varje reaktion och förstå att vi alla har något att lära. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss.
Oskar knackar på igen! Oskar serien bemötande och vuxenansvar i vardagen
Oj, alla dessa ord – egentligen handlar de ju om lilla Oskar. Ni vet, Oskar från serien NPF & Skola som just nu vilar. Är det han som knackar på igen? Kanske är det dags att skriva vidare – om viktigheten att det är vi vuxna, vi behöver ta vårt ansvar, vågar se barnet bakom beteendet och stannar kvar i mötet.
Hur ofta knackar dina egna “Oskar-ögonblick” på? De där stunderna när hjärtat säger: Se barnet bakom orden.
Ibland väcks våra starkaste reaktioner inte av ilska, utan av kärlek där viljan av att skydda. Men vägen tillbaka till lugnet visar oss något ännu viktigare. Det påminner mig om att även vuxna, precis som i Oskar serien bemötande och vuxenansvar, behöver öva på att växa.
Mellan raderna
När lugnet återvänder och tigern i mig vilar ser jag att det inte handlar om att vinna ett krig, utan om att förstå varför vi reagerar som vi gör – och vad det säger om det vi vill värna. Det påminner mig också om att min egen reaktion behöver vara lugn. För alla de barn som en gång stått framför mig och önskat att jag skulle fortsätta kämpa för dem, behöver jag just det – mitt lugn. Det är i lugnet som arbetet kan göras, det är där förändringen kan börja.
Reflektion
Nu står kaffekoppen bredvid mig igen. Ljuset från farmors lampor faller mjukt över bordet. Dagen ligger orörd framför mig, med julklappspapper och snören som väntar. Utanför börjar himlen ljusna.
Kanske är det Oskar som viskar: Se mig, förstå mig – jag försöker bara orka en dag till. Och jag viskar tillbaka: Jag ska öva på att vara vuxen – den vuxna som låter dig växa. Det är en del av Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – en vardaglig träning i att se, förstå och växa tillsammans.
Vad jag lärde mig av det här
Det här mötet – mellan känsla och ansvar – blev en påminnelse om att lugnet inte alltid finns där från början, men att det alltid går att hitta tillbaka till. Jag lärde mig att även vuxna behöver träna på att växa, att våga möta sina egna reaktioner och välja närvaro framför försvar. Kanske är det just där, i stillheten efter stormen, som det verkliga lärandet sker – både för barnen och för oss vuxna.
Lev idag, just nu. I förrgår var det tigern, vilket igår blev reflektionen, idag aktionen, därefter blir imorgon vilan. Kanske har jag redan lärt mig något, till och med just nu. -Carina Ikonen Nilsson
Texten är en personlig reflektion och handlar inte om någon specifik person, plats eller händelse. Syftet är att väcka tankar om vuxenansvar och bemötande.
Det är tidig morgon. Redan innan klockan slog sex hade jag plockat ur diskmaskinen, förberett allt – och ändå hunnit dricka mitt kaffe i lugn och ro.
Idag ska jag och dottern ha en dag tillsammans. Bara hon och jag. Vi ska åka till Ullared, strosa runt, prata, skratta och ta dagen som den kommer.
Det behövs inte så mycket mer än så – bara tid, närvaro och varandra.
Det känns fint att ha något att se fram emot, en dag utan krav, bara vi två.
Read this post in English ↓
A Day Just for Us – Mother-Daughter Trip to Ullared
It’s early morning. Before six o’clock, I had already unloaded the dishwasher, prepared everything – and still found time to enjoy my coffee in peace.
Today, my daughter and I are having a day together. Just the two of us. We’re going to Ullared, to stroll around, talk, laugh and simply be.
Sometimes that’s all we need – time, presence, and each other.
It feels lovely to have something to look forward to – a day with no pressure, just us.
Reflektion
Det är i de små stunderna som livet händer – innan världen vaknar och innan måsten tar plats. Att få en dag med sitt vuxna barn är en gåva som inte går att köpa i någon butik.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna bor tacksamheten. Det här inlägget handlar inte bara om en resa till Ullared – utan om något större: att få vara nära sitt barn, på riktigt. Det är kärlek i sin mest vardagliga form – stilla, självklar och så oändligt värdefull.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Vill du stötta bloggen och mitt skrivande? Du kan bidra via PayPal – stort tack för varje litet stöd. Pay pal
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Just nu är den bästa dagen på resten av mitt liv. Den började med glädjen över att få full pott på min första inlämningsuppgift – och slutade i reflektioner om en dröm: att någon gång delta i en Kay Pollak workshop på Morkulla.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget kom jag faktiskt iväg på ett morgonbad. Jag har så många omtänksamma badsystrar, och idag pratade vi lite om badtider. Ännu är inget ändrat – det är ju fortfarande ljust ute, men för mig hade det passat bättre att bada lite senare. Det får bli när det mörknar på morgonen.
Badet var härligt. Det var nästan lika varmt i luften som i vattnet, någon grad varmare i badet faktiskt. 11 grader på land och 12 i vattnet. Det var härligt sprudlande och så mjukt att vakna till. Höstens färger har börjat bosätta sig i omgivningen, och det gjorde sjötavlan så vacker i morgonljuset.
Jag fick tillbaka min första inlämningsuppgift från utbildningen jag just nu studerar till samtalsterapeut. Man kunde få tio poäng – och jag fick full pott.
Det gjorde mig så glad att jag var tvungen att ringa maken med en gång. Första uppgiften klar. Nu var den kanske inte så svår, så det är möjligt att fler också fick full pott. Men ändå – vilken glädje det gav! Dessutom blev som ett kvitto på att jag valt rätt väg.
En stilla morgon i vardagsrummet. Kaffet, orden och bloggen – allt på en gång, precis där dagen börjar.
En Kay Pollak workshop på Morkulla jag gärna hade gått
Jag har ju precis lagt ut mycket pengar på utbildningen jag går nu, vilket gör att jag inte har möjligheten att delta i den här workshoppen. Men åh, vad lockande det hade varit.
Tänk att få tillbringa en hel helg tillsammans med andra som, liksom jag, försöker leva mer närvarande, ärligare och mera i sitt autentiska jag. Jag tror det hade varit både spännande och lärorikt – att möta människor som lägger bort sina masker och vågar vara helt sig själva.
Kay Pollak workshop Morkulla
Jag har aldrig tidigare deltagit i något liknande event, men tanken på det väcker något i mig. Tänk att få leva ihop med Kays ord en hel helg. Att öppna upp kanaler för nya tankar, där jag påminns om att tankar bara är tankar – och att de går att byta ut.
Dessutom tränar jag mig ofta i att ifrågasätta mina egna tankar: är de sanna, vad skulle någon annan tänka, och har jag egentligen bevis för att det jag tänker är sant?
Det är en övning som förändrar mycket, och kanske är det just det som är kärnan i Kays filosofi – att våga välja tankar som gynnar en själv.
Tidigare har jag skrivit om hur tacksamhet i vardagen kan förändra hela dagen. Därför känns den här reflektionen som en naturlig fortsättning på det – att se hur tankar och tacksamhet hör ihop.
Kay Pollak och tanken om att välja sina tankar
För många år sedan var jag på en föreläsning där Kay pratade i tre eller fyra timmar. Vilka timmar det var.
Jag minns hur jag skrattade åt mig själv, åt mina egna små begränsningar – och samtidigt växte jag. De där timmarna fick mig att växa som människa, som kollega och som mig i mig.
Redan då hade jag läst hans böcker och sett hans filmer, men att se honom live, i det ögonblick där orden verkligen händer, var något helt annat. Det var inspirerande, varmt och lärorikt på ett sätt som stannat kvar.
Att längta till en Kay Pollak workshop
Jag önskar att jag haft några tusenlappar över just nu – för då hade jag åkt. Men kanske kommer ett nytt tillfälle.
För en dag vill jag sitta där, i stillheten mellan orden, och träna mig ännu mer i att välja de tankar som ger energi. Tills dess fortsätter jag min resa här – i mina studier, i vardagen och i orden som hjälper mig att växa.
“Jag tränar mig i att byta ut tankar som inte tjänar mig, mot de som får mig att växa.”
AHA – mellan raderna
Det är lätt att tänka att utveckling kräver stora steg eller resor till nya platser. Men ofta börjar växandet i det lilla – i en tanke som byts ut, i ett nytt sätt att se på sig själv. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre liv. Det är där förändringen börjar.
Mellan raderna – min röst
När jag skrev det här kände jag både tacksamhet och längtan. Tacksamhet över att ha kommit hit, att få studera något som känns rätt i magen. Men också längtan – efter djupare samtal, fler möten och att fortsätta växa i det sanna, det autentiska. Det är kanske där jag är just nu – mitt i en rörelse mot något större.
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta skapande: Stöd mig via PayPal
Fråga till dig som läser
Har du någon gång varit på en workshop eller föreläsning som verkligen förändrade något i dig? Eller har du, precis som jag, längtat efter att delta i något men fått välja att vänta? Dela gärna dina tankar i en kommentar.
Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här mer än i spår av gårdagen. Jag kan inte göra om något i gårdagen – men idag, just nu, har jag möjligheter att påverka morgondagen. Det är i alla de nu som är – där jag lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
