Läs det här på engelska

Read this in English – click here

Förord

Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.

Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig

Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.

Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.

Jag målar med fel färg – men rätt känsla

Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.

Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.

Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.

Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.

Callout:
Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?

Lugnet i penseldragen

Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.

Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser

Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.

Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.

Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.

Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.

Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.

Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.

1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.

Callout:
När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?

Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen

Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.

Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.

ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar

Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.

Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.

Orden tog en annan väg

Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.

Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.

Tack till dig som läser

Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.

Callout:
Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.

Citat att bära med sig

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Slutord

Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.

Reflektion

Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.

Stöd gärna bloggen

Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!

paypal.me

#MandysDiner #Vattenfärg #KreativVardag #Reflektioner #Husbilsliv #Skrivande #BloggSverige #Restaurangrecension #PersonligBlogg #InternationellaLäsare #ADHDperspektiv