I lördags var vi på ett riktigt trevligt barnkalas hos grannen – hon som gör sina fina YouTube-klipp för små barn i utbildningssyfte. Som alltid fanns där både glädje, skratt och god stämning.
Göteborgsbesök hos lillgrabben
Igår bar det av till Göteborg för att hälsa på lillgrabben som flyttade dit förra hösten. Han och flickvännen hade precis kommit hem från Grekland, solbrända och fyllda med berättelser. Vi fikade, kollade in deras nu färdiginredda lägenhet och beundrade den sköna soffan han byggt ute på balkongen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där ute! De hade också klätt om sänggaveln med ett otroligt fint tyg – så kreativt och personligt.
Planen var middag hemma hos dem, men eftersom vi kom så många gick vi istället ut. Pizzor beställdes in, själv tog jag en kebabsallad – men kan väl säga att det var ytterst lite sallad i den. Och väljer man sallad, ja då förväntar man sig faktiskt att det ska vara just sallad och sådant som hör till.
Helgen blev på många sätt en påminnelse om hur värdefullt det är med både små och stora möten. Ett barnkalas eller en pratstund på en balkong i Göteborg kan ge minst lika mycket energi som en lång resa. Det är just de där vardagliga stunderna som bygger våra minnen. Och kanske är det därför jag tycker om att skriva här på bloggen – för att fånga både det lilla och det stora, och dela det vidare.
Bloggjobb och Oskar-serien
Just nu jobbar jag också vidare här på bloggen, bland annat med Oskar-serien där jag berättar om barn, NPF och skolans vardag. Den här veckan har vi arbetat med inlägget Motiverande omständigheter och osynligt stöd. Samtidigt passar jag på att optimera bloggen så att det blir lättare för både mig och er läsare att hitta bland alla texter.
Det händer mycket – både i vardagen och här på sidan.
Reflektion
Helgen påminde mig om att det är i det enkla som styrkan finns – i skrattet på ett barnkalas, i pratet på en balkong, i vardagens små måltider. Det behöver inte vara storslaget för att vara värdefullt.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna bär det här inlägget en känsla av tacksamhet. Att få vara med – i både stort och smått – är en gåva jag inte tar för given.
Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Nya glasögon igen. Hej och varmt välkommen hit till bloggen Malix.se. Idag bjuder jag på ett inlägg om något så vardagligt som glasögon. Kan man skriva ett helt inlägg om det? Jo då – det kan man, i alla fall kan jag det.
Här sitter jag i soffan igen. Igår var en seg dag, men det var inte så konstigt – vi kom hem sent efter en magisk kväll med Thåström i Karlstad. Musikupplevelsen var större än livet självt, och tröttheten dagen efter kändes nästan som ett minne i sig. Vill du läsa mer om den konserten hittar du inlägget här: Thåström konsert Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken.
Trots segheten fick vi ändå gjort en hel del. En av sakerna var att hämta mina nya glasögon på Synsam. Jag har ett abonnemang där jag hyr glasögon mot en månadskostnad, och när maken var där sist blev det plötsligt väldigt fördelaktigt för mig att skaffa ett fjärde par. Igår var dagen då jag hämtade ut dem.
Så nöjd som man kan bli
Jag blev riktigt nöjd! Glasögonen känns lätta, sitter perfekt och är dessutom snygga. När jag provade dem på plats skämtade jag med expediten: ”Nu har jag så många glasögon att jag känner mig som Elton John.” Hon log och svarade: ”Visst är det härligt att ha en sådan känsla.” Och det är det verkligen.
Abonnemang på Synsam – smart för mig
Synsam har ett koncept som jag tycker är riktigt bra. Du hyr dina glasögon och kan uppdatera dem år efter år. Jag betalar månadsvis för ett par solglasögon, ett par vanliga glasögon och ett par läsglasögon – det är grunden. Men för några veckor sedan hade de ett extraerbjudande, och då slog jag till på ett fjärde par.
Så här ser det ut när jag sitter i soffan med datorn, glasögonen nära till hands och bloggen uppe på skärmen. Ett vardagsögonblick i skrivandet
De nya sitter så skönt att jag knappt märker att jag har dem på mig. Och även om det är kul att de är snygga, är det viktigaste förstås hur jag ser med dem. Nu är världen klarare – sådant jag tidigare bara såg suddigt har plötsligt fått skarpa konturer.
En liten parentes: Om du själv blir tipsad av mig och tecknar abonnemang hos Synsam får du faktiskt två månader gratis. Jag får en månad som tack, men du tjänar mer på det än jag. Ett tips om du ändå går i glasögontankar. Skicka mig ett mail så ska jag berätta för dig.
Oskar-serien – nästa kapitel
Idag ska jag fortsätta arbeta med nästa inlägg i min lilla Oskar-serie. I morgon publicerar jag del två, och det kommer även en del tre och fyra. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag ta tid på mig och få med så mycket som möjligt i varje inlägg.
Själva texten skrev jag för många år sedan, men tankarna lever vidare och känns fortfarande aktuella. Serien blir ett sätt att samla dem på nytt. Har du missat första delen? Här hittar du den: Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan.
Mellan raderna
Vad säger det här inlägget om mig? Kanske att jag gillar glasögon och att jag gillar att variera. Kanske också att jag ofta skriver långa texter, som jag sedan får dela upp i flera delar. Men det säger också något om omtanke – jag vill ju att du som läser ska orka följa med hela vägen.
Reflektion
Ibland är det skärpan som gör skillnaden. Rätt glasögon kan förändra allt – plötsligt ser vi detaljerna som tidigare var suddiga. Samma sak gäller livet. När vi stannar upp och justerar blicken kan vi upptäcka saker vi annars missar: små glädjeämnen, en ny ton i ett samtal eller en känsla som väntat på att få bli sedd.
Vad blir tydligare för dig om du ser med ny blick idag?
Efterord
Tack för att du följt med i dagens inlägg, även om det handlade om något så vardagligt som glasögon. Vardagen rymmer ju ofta mer än vi först anar.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget handlar om hemkomstens stillhet, om små vardagsäventyr, om att låta bären ta plats i köket och drömmar få ta plats i tanken. En doft av vinbärssaft, ett klick marmelad – och känslan av att vara precis där man ska.
Vi kom hem igår
Men innan vi rullade in på uppfarten med LVL^2 tog vi en sväng förbi Fribo i Sollebrunn. Där har vi köpt både vagnar och bilar tidigare. Nu var det bara för att titta – och det var vi tydliga med, även om den trevlige säljaren gärna ville sälja en husbil till.
Efter Fribo blev det en sväng till Dollarstore – men tyvärr var silverdukarna slut. Biltema däremot… ja, dom har allt – utom bildelar och silverdukar, verkar det som. Men jag hittade tyglådor som ska få ordning på våra kläder i husbilen. Tanken är att ha dem snyggt ihopvikta under en av sängarna. Då blir det lätt att hitta dem. Det känns mer hemma. Fast jag har inte kläderna under sängen här hemma. Det är under sängarna som skåpen är större och nästintill outnyttjade. De är mer outnyttjade och det känns som om vi bara kastat in saker där för att det finns där. Nej nu ska syndaren i mig vakna till liv och bli lite mera ordningsam.
När vardagen möter bärlycka
Väl hemma hade stora sonen plockat vinbär från vår buske. När maken lagade mat, så fixade jag i trädgården och bland blommorna här inne. Dom var väldigt törstiga. Efter maten kokade jag saft – och den blev riktigt god. Jag är ju en liten snålfia, så det som blev kvar i silduken förvandlades till marmelad, som jag tror kommer gifta sig perfekt med brieost.
Jag har även plockat in tomater från växthuset.
Recept: Svartvinbärssaft & marmelad
Ingredienser (ca 1 liter färdig saft)
1 kg svarta vinbär (jag använde 2,5 kg)
5 dl vatten
6–7 dl strösocker per liter avrunnen saft
Utrustning:
Stor kastrull
Silduk eller finmaskig sil
Flaskor/burkar med tätslutande lock
(Ev. natriumbensoat)
Så här gör du saften:
Rensa bären – plocka bort blad och dåliga bär, men snoppa behöver du inte.
Koka upp med vatten – sjud i 10–15 min tills bären spruckit.
Sila – låt rinna av genom silduk. Pressa ej om du vill ha klar saft.
Mät saften & koka med socker – ca 6–7 dl socker per liter saft.
Skumma av – ta bort skummet från ytan.
Häll upp hett – i varma, rena flaskor. På med lock direkt.
Marmelad på bärmassan:
Bärmassan silade jag av och kokade upp igen med socker tills den tjocknade till marmelad. Hällde upp i burkar – och kommer även frysa ner i småportioner. Perfekt till ostbrickan!
Tips: Behöver man konserveringsmedel?
Nej, inte om du:
Fryser saften
Häller den het på steriliserade flaskor
Pastöriserar (80°C i 20 min)
Ja, om du:
Vill förvara den i rumstemperatur länge
Inte fryser in den → Då kan du använda natriumbensoat (1 krm/liter)
Jag valde att frysa saften – jag vill undvika tillsatser i maten.
Och vardagen fortsätter…
Trots att det var underbart ute med vår lilla LVL^2, så var det också skönt att komma hem. Min egen säng. Min dusch. Maken tog tvättmaskinerna medan jag kokade bär. Idag väntar två maskiner till. Jag ska bara se väderappen. Därefter bestämmer jag om de ska hängas ute eller inne. Eller väntar självklart är dom redan på gång.
En tur till skogen ska till idag kanske vi får se om våra svampställen finns kvar och lite natur är aldrig fel.
Önskar dig en riktigt fin dag
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget berättar om små skiften: från husbil till hemmaliv, från tittande till kokande, från tygboxar till bärbuskar. Ibland är det så skönt att bara göra helt vanliga saker här hemma det blir som små skatter och blir möjligheter i det lilla. Jag både drömmer och gör – och hittar mening i vardagens rörelser. Mellan krukvattning och marmeladkok gömmer sig tacksamhet, mysigheter och görande som hela insidan. även om jag inte tänker på det under stunderna av görande.
Vad gör du med dina bär i år?
Har du hittat något sätt att få ordning i husbilens skåp? Tips tas tacksamt emot.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Just nu kan jag njuta av min svartvinbärssaft. -Carina Ikonen Nilsson
Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.
Snart semester – och jag längtar
Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.
Trötthet, värme och en sväng via Torslanda
När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.
Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.
Den vita färgen på fönsterbrädan
Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.
”Inget”, sa han.
Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.
När sanningen kom fram
När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.
Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.
Ett samtal om gränser och ansvar
Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.
Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.
Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.
Konsekvenser – inte straff
Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen. Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.
Det som hände igår var just det: en konsekvens.
Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.
Och färgen fastnade. Överallt.
Det blev hans att hantera
Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.
Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera. Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.
Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.
Jag valde att stå kvar
Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort. Och där fanns lärandet. I själva görandet. Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.
Vad tänker du?
Hur tänker du kring konsekvenser och straff? Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse? Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.
Bloggverktyg jag använder – Complianz
Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.
Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.
Vill du stötta mitt bloggande? Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.
Reflektion
Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.
Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv. Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson
Idag började dagen tidigt. Här hemma i soffan blev det en kopp kaffe innan jag gav mig iväg för att hämta Alfred. Fritids är stängt idag, och eftersom hans mamma jobbar fick han vara hemma hos oss. När han var hämtad och lämnad hemma igen, åkte jag direkt till verkstaden. Bilen ska få service.
Efter att ha lämnat bilen blev det en rask promenad hem i den kyliga blåsten. Jag hade bara blus och kortbyxor på mig, så det blev lite kallt – men det löstes snabbt med en värmande kopp kaffe. Kopp nummer två och den sista för dagen.
Hemma med barn och vardagsliv
När jag kom hem satt lillkillen och Alfred redan och käkade frukost. Lillkillen hade hämtat Alfreds tandborste från Hubilen, så efter maten blev det tandborstning. Nu sitter de inne på lillkillens rum. Lillkillen spelar och Alfred bygger med Lego som han tagit med sig hemifrån. Det är så fint att se dem tillsammans.
Väderomställning och paviljongliv
Igår hade jag gjort det riktigt mysigt i paviljongen. Filtar och kuddar var framme, gardinerna dragna så att det blev som väggar – perfekt inför det utlovade regnet. Men idag blåser det rejält, så jag fick plocka undan filtarna och kuddarna igen. Gardinerna är åter snörade med sina remsor. Redan när jag gick från verkstaden kände jag att vinden var kylig.
Växthus, vila och vardagslyx
När vi kom hem från vår lilla campingtur igår var vi alla trötta. Men ändå blev det lite pyssel i växthuset och en snabb runda i trädgården. Sedan var det vila som gällde. Maken lagade maten, och jag bäddade ner mig i paviljongen med en filt och tog en tupplur. Maken hade tagit ut TV:n, så jag satt där ute senare och kollade på nyheterna. Så enkelt men så rogivande.
Grönska och växtglädje
Jag har redan hunnit gå ut till växthuset i morse. Där bor små, små tomater på plantorna – och gurkorna trivs också! Basilikan och oreganon växer så det knakar, och även odlingarna utanför växthuset är i full fart. Här finns det verkligen massor att skörda framöver. Det är en sådan glädje att få följa allt som växer.
Dags för lek och närvaro
Nu ska jag gå och roa Alfred en stund. Tack för att du läser min blogg och delar vardagen med mig. Vi hörs snart igen – ta hand om dig!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu,igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Inledning: Idag blev det ett lite senare inlägg än vanligt. Vädret är ostadigt, tvätten fladdrar i vinden och tankarna likaså. Det är en sådan där dag där allt går i ett lugnare tempo – samtidigt som känslan av väntan och oro ligger och skvalpar i bakgrunden. Ändå finns det också stunder av små glädjeämnen, pyssel och planer som ger dagen sin egen rytm.
Vädret, vinden och vardagstvätten
Klockan är kanske inte så mycket ännu, men det är senare än jag brukar skriva. Idag trotsar jag vädret – men med en viss oro i magen. Kommer det börja regna, eller kommer tvätten att blåsas torr? Jag tänker att det får bli lite is i magen – någon gång torkar den.
Medan jag var ute och fotade såg jag att torkvindan hade blåst omkull. Jag ställde upp den igen och hoppades på det bästa. Tvätten – ja, den där eviga följeslagaren – fick sig ett varv i maskinen igen. Nu är det sista maskinen för idag, och den får hänga inomhus.
Samtalet med chefen och tankar om framtiden
Igår pratade jag med min chef. Hon sa: ”En olycka kommer aldrig ensam.” Vi pratade om hur jag ska göra framåt. Jag berättade om mina önskningar – nu väntar jag på svar.
Jag har bestämt mig för att inte lägga mer energi på det just nu. Vi kom överens om att jag har två månaders uppsägningstid, om det blir aktuellt. Jag fick också lite mer insyn i hur läget är på jobbet – något jag får väga in i mitt beslut. Men som sagt: först väntar jag på svar. I teorin har jag fortfarande jobbet kvar.
Självvattnande projekt och tekniska utmaningar
Igår köpte jag en självvattningsapparat till växthuset. Det skulle vara enkelt att installera – men oj vad många delar det var! Nu ligger hälften ute i växthuset och hälften här inne. Jag vågar inte ens försöka sätta ihop det själv. Risken är att om jag misslyckas, hamnar allt i soporna. Så nu får det bli någon annan som installerar det.
Dagens mat: Pinsa med kalasrester
Idag har jag inte mycket kvar att göra – förutom att laga mat. Tur det, för jag har sovit dåligt i natt. Det har varit så varmt i rummet.
När bloggen är klar ska jag börja med middagen. Idag ska vi prova att laga Pinsa – en slags pizza med tjockare botten. Min kollega har pratat så gott om det. Vi har massor av rester kvar från kalaset, så fyllningen blir tomater och kyckling.
Ljudbok i öronen och lugnt omkring mig
Det har varit en långsam dag. Jag har haft ljud i öronen i form av en bok, medan jag gått här hemma och fixat. Det är något särskilt med att låta berättelser följa med i vardagen.
High Chaparral – en liten besvikelse men nya planer
Idag bokade jag både biljetter och boende till High Chaparral. Tre nätters boende och endagsbiljett till själva parken. Tyvärr följer inte Emilia med i år – hennes föräldrar hade andra planer. Jag tror att Hugo hade uppskattat äventyret också. Kanske kan vi ta med honom en annan gång. Det känns tråkigt att Emilia inte följer med oss, hon hade så roligt förra gången.
Lilltjejen och lillgrabben ska i alla fall med, så Alfred blir inte ensam. Vi hade först tänkt bjuda med både barn och föräldrar, men det föll på att semestrarna inte gick att få till – de är beroende av när dagis håller öppet. Tänk så kul det hade varit om vi alla kunnat åka! Vi i husbilen och de andra i en liten stuga. Men det får bli vi som åker, och vi ska göra det bästa av det.
Avslut: Det blev en stillsam dag med både eftertanke och småprojekt – precis sådana dagar som också behövs. Nu väntar matlagning, och kanske en stunds vila innan kvällen tar vid. Tack för att du ville läsa om min dag, mina tankar och små ögonblick. Vi hörs snart igen – ta hand om dig tills dess.ch tack för att du läser.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Idag sitter jag hemma i soffan och skriver. Kaffe nummer två står bredvid mig och är fortfarande varmt. Katten – han väckte mig redan vid femtiden genom att lägga sig på mig. Han börjar bli tung, den lilla katten. Eller så gör han det extra krångligt på morgonen bara för att han tycker att jag har sovit färdigt. Kanske är det båda två…
Norge à la Fiskekakor
Igår, när vi lämnat Grönebacke, tog vi de fem milen till Norge. Halden var vårt mål – och där fick vi äntligen tag på de goda fiskekakorna! Dessutom hittade vi Römmesås, som passar så himla bra till de där fantastiskt goda kakorna.
På vägen hem stannade vi innan vi kom in i Sverige för att äta lunch. Maken gillar inte fiskekakor, så han grillade lite av korven som blev över från dagen innan. Men lillkillen – han var nyfiken på fiskekakorna jag pratat så varmt om. Medan jag stekte dem, tog han en kall för att provsmaka.
Först sa han att det nog inte var hans favorit. Men han åt ändå upp den där kalla kakan. Ju mer han åt, desto mer ändrade han uppfattning.
Vi åt lunchen ute i ett soligt Norge. Jag hade bröd till min fisk, men lillkillen tog den som den var, tillsammans med Römmesåsen. Vi hade även lite remouladsås, men han föredrog, likt mig, den där Römmesåsen – med stor aptit. Jag bjöd honom på lite brunost också, men det blev ingen favorit. Jag diskade i bilen, och sen rullade vi hemåt igen.
Vattning och växthusro
När vi kom hem packade vi snabbt ur bilen, tog hand om mat och tvätt. Nu står husbilen redo för nästa resa – som blir till helgen. Då styr vi mot Varberg.
När allt var klart gick jag bort till det lilla växthuset för att se hur plantorna mådde. De fick lite vatten, och jag öppnade luckan i taket så att de fick syre. Kanske flyger någon insekt in också och hjälper till med pollineringen. Tre stora kannor vatten fick blommorna. Sen lämnade jag dem till sitt eget öde. De behöver inte mig och min kärlek hela tiden – ibland mår även växter bra av lugn och ro för att kunna ge frukt.
Trötthet, film och kvällsmat
Sömnen som uteblev på morgonen gjorde eftermiddagen seg. Jag tände en eld och satte mig för att titta på film. Frös, trots både eld och filt omkring mig. Några snuttar av Barbie-filmen såg jag allt, men hur den var? Nja, inte riktigt min kopp te. Jag såg nog bara början och slutet, så mitt betyg är nog inte helt rättvist.
Under tiden som jag filmslumrade lagade maken lite mat. Till mig blev det några fiskekakor och lite pommes. Barnen åt fryspizza idag. Det var en sån där seg dag efter hemkomst. Kakorna var lika goda den här gången som tidigare på dagen. Lite nyheter hann jag se, och redan innan klockan slagit halv tio låg jag i sängen.
Fiskekakorna – en ny favorit?
Jo, de har faktiskt blivit en favorit även för lillkillen. På kvällen frågade han om han kunde ta några till kvällsmat – och självklart fick han det. Två av fem i familjen gillar alltså fiskekakor. Men brunosten? Den får jag ha för mig själv. Och det är precis vad jag tänkt mig till frukost idag – brunost och knäckebröd. Det kommer att smaka gott.
Inför kalaset
Idag står inköp på vår planering. I morgon är det kalas för maken. Hans mamma och några av våra barn kommer hit för att fira honom. Vi tänker bjuda på sommarsmaker – sallader, kyckling och frukt. Maken är ingen tårtfantast, så det blir nog glass med lite frukt eller något enkelt.
Jag ska göra fetaostkräm och tzatziki redan idag – det blir alltid godare när det får stå till sig över natten.
Välja ljuset, trots moln
Jo, dagarna går – och även om det bor mörka moln på min himmel just nu så väljer jag att fokusera på ljuset. Ljuset i att jag lever, även om andra önskar att jag inte gjorde det. Jag fick möjligheten att vakna till ännu en dag. Jag har människor omkring mig som vill mig väl.
Tårarna som runnit de senaste två veckorna har torkat. Och även om livet ibland gör ont, väljer jag ändå att fokusera på ljuset, livet och kärleken. Det där andra… det kan jag inte påverka.
Tack för att du läser
Jag vill önska dig en fin lördag – och tacka dig för att du är här och läser min blogg. Ta hand om dig.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
