En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
Igår fick jag för mig att ändra lite här på bloggen. Med allt jag har lärt mig under dessa dagar tog jag mod till mig och gjorde sidan lite mer som jag vill ha den. Jag är riktigt nöjd själv – och väldigt stolt över allt jobb jag lagt ner.
Igår satt jag verkligen i timmar och jobbade med bloggen. Alla sidor är inte klara ännu, men de som är tycker jag är riktigt snygga. Det är inte så svårt – när man kan det.
Har du också haft stunder där du förvånat dig själv? När något som känts svårt plötsligt blivit möjligt?
Att våga prova – på riktigt
Tidigare har jag inte kunnat det där med att göra om sidan. Jag har bara skrivit och pillat med sådant simpelt som jag förstått. När man bara läser överskrifter för att lära sig så blir det inte så mycket man faktiskt kan.
Men nu har jag läst även i själva texterna – och tänka sig hur bra det blev!
Jag har lärt mig något nytt: att våga prova. Kanske kunde jag det förut, det där med att våga, men inte när det gällt bloggen. Den har jag verkligen inte förstått innan. Men nu börjar jag förstå språket. Jag som hållit på att blogga i så många år – tror jag började 2007 eller kanske 2008 – först nu har det blivit intressant att få till finesserna.
När kände du senast att du vågade något nytt – trots att det känts läskigt innan?
Semestern är slut – men mer ledighet väntar
Idag går maken till jobbet igen. Två veckor ledigt har han haft, förutom helgen som var nu. Inte för att han åkt till jobbet ännu, men han har laddat bilen, checkat av jobbmobilen, planerat och undersökt vad som behöver göras.
Jag som inte jobbat sedan i januari tyckte semestern var på tok för kort. Jag jobbar ju inte på dagarna utan är hemma och tar hand om hus och hem. Men två veckor utan struktur och dygnsrytm är för lite. Jag skulle vilja ha det så i några veckor till.
Men det kommer mer – maken ska bara jobba i två veckor nu, sedan är han ledig i två veckor till. Dessa två veckor får bli till att fixa här hemma i huset och lite i trädgården. Laga mat på dagarna och göra alla de där vanliga sakerna.
Hur landar du efter en ledighet – vill du ha mer tid eller längtar du efter rutiner?
Det är väl det som är ADHD
Man hittar något man tycker är kul – och då gör man det hela tiden tills man tröttnar. Just nu är jag inne i flödet av blogg och bygga. Då får det bli lite timmar här och där med att fortsätta göra bloggen mer till min.
I våras var det trädgården och alla plantor. Nu har jag kanske inte glömt av trädgården, men jag är inte ute lika mycket. Det kan i och för sig bero på vädret, och på att allt växer till sig just nu.
Jag går fortfarande ut och checkar av i växthuset, smakar på en bit krydda eller rädisa. Men det är inte lika intensivt som det var innan. Igår skördade vi lite morötter. De smakade verkligen något helt annat än de man köper i affären – små nyskördade morötter som smakade som små godisar. Krispiga och fulla av söt smak.
Jag har några gurkor att ta in från växthuset, men det är bättre att de bor på sin planta än att de ligger i kylskåpet och inte blir använda. Jag har även massor med örter som ska tas in och torkas. Det kommer bli gott att ha egna, odlade kryddor i vinter – kryddor som jag vet vad de innehåller. Det vet jag inte med dem man köper i affären.
Har du också perioder där något tar all plats – och sen plötsligt byts ut mot något helt annat?
Hoppas fortfarande på under
Jo, jag är fortfarande bortvald och träffar inte mina fina små barnbarn.
När vi var på High Chaparral köpte vi pistoler till de båda. Alfred var med och valde. Han valde dem, och när vi kom hem gick han och lämnade dem. Men jag vet inte om de tyckte om dem, eller om de blev glada över det de fick. Jag har inte sett dem sedan kalaset för Alfred i maj.
Jo förresten – en gång fick jag hämta dem från dagis och vara med dem en eftermiddag när deras föräldrar jobbade. Men efter det blev det inte något mer.
Jag såg dem på midsommar när vi var på samma festplats. Då vinkade Emilia till mig lite i smyg. Men jag har inte fått leka med dem, inte fått prata med dem sedan i maj. Emilia hade gjort en teckning åt mig den gången jag hämtade dem i skolan och på förskolan. Den har jag satt upp på kylskåpet som ett minne av dagen.
Har du någon gång behövt älska på avstånd? Hur gör du för att bära det – utan att bli bitter?
Det gör ont – men livet fortsätter
Det gör ont i mina tankar. Men oavsett hur ont det gör så har jag ett liv att leva. Jag har andra människor runt mig. De ska inte behöva lida för att jag känner mig ledsen och saknar.
Dagarna går faktiskt bättre nu än innan. Tankarna kommer och blir ibland katastroftankar, men när de gör det kommer jag oftare på att stoppa dem. Säga till mig själv att det bara är tankar – och att jag är här och nu, i den här stunden.
Det hjälper inte att låta känslorna bada i det som varit. Jag kan inte styra andra människor, men jag kan ta hand om mig själv.
Vad gör du för att ta hand om dig själv – när tankarna vill dra iväg?
Kanske en dag…
En dag kanske Emilia eller Hugo själva kommer och hälsar på. Det vet jag inte. Men jag finns här, om det skulle bli så.
Jag kan inte göra något åt situationen som den är nu. Jag har varit i den innan – då ringde telefonen en dag och allt blev som vanligt igen. Men jag känner att så kommer det inte bli den här gången. Det är inget jag kan göra något åt.
Det galna är bara att jag inte vet varför det blev så här. Mer än att vi köpte fel påskägg till lilla Hugo. Han tål inte laktos – och tyvärr köpte vi ett färdigt påskägg med choklad i, som innehöll laktos. Det fanns annat godis också, som han kunde äta.
Sen var det kalaset för Alfred, som hans mamma hade ordnat så fint. Då hade det helt glömts bort att Hugo inte tålde laktos, och en situation uppstod med hårda ord. Vilket var ett illa valt tillfälle, eftersom det var Alfreds dag.
Hur hanterar du situationer där du inte får veta vad som gick fel – men måste leva med konsekvenserna?
Det bor något under – som jag inte vet
Men jag tänker att det inte handlar bara om det där. Det bor något under. Något jag inte vet om. Men det som finns där – det kan ha blivit en anledning att göra som det nu blivit.
Det jag inte vet om, det kan jag inte göra något åt.
Reflektion: Mitt hjärta är inte hel, men det slår. Det skriver. Det planterar. Det hoppas. Kanske är det så man lever – inte när allt är helt, utan just medan det lagas.
Lev idag just nu igår finns inte längre här, morgondagen kommer först i morgon, just idag glimmar och är något vi kan göra något åt.
-Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Om mina ord berör dig, och du vill bidra till att jag kan fortsätta skriva – lämna gärna en liten gåva.
Yesterday I got the idea to change a few things on the blog. With everything I’ve learned over the past few days, I gathered the courage and made the site look more like I want it to. I’m truly pleased – and quite proud of all the work I’ve put in.
I really sat for hours yesterday, working on the blog. Not all the pages are finished yet, but the ones that are – I think they look really good. It’s not that hard – once you know how to do it.
Have you ever surprised yourself by doing something you didn’t think you could?
Learning to try – for real
Before, I didn’t know how to redesign the site. I just wrote and tweaked simple things I understood. And when you only read headlines to learn, you don’t learn that much.
But now I’ve read the actual instructions too – and imagine how well it turned out!
I’ve learned something new: to dare to try. Maybe I’ve known how to try before, but not when it came to the blog. That part has always been a mystery to me. But now I’m starting to understand the language of it. I’ve been blogging for many years – I think I started in 2007 or maybe 2008 – but only now has it become exciting to fine-tune the details.
When was the last time you dared to try something new – even though it felt scary?
Vacation is over – but more time off is coming
Today my husband goes back to work. He’s been off for two weeks, not counting this past weekend. Not that he’s been in the office yet – but he’s charged the car, checked his work phone, planned and looked over what needs doing.
I haven’t worked since January, so I thought the vacation was far too short. I don’t work during the day – I’m home, taking care of the house and daily life. But two weeks without structure and rhythm wasn’t enough. I’d love a few more weeks like that.
Luckily, more time off is coming. He’s only working for two weeks now, and then he’ll be off for another two. Those two weeks will be spent fixing things around the house and in the garden. Cooking during the day, doing all those ordinary things.
How do you feel after a break – do you crave more rest, or long for your routines again?
I guess that’s ADHD
You find something you love – and then you do it all the time, until you burn out. Right now I’m in the blog-and-build flow. So I’ll be spending a few hours here and there, continuing to make this blog feel like mine.
This spring it was the garden and all the seedlings. I haven’t forgotten the garden, but I’m not out there as much now. Maybe it’s the weather. Maybe it’s because everything is already growing on its own.
I still go out to check the greenhouse, taste a leaf of herb or a radish. But it’s not as intense as it was before. Yesterday we harvested some carrots – and they tasted nothing like the store-bought kind. Those tiny, just-picked carrots were like little pieces of candy. Crisp, sweet, full of flavor.
I have a few cucumbers ready to be picked too, but they’re better off staying on the plant than sitting in the fridge unused. I also have plenty of herbs that need to be harvested and dried. They’ll be great to have in the winter – homegrown spices where I know exactly what’s in them. I can’t say the same about the ones from the store.
Do you also have phases where something completely takes over your attention – until the next thing comes along?
Still hoping for a miracle
Yes, I’m still the one left out – and I haven’t seen my sweet little grandchildren.
When we were at High Chaparral, we bought toy guns for both of them. Alfred helped choose them. He picked them out, and when we got home, he went to deliver them. But I don’t know if they liked them, or even if they received them. I haven’t seen them since Alfred’s birthday in May.
Well – actually, I got to pick them up from preschool once and spend the afternoon with them when their parents were working. But after that, there’s been nothing more.
I saw them at Midsummer, at the same gathering. Emilia waved to me – just a little, in secret. But I haven’t played with them, or spoken with them, since May. Emilia made me a drawing that day I picked them up from school and preschool. I’ve put it on the fridge as a memory.
Have you ever had to love from a distance? How do you carry that, without turning bitter?
It hurts – but life goes on
It hurts in my thoughts. But no matter how much it hurts, I have a life to live. I have people around me who shouldn’t have to suffer because I’m sad and longing.
The days are actually better now than they were before. The thoughts come, sometimes spiraling into catastrophes, but more often I catch them in time. I tell myself: they’re just thoughts – and I am here, in this moment.
It doesn’t help to let my feelings drown in what was. I can’t control others, but I can take care of myself.
What do you do to take care of yourself – when your mind starts to spin?
Maybe one day…
Maybe one day Emilia or Hugo will come visit on their own. I don’t know. But I’ll be here, if they do.
I can’t change the way things are now. I’ve been in this place before – and back then, the phone rang one day and everything was suddenly back to normal. But I don’t think that will happen this time. This feels different. And I can’t do anything about it.
The strange thing is that I don’t even know what caused this. Other than the fact that we bought the wrong Easter egg for little Hugo. He’s lactose intolerant – and unfortunately, the pre-made egg we bought had chocolate in it that contained lactose. There was other candy too, things he could eat.
Then came Alfred’s birthday party, which his mother had organized so nicely. But again, Hugo’s dietary needs were forgotten. There was nothing he could eat – except some chocolate balls. That caused tension. Harsh words were said. And it was Alfred’s special day.
How do you handle situations where you don’t know what went wrong – but still have to live with the consequences?
Something deeper – that I don’t know
But I don’t think it’s just about the Easter egg or the birthday cake. There’s something deeper beneath it. Something I don’t know. And what I don’t know – I can’t fix.
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.
-Carina Ikonen Nilsson
Reflection
My heart may not be whole, but it beats. It writes. It grows things. It hopes. Maybe that’s what living really is – not when everything is perfect, but while it’s still being repaired.
Support my writing
If my words have touched you, and you’d like to help me continue writing – feel free to leave a small donation.
Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med
Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.
Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.
Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.
Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….
Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.
Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor
Publicerat första gången: 2014 01 16 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.
Jag har kommit igång – nästan
Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.
Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:
”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”
Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.
Motorstoppet – och allt som blev viktigare
På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.
Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.
Vad ska jag ens ha på mig?
Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig? Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos. Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.
En liten g-känsla har flyttat in
När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in. Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:
Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.
Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.
Sjukgymnasten sa: balans
På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.
Balans.
En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.
Citat
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
