Vi borde göra något

Hemma igen, thumb ett fredags pass klart.

Städade idag   istället för i torsdag, health   har ju  en  kvar glömd institutions rutin som   just är  torsdags städning.

Denna  rutin har ju  vart lite si och så  med den sista tiden.  Mycket för att jag studerar,  men även  för att barnen  är ganska så trötta,   efter dagarna i skolan. Torsdag städningen  fyller inte längre det syfte som det gjorde förut.  Utan nu  en orsak till konflikt.    Idag  städar vi  på torsdag eller  Lördag  istället, det funkar. Lill killen funkar bättre i skolan, när den hemska torsdagen  inte  längre är över honom. Lördagen verkar  vara en bättre dag,   för  just  sådant  fördriv.   Just nu strömmar Kalle baah ut ur mina  högtalare.  Jag gillar   deras musik och  framför allt deras texter.   Gillar  låtar  som har ett budskap.   Har inte  riktigt  fått klart för mig  vad  deras musik står för   eller  om den är droginfluerad?  Eller är det   bara   dunket i den,  som gör att folk  uppfattar det  som  drogmusik?   För mig  är det inte   droginfluerat,   eller   jag uppfattar den inte så.  Nu är det ju inte så att jag  har så  stor koll på  drog,   drog influenser längre,   för   jag har liksom tappat  fokus på   att se  om  någon  använder sånt,  eller  om  det luktar mm. Hade koll  på  vart  folk vände sig,  vem som höll på. Mycket berodde det på att jag   hade en  liten flicka,  som var i sådana kretsar.  Idag bor hon  på annat håll  och jag  behöver inte  vara misstänksam längre.  Det var  från början  hennes  pojkväns musik,    som jag nu har  tagit till mig.

Pojkvännen  hon hade, har  jag ingen koll på längre.   Ibland är mina tankar  hos han,  tankar på vad han gör hur det har gått.  Lever han,  vart lever han?    Då jag  träffade han  sista gången,  var han sliten.  Hans vackra  ansiktet såg trött ut,  ögonen  som  i början var eld,   verkade ha slocknat.  Smutsig var han , trampade  vatten.

Han fanns inte längre kvar,   hoppet  hade dött  empatin  verkade vara någon annanstans.  Känslan jag fick den gången. var att han lika  gärna skulle kunna slå ner mig,   stjäla  den sista hundra lappen,  utan att bry sig.  Det är synd  för  han var en sådan fin kille,  utan knarket en liten kille  som bara ville  bli bekräftad, uppskattad  och älskad.   För att slippa  känna  saknaden  av kärlek,  och känslan av att han inte  duger,   så  tryckte han i sig  gifter som  tog död  på det fina i han.

Det är synd,  vi borde göra mera,    vi borde  jobba mera,  emot drogerna,  vi vanliga dödliga  borde  kämpa mera,  skaffa oss mera kunskaper,  mera tid  för att  se till att våra ungdomar inte  börjar.

Min  kamp  och mitt  engagemang  borde  inte ha dött  vart tog det vägen?   Vad är det som gör att jag  nu lever i min lilla bubbla,   och inte  orkar vill  eller   gör  nått?

Ör det för att jag inser att det inte spelar någon roll, eller  har jag blivit  sviken, och besviken,  på  att jag inte kunde  hjälpa?   Vad beror det på?

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

2 reaktioner till “Vi borde göra något”

  1. Hej igen.

    Det var länge sedan€¦ igen. Jag hinner som vanligt inte blogga som jag skulle vilja. Hoppas du har det bra. Jag hade en pojkvän som var drogfri narkoman en gång i tiden. Han hade varit heroinist och lyckats vara drogfri under flera år när vi träffades. Jag träffade honom genom tolvstegsprogrammet där jag deltog i en anhöriggrupp. Fokus i tolvstegsprogrammet ligger på att ta hand om sig själv och inte försöka rädda den beroende. Fast det är ju inte riktigt det du menar, tror jag, utan mer att vi som samhälle borde ingripa eller engagera oss. Här i England har man ett talesätt som säger €œkärlek och engagemang börjar i hemmet€? och menar då att ibland är det lättare att engagera sig i frågor som rör svälten i Afrika istället för att vårda sina närmaste väl. Så kanske det inte är för dig, det menar jag inte. Fast för mig kan det vara så. Det kan vara lättare att känna empati och engagemang med dem som befinner sig längre ifrån mig, känslomässigt och avståndsmässigt€¦ Det kanske jag skulle titta lite p倦 Kram

  2. ja, det är ju lättare att göra något för dem man inte har nära men jag tänker mera på att där ute finns det saker som mina barn kan råka ut för även om de får hur mycket kärlek som helst. de kan råka på var på fel plats se något de inte ska se bli rånad för en simpel tia och det är ju något som de skulle ha med sig hela livet. därför tror jag på att vi måste ha ett större engagemang ute i samhället för det är något jag inte kan skydda mina barn emot jag kan inte låsa fast dem här hemma även om jag ibland skulle vilja göra det för att skydda dem men det bästa sättet tror jag är att just engagera mig ta ställning och visa dem på rätt och fel visa dem farorna som är där ute

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *