Det bor lycka i stunden men jag vet inte varifrån den kommer.

Sitter och funderar på allt som hänt de här dagarna sedan sonen ställde till det med skolan.  Han får ju inte komma dit som läget är nu.  Så här är jag tjänstledig och jag och sonen klurar ut saker tillsammans.  I dag på kvällen satt jag och maken och pratade och jag sa till honom att det känns så bra just nu.  Det är så mycket lugnare och sonen är om jag inte ser fel, find faktiskt lycklig.  Han mår bra av att vara hemma.  Inte ens under sommarlovet va det så här bra som det är just nu.  Även om han tycker att jag tjatar för det gör jag.  Mammor tjatar mycket och pratar en del.

Men vi har det bra vi går upp på morgonen och gör saker, shop  inte speciella saker.  Utan helt vardagliga saker.  Vi diskuterar inte händelsen för den har vi pratat om,  utan mera vardagliga saker  går och handlar och jag delar med mig av mina kunskaper som liksom hör till när man bor i egenlägenhet och är vuxen.  Jag visade han hur det blev när man gjorde som vi gjorde i går, då vi köpte köttfärs på Citygross till extrapris.  Varför det inte lönar sig enligt vad jag tycker för  köttfärsen var så full av vatten att det  nästan blev soppa när jag stekte den.

Sonen som hatat skolan sedan han började  förskolan mår just nu bra med att bara vara i vardagen utan semester och sommarlov.  För sommarlov det ger ångest det med. Då ska man ju uppleva saker och hinna med så mycket och hinna med att vila upp sig.  Idag är det inte sommarlov utan vardagen, då när man faktiskt måste göra hushålls sysslor och planera för dagen.  Det ska städas, lagas mat, handlas, och tvättas kläder mm.   Just nu är det så där bra som det var när vi åkte till Strömstad  i två veckor bara han och jag. Då vi gjorde tomatisbehandlingen.  Det va också en tid då  vår son var lycklig, fast vi bodde i stuga eller i husvagnen eller på vandra hem.  Varje dag gjorde vi tomatisbehandling i tre timmar sedan ner på stan handla mat,  och göra vardagliga saker. När sonen går i skolan då kan vi inte alls ställa de krav som just nu bor i vardagen. Då är det till och med en kamp att få in honom i duschen.

Jag känner någonstans att det här är viktigt på något sätt, just den här tanken och känslan jag har just nu.  Det är något som är viktigt med stunden just nu. Vad är det som gör att  vår son mår så bra just nu?

För kraven finns även här i vardagen.  Så det är verkligen inte kraven som ställer till det.  Struktur, krav och olika vardagliga tråksysslor finns varje dag för sonen. Men någonstans i det här mår han bra.

Vad är som gör att det just nu funkar så bra? Vad är det som gör att det just nu känns som sonen är lycklig? Vad är det i dagarna just nu som vi måste fånga upp, ha med när det återigen blir skola? ÅÅÅ vad jag just nu önskar att  den psykolog vi har haft så nära samarbete med, inte slutat på habiliteringen. Hon hade precis förstått vad det är jag menar.  Tyvärr så hittade hon nya arbetsuppgifter.  Just nu känner vi oss så ensamma, finns inte så mycket bollplank. Jag måste reda ut det här  måste hitta till det som gör lyckan just nu. För något är det som görs rätt just nu.

Livet är just nu inte en kamp vilket det brukar att vara.

Barnpartiet och jag har samma dröm om framtiden.

Men godmorgon, search  sover man dåligt är det bara att gå upp och låtsas att klockan är mera än den är.  Då får man låtsas att man är pigg och har sovit gott.  Så här nu på morgonen har jag fördrivit tiden med att läsa om Barnpartiet på deras hemsida.  När jag läser blir jag varm i hela hjärtat. De verkar veta och förstå vad det handlar om.  När jag läser Npf så tänker jag, pills De vet vad de talar om.  Tänk om det va så att det redan tidigt inom barnomsorgen fanns kunskaper om NPF? vilken vinst det hade varit för hela samhället.  Men framför allt för barnen och barnens familjer.  Tänk va underbart det hade varit om kunskapen fanns enda ner i gräsrotsnivå och att du och ditt barn redan från början fick den hjälp och den förståelsen som du borde.

Det hade gjort allt så mycket enklare. Det hade gjort att  föräldrar sluppit känslan av dålighetsföräldrar,  personal hade sluppit tänka att föräldrarna är slappa och inte intresserade.

Men framför allt barnet hade sluppit alla erfarenheter av att inte duga, inte vara en bra fullkomlig människa. Man hade ju tänker jag, fångat upp och lyft fram det som är bra, det som är tillgångarna om kunskapen hade funnit. Då hade alla barn fått den miljö, de förutsättningar och de möjligheter att glänsa som de har rättigheter till.   Jo, jag fick en ny dröm eller min  gamla dröm blev just nu som ny.  Tänk om den kan bli sann….

Det kan den och det kommer den att bli. Känner bara att processen tar för lång tid.  För många små barn kommer att växa upp som trasiga unga vuxna.

Bli bortkastade undanskuffade barn. Jag vägrar att acceptera det, jag vill inte ställa upp på det, att vissa människor till och med barn inte skulle vara tillräckligt bra som de är.

m 001 - kopia (2) m 002 - kopia

Alla barn har rättigheter till att växa upp och få med sig känslan av att duga Precis så som de är.

Valfriheten är inte till för alla

Det är inte enkelt, hospital men allt ska inte vara enkelt. Önskar bara att det kunde vara mindre svårt.  Fast nu ska jag inte klaga för situationen har löst sig till det bästa för stunden.  Det strular i skolan, order sonen är hemma för tillfället även det andra dagarna än lördag och söndag.   Men jag blir ledsen, prescription det känns tråkigt.  Att det liksom inte är så att alla får plats i vårt samhälle.  Alla ska med va det i någon valrörelse, idag är det jobben som är det viktigaste.

Men hur är det då om inte alla ens får gå kvar i skolan?  Får du inte ens gå i skolan hur ska du då någonsin får ett jobb? Nej, nu tar jag ut tankarna i förväg, den dagen den sorger heter det väl?

I alla fall så blir det en månad hemma med sonen, fast han är 18 år  snart så har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb, för att få ordning och struktur under denna månad som sonen är hemma. Jag känner att det borde finnas flera alternativ flera val när det strular.  Det är ju så modernt det där med valfrihet. Men den valfriheten gäller inte alla.

Den gäller inte om du är en liten ”strul-pelle” i samhällets ögon  som har svårt med de där lite mera svårlästa koderna, som finns i det sociala samspelet.  Vi tyckte ändå att skolan  han valt var ett bra alternativ att välja, men, nu kanske de till och med väljer bort honom.  Hur är det då med valfriheten? Vad finns att välja då?

Jag tänker att det är tur för vår son att just den där valfriheten inte gäller över allt, tänk om föräldrar valde bort sina barn?  Nej vi väljer att kämpa, kämpa för vår sons rätt att ha ett bra liv.  Just nu kanske det bästa alternativet är att han är hemma.  Att vi, jag och han denna månaden försöker hitta på andra saker, att fylla dagarna.  Det går inte att han  hela dagarna sitter här hemma, med sin dator.  För det är just det han hade gjort, om jag inte  tar tag i det och hittar på saker.  Just det där med att hitta på saker är ju något som jag tycker om.  Så här ska hittas på. Frågan är bara vad vi ska hittpå.

Konstigt tycker jag att är du annorlunda och har lite svårare med att hantera de där sociala koderna, har annorlunda tänk. Då får du liksom inte plats. Vi kan inte ändra på vår son och hans sätt att vara. Vi kan liksom inte ta bort hans funktionshinder utan det är vi omgivningen som måste se till, underlätta, forma om, lägga ut pusselbitarna så att han ser bilden. Vi kan inte ändra på vår son, men vi kan ändra vårt egna beteende så att sonens funktionstillgångar blir mera synliga och glänsande. Det är  de där funktionshindren som vi runt omkring honom ska hjälpa honom med att gå runt, undvika och förhindra.

Lev idag just nu, Igår är historia och imorgon är en helt annan dag som inte går att levas i idag.

Söka vårdbidrag är inte enkelt.

Igår läste jag på Fb en kvinna som fått vårdbidrag 100 %. Hur hennes känslor va blandade. Jag har själv varit där bland de där blandade känslorna.  Det är jobbigt det är tufft att söka vårdbidrag, cialis många frågor och det som man egentligen tycker är helt naturligt blir konstigt och onaturligt. Det känns när försäkringskassans personal frågar ut, order  och när de läser upp svaren så blev i alla fall jag mörkrädd.  Det som man som förälder strävar med varje dag som man på något sätt alltid gjort och alltid sett som normalt, nurse är inte normalt för andra. Det är inte normalt att man köper gympakläder flera gånger per termin, det är inte normalt att böcker försvinner och att det är krig hemma nästan varje dag för att skolan kallar.  Det är inte normalt att se ljuset slockna någon gång i september i ditt barns ögon.  Det är inte normalt att ungen inte ens klarar fram till Jullovet.

Här hemma va det skolan som gjorde mest ont, och gör även idag fast  vi bara har lillkillen hemma. Men varje dag var enda dag som det är skolan hör vi innan han åker till skolan.

Jag vill inte till skolan, jag hatar skolan. Från 0-1 till nu tvåan på gymnasiet samma fraser varje dag Alltid. Jag vill inte till skolan är egentligen det enkla. Alla bråk som varit i skolan där lillkillen ställt till det. Alla dumheter som han råkat utför är värre, än jag hatar skolan frasen. Men det som sedan några år har gnagt är just den där frasen jag vill inte till skolan jag hatar skolan.

I 11 år har vi hört det i 11 år har vi hela tiden sagt: ja men du måste gå i skolan, det är snart fredag, eller snart är det lov igen.  11 år av att göra något varje dag som man inte vill, som man hatar. Som sonen säger att han gör. Borde det inte finnas bättre alternativ? Hade jag  hatat något så mycket i 11 år hade jag gjort allt för att undvika det som vuxen. Som barn har man inte möjligheten, att välja bort i alla fall det hatobjektet. Nu är det  två år kvar i skolan för vår son, Förra våren tog vi vårt förnuft till fånga jag och maken vågade prata om det och presenterade det för skolan. Att det faktiskt måste finnas andra alternativ än bara skolan. Ännu är inget klart men de har börjat rota i alternativen och de har börjat röra på sig i alla fall har det blivit en del samtal om att hitta praktikplatser men handledning.

Oj jag ser att jag kom bort från ämnet jag som skulle skriva om vårdbidraget och de känslor som flyttar  in i det sambandet.  Vet inte helt säkert om jag gjorde det men det får duga.

Lev idag just nu, Igår är historian och morgondagen är inte här just nu finns hela tiden.

Vuxna barn är spännande

Ja men hur blev det, thumb jag tänker på hur det blir och vad som sker.  När mina barn ännu bodde hemma, så var det så att de fick anpassa sig till hur vi har det här hemma. Våra regler och våra rutiner.   Det var vi vuxna som stod för hur vi gör och vad som sker.  Nu har barnen flyttat hemifrån, de bor i egna lägenheter förutom minstingen som i och för sig inte är så liten.  Han fyller 18 ganska så snart.

När barnen bor hemma så är det jag och maken som bestämmer, vi som betalar.  När de sedan bor i egna lägenheter, då är jag i och för sig mamma men, mamma utan bestämmanderätten.  Visst är det svårt ibland, när man känner att de kanske gör fel val.  Jo, då hur det än är så oroar man sig, hur det  ska bli. Till och med så att jag ibland sitter och funderar på hur de tänker. Men min roll som mamma känner jag är i de lägena att jag får ställa frågor, berätta hur jag tänker och ibland men, bara ibland berätta för dom  vad jag tycker.

Men från och med där, så är min rätt som mamma slut. Jag kan stötta, lyssna och hjälpa till, men inte mera. Sedan är min roll som mamma slut. När de vet vad jag tycker, så är det upp till dom, då är det deras beslut att göra vad som är rätt för dom. Vissa nitar lär det bli, vissa mindre bra saker lär de få uppleva, visst är det så. Men är det inte det som är livet. Är det inte så som vi lär oss till sist.  Betalar de inte räkningar ja då blir det sura utgifter, som är rena synda pengar, men något lär de sig. Städar de inte då när de behöver städa så är det så att städet är kvar.

I alla fall är det så jag ser att min roll som mamma är idag. Det är nu det riktigt roliga i att vara mamma börjar, nu ska vi ha jämlika relationer jag och barnen. Det är nu jag har möjligheten att umgås med mina barn, utan att ha bestämmande rätten.  Det är nu det bär av ut i det vuxna livet, på gott och på ont. Mamma är jag ännu men, bara mamma och utan någon som helst beslutande rätt för min barn.  Det är nu det finns möjligheter att antingen få en god bra jämbördig relation med barnen, det är nu som mitt jobb under alla år betalar sig i om de vill umgås med mig eller inte. Detta är på något sätt kvittot på hur relationerna har varit.

Om ungarna kommer hem till oss så är det idag för att vi ska umgås prata och ha trevligt, inte för att jag ska tillrättavisa dom eller uppfostra dom. Utan för att lära känna dom som vuxna människor, då när de står på egna ben.  Jag sitter här och ler när jag skriver, sitter och känner i varje del av min kropp hur spännande det blir i mina tankar.  För det är helt klart en ny outforskad erfarenhet för både mig och mina barn. Det är nu livet börjar för dom på allvar, det är nu livet är deras och jag har möjlighet att få vara med på tåget men bara som åskådare och en jämbördig vuxen.  Det känns rent av hissnade i mig.

Ja vilken morgon det blev till trots att natten varit vidrigt svår att få sova i.  Nej nu ska jag ta ner fötterna från skrivbordet och lägga tangentbordet där det ska vara. Låta kroppen jobba, det är torsdag och torsdagar är dagar som vi städar på. Jag ligger efter för sonen har redan fixat  tre av alla sina saker idag.  Han har hunnit med tandläkare vart nere och duschat och redan städat sitt rum. Han har bara skolan kvar.  Tänk vilken morgon och vilken bra start det blev idag ……

Lev idag just nu. Igår är historisk,  bra eller dålig spelar ingen roll, för den är historisk! Imorgon är inte här just nu, så den tar vi imorgon.  Idag har vi och idag är det vi har ansvar över. Just det är ett ansvar som jag känner att jag hanterar.

Allt viktigt blir riktigt oviktigt när det gäller.

jo i går var en dag som jag till vissa delar ville vara utan, tadalafil sonen ringde  tidigt frågade vad jag gjorde. När sonen ringer tidigt då är det något som är fel och fel va det.  Han frågade mig  vad han kunde drabbats av, drug för hans hud va som om man badat honom i nässlor berättade han. Jag sa trött till honom att det nog är något som han ätit och att det nog inte va så farligt.  Men han gav sig inte, sa att det kliade så konstigt innanför huden, inuti,som om det kliade i hans öron, kliade innanför bakom ögonen.  Jag blev lite orolig men försökte lugnande säga till honom, att det nog gå över.  Är han för orolig så tyckte jag han skulle ringa till sjukvårdsupplysningen.

Han ringde till sjukvårdsupplysningen och direkt efter ringde han mig igen. Han sa mamma det är allvar tydligen, de vill skicka en ambulans. Frågade om jag kunde åka direkt och hämta honom. Det var först då som jag förstod, att det nog inte va bara ta det lugnt.  På högst fem sekunder,  från morgonrock till fullmundering och vissa prioriteringar om att borsta tänder gör jag sedan, satt jag i bilen och åkte en mil för att hämta honom.  Snabbt till vårdcentralen och snabbt in på ett vårdrum.  12  cortison tabletter fick han och där efter var det fullt race. 20 minuter  så blev han bättre men sedan blommade allergin upp igen.  Lite mera medicin och doktorn började prata om Näl, ambulans, Jag förklarade att nej men ambulans behövs nog inte jag kör honom.

Men doktorn insisterade på att ambulans fick det bli. Jag fick åka hem ta på en kofta stoppa lite i magen och åkte sedan iväg de 5 milen till det större sjukhuset. Under tiden  sonen fick åka ambulans  fick han mera stoppmedicin och blev omhändertagen direkt när han kom in…  Sedan va det många timmar där på det helt nybyggda avdelningen.

Jag var tydligen den som var först inne på akutens kassa mottagning den första som tog en kölapp till kassan.  Personalen hade vissa svårigheter att vet hur de skulle slussa mig till sonen. Sonen var den första som kom in på akutens vårdrum. Jag hade varit förutseende med att få med mobilladdare till mobilen om den skulle ta slut.  Både sonens telefon och hans flickvänstelefon var ont om batteri i, vilket vi  i god tro trodde vi laddade genom att sätta in kontakterna i vägg uttagen. Men där bedrog vi oss för strömmen var inte inkopplad, sonen skulle tvätta sina händer vid tvätt stället på rummet, men inte ens vattnet var kopplat till vattenkranen.  Efter några timmar på akutens rum fick vi sedan flytta till observationsavdelningen.  De hade inte riktigt bestämt om sonen skulle få åka hem, eller stanna över natten.  Men vid klockan 18,00 fick vi åka hem, sonen fick små blå tabletter med sig hem om klådan i kroppen skulle komma tillbaka.

Väl hemma tog jag mig en bok satte mig i soffan för att läsa men, gick och la mig tidigt somnade med en gång.  Men det ville sig inte riktigt för när klockan va halv ett på natten väckte vår ännu hemmaboende son,  Min yngsta dotter ringde och var oroligt för sonen hade fått tillbaka utslagen, allergin var tillbaka i full styrka.  Just sådana uppvaknade är traumatiska men, när de händer så är det inte så att man är trött utan inom loppet av några sekunder vaknar man till och är fullt beredd.  En timmas väntan blev det då sonen pratade med sjukvårdsupplysningen och väntade på ambulansen igen.

När ens barn blir sjuka, då är man liten som mamma, vill jag lova. En mil bort känns långt och tankarna flyger och far. För att inte väcka maken som skulle till jobbet, tog jag täcket till soffan och låg och väntade på samtal om vart jag skulle.  Det samtalet byttes ut till ett samtal där sonen berättade att det var lugnt, han hade fått medicin av ambulanspersonalen och skulle vänta till morgonen för att åka till vårdcentralen och kolla igen.

När barnen blir så pass sjuka som han nu blev, så spelar det inte någon roll att han är 21 snart 22 år gammal.  När det är  så pass konstiga saker som drabbar ens barn, där liksom huden lyfter sig och hela ungen ser ut som om han badat i nässlor, när man får till sig att nej du får inte köra honom,  han ska åka ambulans. Då är det inte så att man inte tar det allvarligt, utan i alla fall så blev jag riktigt rädd.  Riktigt ordentligt rädd.

Saker som jag annars tycker är viktigt, blev riktigt oviktigt.  Det viktiga var att få sitta där hos sonen och vara med i stunden. Allt det där andra som man tror är viktigt, försvinner ut och blir det mest oviktiga i världen.

Lev idag just nu, igår blev klokheter, imorgon vet jag inte ens vad som händer,

Lev idag just nu, morgondagen den blir till att leva i imorgon.

Tålamod

Tålamod är en sidan som utvecklas i mig, remedy nu visade tålamod på att det är skam den som ger sig. Ibland pratar jag om det och ibland håller jag medvetet tyst. Nu har just detta visat sig vara en av de bästa vapnen att ta till. Två månader har jag pratat om till sedan vara tyst till att prata om. Idag kom jag och son överens i en överenskommelse om en viktigt viktig sak.

Han lovade att träffa kontaktmannen som är utsedd för honom om jag är med. Just det där med om jag är med är inte svårt att lova honom.  Nu är vi på G med stort G. han har äntligen sagt ja.  Även om det inte är ett helt självständigt ja så är det ja om du är med. Denna lilla konflikt har kommit en bit på väg. Nu är han på banan även om han vill ha vägvisare men det är jag så gärna. Nu vill det bara till att hitta på saker där jag mera kan hålla mig i bakhåll så att  de tillsammans utvecklar en relation där jag mer och mer kan sedemera backa ut när tiden är inne.
Tålamod, online just nu inser jag att det är ett vackert, att jag har haft förmågan att orka vara just tålamodsenlig.

Tålamod, handlar om väl det med….

Lev idag just nu, Just nu är i stunden helig och så full av skimmer av just det där ja men jag kan väl träffa han då men då vill jag att du ska vara med 🙂

Lev idag just nu igår banade vi vägen till idag, idag gör vi val där vi kan påverka morgondagen.

Om allt vill sig väl så lär jag snart vara på väg ner till gbg, och till (H)järnkollsmöte Förhoppningsvis vill det sig väl .

Ha en härligt fin eftermiddag.

Att den unge är 20 på pappret säger inget om ansvarsförmågan.

att vara mamma till barn med Npf är en konstform, nurse I min villfarelse trodde jag det jobbigaste var när barnen gick i skolan. Det var ju då alla krigen blev till, discount i alla situationer som handlade om samarbete.   Det var  då allt fallerade, när jag och barnet försökte förklara för skolan:

Att nej det är liksom inte bara till att göra, det tar mera kraft av ett barn att göra tråkiga saker när man har Npf diagnoser.  Det måste till en stor portion Motivation, om man vill att det ska funka.

-Nej, det är ditt jobb som lärare som ska locka fram motivationen.

-Nej fast han kunde igår och i förrgår så kan han inte idag.  För så där ligger det till se du, Det handlar om dagsform, status på det han ska göra om det är det som är intressant just nu.

– Ja men du det var ju förra månaden han var intresserad av kriget och kungar. Nu är det mera intressant med alla gator i gooogle maps.

Jo, jag ska villigt erkänna att jag själv inte varit i Usa men faktisk så  har jag varit på varje gata i Louisiana, New Orleans. Kan varenda tvätt maskin som Amerikanerna har ute i sina trädgårdar.  Den kunskapen har jag fått till mig av Google maps, då jag ett tag snöade in på USA och hittade till Google maps.

Oj känner att detta inlägget kommer bli långt.  Det blir så här långt efter som jag och en annan mamma igår pratade damp, diagnoser och oron som blir till när barnen blir vuxna. Då samhället säger till oss att nej men din son är vuxen nu. Du kan inte bestämma detta. Han får bestämma det själv.  Det är just i det där han får bestämma det själv som vår oro ligger.  Även i ordet vuxen.

Ofta handlar det om att vi vill att våra barn ska gå andra stigar en de vi redan trampat upp och  skapat fått erfarenheter av.  Vi vill att våra barn ska trampa upp nya stigar och slippa gå i den sörjan som vi själva trampat i.  Vi vill ju att deras väg ska bli rakare, enklare och ge de en bra start i livet…..

Nej, vill inte han så kan vi inte tvinga honom.  Nej, jag gillar inte tvång det gör jag inte. Men att få lite hjälp på vägen. Att få lite stöd i att hålla ordning på vilka samtal som måste ringas, vilka räkningar som måste betalas, vilka kläder som är rena och att när man lagt in tvätten i maskinen, är det bra att ta ut den och hänga upp den samma dag, är bra.  Att  äta något annat än bara nudlar under en månads tid är bra. Att köpa mat för pengarna är bättre än att köpa tid på WOW en en bra handling.  Att gå till skolan, jobbet  istället för att level up den gubbe är riktigt bra.  Till och med så att det är nödvändigt.

Det är sådana saker som vi ibland får berätta för våra barn. Ibland blir det till och med krig i sådana situationer.

Jag har alltid försökt mig på att prata med människor om vad det är som ställer till det för oss i våra familjer. Att det är viktigt att lyssna på det föräldrarna berättar. När de pratar om myndigheter, skola, socialatjänst,  ja  You name it.  Ofta så får jag en känsla i situationen att de tycker jag är en hysterisk omhuldande mamma.  Men se ni, Jag har levt i den där barn kroppen i mina egna unga år,  jag har levt nära mina barn i min  roll som mamma.  Jag känner mina barn och när jag känner,  ojdå ror han verkligen det här i land tro? Då är min oro där, för att jag på något sätt vet om att det här kommer inte funka hela vägen fram.

Det är då de kloka kvinnor och män i olika sammanhang  lutar sig tillbaka och säger de magiska orden.

-Vi får vänta och se.  Vi får vänta och se hur det bli, du vet ju inte, det kan ju gå bra, han säger ju att han ska fixa, han är vuxen nu.  Han är över 18 och bestämmer själv.  Han är över 18 nu och bestämmer själv.

– Ja men det är ju därför vi sitter här, jag vet hur det kommer bli när han ska göra.  Jag vet att de där läkartiderna kommer och missas gång på gång.

-Nej då, han är vuxen nu, då tar man det ansvaret.

-Men herre gud jag missar ju själv i bland.

-Det där handlar  inte om honom, utan endast om dig.

-Ja men har jag inte koll på tiden, så kan jag inte påminna honom, och då kommer han inte komma ihåg, och då kommer det komma hem räkningar som är rätt dumma att få, bara för att man missat en tid.

-Ja det är ju en konsekvens som han får betala.

-Han tjänar inga pengar, han har ingen inkomst.

-Ja, men så är ju systemet.

-Ja, men därför är det ju bra om ni kan skicka hem tiden till mig med, så kan jag hjälpa honom att  ha koll på tiderna.  Så han i alla fall får sin medicin.

-Nej det kan vi inte, han får ge den till dig.

– Men jag vet att han kommer glömma av den så fort han går ut ifrån rummet han fått tiden i.

-Det vet du inte nu, han är vuxen nu. Han är över 18.

Ibland funderade jag på vem av oss som var funktionsnedsatt. Jag eller myndigheten?

Vem av oss förstod inte?  Det tragiska är att jag tror skillnaden ligger i viljan av att förstå.

När jag inte förstår så handlar det om att jag inte förstår.  När  dom inte förstår, så handlar det mera om empati, vilken dag det är och vilken paragraf de kan gömma sig bakom.

De förstår inte att  WOW för någon kan vara det viktigaste i livet.  Att det gäller liv eller död.  De förstår inte att spelet är så intressant att man ibland ställer klockan för att ge sina hästryttare mat.  Om man spelar Travian.  Jag vet att det är viktigt för jag är före detta Travian spelare, det blev till och med så att jag fick min make som inte ens har  ADHD, att jobba i skift med mig i mitt spel.  Varje krig i spelet var på liv eller död.  Varje ryttare som förlorades var en sorg på liv och död.  Att komma två i spelet  var inte en vinst när spelomgången som höll på i ett år, kanske mera, tog slut. Det va en förlust, det va inte bara ett spel. Det var ju en del i mitt liv.

De förstår inte att jag slutade spela med  viljekraften att få tillbaka mitt liv. De förstår inte att jag inte ens vågar gå in i meningslösa spel för jag är rädd för att fastna. De förstår inte att när jag råkar hitta ett spel, som jag  tänker jag provar lite, gör att jag sitter fast i månader, att spelet blir det som är viktigt.

Att spelet tar tid och är det som  är viktigast.  Det förstår inte att jag har svårt att välja.

De förstår inte att missbruk inte behöver handla om droger och alkohol. Utan det kan vara mera triviala saker som etsar sig fast och blir ens liv. De förstår inte att de gånger jag spelar sånt, eller fastnar i google Maps, målar tavlor eller vad det nu än är som jag hittar. att sådan saker har en tendensens att ta över,bli så viktigt att jag till sist med viljekraft för att få tillbaka rutiner och liv, måste sluta. Att jag måste sluta göra och ibland behöver en hjälpande hand för annars ligger tvätten och ruttnar i tvättmaskinen.  Kylskåpet är tomt.

När jag var yngre så fanns inte datorer på det sätt som idag, farorna är större idag, mina tvång i saker visar sig lättare idag än igår eller när jag var liten. Om jag säger att min son skulle behöva någon som var hans skärp, eller krage gör jag det inte för att jag inte älskar honom, inte vill honom väl.  Det är faktiskt tvärt om, och jag har erfarenheten av hur det varit i våra liv då han var barn.

Fast han kanske va 17 på pappret så var han fortfarande en lite pojke i vissa situationer, kunde fortfarande sitta och bygga ihop legosaker på sitt rum.  När han sedan blev 18 och myndig, visste inte myndigheterna om att den 18 åriga grabben kanske var 14 -15 på insidan.  De verkar som om myndigheterna inte förstår, vill förstå att den 20 åriga grabb inte har samma förutsättningar, att göra de där mindre roliga sakerna, att tvätten måste tvättas hjälps inte. Det är då vissa av våra barn behöver en krage, som hjälper till och berättar att nej nu måste du tvätta, och du måste ta ut tvätten ur maskinen.

De förstår inte att när killen tjejen mött på ett hinder, så är tröskeln så hög att den inte klarar av tröskeln. Hindren blir större, högre och fortare omöjliga att kliva över för  vuxna barn med NPF. De ramlar fortare, mera och ställer till mera sår. För de inser inte att de slagit sig, de inser inte att benet är av och inte läkte av sig själv. De tror ibland att om de bara inte gör, så försvinner det.

Det vill inte ha hjälp, för de vill vara som alla andra, ber inte om hjälp fråns det liksom blir akuthjälp, där ungen håller på att dras med den sjunkande båten. Kanske är det redan innan försent. Helt åt väggen försent när den unga ber om hjälp.  Här måste vi göra något vi kan inte låta unga människors liv falla innan det ens har börjat.  Jag tänker att ju mer den unga vuxna säger nej. Ju mer hjälp behöver han.

Hur ska vi få myndigheternas invånare att förstå det?

Nej nu får det bli annat gjort idag av mig.  Det här var bara mina morgontankar från gårdagens samtal. Har suttit här sedan 6.30 nu och klockan just nu är 8.24.  Fastnar i saker jo så är det.  Jag är snart 50 år och du ser två timmar förflöt utan att jag ens hade en aning.

Lev idag just nu påverkar vi imorgon som ännu är framtiden.  Igår historian blev ett inlägg idag.

 

biltankar

idag är det husvagnsdag. Ännu är det bara biltid, thumb men Husvagnen hänger i alla fall på.  Inatt har vi tänkt oss sova i Hallands län. Hunden fick bo kvar hemma och det är av rent egoistiska själ. Dottern och sonen har vi som hus och hundvakt.  Det egoistiska själen är att han luktar lite illa ellerr inte lite illa utan mycket illa då han släpper väder.  Det är inte så att det är om där utan det gör han och liten husvagn och hund som luktar så gör ingen glad allra minst mig som är så känslig för dofter.

Idag eller om det blir imorgon har jag tänkt kolla in om svanen bor kvar i Lerkil. Det var stället jag lärde mig att simma, där tillbringade jag alla mina somrar med min älskade farmor och farfar. Farmors goda smörgåsar med ägg och kaviar, hennes kanelbullar, andra kakor och godsaker som hon hade packat ner i kylväskan redan innan klockan var sex på morgonen. Just sådana minnen kryper fram bara jag tänker på Lerkil.  Minns äver hur farfar tog med mig till Ölkafet som låg där. Ofta skyllde han på att tösen behövde en glass.  Men idag vet jag bättre, det var farfars öltörst som drog men ursäkten att tösen skulle ha glass. Det  var en bra ursäkt för farmor hon nekade aldrig mig en glass. Farfar han va påhittig han, och tog varje tillfället i akt för att låta en öl slinka ner.

Nu var aldrig min farfar otrevlig, eller ställde till det som jag upplevde det. Men säkerligen så fick farmor uppleva ett och annat som var helt annat än glasstider.  Men aldrig har hon någonsin varit sådan så hon på något sätt tagit ifrån mig bilden av att ha en underbar farfar.  Just sådan är så viktigt att vuxnas dispyter är vuxnas dispyter där blandar man inte in barnen. Utan låter barnen ha den bild av den vuxne som barnet har. Tids nog visar det sig ändå de mindre bra sakerna. Men då har barnet ändå fått möjligheten till andra upplevelser fina minnen som är så viktigt.

Nu får det vara slut skrivet för idag. Nu ska jag samla påå upplevelser 🙂Visar 20140614_114845.jpg

Lev idag just nu, Igår är minnen idag , idag är det möjligt att ge morgondagen nya fina minnen.

Malou har tagit studenten, Malou har tagit studenten Fy fan va hon är bra bara bäst!!!

igår va det en viktig dag, mind physician mest för dottern men inte långt ifrån hennes mest som den va viktig för mig.  Alla år av vanmaktskänslor när vi har försökt förklara för skolan, treat att alla lär sig inte lika. Alla tröstlösa stunder när vi återigen har insett att nej inte heller denna gång förstod dom.  Igår gav sig alla dessa tankar bort. Allt slit som varit har varit nödvändigt och igår gav det resultat.  Min lilla skrutta som igår tog ännu ett steg ut i vuxen livet gjorde en milstolpe och ett av slut. En början på något nytt inte känt ligger framför henne.  Jag tror att jag som mamma till min lilla dotter  faktiskt  kände mera  glädje än andra mammor.

Varför jo, för i vår familj har vi ADHD, jag har ADHD, och självklart blir det  då så att den tar en sväng om i min dotter.  Jag  orkade aldrig fullt ut med skolan, där betalade sig betygen i sträck på längden och tvären.   Sedan har jag  ju givetvis pluggat in det i efterhand men just det slipper dottern göra.

För hon gjorde det.  Hon orkade med, hon gav allt och lite till för att  ta steget ut med glans.  Hon fick till och med ett stipendium för sin förmåga att inte ge upp, ge allt.  Till och med här nu när jag sitter och skriver det känner jag hur tårarna liksom vill trilla fram och visa  sig. Inte i sorg utan stunden är mera vördnadsfull,helig och stor.  Hon gjorde det verkligen. Foto: Idag är jag nog den stoltaste mamman som finns mallon hon fick stipendium för att hon varit så duktig i skolan. Att hon är min dotter det är fantastisktFoto: GRATTIS till studenten!!!!
Du e grym!!! :D

Min underbara lilla duktiga fantastiska dotter hon gav järnet hon bangade inte för något utan tog  tag i och gjorde det. Ändå har det under många stunder under dessa tre år bott rädslor och funderingar i mig som : herre gud kommer hon orka, men snälla någon gör så hon håller ihop. Gör så hon inte ger upp.  Igår firade vi med pompa och ståt.  Redan halv sju var jag uppe och gjorde tårtor,  la den sista handen på det jag kunde förbereda. Skickade iväg äldsta sonen och hans flickvän för att köpa det sista som jag inte hade fått med från affären.    

Vill passa på  här i inlägget och tacka alla som kom till skolan för att hänga alla dessa blomsterkvastar och allt va det va för att visa  och dela dotterns glädje, vill även passa på att tacka för att ni även kom hem till oss och firade henne. Tror att det är minnen hon kommer ha hela livet.  Ni som var här kommer vara en del i dessa minnen hos henne. 

En trött och lite frusen Mallon var det  som öppnar presenterna. 

Det här sista kortet är nog det finaste jag läst som skolan har skrivit om min dotter.   Hon gjorde det verkligen, vet ni vad Jag  vet jag har världens bästa Malou, jo så är det hon är verkligen världens bästa  Mallon.  Det här är en seger Malou, bara så du vet…..

En ny tid är nu här, nya kliv rätt ut i livet, ta för dig min  älskade dotter världen är din.  Låt ingen trampa på dig stå på dig  för annars står andra på dig.  Gör allt du tänker och funderar på, ångra inget inte ens misstagen, det är dom du lär dig av även om de kostar.  Önskar dig all framgång lycka och kärlek.

Tack för att jag får vara din mamma.

 

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/category/barn/page/3">
Twitter
%d bloggare gillar detta: