När orden får gensvar – om möten, statistik och Kay Pollak

Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.

Read this post in English. ->When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till.
Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.

För en stund stannade jag upp.
Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.

När siffror blir berättelser

Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror.
Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag.
Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig.
Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.

Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det.
Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.

Att fortsätta välja glädje

Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver.
Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna.
För att dela något äkta.
För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.

Så tack, Kay. Och tack till dig som läser.
Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.

En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.

Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val

Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå.
Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.

Men så blev det inte den här gången.
Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan.
Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.

Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.

Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera.
Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv.
Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något.
Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.

Reflektion

Ibland behöver vi inte stora gester.
Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords.
Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning.
Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.

Fråga till dig som läser:

När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?

AHA – insikten

Det behövs inte mycket för att väcka mening.
Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram.
Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.

Mellan raderna

Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd.
Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant.
När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”.
Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.