Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in.  I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t  sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84.  Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår.  Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

 

Tänker på ADHD/ Skola /barn

Tänker mig ungar vi säger någon i  7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar.  Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

Jag är 47 år och får ont i magen av  det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

Tänker en liten tjej eller kille som  kanske  när han somnar , somnar med  Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos.  Adhd säger vi.

Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra.   Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker.  För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli.  Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter.  Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor.  När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli.  Hur vet hon?

Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång.   Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats.  Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten.  Äter lite mat, dricker lite  saft och får lite energi.  Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen.  När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort.  Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp.  Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga.  Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till.  Men tillsist kommer hon på  och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med  böcker i alla olika ämnen.  Tyvärr så glömde hon  boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året  sucka och rycker på axlarna hon vet ju  ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter.   Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

Vi säger att vi till och med är i oktober lovet.   Hon är ledig och ligger i mammas säng.  Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan.  Flickan ligger i sängen,  mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon.  Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala.  Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan  till Jullovet. Hur ska jag orka?  Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt.  14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara.  14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

 

Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu.  Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns.  Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka.  Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom.  Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av.  Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

Vi måste göra nått nu!

Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar.  Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar.  Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det.  Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att  dom växer upp med en känsla av att inte duga…

 Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är.  Som den här lilla killen gör.