Oskar serien bemötande och vuxenansvar i vardagen

Morgon igen. Kaffet står bredvid mig, och de två lamporna som en gång var min farmors lyser varmt i mörkret. Katten är ute, huset sover och morgonen är stilla.
Idag ska jag slå in julklapparna som jag och dottern köpte i Ullared – en dag fylld av fynd, skratt och reflektion.

Read this post in English ->Oskar Series – Understanding

Samtidigt finns tankar om Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – om hur vi vuxna kan möta barn med förståelse och låta dem växa i sin förmåga.

Kaffekopp i morgonljus – reflektion i vardagen om Oskar serien, bemötande och vuxenansvar.

Det här inlägget är en personlig reflektion, inspirerad av erfarenheter och tankar kring vuxenansvar och bemötande.
Det handlar inte om en specifik händelse, utan om den inre process som ibland väcks när man vill skydda – och sedan inser hur viktigt det är att möta med lugn och förståelse.

En dag i Ullared

Ullaredsresan blev mer än bara shopping. Vi hittade skor, kläder, kängor och julklappar – nästan allt klart inför december.
Jag gjorde dessutom ett riktigt fynd: ett par Sketchers-kängor som brukar kosta runt 1 500 kronor, men där – 800.
De var så sköna att det inte gick att låta bli.

Lillkillen fick nya pyjamasbyxor, kläder och en keps han blev lycklig över.
Lilltjejen fick några små julklappar och ett par fräcka kängor.
Det blev en lång dag – vi åkte hem sju på morgonen och kom inte hem förrän nio på kvällen.
Men nu är nästan alla julklappar klara, och känslan av att vara förberedd sprider ett lugn.

Har du också känt den där blandningen av trötthet och tacksamhet efter en lång dag?

När tigern i mig vaknade – en tanke om Oskar serien och vuxenansvar

Mitt i vardagsglädjen kom något oväntat.
Ett mejl, inte särskilt trevligt, fick något i mig att vakna – tigern.
Plötsligt stod alla barn jag någonsin mött framför mig.
Inte bara mina egna, utan också de unga jag haft förmånen att arbeta med genom åren.

Det handlade om bemötande och vuxenansvar.
Om hur vuxna ibland lägger skulden på barn – som om de bar hela ansvaret för det som gått fel.
Jag kände hur hela mitt inre reste sig.
För mig är det självklart att när vi arbetar med barn bär vi vuxna alltid det största ansvaret.
Vi är de som måste se, lyssna och förstå.

Barn beter sig inte för att djävlas. De beter sig som de kan – utifrån sina erfarenheter, sina förmågor och den trygghet eller otrygghet som vuxenvärlden skapat omkring dem.
Känner du igen dig i den känslan, när oron för ett barn väcker lejonet inom dig?

Efteråt, Oskar serien bemötande och vuxenansvar

Men i efterhand ångrar jag mitt eget beteende.
Jag lät tigern ta över och glömde för en stund mitt ansvar som vuxen.
Jag borde ha stått stadigare i mig själv och sagt saker som handlade om just det – vuxenansvaret.
Att skapa förutsättningar för barnen att växa i sin förmåga, inte påminna dem om allt det de ännu inte kan.

I min reflektion ser jag hur jag istället hade velat möta situationen med en lugn, mjuk röst.
Jag hade velat säga:

“Jag vill att vi hittar lösningar. Hur kan vi tillsammans hjälpa, se och låta barnet växa? Vad kan jag göra för att underlätta? Vad är mitt ansvar?”

Jag hade velat erbjuda mig att komma, att förklara vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Jag hade velat säga:

“Vi gör det här tillsammans. Jag är i mitt uppdrag och du i ditt – finns det något vi kan göra för att vägen ska bli enklare?”

Att vara vuxen innebär att bära det yttersta ansvaret: att möta barn med respekt, tålamod och tillit till deras möjligheter.

Samtidigt tänker jag att reflektion är något vi alla behöver – även den andra vuxna i situationen.
För ibland är vi så upptagna av att försvara vårt eget perspektiv att vi glömmer att stanna upp, andas och se barnet tillsammans.
Jag borde ha bjudit in den andra till dansen av reflektion – den där stilla rörelsen där man vågar mötas i nyfikenhet istället för försvar.
Men jag gjorde det inte. Kanske beror det på att jag ännu inte lärt mig att dansa, och att jag behöver träna på just det.

När jag läste mejlet såg jag plötsligt hela raden av barn jag mött – alla de som kämpat, alla de som burit något tungt. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss.
Det är just det Oskar serien, bemötande och vuxenansvar handlar om – att våga se barnet bakom varje reaktion och förstå att vi alla har något att lära. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss.

Oskar knackar på igen! Oskar serien bemötande och vuxenansvar i vardagen

Oj, alla dessa ord – egentligen handlar de ju om lilla Oskar.
Ni vet, Oskar från serien NPF & Skola som just nu vilar.
Är det han som knackar på igen?
Kanske är det dags att skriva vidare – om viktigheten att det är vi vuxna, vi behöver ta vårt ansvar, vågar se barnet bakom beteendet och stannar kvar i mötet.

Hur ofta knackar dina egna “Oskar-ögonblick” på? De där stunderna när hjärtat säger: Se barnet bakom orden.

Läs fler inlägg i Oskar-serien – NPF & Skola
och inspireras av Kay Pollaks tankar om ansvar och möten.

AHA

Ibland väcks våra starkaste reaktioner inte av ilska, utan av kärlek där viljan av att skydda.
Men vägen tillbaka till lugnet visar oss något ännu viktigare. Det påminner mig om att även vuxna, precis som i Oskar serien bemötande och vuxenansvar, behöver öva på att växa.

Mellan raderna

När lugnet återvänder och tigern i mig vilar ser jag att det inte handlar om att vinna ett krig, utan om att förstå varför vi reagerar som vi gör – och vad det säger om det vi vill värna.
Det påminner mig också om att min egen reaktion behöver vara lugn. För alla de barn som en gång stått framför mig och önskat att jag skulle fortsätta kämpa för dem, behöver jag just det – mitt lugn.
Det är i lugnet som arbetet kan göras, det är där förändringen kan börja.

Reflektion

Nu står kaffekoppen bredvid mig igen. Ljuset från farmors lampor faller mjukt över bordet.
Dagen ligger orörd framför mig, med julklappspapper och snören som väntar.
Utanför börjar himlen ljusna.

Kanske är det Oskar som viskar: Se mig, förstå mig – jag försöker bara orka en dag till.
Och jag viskar tillbaka: Jag ska öva på att vara vuxen – den vuxna som låter dig växa.
Det är en del av Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – en vardaglig träning i att se, förstå och växa tillsammans.

Vad jag lärde mig av det här

Det här mötet – mellan känsla och ansvar – blev en påminnelse om att lugnet inte alltid finns där från början, men att det alltid går att hitta tillbaka till.
Jag lärde mig att även vuxna behöver träna på att växa, att våga möta sina egna reaktioner och välja närvaro framför försvar.
Kanske är det just där, i stillheten efter stormen, som det verkliga lärandet sker – både för barnen och för oss vuxna.

Lev idag, just nu.
I förrgår var det tigern, vilket igår blev reflektionen, idag aktionen, därefter blir imorgon vilan.
Kanske har jag redan lärt mig något, till och med just nu. -Carina Ikonen Nilsson

Stöd bloggen
Stöd bloggen via PayPal »
Prenumerera gärna – då får du nya inlägg direkt i din mejlbox och hjälper orden att fortsätta hitta vägar.

Texten är en personlig reflektion och handlar inte om någon specifik person, plats eller händelse. Syftet är att väcka tankar om vuxenansvar och bemötande.