Rasterna och de osynliga reglerna

Rasterna och de osynliga reglerna kan för många barn vara dagens höjdpunkt. Frihet, lek och gemenskap.

Men för Oskar är det ofta tvärtom – en plats där koderna är dolda, ljuden blir för starka och ensamheten växer.

Read this post in English -> Oskar Series Part 6 – Breaktime and the Invisible Rules

När friheten blir en fälla

I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (D el 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det

På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.

Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?

För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”

Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården

På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.

Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.

För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.

Hjärtat slår snabbare.
Huvudet gör ont.
Axlarna drar ihop sig.

Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.

Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.

Vem bestämmer lagen?
Vem får börja?
Vem är med?

För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.

När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.

För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.

Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”

Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.

Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över

För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.

Han sparkar lite i gruset.
Går runt ensam.
Pillar i fickan.

Men inuti ropar han på att få vara med.

Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.

Nycklar till delaktighet

Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:

Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.

Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu

Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.

Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.

Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.

Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.

Lekledare och nutidens skolor

I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.

På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.

Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.

Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.

Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna

Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.

På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.

Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.

Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?

När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.

Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.

Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.

För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.

Ett större perspektiv

Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.

Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.

För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.

Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.

Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.

Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.

Mellan raderna

Det här handlar inte om att ta bort rasterna.

Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.

Reflektion

För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.

Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.

Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.

Tidigare delar i serien

FAQ – Rast och delaktighet

Varför kan raster vara svåra för barn med NPF?
För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.

Vad kan en rastvakt göra?
Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.

Hur kan vi skapa struktur på rasterna?
Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.

Är det bra med vuxenledda aktiviteter?
Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.

Extern läsning

Läs fler delar i Oskar-serien
-> Oskar-serien – NPF & skola

Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg?
Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal

Oskar-serien tar en paus

Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund.
Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna.
När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.