September dimman ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet tidigt på morgonen, unhealthy sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen. Vart tar alla år tillsammans med barnen, try vägen? Allt vi skulle göra, link allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.
Vad finns det framför mig?
Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag gjort annorlunda, då mina barn började skolan. Men då viste jag inte på riktigt, då bara jag anade. Dessutom trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.
Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i framtiden i mig.
Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite i handen, så gör tankarna ont. Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?
Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu. Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.
Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.
Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger. Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik. Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej! Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.
Dessa tankar möter nog vi alla, mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och andra utan ADHD. Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om gympa-påsar, missade tider, glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa, acceptera, observera och lämna
Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är inte viktiga i viktig-heter. Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig. Min vän som hade Flap innan mig, förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig. Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.
// malix
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.