Att våga bli vuxen ……….. jag tror det är det som sker.

ibland grusas förväntningar, sovaldi illusioner och uppfattningar om människor.  För vissa av oss lite oftare än för andra. Godtrogenhet, naivitet, ärlighet, att alltid tro gott om människor och att alltid ha en förmåga att glömma och förlåta är en förmåga som är på gott och ont. Allt har i och för sig två sidor, Å ena sidan så men och andra sidan så.  Gott har ont ont har gott.  Jag är en av de som är lite mera blåögda, naiva godtrogna som alltid tror att människor har goda avsikter. Alltid tills det blir dumhet.  Dessutom har jag en förmåga att glömma fort förlåta.  Förlåta och tro på att det är ärligt menat och helt utan vinst. 

Men se tänk att jag tror att jag just i stunden håller på att bli vuxen. Tänk att naiviteten, godtrogenheten och förlåtelsehet och glömska just i denna situationen har förlorat greppet om mig. Egentligen gjorde det det redan förra sommaren men nu så är det som artikeln som jag läste i går liksom satt en punkt och prick med fet stil i livet.

Under många år har jag känt en liten pojke. En liten pojke som jag gett alla gode egenskaper man kan ha. Jag har känt största empati i situationen känt tacksamhet över att jag  i bland kunna hjälpa stött den lille lille pojken.  Under en ganska lång period i mitt liv var han spårlöst försvunnen.  Jag hade i tanken  begravt honom och gett honom fina minnen av skratt förtroligheter vi delat med varandra.  Han har haft föräldrar men dessa har varit  mera förtrogna i att leva sina liv i missbruk.  När lillpojken valt att missbruka med sin moder i alla fall så har han holt sig borta då har han ju liksom ändå haft en mamma. om än bara att dela spruta med så har det nog i hans värld ändå varit en mamma. 

Men i alla fall efter en lång tystnad fanns han bara där en gång för länge sedan ett meddelande på FB om att han tagit hand om sig skaffat fru och barn. Lyckan i mig går inte att beskriva  just i den stunden och lyckan av att få ta del av familjen var  och är ännu i dag en obeskrivlig lycka.  För även om han gett sig av till världar där jag inte ens i tanken skulle vilja vara så är ändå  hans lilla familjen en  del av min  familj. Dessutom är det inte längre hans familj. För den rätten har han försakat slått sönder.   Den lilla pojk som jag tagit till mig i mitt liv som en kantstött liten sparv. Har idag gett mig insikter i att det är en pojke som bara funnits i fantasin. Liksom Kalles Emma i klätterträdet.  Fast  pojken jag trodde mig känna vara mera  som föräldra barn relation som han vart en av mina barn.

I dagarna nu läste jag tidningen. Tillsammans med alla orden där och bilder jag sett på FB så inser jag att den lilla lilla pojke som jag inbillat mig funnit inte ens får plats i en fantasi.  

För alla orden i tidningen ger mig en beskrivning av en 25 årig man som jag i och för sig redan innan visste att han var kapabel att misshandla kvinnor.  Men innan tidningen så försökte jag febrilt hitta förklaringar och försvar till att han har inte haft det så lätt, han vet inget annat med mera.  Tidningen och  andra historiska minnen har gett mig en djupare insikt, i att alla har inte goda avsikter.  Människor kan göra vad som helst i att förställa sig.

Killen som jag trodde var en liten, liten kille är egentligen en förklädd Misshandlare som inte skyr några som helst medel för att förnedra andra människor. 

Visst det gör ont att min uppfattning och illusion inte ens varit i närheten av sanningen, för just de händelser han gjort säger mig att inte inte under några omständigheter är det någon som jag över huvud taget känner något för.

_MG_0004

Bara avsky, ilska. Denna man är egentligen en råbarkad illa sinnad okänslig  kvinnomisshandlare.  Vem vet om han inte får hjälp eller på något sätt  blir stoppad så kanske till och med om några år även kommer att sluta som mördare.  

Publicerat av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Hej, vännen.
    Jag tror att man måste leva och utgå från att människan är ärlig.
    Men jag förstår din besvikelse.
    Det rinner tårar nedför min kind när jag läser din berättelse.
    En del går inte att rädda, du gjorde vad du kunde, beundrar dej för det.
    Kram Cecilia

  2. Den lille pojken fanns ju en gång bör man komma ihåg. Tyvärr har livet format om honom. Är absolut inget fel att tro alla om gott, Carina.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: