Det är tuff nu, story riktigt tuff till och med på-riktigt tufft. Tankarna far runt som motorväg i huvudet. Försöker hitta lösningar på hur vi kan göra och inte göra. Men inga av de lösningar som vi har är lösningar som är bra. Sonens skolan verkar ha gett upp, man pratar med oss om andra alternativ och att vi ska ge upp. Han är vuxen nu säger man till oss. Erbjuder oss alternativ som att bo på egenhand och att vi inte kan göra mera.
Själv förstår jag inte hur de ens kan tänka sig, att han skulle klara av ett eget boende han fixar ju inte ens skolan. Visst vår son är 18 år, snart men i kroppen och i sina strategier är han 12 – 13 år. Vilken mamma överger sitt barn om de är 12 år? I hela kroppen känner jag hur det är att ge upp, skulle vi ge upp vem kan han då lita på. Hur skulle han känna sig och hur skulle vi må under tiden vi ser hur han lever i nedåtgående spiral.
Ja det här gör verkligen ont, Vår lilla pojke får inte plats, får inte vara i de miljöer där han kommer till rätta och är den han är. Det gör ont och känns som ett misslyckande att de ger upp samtidigt som jag känner att kanske lika bra att de gör det, kanske de skadar honom mera än gör nytta.
Men hur ska vi göra, hur ska vi se till och ska vi verkligen bara göra som man råder oss till? Bara ge upp och se på när hans liv förfaller ramlar ihop och kan vi verkligen svika honom så???
Nej, jag står inte ut med att svika, jag står inte ut med att se in i hans ögon och säga vi har gjort allt vi kan. För inom mig känner jag inte ens att vi gjort allt vi kan. Här måste tas nya tag i alla fall några tag till.
Lev idag just nu, Igår är historia som gör ont i bland och imorgon är inte något som känns.
It´s not over before the fat lady sings.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.