Thåström, Iron maiden och ABBA

bilden är från någon av alla de konserter jag gått på med herr T

Det är nu det börjar, det är nu livet kan återgå till det som var då. Men vill vi det? Covid eller inte Covid, Vaccin eller inte Vaccin. Jag är vaccinerad och så stolt över att jag faktiskt har vågat, det där med sprutor igen. Har till och med tagit stelkramp sprutan. Det gjorde jag för två år sedan. Innan det så var jag nog tolv år när jag tog en sådan spruta. Men den där fobin är nu borta, jag har efter många samtal och KBT faktiskt vågat ta sprutor. Inget jag gillar att göra men, jag vågar. Vilket är en stor seger i mig.

Här är vi fortfarande förkylda, men någon Covid-19 är det inte. Nu har vi alla i familjen haft den här förkylningen. Lillpojken som egentligen inte är så liten, är den som blev sist sjuk. Lillpojken, jag får snart sluta skriva så, för han går andra året på gymnasiet.

Då släpps dom där restriktionerna idag då. Nu ska allt återgå till det normala. Kommer det bli det nya normala eller? Är det nu det kommer bli som då? Som det var innan Corona ställde till det?

Jag skulle helst se att det fanns covid-pass, att vi som har vaccinerat oss fick vara ute i samhället. Men det är nog vi i Sverige för fega, för att göra.

Jag vill ha kvar vissa beteenden, av det som det varit. Jag vill inte krama folk, hur som helst. Vill inte ta i hand heller. Utan det räcker med armbågen. Jag vill ha kvar avstånden i köer. Känns bra med lite privatsfär. Vill ha kvar handspriten. Det är mycket som varit bra under denna tid. Även om vi varit mera isolerade, inte haft så stora utrymmen för att göra saker. Det har varit en tid, där vi fått utforska i vår närhet. Försiktighetsåtgärderna när det varit förkylning, har jag tyckt var bra. Även om inte alla accepterat, gjort som man ska. Dvs vara hemma vid tecken av förkylning. Det har det känts tryggt att gå till jobbet och inte jobbat med massa snoriga arbetskamrater.

Själv har jag varit särskild försiktig. Inte varit i affärer, mera än då jag måste. Inte har jag gått till jobbet, om jag varit förkyld. Bara den här sista gången jag misstog mig. Då kände jag mig frusen, matt och konstig när jag gick till jobbet i torsdags. Då trodde jag det var för att jag sovit så illa. Vilken tur att det inte var covid, som jag hade. Har just fått lära mig av den här sista förkylningen, att man faktiskt kan sprida covid fast man har vaccinerat sig. Det är några på jobbet som inte är vaccinerade och det hade känts hemskt att vara den som smittade.

Frågan är om den där känslan av rädsla om att smitta ner någon kommer att försvinna nu? Eller är det sådana saker jag lärt mig av? Finns det flera än jag som också kommer att ta mera ansvar, över en vanlig förkylning? Eller kommer vi igen, bara tänka just att det bara är lite förkylning. Nåja det ska bli skönt när tiderna blir som vanligt igen. Då när jag igen kan se framemot konserter och sådant.

Jag har ju redan två konserter att se framemot. Iron maiden och Thåström. Thåström i Scandinavium, redan i maj. Sedan Iron maiden i sommar på Ullevi. Hade varit kul, om jag även fick in det där London besöket och ABBA-tarerna. Då vart lyckan fullkomlig. Jag tror jag var 10 11 år då jag såg ABBA live på Liseberg. Jag fick välja åka attraktionerna eller se ABBA. Jag valde ABBA. Min lilla syster valde att åka grejer.

Tror jag faktiskt har kvar den där biljetten av den där ABBA konserten.

Lev idag just nu. Det är nu vi andas och kan göra något åt saker. Igår är historian och morgondagen kommer först imorgon. Just nu påverkar vi den framtid vi har framför oss.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Publicerat den
Kategoriserat som Malix

av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.