Vuxenansvar, vem vågar ta ansvar?


Jag tänker mig ett fortsatt inlägg på det jag skrev om vad gör du om fem år? Hur kommer det sig, att unga människor, inte förstår deras värdefullhet? Vad är det som format dom till att inte duga? Nu tror jag inte det är en , som ställt till det.

Utan jag tror det är många saker, som gjort att någon tappat tron, på sitt egna värde. Borde inte det vara vårt vuxna ansvar, vårt allas vuxna ansvar att se barn och ungdomar i deras ljus? Inte bara föräldrar, utan vi alla. Dagisfröken på sitt jobb, förskolepersonalen, fritidspersonal, skola, föreningar mm. Vi som bor granne, vi som bor i området, mor och far föräldrar, bibliotekspersonal, kassabiträdet..

Ja alla Borde vi inte se, och om vi inte kan hjälpa, se till att i alla fall den där lilla killen tjejen, se till att någon tar hand om den lilla? Kassabiträdet kan kanske inte göra så mycket, mera än att se säga hej, så du är här igen, bibliotekspersonalen lika så.

När ungdomar i sin barndom, inte har den där känslan och kunskapen om att hitta kamrater, så bli det i utanförskapet han /hon hittar andra lika. Deras likheter handlar då om att inte tillhöra, inte ha en kamrat, vara utanför. Även om det inte uttalas. Där i hittar de tillsammans med gänget en gemenskap i sin grupp. Tror nu inte det är enkelt, att få tillhöra just utanförskapets gemensamhet. Utan jag tror du måste tillföra, saker i gruppen. Där duger det inte med att bara vara, utan på något sätt måste du prestera, visa upp din osårbarhet, egentligen är en stor sårbarhet som sitter utanpå, ditt skinn. Här måste du visa din styrka i formen, av att göra saker du inte vill. Det måste du kanske även i andra konspirationer, men här tror jag det är ännu mera sådant. Du måste ta dig in, på mindre bra premisser. Vad tillför du. Här får du klä på dig en roll, som egentligen ingen vill ha. Ingen skulle våga själv. Men tillsammans blir vår besvikelse, vårat hat, mot vad vi innan upplevt, fått klä sig i roller som är tuffa, skiter i, röker på, slår ner, stjäl, till sist skjuter.

Vad hade hänt, om man redan då den lilla killen/ tjejen var tre fyra år, hade reagerat? Nu leker kanske barn inte tillsammans då, i den åldern. Men det går att se, jag vet det. Hur vet jag det? Jo, för jag är en av dom som sett, men inte förstått. Inte vetat om vad jag borde- skulle göra. Fröknarna på förskolan borde även dom, gjort. Skolpersonal borde gjort och sedan alla de där andra ,som även dom har ett ansvar. Även om vi inte kunde skapa kamratrelationer, för dessa barn så hade vi ett ansvar.

Ansvar som handlar om Jag ser dig, du är värdefull, betydelsefull, det är kul att prata med dig, du har så kloka tankar, jag ska hjälpa dig, så du kan få gjort det där vi kräver av dig. Jag blir glad av att se dig. Ja allt det där som vi faktiskt kan se.

Även det där som vi även sedan ser. Jag ser att du är ledsen, det som gjordes, är inte alls rätt att det gjordes. Vill du att vi ska snacka en stund. Jag finns här… Jag ser att du gjorde, det du gjorde tycker jag inte om men, jag tycker om dig. Du är värdefull, Jag såg att du försökte, tuffa till dig, Du behöver inte det. Du duger som du är. Jag såg att du satt ensam. Nästa gång jag ser det, kommer jag och sätter mig hos dig. Det finns så mycket som vi kan göra, men som vi inte gör. Varför gör vi inte, varför blundar vi och inte vågar se.

Jag tror att det är många barn, unga tonåringar som hade önskat att vi vuxna hade gjort. Hade varit där, hade vågat se, hade vågat fråga. Hade vågat reagera! Jag skulle vilja att vi nu tar ansvar, hittar mod som vi borde haft för länge sedan. Tar tag i det som är vårat vuxenansvar och reagerar! Tack för att du just du orkade läsa alla dessa ord. Nu kör vi, nu gör vi.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt!

Carina Ikonen Nilsson.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: