Känslor från förr

är död någon annanstans inte här. Det känns som det är min vårdnald som skriver just nu. Trots Concertan i kroppen så sover jag. surrande surrningar, trötthet, irritation som liksom liggen någon millimeter innanför skinnet.

Minsta lilla sak känner jag att jag behöver räkna till tio, tio gånger om. Ändå gäller det att bita sig i tungan. Jobbet igår och i förrgår tog kraft. Dessutom var det kommentarer från mötet som liksom etsat sig fast.

Kommentarer som jag måste lära mig  kasta åt sidan,tabort, inte ge tillbaka.

Men hur Fan då??????

Nja, det tar ju ett tag innan jag träffar människan igen, då lär irritationen sjunka till botten.  Allt handlade om obearbetade känslor i mig som liksom poppade upp i samtalet.

Det är ditt jobb att läsa det, fick jag till mig. Jag blev nio år,  röd i ansiktet, svettig på ryggen och och  Alla bokstäverna på pappret blev till en klump lera.

Vid siffran tio kände jag att jag kunde vara tyst, för en gång skull bubblade det inte ur mig så jag  generade henne in för dem vi hade mötet.

Men orden,  tog skruv, gjorde ont och  medans jag skriver just nu känner jag ännu, att jag ville skrika ut att om det nu var så, att mitt jobb gick ut på att ha högläsning in för andra, så hade  inte mitt jobb varit just det jobb jag har. Utan då hade jag förmodligen varit sagotant.  Eller någon nyhetsuppläsare.

HMMM det hjälpte tydligen inte att skriva om det,  blir fortfarande kokande i magen.

’Kay Pollak”  Jag väljer mina känslor…….Jag väljer mina känslor…….Jag väljer mina känslor……..

Nej, den där läsningskänslan är nog där för att stanna, Jag väljer mina känslor…….. den är så förfärligt gammal. Dyslexi och högläsning går liksom inte ihop i mig.  På något sätt väljer jag kränkningskänslor,  men jag vet inte var någonstans jag väljer.

Jag vet att jag skrivit en bok men den behöver jag inte läsa högt för andra.  Den får bokköparna själva läsa och tolka. Hm jag har inte ens stavat den själv utan haft en liten Maria till hjälp!

En av mina plankor känner jag…………