Kategori: Malix Sida 31 av 64

Igår hade jag tanken om att bada på morgonen. Men jag vaknade försent för att hinna till mina badsystrar. Dags att ta tag i badet igen. Saknar både bad och systrarnas small talk. Jag gör ett nytt försök i morgon. Då kan det hända att jag kommer upp i tid.

Gårdagen här hemma förflöt i att sortera bland mammas kort. Nu är det utsorterat, kort lämnade till dom som ska ha. En flytt kartong med kort som ska skannas, är ett jobb jag gör under vintern när jag ändå är mera hemma.

Barnbarnen Emilia och Hugo var här igår. Hugo han går inte av för hackor. Den lilla pojken är rörlig. Inte en sekund lugn när han är i farten. Emilia visade att hon kunde stava själv till ord. Emilia fick även mammas smyckeskrin, full med massor av halsband och armband. Hon var så lycklig när hon satt där och provade varenda halsband. Det var många halsband och hon viste precis vilket hon skulle ha, när hon fyllde år och när hon skulle ha dom andra halsbanden.

När vi skulle äta middag, valde hon ut ett som fick henne att känna sig som en prinsessa sa hon. Jag skänkte en tanke till mamma, visste att hon skulle varit glad om hon hade sett Emilia, där hon satt med alla smycken. När den lilla familjen hade åkt hem, sov jag lite middag för att senare åka till lille Alfred. Alfred ville spela spel, vi spelade Yatzy på Alfreds vis och han ritade siffrorna.

När vi skulle gå, ville han att vi skulle spela en sista gång. Då tog han fram ett spel, där han med säkerhet visste att det skulle ta lång tid. Men vi spelade några kort, sedan sa jag att vi måste åka. Då ville han visa upp hur snabb han var på sin spring-cykel och cyklade runt i trädgården. Den lilla killen kan cykla snabbt.

Igår var det en jobbig dag, en vecka sedan mamma dog. Gråten bodde innanför ögonlocken hela dagen. Jag känner sådan stor tacksamhet över att jag hann hem till mamma, att hon fortfarande levde när jag kom till henne. Är glad för dom där sista timmarna, är glad över jag satt där och var hos henne. På tisdag är det Fonus som vi ska besöka. En sak att bocka av. En sak som är jobbig, men min syster har tankar om hur det ska vara. Bra tankar så det finns nog inte mycket jag kan bidraga med. Sedan bara begravningen. Där efter kommer det vara över. Jag kan låta tiden gå till att hitta tillbaka, till det som är jag utan sorg.

Idag ska vi in till Uddevalla. Lilltösen ska vara med min sons familj dom ska ut på en tur till Norge tidigt i morgon bitti, hon ska sova där. Något tivoli ska dom besöka. Är så glad över att min familj är en familj som bjuder in. För några veckor sedan skulle dottern till Liseberg, då bjöd hon in lillflickan till att följa med. Igår frågade sonen om inte hon ville följa med dom till Norge, besöka deras tivoli. Här är vi en familj. En familj som oavsett hur man blev medlem i vår familj, så är vi en för alla och alla för en. Jag hoppas dom får en jätte fin tur till grannlandet.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu.

Redan i går kväll var jag glad, då jag bestämde mig för att åka. Tre års väntan på bandet som kan det där med konsert. 3 år är en lång väntan, på att se dom. Det är en lång väntan. Vilken show, att Bruce Dickinsons röst fortfarande är där den är.

Det ända jag har att klaga på är publiken, publiken var tam. Dom kan inte det där med att festa loss framför scenen. Det är inte som förr. Nu är jag en i publiken, det får allt innefatta mig själv med. Men lite ont i halsen, fick prata upp mig i dag på morgonen. Men visst kunde vi bättre då när det begav sig. Då hela publiken hoppade så att marken gungade. Igår var det mera som att alla var där för att höra någon tala. Inte alls som då när bandet var i sina unga år.

Men no blame on Iron Maiden utan al blame om publiken. Det är klart alla dessa människor var inte ens födda, då det begav sig. Ni unga borde varit där ner och hoppat, haft händerna i luften hela tiden. Vi över 50 har en ursäkt att sitta på läktaren. Jag tror det hade varit mera hopp, armar i luften, gap och klappande om vi till åren komna hade vart där ner framför scenen.

Men Maiden dom levererade i massor. Dom vet det där med att underhålla en publik. Vissa stunder var det som då, då för länge sedan. Det enda som inte var som då var hoppen, som Bruce brukade göra. Flygarmössan var på, Eddie på scenen flera gånger. Det bästa av allt. Det var när han tog den svenska flaggan, då bodde det så mycket kärlek i luften , att den borde stoppat alla krig på en gång. Maiden älskar Göteborg, Göteborg älskar Maiden. Dessa till åren komna herrar var verkligen grymma. Dom vet vad dom ska göra, dom vet hur man levererar dom kan det där med musik.

Jag är verkligen glad över att jag tog en paus från allt vad som hänt den sista veckan. Så glad över att jag tog beslutet, glömma för en stund välja glädje och upplevelse för en stund. Sorgen gjorde mindre ont och det blev en stund av lycka.

Det första förbandet var bra, Jag brukar gilla Dregen som spelade som andra band, i The Helicopters Men igår tyckte jag han var rätt tam. Synd, för dom hade kunnat leverera mera. I alla fall Dregen kan det där med att vara rockstjärna. Det visade han Backyards Babys då jag såg dom. Men som alltid, jag är inte där för att se förbanden utan för Maiden, the Iron Maiden dom är verkligen kungar när dom står på scenen. Tack Maiden för en trevlig häftig helt underbar kväll igår, ni var grymma på att gör det ni gör. Ni vet hur en publik ska underhållas. Synd bara att publiken inte viste det. Vi hade kunnat göra mycket mera, mycket bättre och var rätt så tama, tyvärr.

Nog om det Lev idag just nu, igår finns inte här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu.

Är klara, eller kan man kalla det grovjobbet? I går var det verkligen att grovjobba det var tungt att städa och greja i den värmen som var.

Idag vaknade jag hemma, sitter just nu nere i källaren och skriver. Här är det svalt och skönt. Vår lilla robot överman dammsuger övervåningen. Då är det bekvämt att sitta här ner och inte bli jagad av honom när han dammsuger. Min Energi i kroppen känns som den är borta och förbi. Tänk dig när du blåser upp en badboll och det är ett stort hål i den. Just så känner jag det, i mig. Tom, urladdad och inte lust för något. Idag är det Iron Maiden konsert på Ullevi. Jag sitter här och försöker klura ut, hur jag ska slippa gå. Jag vet att om jag skulle backa ur, kommer det en dag när jag ångrar ur-backningen. Vill verkligen inte. Men jag ska. Ser inte framemot det men, ska göra mitt bästa så att i alla fall maken och sonen får den där bästa upplevelsen av att se dom på scenen.

Igår gjorde vi det sista med mammas lägenhet, jag städade och mina syskon slängde, gav bort, och lagrade dom sakerna som skulle förvaras. Har fortfarande lådorna med kort i vår bil. Jag har tagit på mig ansvaret att skanna in korten, för att vi alla ska få dom. Det lär ta hela vintern att skanna här. Efter att vi tömt och städat, åkte vi till Ferdinands Sushi bar i Kungälv. Länken är till FB sidan. Dom har även en hemsida. Är du någon gång i Kungälv, är ett besök hos honom ett väl värt besök. Godaste, bästa Sushin du kan äta. Fantastiskt gott.

Ferdinands Sushi ska ordna med maten inför min mammas begravning. Det hade mamma uppskattat. Nu blir det nog smörgåstårtor istället för sushi, där till lite bakverk som blir att äta. Det bor så mycket min mamma i just sådant.

Vet inte om min mamma någonsin smakade på just Sushi. Men jag vet att om hon hade smakat i alla fall på Ferdinands Sushi, hade hon älskat det. Dagarna med mamma är nu förbi, nu är det bara begravningen kvar. Allt är ihop packat och ur städat. Nu gäller det bara att städa ur mig själv. Få lite ordning på mina känslor, sorg som gäller. Det ska gå, det kommer att gå och snart är jag som vanligt igen. I alla fall är det så jag vill att det ska bli. Måste bara bli av med denna trötthet som just nu bor i mig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller alltid.

Idag ska vi åka hem tidigt. Husbilen är redan packad och klar för avfärd. Maken ska vakna till och köra hemåt. Eftersom vi är nära hem så kommer resan gå fort. När vi kommer hem ska jag ner i källaren för snabbdusch. Sedan hem till min bror för att därefter åka vidare mot Göteborg.

Packa mammas saker och städa hennes lägenhet. Min bror har roat sig med att rita begravningskort. Om det nu är att roa sig. Det har kommit så många minnen fram till mig av mamma dessa dagar.

När jag var tonåring, var hela vår lägenhet full av mina kompisar. Mamma bjöd på kaffe, satt ofta och spelade kort med oss. När jag flyttat hemifrån och mamma flyttat till Färgelanda. Kom fortfarande några av mina kompisar hem, för att hälsa på min mamma. Hemma hos oss var det inte att fråga om kompisen fick komma in. Utan det var alltid en dörr öppen. Ibland fick jag säga till mamma att hon skulle säga att jag inte var hemma. Min mamma var grym på att baka bullar och kakor. Det tråkiga var bara att man bara fick en bit att smaka på.

Laga mat var inte mammas grej. Min pappa ville alltid ha potatismos och kanske var det, det som gjorde att mammas fantasi på matlagning inte var så stor. Där fanns köttgryta, köttfärssås om man hade tur och en väldigt massa fläskkotletter. Idag äter jag inte gärna fläskkotletter inte fläskkött över huvud taget. Kan beror på att det alltid fanns på bordet hemma. Min mamma var hemmafru när jag var liten. När jag gick i högstadiet, började hon jobba.

Jag har börjat att se allt som mamma gjorde som jag då tog som självklart. Sent ska syndaren vakna, syndaren är jag i det här fallet. För jag har inte innan sett allt mamma gjorde. Hur hon slet med att få ihop dagen, så att vi skulle ha det bra. Hur hon satt uppe mitt i natten för att se så att jag kom hem. Jag jobbade sent slutade 23 på kvällarna och hon var alltid vaken när jag kom hem. Hon sydde gardiner som jag skulle ha i min lägenhet. Sydde lampskärmar, sydde mopedsadlar till oss ungar då det var moppe som gällde, båtkapell till den som behövde. Jag har kommit på så mycket min mamma gjorde när jag var liten. Saker som jag i vuxen livet glömt.

Något som var tråkigt var att min farmor och mamma ofta var o-överens. Dom var inga kompisar. Jag älskade min farmor över allt annat, idag när jag tittar på just den biten, tror jag att kanske var det avundsjuka från både mamma och farmor i det som skavde i mig. Nog om detta. Idag är det att rensa ut, plocka ihop och städa som gäller. När vi är klara blir det att bada ett kvällsbad, i någon sjö i gbg. Tror saker kommer att kännas lättare när dag för begravning är bestämd.

Det har känts skönt att få plocka fram bra minnen, från mamma. Dom har hittat fram just i den här tiden. Dom har jag inte tänkt på innan.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller … just nu.

Idag vaknade jag i husbilen. Var tvungen att göra något, för att få bort allt det svarta i mina känslor. Igår var det en bra sak att göra. I dag på morgonen önskade jag, att jag valt annorlunda igår. Kändes som jag ville hem, gråta och bara gömma mig. Känns fortfarande så men, vad hjälper det? Det är ju som det är. Mammas frånfälle är där ändå. Jag har bilden av mammas bortgång oavsett.

Då är det bättre att vara här på den lilla campingen höra barn stoja och skratta. Känna solens varma strålar och göra saker. Ladda upp med annat än bara tankar på allt som gör ont i mig. Ladda upp för att stå ut med morgondagen då vi igen ska på och rensa, städa och göra ordning mammas rum för nästa gäst.

På fredag är det Iron Maiden Ullevi. Ser inte framemot det. Jag som haft biljetterna i tre år, längtat under hela Covid Skiten. Nu känns det bara jobbigt. Jag skulle vilja lägga mig i fosterställning och bara sova. Är så otroligt trött, slut och tom på energi. Men det duger inte! Det kan jag inte göra, det får jag inte tillåta mig att göra, för då kanske det är så bekvämt att det är där jag blir. Det är inte synd om mig, jag har haft mamma i livet i många år hela 57 år. Jag haft många av de viktiga i mitt liv länge. Sorg är sorg och den ska ut ur systemet. Den ska bli något som inte gör ont sedan. Ett litet fint paket som är inslaget med silke. När jag plockar fram det ska det inte göra ont utan fylla mig med känslor av tacksamhet över att mamma slipper ha ont, slipper vara ensam, slipper bli frustrerad över att orden inte kom fram ur hennes mun.

Det kommer en dag när det kommer att vara så, men ännu så länge är vägen jag går på svart, grå och gropig. Igår var jag inte så ledsen som jag är idag. Ledsenheten kanske inte sitter i hela dagen, det gäller att stå ut, rida ut dessa känslor. Låta mig själv ha alla känslorna som bor i mitt innersta. Även andra känslor än bara ledsenheter. Låta mig njuta av barnens glada lek, njuta av fågelkvitterierna och se det vackra. Även om det inte känns just nu.

Min mamma sa en gång att hon hade frågat en vän om hon hörde fågelsången. Nej sa vännen jag har för mycket sorg. Men sorgen tar väl inte slut, bara för att du tillåter dig att lyssna och njuta av fågelsången, hade mamma sagt då. Just nu tar jag mammas ord till mig. Jag ska välja att lyssna på fåglarna, barnen och få in lite andra känslor även om det är tomt, grått och svart inom mig. Det ska gå.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller det är nu vi lever och andas.

Mammas sista timmar eller dagar är nu här. Då vill jag vara där mamma är.

Vid Nio i morse lämnade vi Kolgårdens camping. Vi tog alla mil till fjällen. Vildmarksvägen som den kallas. 38 mil Stalon där den där tappen är, som varit där i urminnestider. Frågan är hur länge den kommer vara öppen. Därefter Trappstegsforsen, Saxnäs, Fatmomakke (Samebyn) Klimpfjäll och sedan då det vackra Stekenjokk. Trampa i lite snö kolla in forsen och sedan ner mot Blåsjön, Jormvattnet och till sist Geddede. Fjällen är besökta. Nu är vi på väg hem igen. 45 ner mot vår lilla by. Vi hade tänkt stanna i Strömsund på campingen där med den stora poolen. Men bron var stängd, vi fick åka en annan helt obegripligt väg som var livsfarlig. Strax utan för Strömsund visade Brandgula pilar hur vi skulle åka, om vi sökte 45. Helt galen väg som var hal och lerig, gropig och lösvägkant. Självklart blev det inte olycka där, en lastbil fick be om bärgnings hjälp. Släpet stod rätt över vägen. Fy skäms Strömsund lite bättre planering borde göras vid vägarbeten. Minst en 1mil kanske mera lång grusväg som var både hal och dålig vägkant. Men Fjällen är gjord igen för denna gång. Vi pratade om det för en stundsedan att vi nu kanske gjort Norr en gång för alla. Men jag misstänker att vi igen kommer vilja åka dit. Till allt det där magiskt vackra. Jag är särskilt glad över att vi fick bo på kolgården igen. Sist vi var där så var campingen fullbelagd, så vi fick bara åka förbi. Är du i Vilhelmina så är Kolgårdens stugby och camping ett måste. Det får man bara inte missa.

Idag ringde min syster, om att mamma inte kommer att få mera dropp nu. Nu är det lugnande och smärtstillande, det mamma får. Min syster ska sova där i natt. Jag och maken bestämde att vi inte stannar och sover någonstans, utan vi kör ända hem. Om vi orkar, eller rättare sagt om maken orkar. Jag och lilltjejen har ju möjlighet att slumra lite om det vill sig illa. Imorgon när jag kommer hem tänker jag duscha, byta om, sova någon timma för att sedan åka och hämta min bror. Så åker vi ner till vår mamma om hon fortfarande är vid liv då. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta, att så kommer att vara fallet. Jag vill vara där mamma är nu, så hon om hon ser /förstår att vi är där. Även om hon inte gör det känns det bättre i minna tankar och känslor att jag är där, när hon väljer att sluta andas. Nu har jag varit förkyld i fem dagar, nu smittar jag inte längre. Har ingen feber utan bara vanliga förkylningssymtom. Det kan man ha i flera månader så det måste räcka med att känna mig bättre. Mamma håll ut om du orkar, låt mig säga hejdå. Eller nej, mamma du behöver inget alls. Jag ska göra vad jag kan för att hinna. Jag känner att förra Söndagen inte räckte för ett hejdå.

Nog för nu, lev idag just nu. I morgon är inte säkert att vi får. Just nu gäller, just har jag bestämt mig för att skynda mig alla milen hem. Orkar vi så blir det 120 mil vi kör i ett sträck.

Igår vart vi i Boden. Igår natt sov vi på en riktigt dålig camping. First Camp i Boden. Smutsigt dåligt planerad och igen smutsigt. Vi skulle vara där två nätter tänkte vi men, vi lämnade en dag innan. När jag gick in och sa att vi inte ville bo där, sista natten. Då blev det inte oj vad tråkigt att du känner så… utan istället blev det, okej Åk men du får inte tillbaka dina pengar. Campingen i Boden var en stor Camping, hur många människor som helst bodde där. Det kostade över 500 kronor natten, dom hade pool. Men den var du tvungen att betala 70 kronor för som vuxen och 35 kronor för som barn. Toa städades kl 9.00. Det stod att läsa på ett städschema. Mycket folk, gör att det är smutsigt. Det gör även att det saknas toapapper, handdukspapper när du ska torka händerna efter toabesök. Duschen var smutsig fullt med hår i avloppet. Massor av glömda hårsnoddar som låg i hörnen. När vi gick till Köket för att diska, var det i och för sig en diskmaskin där. Men annars var köken de simplaste av kök. Under all kritik var Campingen i Boden. När dom har så många gäster borde det springa folk som städade, minst var fjärde timma. Det var riktigt grisigt på toaletter, duschar och kök. Kanske borde det inte behövas, om folk som bodde där hade varit mera noga med att plocka upp efter sig. Men eftersom det inte var så, hade det inte gjort ont om dom la mera krut på att städa upp efter gäster som varit där. Om inte annat så hade dom behövt fylla på med toapapper och sådant. Inte ens tvål fanns det i vissa behållare. Nej aldrig mera first Camp i Boden! Hutlöst dyrt och skränigt, smutsigt. Inte värt en krona om du frågar mig.

När vi gick runt på campingen såg vi två svenska bilar på hela campingen, resten var norrmän. Dom tog plats, körde fort och festade långt in på natten. Dom körde bilar inne på campingen långt efter klockan ett på natten. Många Norrmän som besöker våra campingar beter sig illa. Gapiga, vet inte vad ett kösystem är, och dom tar för sig. När vi parkerat vår bil vid receptionen för att logga in. Då ställde sig en Norsk bil framför oss så att vi inte kunder köra ut innan dom kommit tillbaka. Hans tid var mycket viktigare än våran. Han tog lång tid på sig att handla och skyndade inte på, då han såg vad han ställt till med. Nä många Norrmän som kommer hit och campar, är inte alls trevliga. Dessutom kör dom som galningar på vägarna.

Klockan fyra igår eftermiddag, lämnade vi Boden. Då var vi klara med det vi skulle göra där. Hade tänkt åka till Arvidsjaur sova där. Men under färden bestämde vi att, vi åker hela vägen till Vilhelmina. Då är det närmare hem. Mamma slutar med dropp i dag. Nu är det bara palliativ vård för min lilla mamma. Där av vill jag hem fortare. Stannade på Kolgårdens camping, för att sova för natten. Robban som är campingens ägare, var lika trevlig som alltid. Här är skillnad på skötsel, omgivning och pris. 360 kronor per natt. Vacker utsikt, fina riktigt städade servicehus. När vi loggat in här i går, klockan var runt 22, då gick Robban den sista rundan för att städa, plocka bort soppåsar och gör ordning för morgondagen. Det här är campingen som är väl värda sina pengar. Alltid lika trevligt att vara här.

Idag blir det igen vårt älskade fjäll. Vi måste ju visa lilltösen allt det här vackra.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu.

Här snoras det rejält, som tur är finns det nässpray. Förra veckan hade jag precis lyckats bli av med det slentrian användandet av nässpray. Nu är det min kompis i nöden. Men är det bara detta, så klagar jag inte. Då överlever jag och får gilla själva läget. Det läge jag inte gillar, är att jag är så långt borta ifrån min mamma. Hade jag varit nära så hade det ändå varit långt borta. Eftersom förkylning inte är okej om man ska in på boenden. Lågt borta i att inte veta vad som händer. Hur hon mår. Det känns så konstigt i allt det här. Håller hon sig vid liv för att något måste bli klart. Finns det något som ska till, för att hon ska känna sig färdig. Eller är detta bara ett förspel till det som ska vara de normala i många år? Lilla mamma ska inte behöva ligga där. Hon ska inte behöva vara så hjälplös. Det har bott många tankar i mig sedan i söndags. Så mycket jag kunde gjort annorlunda, så mycket som hade kunnat sett annorlunda ut än det gör nu.

Men nu ser det ut som det gör och jag måste på något sätt förlika mig med det som är. Hur gör man det? Just nu vet jag inte något annat än acceptans. Att acceptera att det är så det är. Jag har varit vaken en stund. Vaknade redan vid fem i morse. Himlen är så olik sig från igår, då var det stålande solsken. I dag ligger det som ett tjockt täcke över himlen av grått. Varmt ute, men så dystert och grått. Idag ska vi åka vidare emot Boden. Vi ska göra ett stopp i Umeå för att titta på husbilar. Nej vi ska inte köpa ny. Det är jag överens om med mig själv. frågan är bara om maken är på samma bana som jag är. Titta kan man göra behöver inte köpa.

Igår när vi skulle boka plats på en camping i Boden hade vi tur, det fanns en plats. När jag beställde fick jag till mig att det skulle kosta 195 kronor extra eftersom det var en bestämd plats. Men vänta nu fick jag svara henne. Jag har inte bestämt, det fanns ju bara en och då fick jag väl ta det som var? Det kan ju inte kosta något extra för jag tar ju vad jag får. Hon sa okej och vi la på. När mailet kom så hade hon ändå lagt på kostnaden på räkningen var på maken ringde upp och bestred detta. Vi får se när vi kommer dit hur det blir. Det vart grymt dyrt ändå att campa i Boden. det kostar 13hundra något för två nätter. First camp är alltid dyrt mycket pengar för ingenting. Den camping vi är på nu är helt okej i priset och helt fantastik. Rent och snyggt, två diskmaskiner två pooler och ett fantastiskt hav. Service andan är grym här. Dessutom kostar det inget vare sig poolerna eller duschar. Många lekplatser och det finns boulebana, frisbeegolf, paddel, samt platser för andra bollsporter. Minigolf, basket korg, och en fantastik strand. 18 grader i vattnet lite kallare här än hemma på Dal. En camping värd att besöka. Den ligger utanför Örnsköldsvik och heter Gullviks havsbad. 720 kronor för två nätter. Dessa är inte knutna till firstcamp där av priset. First camp är alltid dyra och höjer priserna så fort det finns pengar att ta ut. Oftast helt vanliga campingar där skötseln är mindre bra. Igår när vi ringde för att boka så kostade det 100 kr extra för att vi ringde, 195 för att det var en bestämd plats. fast vi fick den enda som fanns. När jag frågade hur stor poolen var så visste dom inte. Dom visste inte heller om platsen som fanns var en plats för husbilar. Nog för idag.

Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller Just nu.

sicken semester….de första dagarna på min semester vart det halsont och feber. Vecka två blev det penicillin. I helgen fick vi åka ner till min mamma. Jag, maken och min son åkte ner. Min bror kom med tåg något senare än vi. Man sa att hennes dagar var räknade. Hon ramlade för några veckor sedan och fick operera i höften. Efter operationen fick hon infektion som gjorde feber. Hon kom till sitt boende. Då damp det ner ett mess från min syster. Mamma kan inte prata, hon varken äter eller dricker och hon är svullen. Vi bestämde oss för att åka ner. Där låg min mamma i sin säng, såg så liten och skör ut. Andades flåsande, man berättade för oss att hon hade fått en propp i lungan. När jag kom dit så var det tyst i rummet. Jag frågade om inte hon hade en radio så det kunde vara lite ljud, hos henne. Min bror ordnade så att hennes spelare spelade Jonny Cash. Vilket var musik min mamma gillade. Jag frågade mamma om hon hörde musiken men fick självklart inget svar. Frågade henne igen och med instruktionen att om hon hörde musiken så skulle hon blinka. Vilket hon gjorde.

Efter några timmar åkte vi hem. På vägen hem, sa jag att jag vill nog inte åka till Norrland. Vill vara nära mamma så hon slipper vara själv, där i denna tråkiga tid. Vaknade i går och var vidrigt förkyld. Husbilen var packad och vi hade ändå förberett husbilen för turen till Boden. Förkyld sitta hos mamma är inte ett alternativ. Man får inte vara på boenden, om man är sjuk. Så igår kl sju på morgonen åkte vi iväg till Norrland. 88 mil smällde vi av på 14 timmar. Nu har vi kvar 37 mil. Vi ska till Boden. När vi varit där och gjort det vi ska göra där, är det att vända hemåt igen. Maken körde bilen och jag satt bredvid och snöt mig, stickade på en tröja som är till lilla Emilia.

Den koftan jag stickat under semestern, var klar. Den koftan som var klar, där skulle jag bara fästa trådar. Vilket jag tycker är ett tråkigt jobb men, ett bra jobb att göra när man ska åka så många mil. Nu ska det bara köpas knappar till min kofta, sedan kommer det vara en varm go tröja att ha på jobbet, när det är mera kallt.

När vi åkte gick tankarna, tänk om mamma blir sämre. Det hade inte spelat någon roll om mamma hade blivit sämre, jag hade inte kunnat sitta där och hållit hennes hand. För jag är förkyld och snorar och nyser. Just nu känner jag att beslutet var bra, att åka iväg. Det hade varit hemskt att sitta hemma, bara vänta på att dom ska ringa. Tårar rinner lika bra i en husbil som hemma. För det hade varit där dom runnit. Hemma alltså. Mamma hade jag ändå inte fått träffa. Igår skickade min syster ett mess om att mamma hade blivit bättre. Hon hade frågat personalen om faran var över. Men det svar hon fick, var att dom ska ge mamma dropp under natten. Nu sitter jag här och funderar på finns mamma ännu? Har hon kanske blivit ännu bättre? Eller var det där bättre som brukar bli innan, man lämnar denna jord?

Min farmor sa när farfar låg för döden, att så länge han inte börjar bädda är det liv i honom. Jag var noga med att titta på mamma där hon låg, om hon bäddade. Det gjorde hon inte då jag var där i alla fall. Det är en normal gång av livet. Att man ska begrava sina föräldrar. Pappa har bott i himlen en massa år. Snart slipper han vara ensam. Då kommer mamma dit och håller honom sällskap. Mamma kan varken prata äta eller dricka. Inte vill jag att hon ska ligga där i sängen och vara rädd. Det är då bättre att hon får göra den där sista vilan. Den vilan som är för evigt. Även om det gör ont, för oss överlevande. De onda i oss överlevande, är rent egoistisk ont. Utan en tanke på mamma som ligger där inne i sin bubbla och inte kan förmedla sig. Men oavsett om den är rent egoistisk så gör det ont. Mamma har alltid funnits där. Även om vi haft en mindre bra relation så har hon ändå varit mitt mamma. Någon som bryr sig, gör det hon kan och lyssnar om vi någonsin har behövt. Så kommer det inte att vara längre. Jag har haft tur i mitt liv min farfar och mormor hade jag tills jag var över 30, farmor ännu längre. Min pappa dog i och för sig för tidigt han blev bara 59 år. Mamma är 77, fast mamma försvann kanske redan då pappa dog. I alla fall mer och mer ju längre tiden gått sedan min pappa dog. Dom senaste tio åren har mamma gått mer och mer in i sin demens sjukdom.

Nog för idag, alla dessa ord säger mig att det är ännu viktigare att leva just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om inget alls faktiskt. Just nu gäller.