It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.
Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold. Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.
Child Logic and Books That Make the Imagination Run
My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?
In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.
So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world. Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.
UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses
After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.
We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:
– I won eight times, and you only three!
His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.
Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets
As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret. The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.
Lake Swim and Summer Days to Remember
We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.
Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen
Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.
How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.
Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?
No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.
A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety
A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.
So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.
That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.
When Books Find Their Way to Both Children and Adults
This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.
Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.
Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD
When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.
Jag Elton John
Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.
A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.
Callout – What About You?
Do you remember a time when a child surprised you with their logic? And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?
Reflection
Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations. And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone. But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.
AHA – Between the Lines
This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Foreword This post is about coming home, about unpacking the motorhome after another weekend on the road. It is also about the small moments that linger and stay in your heart. Finally, it is a post about ADHD – about jumpy thoughts that want too much all at once, and about the encounters that leave deep marks in the heart.
Back on the Couch – Motorhome Ready for Autumn
I’m sitting here on the couch, writing. Yesterday, we unpacked the motorhome. The fridge is now empty, ready to be restocked for the next weekend trip. The laundry is done, and only the bedding from the motorhome remains. Once that is washed, our LVL² will officially be ready for autumn.
From now on, our trips will be shorter. Instead of long journeys, it will be small weekend escapes – just enough to capture the last breath of freedom that only motorhome life can give.
Our little one has truly become a camper. I already knew that, but yesterday gave me the final proof – the dot over the “i.” While unpacking, he said: ”The clothes can stay – we’re going out again soon.”
On the way home, we stopped at Överby. First, we bought gas for the Thermacell – that little device I love on mosquito-filled evenings. Then, something else caught our attention. He found a microphone he wanted for his computer. He said he would save up for it himself. However, we decided to surprise him and bought it.
Usually, he waits in the motorhome when we go shopping. But yesterday was different – he came along. And he learned that sometimes, stepping into the store actually pays off.
The Blog – A Timeline of My Life After Learning I Have ADHD
When I was on ADHD medication, I felt my thoughts line up for the very first time. It was as if they became little train wagons, following each other in perfect order. Now, without medication, my mind is more like a ball of yarn – loose threads bouncing in every direction.
I had to stop taking the medication. At first, it helped me. However, after a while, my body began to protest – tight muscles, aching jaws, poor sleep, and creeping anxiety.
Today, I live with my jumpy thoughts again. Sometimes they irritate me – but other times, they make life rich. And sometimes, they turn into blog posts like this one.
Fact Box: ADHD in Everyday Life
ADHD stands for Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Core symptoms include attention difficulties, impulsivity, and sometimes hyperactivity.
Thoughts often “jump” because of executive function challenges, where the brain struggles to sort what’s most important right now.
While medication can help create mental structure, side effects are common, and many people develop their own strategies instead.
Most importantly, understanding, routines, and a supportive environment can make the biggest difference – especially in school.
A Meeting That Stayed with Me
In my work, I have met many children who couldn’t fit into the school system. Children who had already lost faith in themselves, who carried the feeling of being “wrong.”
I remember one meeting especially clearly. I described the feeling of worthlessness, of constantly having to hide your quirks. The young person began to cry.
”How do you know all this?” they asked. ”I’ve been there before. You’re not alone,” I replied.
Later, I went to our psychologist, because I was worried that my words might have done harm. Instead, he said something that has stayed with me ever since: ”Would you have wanted to meet someone like you when you were a child?” Yes, I said. ”Then you are that person now. Give what you once needed, and you do it so well. You see the kids and say the things they don’t even dare whisper. You let them see themselves as they are – and make them feel good enough as they are.”
Those words stayed. They made me better at my work. And they made me softer as a human being.
Reflection
Oh, how jumpy this post became. But that’s how my brain works – the threads crisscross, and in the end, they land somewhere that truly matters.
Today’s AHA: The psychologist’s words are still with me. I get to be the person I once needed.
Now I’m curious about you…
Have you ever met someone who truly left a mark on you? Which words stayed in your heart?
AHA – Between the Lines
Between the lines, I reveal a person who seeks both stillness and movement. I find joy in the small moments of everyday life – an unpacked motorhome, a little boy’s words, a new microphone. Yet I also carry a deep understanding of life’s fragility, of what it feels like to be small and not quite fit in.
I have learned to live with jumpy thoughts and with a story that has made me both stronger and softer. And I remind you that human encounters – a single moment of true understanding – can change a life. Perhaps I am now the person giving to others what I once longed for myself.
Afterword Thank you for following me through today’s stream of words.
Yesterday is already resting in history. Tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens, in what you feel, breathe, and experience. – Carina Ikonen Nilsson
Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.
Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet. Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här
Jag och min envishet – och kanske lite AI
Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.
Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.
ADHD-genen som inte ger upp
Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.
En sista gång i Vallersvik?
I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.
Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.
Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.
Höjda priser och sämre bemötande
Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.
Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.
Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.
Hej då Vallersvik – hej Trollhättan
Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.
Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.
Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.
Slutord
Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.
Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
This post is about a technical issue that suddenly got fixed, about the curiosity that drives me – and about camping experiences that have changed. It’s a story about listening to your gut, claiming your space in your own story, and sometimes simply letting go of what no longer feels right.
Did you read the post I wrote about the KonMari method? I shared it yesterday, but the SSL issue got in the way. Here’s the link to the post.
Me and My Stubbornness – and Maybe a Bit of AI
Yes! It’s working again. The SSL certificate is finally in place, and the site is secure. Whether it was Loopia who solved it or me – with some early morning energy and the help of AI – I honestly don’t know. I tinkered and tested, curious as I am. And suddenly… it worked.
No one from Loopia has called me back yet, even though they promised. But that doesn’t matter – now it’s secure, and I’m happy.
The ADHD Gene That Won’t Give Up
I think it was my ADHD gene kicking in. That stubbornness. I don’t give up when something feels like it should be fixable. And sometimes, yes – it actually is.
Thank you, curiosity. Thank you, restlessness. Thank you, the drive to understand even when I don’t fully know what I’m doing.
One Last Time in Vallersvik?
This morning we woke up at Vallersvik Camping. We’ve gone there every year, but now… no. I think this was the last time.
It felt like motorhomes are no longer welcome there. We asked for a spot down by the water – where we usually camp. But apparently, that’s now only for caravans. We were sent up to the top of the campsite. Tight space, no room, no charm.
The first pitch we got was so small we didn’t even fit. We had to switch, but the new one wasn’t much better. We barely had room for the awning – and the clouds above were heavy with the promise of rain.
Higher Prices and Less Hospitality
The campsite has raised its prices significantly. But the service hasn’t followed suit. The toilets and showers are far from high standard, and the staff we met yesterday were not accommodating. Which one might expect at this price level.
The sea, of course, is still there. But that’s not thanks to the campsite.
Honestly, seasonal campers should be placed higher up – it’s us short-term visitors who pay more. And we want to feel welcome. That sense of welcome was missing – and we heard the same from other guests.
Goodbye Vallersvik – Hello Trollhättan
We left early this morning. Now we’re at Stenröset Camping in Trollhättan. There’s plenty of space, a large motorhome pitch, and access to a pool. The little guy loves pools – so we’ll soon be swimming. I’m about to change and jump in.
Yesterday, though… the sea was magical. The waves crashed around us, foamy and wild. No jellyfish, over 20°C – and a feeling of freedom in every breath.
But sometimes, you choose what works best for everyone. And right now, that’s here – with sunshine, a waiting pool, and enough room to breathe.
Closing Words
Some places change. Others grow. I’m taking the memory of the waves’ power with me – but I’m leaving Vallersvik behind. Maybe for good.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to stand still. And sometimes, that means leaving something behind – to find your way home somewhere else – in yourself, in the present, in new waters.
Maybe it’s exactly when you let go of how things used to be that something new can show up. Stenröset isn’t new, really – here, you know what you get. The facilities are clean, the staff is friendly, and the welcome is real – even if you arrive with a motorhome. Here, everything is just as it should be.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is the moment we live and breathe in. – Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Dagen började redan innan klockan fem, med en kopp kaffe och brödbak. Tack vare förberedda torra ingredienser kvällen innan gick det på bara fem minuter att få degen på plats. Bröd är något jag gärna bakar själv – den lilla extra insatsen känns alltid värd besväret. Doften av nybakat bröd som sprider sig i köket sätter tonen för hela dagen.
Något morgondopp blev det inte idag eftersom vi var tvungna att åka tidigt. Hade jag tänkt lite extra hade vi kanske rest dagen innan och bott på hotell, vilket hade gjort morgonen enklare. Men tanken slog mig för sent, precis när jag var på väg att lägga mig. Tja, ibland får man bara ta saker som de kommer.
Längs vägen till Stenungsund
Tidiga morgontimmar och många mil senare tog vi en välbehövlig kaffepaus i Stenungsund. Kaffet var nödvändigt för att hålla energin uppe, och med mackan i handen kändes allt lite lättare. Även om mackan inte var till mig utan till Lilltösen. Därefter gick i alla fall resan smidigare, och vi anlände punktligt till vår destination.
Just nu sitter jag i en rymlig entréhall fylld med små soffgrupper – en riktigt skön miljö att skriva i. Kroppen är fortfarande öm efter gårdagens massage. Små blåmärken har dykt upp på de känsligare ställena, men det är en vanlig effekt som brukar lägga sig efter någon dag.
Att leva med dyslexi och ADHD
Nu vill jag dela något som ligger mig nära om hjärtat – att leva med dyslexi och ADHD i vardagen.
Ni vet, den där svårigheten med att läsa och skriva. Jag märker ibland att det finns en viss skam kopplad till dyslexi. Jag går inte runt och berättar det för vem som helst, och det verkar som att andra gör likadant. Att läsa högt är något jag helst undviker, men att skriva, det gör jag ändå – fast med mina egna knep.
Många ord byter jag ut mot andra, helt enkelt för att jag inte vet hur de stavas. På så sätt har jag nog utvecklat ett bredare ordförråd. Datorn och dess verktyg har blivit en räddning för mig, särskilt AI-program som hjälper mig att hålla den röda tråden. ADHDn gör att tankarna lätt hoppar mellan ämnen, och där har AI blivit ett stort stöd.
Dyslexi i vardag och arbetsliv
Dyslexi är för mig ett handikapp, eller om man hellre säger funktionsnedsättning. Det påverkar på många sätt, till exempel när jag i möten förväntas läsa högt eller ta anteckningar. Då känns det verkligen som ett hinder.
Men i vissa sammanhang är det faktiskt en resurs. Med barn som ännu inte lärt sig läsa kan jag anpassa sagor och berättelser efter deras nivå. Storytel har dessutom öppnat en ny värld för mig – att lyssna på böcker istället för att läsa dem gör att jag äntligen får tillgång till litteraturen.
Instruktioner däremot är en utmaning. Kortare, talade instruktioner hade nog fungerat bättre – men mitt höga tempo gör att jag ofta slarvar förbi detaljer.
Slutord: Att förstå och stödja
Dyslexi är kanske inte alltid synligt för andra, men för oss som lever med det är stödet från omgivningen ovärderligt. Att få förståelse för sina utmaningar, och använda de hjälpmedel som finns, kan göra en enorm skillnad.
Så när jag skriver dessa ord hoppas jag att fler får en insikt i vad dyslexi innebär – och att det är något man kan leva med och till och med hitta styrka i.
Nu börjar tröttheten smyga sig på, och jag känner att jag behöver gå ut och få lite luft. Tack för att du läste – och ha en fin dag!
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget säger egentligen något mer: om modet att visa sig sårbar. Om hur skam kan döljas bakom tystnad, men också hur styrka kan växa fram när man vågar berätta.
Reflektion
Att leva med dyslexi och ADHD är inte bara en kamp, utan också ett sätt att finna nya vägar. Kanske är det just i våra hinder som de oväntade styrkorna bor.
Efterord
En morgon i farten, brödbak, dyslexi och ADHD. Så olika delar av vardagen, men tillsammans bildar de en helhet.
Fråga till läsaren: Har du själv erfarenhet av dyslexi eller ADHD – och vilka knep har hjälpt dig i vardagen?
The day started well before five, with a cup of coffee and some bread baking. Since I had prepared the dry ingredients the night before, it only took five minutes to get the dough ready. Baking bread is something I truly enjoy – the little extra effort is always worth it. That smell of freshly baked bread filling the kitchen sets the tone for the entire day.
There was no morning swim today, since we had to leave early. If I had thought ahead, we might have traveled the day before and stayed at a hotel, which would have made the morning easier. But that thought only came to me as I was heading to bed. Well, sometimes you just have to take things as they come.
Along the Road to Stenungsund
In the early hours, after many miles on the road, we finally stopped for a much-needed coffee break in Stenungsund. That cup was essential for keeping my energy up, and with a sandwich in hand, things felt a little lighter. Although, to be fair, the sandwich wasn’t for me but for our little one.
After that, the trip went smoothly, and we arrived on time at our destination. Right now, I’m sitting in a spacious lobby filled with small sofas and lounge chairs – the perfect environment for writing and reflecting. My body is still a bit sore after yesterday’s massage, with small bruises here and there, but that usually fades after a day or two.
Living with Dyslexia and ADHD
Now, I want to share something close to my heart – living with dyslexia and ADHD in everyday life.
You know, that difficulty with reading and writing. Sometimes, I notice that there’s a sense of shame tied to dyslexia. I don’t usually talk about it openly, and I think many others do the same. Reading aloud is something I tend to avoid, but writing – that I still do, in my own way.
I often replace words with others, simply because I don’t know how to spell them. In a way, that has expanded my vocabulary, since I’m always searching for words that are easier to spell but still say exactly what I mean. The computer and its tools have been a lifesaver for me – especially AI programs that help me keep the red thread in my writing. ADHD makes my thoughts jump between topics, and here AI has been a great support.
Dyslexia in Daily Life and Work
For me, dyslexia is a disability – or, if you prefer, a functional impairment. It affects so many situations, like when I’m expected to read aloud or take notes in meetings. That’s when it feels like a real obstacle.
But in some contexts, it can also be a resource. With children who haven’t learned to read yet, I can adapt stories and tailor them to their level. Storytel has also opened a whole new world for me. Listening to books instead of reading them allows me to enjoy literature in a way that works for me – I’ve finally discovered authors and works without feeling left out.
Instructions, however, remain a challenge. Shorter, spoken directions would probably work better – but my high pace often makes me skim past details.
Closing Words: Understanding and Support
Dyslexia isn’t always visible to others, but for those of us living with it, support from the people around us is invaluable. Understanding the challenges and using the tools that exist can make a huge difference in how we manage daily life.
So, as I write these words, I hope more people gain insight into what dyslexia means – and that it’s something you can live with and even find strength in.
Now, the tiredness is starting to catch up with me, and I feel the need to go outside for some fresh air. Thank you for reading – and have a wonderful day!
Between the Lines – My Voice
This post says something deeper: about the courage to show vulnerability. About how shame often hides behind silence – but also how strength can grow when you dare to share.
Reflection
Living with dyslexia and ADHD is not only about struggle. It’s also about finding new ways. Perhaps our challenges hold the seeds of our unexpected strengths.
Afterword
Question for you as a reader: Do you have personal experience with dyslexia or ADHD – and what strategies have helped you manage daily life?
A morning on the move, bread baking, dyslexia and ADHD. Different pieces of daily life – yet together they form a whole.
A day by the water – sunglasses and summer vibes
Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting. But right now – this is where life happens.
ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD
Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.
Publicerat första gången: 14 oktober 2014 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar. Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.
När rubriken väckte ilska
Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna. Jag tror inte på det där.
Skulden man placerar på föräldrar
Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel. Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.
ADHD sitter inte i tallriken
Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig. Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.
Vad jag däremot tror på
Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga. I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa. Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.
Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos
Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen. De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.
Reflektion mellan raderna
Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Idag ska jag åka iväg till Mellerud, på ett uppdrag. Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD. Har packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv. Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.
En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag. Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.
Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.
Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
