Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig. Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv. För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.
Jag skriver inte för att tjäna pengar. Jag skriver för att andas.
För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara. För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta. När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.
En morgon vid sjön.
När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker. Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra. Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag. En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank. Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan. Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv. Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.
Ord som väntar.
Ibland kommer inte orden direkt. De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar. I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner. Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.
Det finns många ord inom mig. Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar. Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.
Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig
Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig. Kanske blir den personen lite mindre ensam då. För då är vi två – och två är alltid mer än en.
Kanske finns det någon som blir inspirerad. Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se. När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.
När berättelser möts
Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra. Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår. Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.
Det är därför jag skriver. Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor. För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.
Jag skriver inte för att världen ska lyssna, utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.
Frågor till dig som läser
Vad väcker mina ord i dig
Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan
AHA – mellan raderna
Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram. När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.
Mellan raderna
När jag delar mina ord blir jag mindre ensam. Och när du läser dem blir du det kanske också. Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.
Varför jag skriver Reflektion
Att skriva är som att andas ut efter en lång dag. Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta. Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.
Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i. Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt. Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag. Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.
Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till. Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.
För en stund stannade jag upp. Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.
När siffror blir berättelser
Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror. Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag. Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig. Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.
Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det. Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.
Att fortsätta välja glädje
Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver. Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna. För att dela något äkta. För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.
Så tack, Kay. Och tack till dig som läser. Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.
En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.
Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val
Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå. Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.
Men så blev det inte den här gången. Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan. Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.
Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.
Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera. Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv. Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något. Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.
Reflektion
Ibland behöver vi inte stora gester. Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords. Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning. Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.
Fråga till dig som läser:
När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?
AHA – insikten
Det behövs inte mycket för att väcka mening. Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram. Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.
Mellan raderna
Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd. Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant. När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”. Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här: Paypal.
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser? Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket. Prenumerera här
Sometimes, something small can make the whole day shine. Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.
For a moment, I paused. Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years. Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions. He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.
When Numbers Become Stories
I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers. I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life. Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.
That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.
And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that. A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.
To Keep Choosing Joy
That small moment reminded me why I write. Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines. To share something genuine. To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.
So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads. You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.
On the Bridge Toward Stillness
I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.
A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.
About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice
I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining. It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.
But not this time. Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago. Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.
Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.
It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting. At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself. Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity. But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do. Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.
Reflection
Sometimes we don’t need grand gestures. Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside. It’s not about validation, but about recognition. About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere. And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.
Question for You
When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?
AHA – The Insight
It doesn’t take much to create meaning. A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone. Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.
Between the Lines
Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood. I don’t write to be seen, but to share something true. And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.” Right there, in that moment of recognition, something big happens.
I lördags var vi på ett riktigt trevligt barnkalas hos grannen – hon som gör sina fina YouTube-klipp för små barn i utbildningssyfte. Som alltid fanns där både glädje, skratt och god stämning.
Göteborgsbesök hos lillgrabben
Igår bar det av till Göteborg för att hälsa på lillgrabben som flyttade dit förra hösten. Han och flickvännen hade precis kommit hem från Grekland, solbrända och fyllda med berättelser. Vi fikade, kollade in deras nu färdiginredda lägenhet och beundrade den sköna soffan han byggt ute på balkongen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där ute! De hade också klätt om sänggaveln med ett otroligt fint tyg – så kreativt och personligt.
Planen var middag hemma hos dem, men eftersom vi kom så många gick vi istället ut. Pizzor beställdes in, själv tog jag en kebabsallad – men kan väl säga att det var ytterst lite sallad i den. Och väljer man sallad, ja då förväntar man sig faktiskt att det ska vara just sallad och sådant som hör till.
Helgen blev på många sätt en påminnelse om hur värdefullt det är med både små och stora möten. Ett barnkalas eller en pratstund på en balkong i Göteborg kan ge minst lika mycket energi som en lång resa. Det är just de där vardagliga stunderna som bygger våra minnen. Och kanske är det därför jag tycker om att skriva här på bloggen – för att fånga både det lilla och det stora, och dela det vidare.
Bloggjobb och Oskar-serien
Just nu jobbar jag också vidare här på bloggen, bland annat med Oskar-serien där jag berättar om barn, NPF och skolans vardag. Den här veckan har vi arbetat med inlägget Motiverande omständigheter och osynligt stöd. Samtidigt passar jag på att optimera bloggen så att det blir lättare för både mig och er läsare att hitta bland alla texter.
Det händer mycket – både i vardagen och här på sidan.
Reflektion
Helgen påminde mig om att det är i det enkla som styrkan finns – i skrattet på ett barnkalas, i pratet på en balkong, i vardagens små måltider. Det behöver inte vara storslaget för att vara värdefullt.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna bär det här inlägget en känsla av tacksamhet. Att få vara med – i både stort och smått – är en gåva jag inte tar för given.
On Saturday we went to a lovely birthday party at our neighbor’s place – she’s the one who creates those beautiful YouTube clips for small children, educational and playful. As always, there was joy, laughter, and a warm atmosphere.
Gothenburg visit to our youngest son
Yesterday we headed to Gothenburg to visit our youngest son, who moved there last autumn. He and his girlfriend had just returned from Greece, sun-kissed and full of stories. We had coffee, checked out their now fully furnished apartment, and admired the cozy sofa he had built on their balcony. Honestly, I could imagine living out there myself! They had also reupholstered the headboard of their bed with a beautiful fabric – so creative and personal.
The plan was to have dinner at their place, but since we were quite a few, we decided to go out instead. Pizzas were ordered, and I chose a kebab salad – which, I must say, had very little salad in it. And when you choose a salad, you actually expect it to be filled with salad and the fresh things that belong there.
Blogging work and the Oskar series
This weekend was a reminder of how valuable both small and big moments can be. A birthday party or a balcony conversation in Gothenburg can bring just as much energy as a long trip. It’s the ordinary everyday memories that shape our lives.
Right now, I’m also working here on the blog, especially with the Oskar series, where I write about children, neurodivergence, and school life. This week we’ve been focusing on the post Motivating circumstances and invisible support. At the same time, I’m optimizing the blog to make it easier for both me and you as readers to find your way through all the posts.
A lot is happening – in everyday life and here on the blog.
Live today, right now. Yesterday is history, and tomorrow lies out there in the distance. Right now is what we can influence. – Carina Ikonen Nilsson
Reflection
This weekend reminded me that strength is often found in the simple things – in the laughter of a child’s party, in a chat on a balcony, in the ordinary meals we share. Life doesn’t have to be grand to be deeply meaningful.
Your Voice: Between the Lines
Between the lines, this post carries a sense of gratitude. To be present – in both small and big ways – is a gift I do not take for granted.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.