Höstdag i stillhet – regn och kärlek ramar in min tidiga morgon. Klockan är 05.22 denna höstdag när kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. …
Klockan är 05.22 denna tidiga höstmorgon. Kaffet doftar nybryggt och värmer händerna medan jag skriver. Jag har tänt min farmors lampetter på hennes sidobord där bilderna av barnbarnen står. Ljuset kastar ett mjukt sken över fotografierna – som om möblerna själv vill vaka över dem vi älskar. Dessutom brinner ett litet levande ljus på bordet. Det lyser stilla och håller mig sällskap, som en varm punkt i den mörka gryningen.
I detta sidobord bor också min mormor. De två kvinnorna kom aldrig riktigt överens, men här i mitt hem möts de. Farmors små prydnader påminner om henne, och bland dem vilar foton på barnbarnen och min dotters teckningar. Det för mina tankar till mormors eget sidebord – med sin stora klocka som slog varje halv och hel timme, och bara fotografier på barn och barnbarn.
Just nu känns det tydligt: både farmor och mormor lever i mig. Två kvinnor jag bär med värme och tacksamhet. De är ett stilla sällskap som ger morgonen djup.
Katten har redan tassat ut i mörkret. Eftersom det talas om mer regn i dag överväger vi att stanna hemma. Vi hade först tänkt oss en helg med husbilen, men en helg i regn lockar mindre. Därför känns det bättre att boa in hösten hemma – fylla huset med ljus, laga mat som doftar trygghet och kanske tända terminens första brasa i kaminen.
Höstdag i stillhet – regn och en rytm av omsorg
Gårdagen bar på ett lugn som bara regn kan ge. Lillkillen kom hem mitt under skoldagen – genomblöt efter rasten – för att byta kläder. Vi skrattade åt hur blöta de var, blötare än efter en tvättmaskin. Därför lade vi dem i en spann och lät dem droppa av. Sedan åkte han tillbaka till skolan, varm och torr igen.
Det kändes fint att få ta emot honom, om så bara en kort stund. Ett ögonblick av vardaglig omsorg som rymmer så mycket kärlek.
Stadstur och möten i det fördolda
Senare for vi in till stan. Han hade sina egna ärenden och jag passade på att sola och handla. När jag var klar var han fortfarande upptagen. Därför stannade jag, hungrig, vid Charli Chaplin för en kebabtallrik. Den gick att äta, men som tidigare gatuköksägare kände jag smaken av mos som stått för länge, kött som tappat sin fräschör och vattniga tomater.
Medan jag väntade satt jag i bilen och stickade. Samtidigt såg jag människor som rörde sig i sitt eget tempo. En mycket gammal dam parkerade framför mig och körde sedan iväg. Jag undrade: Kommer jag, när jag blir så gammal, fortfarande våga köra bil? Hur ser hennes dagar ut, och vem väntar hemma på henne?
Just där, i den stilla bilen, öppnade sig en känsla av ömhet för livets alla berättelser – de vi känner och de vi bara anar. Varje människa bär en historia, på gott och på ont, och det är i sig ett värde att den berättas.
Höstdag i stillhet – när sorgen får dela plats med kärleken
Ofta när jag skriver smyger en ton av sorg in i berättelsen. Kanske för att sorgen alltid finns där – som en stilla bakgrund mellan kaos och ordning. Min egen sorg över att vara bortvald gör sig ibland påmind. Den river och gör ont, men den får inte styra. Vissa dagar är tyngre, men andra dagar är lätta. Allt oftare hittar jag tillbaka till sanningen: andras handlingar kan aldrig värdera mig som människa.
Och mitt i sorgen finns också så mycket kärlek – till mina barnbarn, till Lillkillen som alltmer börjar känna tillit. Han vet att när något inte blir som det var tänkt kan han alltid komma hem. När han säger: “Carina, nu måste vi prata” hör jag en önskan om tröst och värme. Han vill veta att någon finns där som lyssnar och förstår, som står på hans sida och som kan säga: “Det är okej, jag hör dig. Du ville något annat, eller du känner dig… Du behöver just nu. Ibland blir livet så. Men vi löser det tillsammans.”
Den kärleken – att finnas där och verkligen höra – bär mig genom dagarna.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om att låta kärleken bära även när sorgen finns kvar. Om att bära sina rötter i hjärtat – farmor, mormor, de dofter och minnen som aldrig lämnar oss – och om att ge vidare samma värme till nästa generation.
AHA – mellan raderna
I det enkla gömmer sig livets djup: ett kallnande kaffe, ett blött par byxor, ett gammalt sidebord och ett litet levande ljus. Allt berättar om hur kärlek kan bli en tyst kraft som rör sig genom generationer, och hur den kan göra även regniga dagar rika.
Din röst: Mellan raderna
Mellan raderna hörs en varm inbjudan: Stanna upp. Känn doften av kaffe. Minns de människor som bär dig. Låt både glädje och sorg få finnas samtidigt. Det är en påminnelse om att vi aldrig behöver gå ensamma genom livets skiftningar.
FAQ-text – Höstdag i stillhet
Detta inlägg hör hemma i Reflektion & självläkning. Här samlar jag texter om hur vi kan möta livet när det rymmer både sorg och kärlek, om att hitta ro i vardagens små stunder och om att bära minnen vidare genom generationer.
Frågor till dig som läser
Vad betyder stilla morgnar för dig?
Finns det en farmor, mormor eller annan person som du bär med dig i hjärtat?
Hur hittar du värme och tillit de dagar då livet känns tungt?
Reflektion
Regnet gav oss gårdagen och dess långsamhet. Den här morgonen bär jag tacksamhet över stillheten, över min familj och över de två kvinnor som lärde mig att kärlek är något man bär med sig – inte något som tar slut.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Veckostatistik malix.se september 2025 blir mer än bara siffror. Den visar var stillheten och förståelsen hittar hem – och påminner mig om att det viktiga inte är staplar som pekar uppåt, utan ord som stannar kvar i hjärtat hos den som läser.
Torsdagar har blivit min dag att stanna upp och se hur orden hittar hem. Jag tittar inte på siffror för siffrornas skull, utan för att höra vad de berättar om er som läser och om bloggen som växer tillsammans med oss.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad veckan viskar
Den här veckans veckostatistik malix.se september 2025 blir därför mer som en berättelse än en rapport. Veckan visar statistiken att många av er drogs till berättelser om vardagens små magier. Här var det månen och förmörkelsen men även till tankar kring ADHD och familjeliv. Det säger något om oss, nämligen att vi längtar efter både stillhet och förståelse, efter ord som rymmer både stjärnhimmel och köksbord.
Fotot taget av min make, som en metafor för bloggens resa och att orden får lyfta fritt.
Stillheten som bär berättelsen
Kanske är det just det där med stillheten och förståelsen som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är där min strävan bor, men också för att det ibland är så svårt att uppnå. Den där tiden när allt är stilla som jag får möjlighet att stanna upp och reflektera. Kanske är det just sådant vi människor behöver mer av. De där små stunderna som i stunden inte verkar mycket, men som när vi verkligen reflekterar över dem. Visar sig bära en underton av mening och kanske till och med ett svar. Låter det flummigt? Just nu kanske jag inte ens själv ser hela svaret, men jag känner att det finns där.
När jag jämför med stora så kallade elitbloggar blir skillnaden tydlig. De jagar ofta kurvor som pekar spikrakt uppåt, snabba klick och höga siffror. För mig handlar det om något annat. Jag vill hellre att någon enskild läsare tar med sig en tanke hem, något som gör skillnad i vardagen, än att staplarna skjuter i höjden. Om en mening här kan följa med någon genom dagen, då har min text redan gjort sitt viktigaste arbete.
Dessutom ser jag också att engelska versioner lockar fler från andra länder, framför allt USA. Det gör mig glad – inte för att räckvidden ökar i siffror, här handlar det mera om att orden får ett större rum att leva i. Ändå är det inte siffrorna som betyder mest. För det är att ni läser mina ord som ger mig värmen att vara i under dagarna. Därför känns det extra fint att få dela stillheten med er.
Veckostatistik malix.se september 2025 Vad jag tar med mig
Jag tar med mig en påminnelse:
Att små vardagsögonblick är värdefulla, oavsett hur många som klickar.
Att dubbelspråk gör att berättelser kan nå människor jag aldrig mött.
Att ni som läser ofta stannar upp för det eftertänksamma.
Det är en bekräftelse på att bloggen får vara en plats där vardagen andas och där man kan vila en stund.
Mellan raderna
Det här är mer än statistik. Det är en karta över relationer – mellan mig och er, mellan text och tanke. Jag känner en stilla tacksamhet över att få skriva i ett tempo där orden får rota sig, inte bara rusa förbi.
AHA – mellan raderna
Det som slår mig när jag skriver och ser på veckan är hur lätt det är att bli fångad av siffror. Men min egen aha-känsla är att jag faktiskt inte vill leva efter kurvor som pekar uppåt. Det som gör mig lycklig är när någon berättar att en mening stannade kvar, att den gav en tanke eller tröst. Det är där värdet bor – inte i staplar och statistik utan i det som rör hjärtat hos någon annan.
Reflektion kring veckostatistik malix.se september 2025
Foto taget av min make, som symbol för stillhet, reflektion och de små stunder som ger mening.
För mig är veckostatistik malix.se september 2025 en påminnelse om att varje rad kan betyda mer än en siffra. När jag ser tillbaka på veckan blir jag påmind om att skrivandet bär sitt eget syfte. Att följa orden, snarare än att jaga dem, det ger både mig och läsaren mer ro. Och kanske är det just i den stillheten som nya berättelser hittar sin början.
Fråga till dig som läser
Vad är det du tar med dig från veckan som gått? Kanske en tanke, en mening eller bara känslan av att stanna upp en liten stund? Dela gärna i kommentarsfältet – jag läser varje ord.
Tidigt i morse väckte katten mig. Febern höll sig kvar, men tankarna vandrade till månen och förmörkelsen 2025 som igår kastade sin skugga över himlen. Jag blev väckt av katten. Han hoppade upp och påminde mig både om sin existens och om sin hunger. När jag gav honom mat rynkade han bara på nosen och meddelade att han kunde fixa något bättre ute. Själv satt jag kvar och smuttade på kaffet.
Samtidigt bar kroppen fortfarande på feber. Natten hade varit fylld av oroliga drömmar, och kanske var det inte bara febern som talade. Igår skuggades månen i en förmörkelse. Kanske var det därför både drömmar och känslor blev så starka.
Katten och den tidiga morgonen
Katten visade tydligt vad han ville. Mat fick han, men det passade honom inte. Han valde friheten istället, och jag satt kvar med kaffet. Det slog mig att det ofta är så i livet – vi möter vardagen på vårt sätt, men universum rör sig ändå där ute, helt oberoende av vår lilla värld.
Febern och drömmarna
Jag är fortfarande sjuk. Igår låg jag i soffan större delen av dagen, kollade film mellan varven och tog mig bara upp när det var mat. Febern gav mig märkliga drömmar under natten. Det var som om kroppen brann medan tankarna försökte förstå.
Kanske var det också månen. Den delvisa månförmörkelsen svepte sin skugga över himlen och förde med sig en känsla av oro, men också något nytt.
Jakten på Månen och förmörkelsen 2025
Maken, som älskar att fotografera, hade väntat hela kvällen på månen. När han insåg att den snart skulle gå förlorad i skuggorna bestämde vi oss för att ge oss ut. Till en början såg vi ingenting. Himlen var stilla och mörk. Men precis när vi nästan var hemma igen, där bröt den fram – blek men tydlig. Vi vände om för att han skulle hinna fånga den på bild.
Månen och förmörkelsen 2025. Månen som blev magi
När jag såg månen och förmörkelsen 2025 igår kväll kände jag något större. Jag satt i bilen och såg hur månen förändrades minut för minut. Ljuset blev till en tunn strimma, som ett lysrör på himlen. Maken fotograferade, men för mig var det stunden som grep tag.
Det var något mer än bara en måne i skugga. Något hände inom mig. En känsla av att stunden bar på något viktigt. Jag kan inte beskriva det, bara säga att det stannade kvar. Det sägs att månen och förmörkelsen 2025 kan symbolisera förändring och avslut. Än idag, här med kaffekoppen, finns känslan kvar – som om månen lämnat ett spår i mig.
Här är en av makens bilder från kvällen:
Månen och förmörkelsen 2025
Månens förmörkelse den 7 september 2025 – fångad i ögonblicket.
Fakta och magi kring Månen och förmörkelsen 2025
En månförmörkelse uppstår när jorden hamnar mellan solen och månen, och skuggan sveper över månens yta. Ibland blir månen blodröd, ibland delvis dold. Gårdagens händelse var en delvis förmörkelse, där ljuset bara delvis släcktes.
Men för människor förr var det mer än astronomi. Det var magi.
I olika kulturer slog man i grytor för att skrämma bort demoner som “åt upp” månen.
I Norden trodde man att vargarna Skoll och Hati jagade solen och månen. När de hann ikapp blev det förmörkelse.
För andra var det en tid för ritualer, avslut och nystart – en chans att lämna något bakom sig.
Kanske är det därför jag kände det jag kände. Att månen fortfarande bär på något större, något som berör oss människor på djupet.
Reflektion
Ibland händer saker som inte går att förklara. En katt som väcker mig. En feber som drömmer vidare i natten. En måne som täcks av skuggor men ändå sprider ljus.För mig blev månen och förmörkelsen 2025 en stund som satte spår.
Kanske är det så här livet vill tala: genom det vardagliga och det kosmiska, tillsammans.
Mellan raderna – min röst
Den här texten handlar inte bara om katt, feber och måne. Den handlar om min förmåga att fortfarande låta mig beröras. Trots sjukdom, trots oro, så finns där något som når in. Jag vill bära med mig den känslan – som en påminnelse om att jag fortfarande är mottaglig för magi.
AHA – mellan raderna
Månen igår visade mig att ljuset alltid finns, även när det nästan försvinner. Febern kommer att klinga av, oron likaså. Det som består är förmågan att bli berörd, att låta något större än oss själva tala till hjärtat.
Frågor till dig som läser
Minns du senaste gången månen grep tag i dig? Har du någonsin sett en förmörkelse och känt att den påverkade dig på ett särskilt sätt? Tror du att vi fortfarande bär på rester av de gamla ritualerna och tron på månen?
I morgon kommer ett nytt inlägg från Oskar serien. Förra veckans inlägg om Oskar hittar du här.
Välkommen hit! I det här inlägget delar jag något jag sällan gjort förut – jag tittar tillbaka på bloggens siffror. För mig handlar det inte om siffror i sig, utan om bloggutveckling och skrivande: vad statistiken säger om vilka ämnen som berör, och hur bloggen växer framåt.
Jag skriver inte för siffror. Ändå kan siffror säga något – de kan spegla var min röst bär, vilka ämnen som berör och hur bloggen växer framåt. När jag tittar på augusti ser jag inte bara staplar och procentsatser. Jag ser berättelser om skrivande.
När Oskar-serien blev läst – både i Sverige och utanför
Under augusti klättrade Oskar-serien till toppen. Inlägg om motivation, dagsform och svårigheten att knyta skor blev de mest lästa.
Det glädjer mig att inläggen blev så viktiga, för ämnet är så viktigt. Ett barn i varje klass säger man. Här finns det så mycket som kan göra skillnad. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg att mina ord faktiskt berörde.
Nu kanske de inte direkt förändrar klassrumssituationer – en förändring tar lång tid. Men kanske sådde de ett frö hos någon, en tanke som växer vidare. Kanske fick någon en ny förståelse, eller åtminstone något att bära med sig en stund.
Reflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
Det här säger mig att jag ska fortsätta skriva om Oskar. Ämnet har så många viktiga delar: barnen själva, föräldrarna, lärarna och alla runt omkring. Till exempel – varför blir inte Oskar bjuden på kalas? Varför blir utvecklingssamtal inte något att se fram emot?
Farmor, känslor och relationer
Ett av de mest besökta inläggen handlade om att vara farmor. Det visar att de mest personliga och känslomässiga inläggen berör mest. När jag vågar skriva nära hjärtat, hittar orden sin väg.
Farmor-rollen är för mig både kärlek och smärta. I den här delen ser jag att jag inte är ensam. Någon där ute känner igen sig i ensamheten, i sorgen över att inte få kontakt med sina barnbarn.
Det här behöver fram i ljuset. Inte för att ta bort ansvar, utan för att ta bort skammen. Det gör ont varje dag, men det är viktigt att förmedla. Viktigt att leva livet, även om det inte finns plats för mig som farmor just nu.
Varje dag tänker jag på mina barnbarn. Hur har de det? Tror de att jag glömt dem? Vet de att jag älskar dem, även om vi inte ses?
Jag önskar att livet såg annorlunda ut, men så ser det ut nu. Kanske för alltid. Det enda jag kan hoppas är att barnbarnen en dag förstår – att kärleken alltid fanns där.
Husbilsliv som vardagsglädje
Mina resor med husbilen LVL² återkommer gång på gång bland de mest lästa.
Husbilsliv och bloggutveckling och skrivande – frihet på hjul
Husbilslivet är en sådan frihet. Du kan stanna där du är och måstena försvinner. Det går inte att städa i timmar i en husbil – det går fort. Det ger tid över till reflektion och relationer, och det ger mig ett lugn.
Just nu, i slutet av säsongen, känner jag både ångest och ro. Ångest för att det snart är slut. Ro för att husbilen ger mig en paus från vardagen. Men även en ro av att veta att snart är det levande ljus tider här hemma och jag kan tända i spisen nere i källaren och bara mysa.
Kanske är det igenkänningen som gör att andra läser. Kanske är det drömmen om friheten. Oavsett vilket – det gör mig glad att de här inläggen får liv, för många av mina texter föds just på våra turer.
När bloggen började tala två språk
En av de största överraskningarna var att USA plötsligt gick om Sverige i trafik. Engelska versioner av mina texter öppnade dörrar till en helt ny publik.
Det började egentligen med maken. Han sa: ”Varför skriver du inte på engelska också?” Jag tänkte: ”Ja, varför gör jag inte det?” Jag provade en gång, och en gång till. Nu har det blivit en vana.
Att det sedan är flera i USA som faktiskt läser är fantastiskt roligt. Samtidigt undrar jag vad de hittar här som är värdefullt för dem.
Att skriva på engelska blev inte bara en teknisk förändring – det blev en öppning mot världen.
Bloggutveckling och skrivande i praktiken
Statistiken är mer än siffror – den är en spegel av var mitt skrivande hittar fram.
När jag skriver nära hjärtat, blir det flest klick.
När jag delar vardagen, kommer läsarna tillbaka.
När jag vågar öppna upp på engelska, växer publiken utanför Sverige.
Kanske är det just det bloggutveckling handlar om. Inte att jaga trender, utan att se var jag själv är mest sann.
Reflektion
Augusti lärde mig att bloggutveckling och skrivande inte är antingen eller – vardag, resor, känslor och NPF ryms sida vid sida. Det är i blandningen som bloggen hittar sin styrka.
Jag har aldrig sett mig som en person som kan läsa statistik. För mig har det mest varit siffror som talat ett annat språk. Men kanske kan de här siffrorna hjälpa mig att utvecklas.
Jag har lärt mig något nytt de senaste månaderna. När jag nördar ner mig i bloggen, när jag vågar testa nytt – då utvecklas jag. Nyckelord, övergångsord och SEO var något jag tyckte var tråkigt. Nu är det nästan roligt.
Men jag jagar inte siffror. Jag skriver för att jag kan, och för att jag vill.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om statistik. Det handlar om mig. Om att jag använder varje erfarenhet – även staplar och procentsatser – för att förstå livet och skrivandet lite djupare.
Mellan raderna säger jag: Jag är på väg. Jag växer. Och jag delar den resan med dig.
AHA – mellan raderna
Statistik kan vara mer än siffror. När jag ser på den genom hjärtat blir den en karta över var mina ord hittar hem.
Det som växer mest i läsarantal är också det som växer mest i mig själv: modet att skriva om Oskar, smärtan och kärleken som farmor, friheten i husbilslivet och steget ut på engelska.
Fråga till dig som läser
Vad i ditt liv skulle du vilja skriva om – även om du inte visste om någon skulle läsa?
Tack för att du läser. Det betyder mycket för mig att få dela både vardag och reflektioner här, och att du tar dig tid att följa med på resan.
FAQ – Bloggutveckling och skrivande
?Vad menas med bloggutveckling? Bloggutveckling handlar om att följa sin egen resa som skribent och se hur bloggen växer genom innehåll, struktur och mötet med läsarna.
? Måste man förstå statistik för att utveckla sin blogg? Nej, men statistik kan ge insikter. Den visar vilka texter som berör mest och var läsarna hittar fram.
? Vad är viktigast för att bloggen ska växa? Att skriva nära hjärtat, våga vara personlig och samtidigt tänka på läsarvänlighet – som rubriker, luftiga stycken och SEO.
Stöd & prenumeration
-> Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner? Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
Motiverande omständigheter och dagsform börjar långt innan lektionen. För Oskar börjar det redan kvällen innan lektionen…För Oskar avgör hur han sovit, om han fått frukost eller bär på oro – allt detta påverkar hur dagen blir. I den här delen av Oskar-serien vill jag visa hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.
I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:
Motivation slår klass
Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.
För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.
När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.
Att förstå motiverande omständigheter och dagsform
För Oskar behöver vi vuxna se motiverande omständigheter och dagsform som en helhet. Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?
Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.
Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.
Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd
Motivation som bro
Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.
I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga: ”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”
Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.
Det osynliga stödet – och relationen som grund
Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.
Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.” Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”
Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.
Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.
Frågor till dig som läser
Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?
Mellan raderna
Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja?Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.
Reflektion
Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – Oskar-serien del 3
Vad betyder motiverande omständigheter? Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.
Varför är motivation viktigare än krav? För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.
Vad menas med ”Motivation slår klass”? Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.
Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd? Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.
Det här är inte ett inlägg om svar. Det är ett inlägg om väntan, om lyssnande – och om den stilla plats där orden brukar hitta mig.En Stilla lördagsreflektion, helt enkelt.
Lördag. Kaffet ryker och huset är stilla. Vilket leder mig till att jag lyssnar inåt. Här finns inget jag måste – men det finns något jag vill. Orden viskar. Ett inlägg är på väg. Jag vet inte ännu vad det handlar om. Men jag vet att det vill bli skrivet. Även att det vill bli skrivet av mig.
Stilla lördagsreflektion
Idag är en sådan där dag då jag bara lyssnar. Lyssnar till ljudet av tangentbordet, men även på katten som ligger bredvid, och på något inuti mig som rör sig långsamt, men tydligt. Det leder till att jag tänker på morgondagens inlägg som ska skrivas av mig. Samtidigt vill jag att det ska landa hos dig. Samtidigt slår det mig att jag inte vet hur det landar hos dig – eller vad du bär med dig vidare på vägen.
Jag tänker att morgondagens inlägg det som ska få växa ur just det – ur stillheten. -Ur pausen.
Ett brev?
Det kanske blir ett brev till någon jag längtar efter. Eller varför inte en tanke om varför söndagar ibland känns tomma, ibland heliga. Kanske skriver jag om kärlek, den som inte får plats i relationer längre. Eller så landar det i något helt annat. Något vardagsnära. Något du kanske känner igen dig i.
När tiden är inne.
Vi får se, men orden kommer när de är redo. Då när jag har klurat ut tankarna klart och får den där rätta känslan som ska till. Den där känslan som gör att orden bara ramlar ut mig. Då, när tiden står still och jag kliver in i min bubbla. Bubblan som leder mig till det färdiga inlägget. För det är oftast så mina inlägg blir till. Efteråt när inlägget är klart då har tiden rusat förbi och visar mig en timma eller två där jag varit i skrivartiden.
Callout
Vad brukar du känna på lördagar? Är det vila – eller bara en paus inför nästa måsten?
Reflektion/stilla lördagsreflektion
Vissa inlägg föds ur kaos. Andra ur tystnad. Det här föds ur väntan. Och väntan är också en plats.
PayPal – Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare? Du kan göra det här: -> Stöd bloggen via PayPal
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.”– Carina Ikonen Nilsson
Det gör inget att jag inte vet än. För jag skriver ändå, lyssnar på de tankar som blir till. Och det är i lyssnandet hittar jag vägen hem till mig själv.
Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.
Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.
En ny vana ska till
Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar. Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger. Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.
Att skapa en ny vana är inte lätt. Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget. Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:
Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer
Du är värdefull
Kanske är det därför jag skriver om och om igen. För att du som läser ska få något med dig härifrån. Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.
Dagarna har gått åt till familjen. Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag. Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.
Nyplockade tomater och små stunder
En tur till växthuset. Plocka mogna tomater. Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.
Lite tomater och en gurka från växthuset.
De stunderna räcker för mig. Att bara vara i nuet, just då. Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klaraTorkar lite kryddor i köksfönstret.
Kunskaper som blivit till
Just nu öser regnet ner. Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.
Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden. Tiden då jag blivit bortvald. Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar. Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.
Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Små helger och nya rutiner Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen. Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2
Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.
Vi får se om det är här vi sover i helgen.
När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv. Jag vill:
Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem
Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid. Men att leva livet är mer än så. Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.
Hösten väntar
I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”
Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår. Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.
Men just nu nöjer jag mig med: – Plocka in tomater och gurkor – Åka till sjön för ett bad – Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.
Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.
Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste. En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet. När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.
AHA – mellan raderna
Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande. Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill. Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära. Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.
Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
