Etikett: reflektion

Tvillingsolros som symboliserar Oskar-serien – motiverande omständigheter och osynligt stöd för barn i skolan.

Motiverande omständigheter och att se dagsformen

Motiverande omständigheter och osynligt stöd börjar långt innan lektionen. Hur Oskar har sovit, om han ätit frukost, om det gör ont i huvudet ågot oroar honom – allt det avgör vad dagen bär på. I den här delen av Oskar-serien vill jag lyfta fram hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.

Read this post in English. ->Motivating Circumstances and Invisible Support – The Oskar Series on Daily Form and Relationships


I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:


Motivation slår klass

Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.

För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.

När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.


Att förstå motiverande omständigheter och osynligt stöd

Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?

Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.

Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.

Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.


Barn med NPF i skolan – blyertsteckning av ett barn som drar sig undan när världen blir för mycket
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd

Motivation som bro

Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.

I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga:
”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”

Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.


Det osynliga stödet – och relationen som grund

Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.

Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.”
Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”

Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.

Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.


Frågor till dig som läser

  • Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
  • Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
  • Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?

Mellan raderna

Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja? Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.

Reflektion

Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.


Tidigare delar i serien:

Extern läsning:


Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg?
Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd mig på PayPal


Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

FAQ – Oskar-serien del 3

Vad betyder motiverande omständigheter?
Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.

Varför är motivation viktigare än krav?
För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.

Vad menas med ”Motivation slår klass”?
Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.

Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd?
Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.


#Oskarserien #ADHDiSkolan #NPF #MotivationSlårKlass #OsynligtStöd #BarnOchSkola


#OskarSeries #ADHDinSchool #Neurodivergence #MotivationBeatsClass #InvisibleSupport #ChildrenAndSchoolr det och för den som hör det.

Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.

Stilla lördagsreflektion – och ett inlägg som vill födas

Det här är inte ett inlägg om svar. Det är ett inlägg om väntan, om lyssnande – och om den stilla plats där orden brukar hitta mig. En Stilla lördagsreflektion, helt enkelt.

Read this post in English->Quiet Saturday Reflection – and a Post Waiting to Be Born

Lördag.
Kaffet ryker och huset är stilla. Vilket leder mig till att jag lyssnar inåt. Här finns inget jag måste – men det finns något jag vill.
Orden viskar. Ett inlägg är på väg. Jag vet inte ännu vad det handlar om. Men jag vet att det vill bli skrivet. Även att det vill bli skrivet av mig.


Stilla lördagsreflektion

Idag är en sådan där dag då jag bara lyssnar. Lyssnar till ljudet av tangentbordet, men även på katten som ligger bredvid, och på något inuti mig som rör sig långsamt, men tydligt. Det leder till att jag tänker på morgondagens inlägg som ska skrivas av mig. Samtidigt vill jag att det ska landa hos dig. Samtidigt slår det mig att jag inte vet hur det landar hos dig – eller vad du bär med dig vidare på vägen.

Jag tänker att morgondagens inlägg det som ska få växa ur just det – ur stillheten. -Ur pausen.

 stilla lördagsreflektion

Ett brev?

Det kanske blir ett brev till någon jag längtar efter.
Eller varför inte en tanke om varför söndagar ibland känns tomma, ibland heliga.
Kanske skriver jag om kärlek, den som inte får plats i relationer längre.
Eller så landar det i något helt annat. Något vardagsnära. Något du kanske känner igen dig i.

När tiden är inne.

Vi får se, men orden kommer när de är redo. Då när jag har klurat ut tankarna klart och får den där rätta känslan som ska till. Den där känslan som gör att orden bara ramlar ut mig. Då, när tiden står still och jag kliver in i min bubbla. Bubblan som leder mig till det färdiga inlägget. För det är oftast så mina inlägg blir till. Efteråt när inlägget är klart då har tiden rusat förbi och visar mig en timma eller två där jag varit i skrivartiden.


Callout

Vad brukar du känna på lördagar?
Är det vila – eller bara en paus inför nästa måsten?


Reflektion/stilla lördagsreflektion

Vissa inlägg föds ur kaos.
Andra ur tystnad.
Det här föds ur väntan. Och väntan är också en plats.


PayPal – Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare?
Du kan göra det här:
-> Stöd bloggen via PayPal

Carina Ikonen Nilsson

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson


Här kan du läsa om Slutet av sommaren – och en sorg som aldrig riktigt tar paus

AHA – Mellan raderna

Det gör inget att jag inte vet än. För jag skriver ändå, lyssnar på de tankar som blir till.
Och det är i lyssnandet hittar jag vägen hem till mig själv.

Prenumerera på bloggen
Klicka här för att prenumerera och aldrig missa ett inlägg.

#lördagstankar #skrivande #reflektion #malixblogg #writinglife #saturdaymood #creativepause

Daliaknopp som lovar höstfägring i trädgården

Vardagens små stunder som lär mig leva här och nu

Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.

Read this post in English → Everyday moments that teach me to live in the here and now.


Förord

Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.


En ny vana ska till

Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar.
Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger.
Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.

Att skapa en ny vana är inte lätt.
Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget.
Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:

  • Skriva färre inlägg, men med mer känsla
  • Låta orden ta mindre tid, men ge mer

Du är värdefull

Kanske är det därför jag skriver om och om igen.
För att du som läser ska få något med dig härifrån.
Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.

Dagarna har gått åt till familjen.
Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag.
Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.


Nyplockade tomater och små stunder

En tur till växthuset.
Plocka mogna tomater.
Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.

 nyplockade röda svarta tomater och en gurka på ett träbord i köket
Lite tomater och en gurka från växthuset.

De stunderna räcker för mig.
Att bara vara i nuet, just då.
Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?

omogna tomater i växthuset
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klara

Torkar kryddor i köksfönstret
Torkar lite kryddor i köksfönstret.

Kunskaper som blivit till

Just nu öser regnet ner.
Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.

Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden.
Tiden då jag blivit bortvald.
Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar.
Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.


Små helger och nya rutiner

Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.

Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången.
Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.

Husbilen inför hösten.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2

Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.

Sova i husbilen till helgen kanske
Vi får se om det är här vi sover i helgen.

När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv.
Jag vill:

  • Börja simma i badhuset på veckorna
  • Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem

Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid.
Men att leva livet är mer än så.
Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.


Hösten väntar

I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.

Daliaknopp som precis ska slå ut i blom i sensommarsolen
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”

Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår.
Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.

Men just nu nöjer jag mig med:
– Plocka in tomater och gurkor
– Åka till sjön för ett bad
– Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.

Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.

Här är ett annat inlägg om att vara här och nu:


Utbildnings film för små barn.

  • Ännu en liten länk från min väns YouTubes kanal. den kan du titta på HÄR->

Nu blir jag nyfiken på dig!

  1. Husbil & helger:
    ”Har du en plats eller sak som bär på dina sommarminnen – som gör dig lite vemodig men ändå glad?”
  2. Vardagsstunder & nuet:
    ”När kände du senast att en helt vanlig vardagsstund blev något att minnas?”
  3. Nya vanor & hösten:
    ”Vad vill du själv ge mer plats för i höst – något för bara dig, som får dig att må bra?”
  4. Sorg & hopp:
    ”Har du också känt hur sorg och hopp kan finnas samtidigt – nästan i samma andetag?”
  5. Tomater och små glädjeämnen:
    ”Vad är din egen lilla vardagsglädje – den där enkla saken som gör att du stannar upp och ler?”

PayPal-stöd
Stöd bloggen här →

Reflektion

Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste.
En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet.
När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.

AHA – mellan raderna

Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande.
Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill.
Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära.
Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.

Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.

– Carina Ikonen Nilsson

#vardag #reflektion #nyavanor #familjeliv #växthus #tomater #nuet #vardagslycka #husbilsliv #personligutveckling

#everydaylife #reflection #newhabits #familylife #greenhouse #tomatoes #mindfulness #simplejoys #motorhomelife #personalgrowth

När hösten smyger sig på och KonMari och vardagsglädje

Read this post in English → When Autumn Whispers – KonMari, Family Joy, and Tiny Surprises

Förord

Det här inlägget är en liten vardagsresa.
Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje.
Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka.
Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.

Hösten gör sig påmind.

Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti.
Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund.
Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.

Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden.
Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats.
De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.

När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt.
Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning.
Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag.
Och jag också.


Varför vika på det här viset?

Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning.
Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen.
När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare.
Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.

Det är också något meditativt i själva vikningen.
Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare.
Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.

KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.


Kalas med små glädjestunder

På eftermiddagen var vi på kalas.
Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till.
Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.

Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar.
De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten.
Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus.
Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.

Vi hade med oss en kaffebryggare som present.
Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.

Små djur och små hälsningar

Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur.
De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.

Vi köpte dem till våra barnbarn.
Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa.
Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas.
En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.


Kvällsro och en eftertanke

När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet.
Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.

Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande.
En låda med ordning.
Ett barn som vågar skratta efter blyghet.
En kopp nybryggt kaffe.
Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.


Mellan raderna – min röst

Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan.
Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon.
Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.


Har du testat KonMari-metoden?
Hur skapar du lugn i din vardag?
Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?


Ett tips – min grannes YouTube-kanal

Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube.
Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.


Stötta gärna mitt skrivande

Vill du stötta bloggen?
Skicka ett bidrag via PayPal här.
Din support betyder mer än du tror!


Lev idag just nu.
Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon.
Just nu är det vi lever i och verkar i.
Det är här och nu det går att uppleva och andas i.

– Carina Ikonen Nilsson

#KonMariVikning #Vardagsglädje #Höststunder #KalasLycka #OrdningOchLugn #SmåStunder #LevHärOchNu #Vardagsreflektion #EnklaGlädjeämnen #MarieKondoLife

En måndag under markisen

Läs det här på engelska

Read this in English – click here


Förord

Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.


Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig

Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.

Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.


Jag målar med fel färg – men rätt känsla

Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.

Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.

Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.

Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.

Callout:
Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?


Lugnet i penseldragen

Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.


Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser

Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.

Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.

Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.

Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.

Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.

Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.

1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.

Callout:
När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?


Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen

Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.

Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.


ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar

Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.

Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.

Orden tog en annan väg

Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.

Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.


Tack till dig som läser

Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.

Callout:
Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.


Citat att bära med sig

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Slutord

Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.


Reflektion

Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.



Stöd gärna bloggen

Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!

paypal.me


#MandysDiner #Vattenfärg #KreativVardag #Reflektioner #Husbilsliv #Skrivande #BloggSverige #Restaurangrecension #PersonligBlogg #InternationellaLäsare #ADHDperspektiv

en teckning med fötterna i vattnet

En Tidig Start och En Reflektion om Dyslexi och ADHD

Av Carina Ikonen Nilsson / 30 oktober 2024

Read this in English. -> An Early Start and a Reflection on Dyslexia and ADHD

Morgonens ritualer

Dagen började redan innan klockan fem, med en kopp kaffe och brödbak. Tack vare förberedda torra ingredienser kvällen innan gick det på bara fem minuter att få degen på plats. Bröd är något jag gärna bakar själv – den lilla extra insatsen känns alltid värd besväret. Doften av nybakat bröd som sprider sig i köket sätter tonen för hela dagen.

Något morgondopp blev det inte idag eftersom vi var tvungna att åka tidigt. Hade jag tänkt lite extra hade vi kanske rest dagen innan och bott på hotell, vilket hade gjort morgonen enklare. Men tanken slog mig för sent, precis när jag var på väg att lägga mig. Tja, ibland får man bara ta saker som de kommer.


brödbak.

Längs vägen till Stenungsund

Tidiga morgontimmar och många mil senare tog vi en välbehövlig kaffepaus i Stenungsund. Kaffet var nödvändigt för att hålla energin uppe, och med mackan i handen kändes allt lite lättare. Även om mackan inte var till mig utan till Lilltösen. Därefter gick i alla fall resan smidigare, och vi anlände punktligt till vår destination.

Just nu sitter jag i en rymlig entréhall fylld med små soffgrupper – en riktigt skön miljö att skriva i. Kroppen är fortfarande öm efter gårdagens massage. Små blåmärken har dykt upp på de känsligare ställena, men det är en vanlig effekt som brukar lägga sig efter någon dag.


Att leva med dyslexi och ADHD

Nu vill jag dela något som ligger mig nära om hjärtat – att leva med dyslexi och ADHD i vardagen.

Ni vet, den där svårigheten med att läsa och skriva. Jag märker ibland att det finns en viss skam kopplad till dyslexi. Jag går inte runt och berättar det för vem som helst, och det verkar som att andra gör likadant. Att läsa högt är något jag helst undviker, men att skriva, det gör jag ändå – fast med mina egna knep.

Många ord byter jag ut mot andra, helt enkelt för att jag inte vet hur de stavas. På så sätt har jag nog utvecklat ett bredare ordförråd. Datorn och dess verktyg har blivit en räddning för mig, särskilt AI-program som hjälper mig att hålla den röda tråden. ADHDn gör att tankarna lätt hoppar mellan ämnen, och där har AI blivit ett stort stöd.


Dyslexi i vardag och arbetsliv

Dyslexi är för mig ett handikapp, eller om man hellre säger funktionsnedsättning. Det påverkar på många sätt, till exempel när jag i möten förväntas läsa högt eller ta anteckningar. Då känns det verkligen som ett hinder.

Men i vissa sammanhang är det faktiskt en resurs. Med barn som ännu inte lärt sig läsa kan jag anpassa sagor och berättelser efter deras nivå. Storytel har dessutom öppnat en ny värld för mig – att lyssna på böcker istället för att läsa dem gör att jag äntligen får tillgång till litteraturen.

Instruktioner däremot är en utmaning. Kortare, talade instruktioner hade nog fungerat bättre – men mitt höga tempo gör att jag ofta slarvar förbi detaljer.


Slutord: Att förstå och stödja

Dyslexi är kanske inte alltid synligt för andra, men för oss som lever med det är stödet från omgivningen ovärderligt. Att få förståelse för sina utmaningar, och använda de hjälpmedel som finns, kan göra en enorm skillnad.

Så när jag skriver dessa ord hoppas jag att fler får en insikt i vad dyslexi innebär – och att det är något man kan leva med och till och med hitta styrka i.

Nu börjar tröttheten smyga sig på, och jag känner att jag behöver gå ut och få lite luft. Tack för att du läste – och ha en fin dag!


Mellan raderna – min röst

Det här inlägget säger egentligen något mer: om modet att visa sig sårbar. Om hur skam kan döljas bakom tystnad, men också hur styrka kan växa fram när man vågar berätta.

Reflektion

Att leva med dyslexi och ADHD är inte bara en kamp, utan också ett sätt att finna nya vägar. Kanske är det just i våra hinder som de oväntade styrkorna bor.


Efterord

En morgon i farten, brödbak, dyslexi och ADHD. Så olika delar av vardagen, men tillsammans bildar de en helhet.


Fråga till läsaren:
Har du själv erfarenhet av dyslexi eller ADHD – och vilka knep har hjälpt dig i vardagen?

Länkar & stöd

Prenumerera på bloggen här
Stöd mig gärna via PayPal


En morgon i farten brödbak dyslexi ADHD
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller

#Dyslexi #ADHD #Vardagstankar #SkapandeSkrivande #Storytel #Brödbak #TidigaMorgnar
#Dyslexia #ADHD #EverydayLife #WritingWithADHD #Storytel #MorningRituals #HomeBaking


Dyslexi 1177

Sista husbilsturen för året – Avkoppling i Kungshamn

Hur mysigt kan det egentligen bli? Efter en arbetsdag där rutiner flyter på och timmarna rinner iväg finns det inget bättre än att sätta sig i husbilen och köra mot kusten. Kräftor, hjortronsås och havsbad väntar – och samtidigt rullar tankarna kring nuet och framtiden.

read this in English Last Motorhome Trip of the Year – Relaxation in Kungshamn


Från jobbet till husbilsdrömmen

Dagen började tidigt, som vanligt. Vid sex på morgonen satte jag mig i bilen och körde till jobbet. Där mötte jag nattvaket, som delade sina tankar om natten, och strax därefter dök en kollega upp som jobbar extra ibland. Allt flöt på smidigt, och plötsligt var det dags för hemgång.

Väl hemma bytte jag snabbt ut jobbkläderna mot bekväma kläder och laddade om för helgen. Maken hade redan handlat kräftor och räkor. Vi fyllde kylen i husbilen med godsaker inför vår helgresa till Kungshamn. Det är något speciellt med att sätta sig bakom ratten och veta att hela helgen ligger framför en.

Lvl^2 i Kungshamn

Kräftor och hjortronsås – en smaköverraskning

Har du provat hjortronsås till kräftor? Om inte, måste du göra det! Det var en riktig smakupplevelse – något helt nytt för mig. Efter vår kräftfest blev jag så förtjust i såsen att jag till och med gjorde en rostad macka med bara hjortronsås. Det var överraskande gott!

Husbilslivet handlar om att testa nya saker, och den här kombinationen kommer jag definitivt att prova igen.


Kungshamn – avkoppling vid havet

Nu sitter jag här i husbilen, med fötterna uppdragna i fåtöljen och ett glas rött vin framför mig. Havet krusar sig utanför och musiken spelar lugnt i bakgrunden. Det är mörkt, men det gör inget. Här i Kungshamn känns allt fridfullt.

Maken har fixat grillmat tills imorgon, och vi har två lediga dagar framför oss – dagar att bara njuta.


Reflektioner om nuet och framtiden

Med badkläderna redo för morgondagen längtar jag redan efter morgondoppet. Det finns inget bättre än att börja dagen i havet. Samtidigt känns det vemodigt att detta kanske är sista natten i husbilen för i år. Nästa gång blir nog våren 2025 – och då väntar ett helt nytt år av äventyr.

Det är en blandning av vemod och längtan: vemod för att sommaren är slut, men förväntan inför våren och allt som ligger framför. Men just nu, här och nu, är allt perfekt.


Förberedelser för vintern

På söndag packar vi ur husbilen för vintern. Den kommer att stå där ute i kylan och vänta på oss tills nästa vår. Då blir det troligen en kort tur till Orust eller Ed – alltid med vatten i närheten för ett dopp.

Trots att tankarna gärna vandrar framåt påminner jag mig om att nuet är det som räknas. Just den här stunden, med vin i glaset och havet utanför, är livet.


Slutord

Det är så lätt att fastna i framtidsdrömmar, men livet pågår nu. Hur är det för dig – lever du i nuet, eller längtar du mest framåt?

Önskar dig en fin helg. Ta vara på varje minut. Tyvärr funkar inte uppkopplingen så jag kan inte dela bilder härifrån.


Läs också:


Callout:
Vilken är din favoritplats för en hösthelg – vid havet, i skogen eller kanske hemma i soffan?


Reflektion:
Att vara på väg och samtidigt stilla – det är nog det som gör husbilslivet så unikt. Resan blir inte bara en förflyttning i tid och rum, utan också en paus från vardagens brus.


Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

#Kungshamn #Husbilsresa #Kräftfest #NuetOchFramtiden #Hjortronsås #Havsbad #Avkoppling

#Kungshamn #MotorhomeTrip #CrayfishFeast #PresentAndFuture #CloudberrySauce #SeaSwim #Relaxation

ADHD lära snabbt och nå dit.

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper.  Här spelar ADHD en roll tänker jag.

Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran.  Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg.  Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga.  Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra.  Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit.  Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD,  för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet.  Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

Reflektion.

Jag har fått en ny start av morgondampen  men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag.  På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått.  Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

  • Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
  • Jag vet om att jag har ADHD.
  • Jag har mera självinsikt.
  • Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
  • Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
  • Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
  • Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
  • Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
  • Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

Foto0180

Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén