Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig. Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv. För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.
Jag skriver inte för att tjäna pengar. Jag skriver för att andas.
För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara. För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta. När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.
En morgon vid sjön.
När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker. Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra. Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag. En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank. Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan. Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv. Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.
Ord som väntar.
Ibland kommer inte orden direkt. De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar. I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner. Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.
Det finns många ord inom mig. Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar. Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.
Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig
Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig. Kanske blir den personen lite mindre ensam då. För då är vi två – och två är alltid mer än en.
Kanske finns det någon som blir inspirerad. Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se. När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.
När berättelser möts
Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra. Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår. Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.
Det är därför jag skriver. Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor. För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.
Jag skriver inte för att världen ska lyssna, utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.
Frågor till dig som läser
Vad väcker mina ord i dig
Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan
AHA – mellan raderna
Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram. När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.
Mellan raderna
När jag delar mina ord blir jag mindre ensam. Och när du läser dem blir du det kanske också. Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.
Varför jag skriver Reflektion
Att skriva är som att andas ut efter en lång dag. Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta. Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.
Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i. Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt. Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag. Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson
En dimmig morgon vid sjön väcker tankar om stillhet, livets rytm och etik och moral i vardagen. I badets kalla klarhet väcks kroppen, sinnet och längtan efter balans.
Som i naturen växer vi bäst i samförstånd – när balans, respekt och samverkan får råda.
Morgonens bad, doften av kaffe och etik och moral i vardagen
Då var det en ny härlig morgon igen. I natt blev det en natt med snurrande och vända täcket – varmt, kallt, varmt igen. Men nu är det morgon, en ny dag att ta hand om. Kaffet står här bredvid mig och doftar aromiskt. Farmors lampor är tända och sprider sitt milda ljus i den mörka morgonen.
Redan innan klockan var 7.50 stod jag vid sjön. På vägen dit låg dimman tät och världen kändes nästan trollskt vacker. En hackspett klättrade på ett träd och småfåglar rörde sig runt stammen i sjöns spegelblanka yta.
Morgonen låg tyst och dimmig över sjön i Högsäter. Här, bland fåglar och tystnad, började dagen med ett kallt och livgivande bad – en stund av stillhet och etik och moral i vardagen.
Vattnet höll lite över tio grader, och kylan gjorde sitt med kroppen. Det var ett sådant där bad som väcker varje cell till liv. Jag flöt en stund, bara låg där och andades i tystnaden. Löven från trädet vid vattenlinjen låg utspridda som små öar på ytan – hela morgonen var som en målning, stilla och nästan overklig.
Ny badmössa och stegen hem i etik och moral i vardagen.
Idag hade jag dessutom på mig min nya badmössa, den där det står “Vinterbadarna i Högsäter – keep up”. Jag log lite när jag drog på den, för den känns som ett löfte till mig själv – att fortsätta, att hålla i, även när det är kallt.
Den nya badmössan – Vinterbadarna i Högsäter, Keep Up – blev dagens lilla glädje. En påminnelse om att hålla i, även när kylan biter. Ibland är det just det som är etik och moral i vardagen – att fortsätta i kärlek, trots motvind.
När jag steg upp, virade in mig i morgonrocken och åkte hemåt, väntade frukosten. Mina kesobröd med apelsin och russin spred en doft som kändes som ren lycka. I ugnen rostar just nu en ny plåt hemmagjord müsli, och dagen ska få innehålla läsning – lite mindfulness, personlig utveckling och samtalsmetodik. Det får räcka för idag.
Efter badet väntade värmen hemma. Doften av apelsin, russin och nyrostad müsli fyllde köket och påminde om glädjen i det lilla – om etik och moral i vardagen.
Tankar om etik och moral i vardagen
Igår gick förmiddagen åt till att läsa mina papper och fundera ut vad som var viktigt i ämnena etik och sorg. Just etik är ett ämne som jag gillar särskilt mycket. Det finns så mycket där som jag genom åren sett – hur det blir när man inte har med sig etiken inom sig. Så mycket som blir fel om det inte finns ett etiskt tänkande med i behandlandet.
Det är ett viktigt ämne. Viktigt att diskutera i arbetsgrupper och i samhället i stort. Vi behöver mer etik och moral i vardagen – bland våra politiker, i sjukvården, i kommunen, i skolan. Överallt där människor möts behövs förståelse, värdighet och respekt.
Jag tror att just det där med etik och moral är något som vi alla behöver jobba med och ha i tankarna i våra möten med andra människor. Men framför allt i situationer där vi är hjälpare. Där behöver vi arbeta med vår etiska kompass och reflektera över vad vi gjorde, vad vi gjorde bra och vad vi kunde ha gjort bättre.
Den individen vi möter vill, men kan inte. Om mötet blir högljutt eller stelt behöver du som hjälpare möta individen med respekt och ha förhållningssättet:
Han vill, men han kan inte. Han har viljan, men saknar förmågan just nu, men han kan och vill lära sig.
Då är det din uppgift att lära honom i små, små steg. Om man har känslan inom sig – att här möter jag en människa som vill, men inte vet hur – då går det att mötas, även när det stormar.
Jag har mött många människor som varit i hjälpläget, som inte just i stunden kunnat. Det är inte enkelt. Men när kompassen är rätt inställd, finns det alltid vägar att gå.
När barnet hamnar mitt i mellan – etik, moral och alienering
Jag har läst en hel del om alienering den senaste tiden. Det dyker upp överallt – i artiklar, samtal och sociala medier. Det där med att barn dras bort från en förälder och vad det gör med barnet.
För mig är det självklart att den förälder som sätter barnet emot den andra gör barnet en stor otjänst. Det berättar för barnet, genom handlingar och ord:
Du duger bara om du tycker som mig.
Men det finns en annan sida också. Kanske handlar det ibland inte om vilja att skada, utan om smärta, rädsla eller ilska. Kanske känner man sig sviken, hotad eller rädd att förlora sitt barn – och i den rädslan drar man barnet för nära sig. Men i det drar man också barnet bort från en annan del av sig själv. För barnet är ju en del av båda sina föräldrar.
Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam. De älskar båda sina föräldrar, men tvingas välja, ibland utan att förstå varför. De lär sig tidigt att vissa känslor inte får visas, att vissa minnen ska glömmas och att lojaliteten har ett pris.
Inuti barnet växer en tyst sorg, en sorg över det man inte längre får dela. Många vittnar som vuxna om känslan av att inte duga. Kärleken blev villkorad:
Du duger om du väljer rätt sida.
Men hoppet finns där. För lika mycket som barnet bär på smärta, bär det också på styrkan att läka – om det får stöd, trygghet och förståelse. Barnet är inte trasigt, bara sårat. Och det går att hela.
Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam. Läs mer om Alienation
Om avstånd och stilla hopp
Ibland tänker jag att det inte alltid handlar om vilja eller ondska, utan om rädsla. Rädslan för konflikt, för att förlora lugnet, för att något ska röras upp. Kanske är det just därför vissa väljer avstånd – för att bevara stillheten, inte för att skada.
Jag försöker tänka så ibland, när tankarna börjar snurra. Att tystnaden inte alltid betyder avvisande, utan kanske bara ett försök att skapa ro. Men ändå bär tystnaden sin egen tyngd. Den väger och saknar ord.
Jag vet inte hur vägen ser ut framåt. Men jag vet att kärleken inte försvinner bara för att man inte får ses. Den finns där, som ett mjukt andetag i luften – väntande, stilla, utan krav. Och kanske, en dag, hittar den sin väg fram igen.
Etiken i det lilla och det stora
Kanske handlar allt detta till sist om etik och moral i vardagen, fast i en annan form. För när vi pratar om alienering, om att dra ett barn bort från en del av sig själv, handlar det egentligen om hur vi möter varandra som människor.
Etik är inte bara något som hör till yrkeslivet eller arbetsplatsen. Den bor i vardagen, i relationerna, i hur vi pratar om varandra och i vad vi låter barn höra.
Att möta en annan människa med värdighet, respekt och förståelse – det är kärnan i etik. Att se att även den som gjort oss illa kanske bär på något vi inte ser. Och att stå kvar i det som är sant och gott, även när det gör ont.
För mig blir det tydligt: etik är inte bara något jag läser om. Det är något jag försöker leva – i varje möte och i varje tanke. Det är där vägen börjar, både i arbetet och i livet.
Reflektion över etik och moral i vardagen
Etik. Moral. Mänsklighet. Tre ord som ibland låter stora, men som i grunden handlar om att se varandra med hjärtat. Att stanna upp innan man dömer, att lyssna innan man svarar, och att minnas – vi vet aldrig vad den andra bär på.
En lite annorlunda morgon här hemma. Idag blir det inget bad, för det väntar ett utvecklingssamtal via Teams. Det uteblivna badet gav istället plats för en lång, varm dusch – inte alls samma sak som att traska ner i sjön, men ändå härligt. Kanske handlar det just om det – att hitta struktur och balans i vardagen, även när dagen inte blir som man tänkt.
Kaffet står bredvid mig, och tankarna vandrar mellan skolarbete och hemuppgifter. Just nu bor det lite ångest i kroppen – högar av papper väntar på att läsas och bearbetas. Jag vet att jag måste strukturera mig, jag vill inte att det ska bli som sist. Då pluggade jag dygnet runt och fick ångest av att inte plugga.
Den här gången vill jag hitta en balans. Jag ska be AI hjälpa mig skapa en struktur för pluggandet och allt det andra som ska göras. Vad gjorde vi egentligen innan AI? Hur fick vi ihop pusslet då?
Studier, ensamhet och en ny sorts kamrat i sökandet efter struktur och balans i vardagen
Efter utvecklingssamtalet ska jag läsa igen. Ämnet intresserar mig, och då brukar texten flyta. Där hjälper min ADHD mig – när intresset finns, då finns också fokus. Men jag saknar kurskamrater, någon att diskutera och öva med. Just nu har AI fått bli min samtalspartner. Det fungerar, men det är inte samma sak som att ha en människa att bolla tankarna med.
Det är tystare så här. Men i tystnaden finns också plats att lyssna inåt.
Igår ville lillkillen möblera om i sitt rum. Det går fort när han gör det – möbler flyttas, men inte mycket mer. När jag möblerar om vill jag torka bakom, under och runtomkring. Småkrafset ligger kvar, antagligen sovandes med honom. Den killen kan sova med vad som helst – legobitar, chips, ja allt utom spindlar och getingar.
Det är i de där små glimtarna vardagen får liv. Där finns värmen mitt i stressen.
Tankar om Hugo och längtan som värker
Igår såg jag på Instagram att lilla Hugo, mitt barnbarn, blivit sjuk. Det känns konstigt – att bara få veta vad som händer barnbarnen via sociala medier. Vi bor bara en mil ifrån varandra, men kontakten går genom skärmen. Han har blivit så stor nu. Jag tänker att man nog förstår allt han säger.
Tankarna gör ont, men jag försöker vända dem: va bra att han får vila sig nu när han är sjuk. Lillplutten. Jag hade velat åka dit med glass och tidning, så som man gör när någon är sjuk. Men vissa saker får man bara tänka – inte göra.
En ny dag, ett nytt val
Idag är första dagen på resten av mitt liv. En bra dag skapar man själv, oavsett vad som händer. För det viktiga är inte vad som sker – utan hur man väljer att förhålla sig till det.
AHA – mellan raderna om struktur och balans i vardagen
Mellan raderna handlar texten om att våga hitta balans när livet gungar. Om att leva med ADHD och lära sig tygla det som annars tar över. Men också om längtan efter närhet, närheten till min son och barnbarnen, men även till en kurskamrat att prata och diskutera med – och förmågan att vända tanken, hitta tacksamhet mitt i saknaden. Det är en berättelse om självkännedom, acceptans och små segrar i vardagen.
Reflektion – att hitta struktur och balans i vardagen
Kanske är det just så livet lär oss: genom att vi ibland måste välja bort något för att kunna hitta oss själva igen. Idag väljer jag att pausa badet, men väljer samtidigt att skapa stillhet. Det är i de där små besluten – mellan duschen, kaffet och tankarna – som livet faktiskt händer.
Vad jag är tacksam för idag
Idag började jag med att tacka livet för att jag fick vakna till en ny dag, även om badet uteblev. Jag är tacksam för att jag får andas i denna morgon, för att det finns varmvatten i kranen och för att jag kunde njuta av en lång dusch. Det är inte alla som uppskattar att duscha – men jag gör det. Jag är också tacksam över att jag vågat ge mig in i den här utbildningen, även om det väcker både prestation och ångest. Till och med ångesten får tack idag – för den påminner mig om att jag är mänsklig, levande och lärande. Och jag är tacksam över att Instagram finns, för om det inte funnits hade jag inte ens fått se en bild på lilla Hugo och inte vetat att han är sjuk. Det gör ont, men det gör också gott – för genom skärmen får jag ändå se honom, veta att han finns där, mitt i livet.
Frågor till dig som läser
Hur hittar du struktur och balans i din vardag?
När livet skaver – vad hjälper dig att hitta tillbaka till lugnet?
Kan du känna igen dig i att vilja räcka till, men också behöva vila?
Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar. Jag läser allt.
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill stötta mitt skrivande kan du göra det via: PayPal.me
Lev idag. Våga känna på livet och låt livet lära dig. Historien är där bakom oss och har lärt oss saker. Morgondagen är inte ännu något vi minns eller vet något om. Det är i just denna stund, just nu, som vi kan leva och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Ibland visar sig vardagens tacksamhet i de enklaste stunderna – ett kyligt bad, värmen från en brasa eller ett samtal som berör. Den här helgen fylldes av just det: kyla, värme och en stilla påminnelse om vad som betyder mest.
Det blev ett bad idag. Ett härligt, lite kyligt bad som var – ja, helt underbart. Nu börjar temperaturen gå ner, så kroppen blir bedövad och man står ut en kortare stund. Men det gör det bara ännu härligare. Kroppen fylls av ett lugn, på en nivå där minsta lilla cell har saktat ner, och tankarna kommer en och en.
Värmen som kommer när man går upp ur vattnet är fantastisk – liksom känslan av att jag gjorde det. Även om jag badar ofta, är det varje gång en seger. En känsla som är helt min egen, för min egen skull. Det är just här jag ofta hittar vardagens tacksamhet – i stillheten, i vattnet, i stunden.
Igår kom vår pojke som bor i Göteborg hit tillsammans med sin flickvän. De åt mat här, och sedan satt vi i vardagsrummet och pratade hela kvällen. Flickvännen hade ont i ryggen och frågade om jag hade en TENS-apparat – vilket jag hade. Dessutom fick hon låna mitt ryggbälte och fick massage av det en stund. Om det blev bättre vet jag inte, men det blev i alla fall en annan känsla i kroppen under stunden man använder både TENS-apparaten och ryggbältet.
När kvällen kom tände jag en eld nere i källaren. Vi la madrasser på golvet och bäddade där, så de fick sova till eldens sprakande i kaminen. Det knastrar så sövande när man har en eld i spisen.
Det finns så mycket vardagens tacksamhet även i dessa små ögonblick – när människor möts, delar tid och värme.
Idag, efter badet, skulle ungdomarna fixa till sig innan vi gick till kyrkan. Vi har under lång tid haft en fantastisk präst och kyrkoherde här i vår kommun. Idag var det avtackning av honom, då han ska ge sig ut på vidare uppdrag.
Det känns som en sorg i hjärtat att han inte längre kommer vara med på skolavslutningarna och vid midnattsmässan på julafton. Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan direkt, men den här prästen har verkligen varit något extra.
Applåder och tacksamhet fyller kyrkorummet – ett ögonblick av gemensam glädje.
Ett tal om medmänsklighet och ansvar
En stilla stund vid altaret under avtackningen – ord och tystnad i samklang.
Hans predikan idag grep tag i mig. Han pratade om hur det ser ut i världen, i vårt land – och hur det ser ut här i vår lilla by. När han kommit så långt blev jag rörd på riktigt. Han talade om äldre som är låsta i sina hem eller i sin nedervåning, eller om äldre par som tvingas dela på sig eftersom kommunen inte erbjuder parboende.
Tanken gjorde ont. Om jag och min man lever, men har svårt att klara oss själva – ska man då låta oss bo på olika håll? Kanske i olika boenden, eller låta en av oss flytta?
Hans tal gjorde stark inverkan på mig. Han påminde om hur vi 2006 pratade om medmänsklighet och förståelse, medan vi idag pratar om att sänka straffåldern – om att det är ”deras fel”. Men egentligen handlar det om ansvar, medmänsklighet och kärlek. Vi måste åter bli ett vi, inte ett vi och dom. Det är inte närande, varken för oss själva eller världen i stort.
Vår präst gillar att sticka, och nu när han får lite längre till sitt nya arbete var det en vänlig själ som gav honom garn – så att han kan skapa under sina resor till och från jobbet.
När orden når hela byn
Han pratade även om diktatorer, och fick in Trump i det stycket – och jag kan bara hålla med honom. Jag är inte särskilt kyrklig, men jag är glad att jag gick dit idag, när det var hans sista predikan. Den gav så mycket. Det var också fint att se hur många som ville tacka av honom – allt från personal och kommunpolitiker till ungdomar som uppskattat hans skolavslutningstal lika mycket som jag gjort, fast jag då varit vuxen och åskådare.
En representant från kommunen tackade prästen för hans engagemang och närvaro i bygden – ett möte fyllt av värme och ömsesidig respekt. Han uttryckte också sin tacksamhet över att detta avsked var så levande och fyllt av liv. Ofta är avsked i kyrkan förknippade med sorg och sista farväl, men den här gången blev det istället ett tack och ett på återseende.
Tacksamhet i vardagen – i varje stund
I allt det här, i alla orden, bor vardagens tacksamhet. Tacksamhet över de olika stunderna, och så mycket tacksamhet över att vår grabb från Göteborg ville avtacka prästen på sitt sätt. Han åker 20 mil, lägger en hel helg på att vara med och säga tack – det säger mycket både om honom och om prästen som betytt så mycket för så många.
Och mitt i allt känner jag också tacksamhet över mig själv – över att jag gav mig både badet och det kyrkliga besöket. Tacksamhet över att jag fick uppleva denna fantastiska präst där framme i kyrkan. Tacksamhet över hela den här dagen, och gårdagskvällen som blev så varm och fin.
Mellan raderna – min röst
I stillheten mellan badets kyla och eldens värme landar en enkel insikt: tacksamhet växer när man låter sig känna, inte bara tänka. Att se, att höra och att våga delta i det som händer runt omkring – det är där vardagens magi bor.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid de stora händelserna som formar oss, utan de små stunderna där hjärtat får känna igen sig. Ett bad, ett tack, ett samtal. Där bor livet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast vardagens tacksamhet över något du gjorde bara för din egen skull? Vilken liten vardagshändelse påminner dig om livet självt?
Gårdagen har lagt sig till ro. Utifrån dina val igår kan det redan idag bo tacksamhet – tacksamhet som du har möjlighet att odla vidare, och som betalar sig i morgondagen. Det är i nuet vi finner den – där vi lever och andas, och här kan vi odla våra tacksamheter i oändlighet.
-Carina Ikonen Nilsson
Kyrkan under stjärnorna – en stilla påminnelse om tacksamhet, närvaro och livets oändlighet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver, kan du stötta bloggen här: paypal
Morgon igen. Kaffet står bredvid mig, och de två lamporna som en gång var min farmors lyser varmt i mörkret. Katten är ute, huset sover och morgonen är stilla. Idag ska jag slå in julklapparna som jag och dottern köpte i Ullared – en dag fylld av fynd, skratt och reflektion.
Samtidigt finns tankar om Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – om hur vi vuxna kan möta barn med förståelse och låta dem växa i sin förmåga.
Det här inlägget är en personlig reflektion, inspirerad av erfarenheter och tankar kring vuxenansvar och bemötande. Det handlar inte om en specifik händelse, utan om den inre process som ibland väcks när man vill skydda – och sedan inser hur viktigt det är att möta med lugn och förståelse.
En dag i Ullared
Ullaredsresan blev mer än bara shopping. Vi hittade skor, kläder, kängor och julklappar – nästan allt klart inför december. Jag gjorde dessutom ett riktigt fynd: ett par Sketchers-kängor som brukar kosta runt 1 500 kronor, men där – 800. De var så sköna att det inte gick att låta bli.
Lillkillen fick nya pyjamasbyxor, kläder och en keps han blev lycklig över. Lilltjejen fick några små julklappar och ett par fräcka kängor. Det blev en lång dag – vi åkte hem sju på morgonen och kom inte hem förrän nio på kvällen. Men nu är nästan alla julklappar klara, och känslan av att vara förberedd sprider ett lugn.
Har du också känt den där blandningen av trötthet och tacksamhet efter en lång dag?
När tigern i mig vaknade – en tanke om Oskar serien och vuxenansvar
Mitt i vardagsglädjen kom något oväntat. Ett mejl, inte särskilt trevligt, fick något i mig att vakna – tigern. Plötsligt stod alla barn jag någonsin mött framför mig. Inte bara mina egna, utan också de unga jag haft förmånen att arbeta med genom åren.
Det handlade om bemötande och vuxenansvar. Om hur vuxna ibland lägger skulden på barn – som om de bar hela ansvaret för det som gått fel. Jag kände hur hela mitt inre reste sig. För mig är det självklart att när vi arbetar med barn bär vi vuxna alltid det största ansvaret. Vi är de som måste se, lyssna och förstå.
Barn beter sig inte för att djävlas. De beter sig som de kan – utifrån sina erfarenheter, sina förmågor och den trygghet eller otrygghet som vuxenvärlden skapat omkring dem. Känner du igen dig i den känslan, när oron för ett barn väcker lejonet inom dig?
Efteråt, Oskar serien bemötande och vuxenansvar
Men i efterhand ångrar jag mitt eget beteende. Jag lät tigern ta över och glömde för en stund mitt ansvar som vuxen. Jag borde ha stått stadigare i mig själv och sagt saker som handlade om just det – vuxenansvaret. Att skapa förutsättningar för barnen att växa i sin förmåga, inte påminna dem om allt det de ännu inte kan.
I min reflektion ser jag hur jag istället hade velat möta situationen med en lugn, mjuk röst. Jag hade velat säga:
“Jag vill att vi hittar lösningar. Hur kan vi tillsammans hjälpa, se och låta barnet växa? Vad kan jag göra för att underlätta? Vad är mitt ansvar?”
Jag hade velat erbjuda mig att komma, att förklara vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag hade velat säga:
“Vi gör det här tillsammans. Jag är i mitt uppdrag och du i ditt – finns det något vi kan göra för att vägen ska bli enklare?”
Att vara vuxen innebär att bära det yttersta ansvaret: att möta barn med respekt, tålamod och tillit till deras möjligheter.
Samtidigt tänker jag att reflektion är något vi alla behöver – även den andra vuxna i situationen. För ibland är vi så upptagna av att försvara vårt eget perspektiv att vi glömmer att stanna upp, andas och se barnet tillsammans. Jag borde ha bjudit in den andra till dansen av reflektion – den där stilla rörelsen där man vågar mötas i nyfikenhet istället för försvar. Men jag gjorde det inte. Kanske beror det på att jag ännu inte lärt mig att dansa, och att jag behöver träna på just det.
När jag läste mejlet såg jag plötsligt hela raden av barn jag mött – alla de som kämpat, alla de som burit något tungt. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss. Det är just det Oskar serien, bemötande och vuxenansvar handlar om – att våga se barnet bakom varje reaktion och förstå att vi alla har något att lära. Jag kände hur de stod där bakom mig, som om de ville säga: Glöm oss inte. Fortsätt tala för oss.
Oskar knackar på igen! Oskar serien bemötande och vuxenansvar i vardagen
Oj, alla dessa ord – egentligen handlar de ju om lilla Oskar. Ni vet, Oskar från serien NPF & Skola som just nu vilar. Är det han som knackar på igen? Kanske är det dags att skriva vidare – om viktigheten att det är vi vuxna, vi behöver ta vårt ansvar, vågar se barnet bakom beteendet och stannar kvar i mötet.
Hur ofta knackar dina egna “Oskar-ögonblick” på? De där stunderna när hjärtat säger: Se barnet bakom orden.
Ibland väcks våra starkaste reaktioner inte av ilska, utan av kärlek där viljan av att skydda. Men vägen tillbaka till lugnet visar oss något ännu viktigare. Det påminner mig om att även vuxna, precis som i Oskar serien bemötande och vuxenansvar, behöver öva på att växa.
Mellan raderna
När lugnet återvänder och tigern i mig vilar ser jag att det inte handlar om att vinna ett krig, utan om att förstå varför vi reagerar som vi gör – och vad det säger om det vi vill värna. Det påminner mig också om att min egen reaktion behöver vara lugn. För alla de barn som en gång stått framför mig och önskat att jag skulle fortsätta kämpa för dem, behöver jag just det – mitt lugn. Det är i lugnet som arbetet kan göras, det är där förändringen kan börja.
Reflektion
Nu står kaffekoppen bredvid mig igen. Ljuset från farmors lampor faller mjukt över bordet. Dagen ligger orörd framför mig, med julklappspapper och snören som väntar. Utanför börjar himlen ljusna.
Kanske är det Oskar som viskar: Se mig, förstå mig – jag försöker bara orka en dag till. Och jag viskar tillbaka: Jag ska öva på att vara vuxen – den vuxna som låter dig växa. Det är en del av Oskar serien, bemötande och vuxenansvar – en vardaglig träning i att se, förstå och växa tillsammans.
Vad jag lärde mig av det här
Det här mötet – mellan känsla och ansvar – blev en påminnelse om att lugnet inte alltid finns där från början, men att det alltid går att hitta tillbaka till. Jag lärde mig att även vuxna behöver träna på att växa, att våga möta sina egna reaktioner och välja närvaro framför försvar. Kanske är det just där, i stillheten efter stormen, som det verkliga lärandet sker – både för barnen och för oss vuxna.
Lev idag, just nu. I förrgår var det tigern, vilket igår blev reflektionen, idag aktionen, därefter blir imorgon vilan. Kanske har jag redan lärt mig något, till och med just nu. -Carina Ikonen Nilsson
Texten är en personlig reflektion och handlar inte om någon specifik person, plats eller händelse. Syftet är att väcka tankar om vuxenansvar och bemötande.
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Just nu är den bästa dagen på resten av mitt liv. Den började med glädjen över att få full pott på min första inlämningsuppgift – och slutade i reflektioner om en dröm: att någon gång delta i en Kay Pollak workshop på Morkulla.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget kom jag faktiskt iväg på ett morgonbad. Jag har så många omtänksamma badsystrar, och idag pratade vi lite om badtider. Ännu är inget ändrat – det är ju fortfarande ljust ute, men för mig hade det passat bättre att bada lite senare. Det får bli när det mörknar på morgonen.
Badet var härligt. Det var nästan lika varmt i luften som i vattnet, någon grad varmare i badet faktiskt. 11 grader på land och 12 i vattnet. Det var härligt sprudlande och så mjukt att vakna till. Höstens färger har börjat bosätta sig i omgivningen, och det gjorde sjötavlan så vacker i morgonljuset.
Jag fick tillbaka min första inlämningsuppgift från utbildningen jag just nu studerar till samtalsterapeut. Man kunde få tio poäng – och jag fick full pott.
Det gjorde mig så glad att jag var tvungen att ringa maken med en gång. Första uppgiften klar. Nu var den kanske inte så svår, så det är möjligt att fler också fick full pott. Men ändå – vilken glädje det gav! Dessutom blev som ett kvitto på att jag valt rätt väg.
En stilla morgon i vardagsrummet. Kaffet, orden och bloggen – allt på en gång, precis där dagen börjar.
En Kay Pollak workshop på Morkulla jag gärna hade gått
Jag har ju precis lagt ut mycket pengar på utbildningen jag går nu, vilket gör att jag inte har möjligheten att delta i den här workshoppen. Men åh, vad lockande det hade varit.
Tänk att få tillbringa en hel helg tillsammans med andra som, liksom jag, försöker leva mer närvarande, ärligare och mera i sitt autentiska jag. Jag tror det hade varit både spännande och lärorikt – att möta människor som lägger bort sina masker och vågar vara helt sig själva.
Kay Pollak workshop Morkulla
Jag har aldrig tidigare deltagit i något liknande event, men tanken på det väcker något i mig. Tänk att få leva ihop med Kays ord en hel helg. Att öppna upp kanaler för nya tankar, där jag påminns om att tankar bara är tankar – och att de går att byta ut.
Dessutom tränar jag mig ofta i att ifrågasätta mina egna tankar: är de sanna, vad skulle någon annan tänka, och har jag egentligen bevis för att det jag tänker är sant?
Det är en övning som förändrar mycket, och kanske är det just det som är kärnan i Kays filosofi – att våga välja tankar som gynnar en själv.
Tidigare har jag skrivit om hur tacksamhet i vardagen kan förändra hela dagen. Därför känns den här reflektionen som en naturlig fortsättning på det – att se hur tankar och tacksamhet hör ihop.
Kay Pollak och tanken om att välja sina tankar
För många år sedan var jag på en föreläsning där Kay pratade i tre eller fyra timmar. Vilka timmar det var.
Jag minns hur jag skrattade åt mig själv, åt mina egna små begränsningar – och samtidigt växte jag. De där timmarna fick mig att växa som människa, som kollega och som mig i mig.
Redan då hade jag läst hans böcker och sett hans filmer, men att se honom live, i det ögonblick där orden verkligen händer, var något helt annat. Det var inspirerande, varmt och lärorikt på ett sätt som stannat kvar.
Att längta till en Kay Pollak workshop
Jag önskar att jag haft några tusenlappar över just nu – för då hade jag åkt. Men kanske kommer ett nytt tillfälle.
För en dag vill jag sitta där, i stillheten mellan orden, och träna mig ännu mer i att välja de tankar som ger energi. Tills dess fortsätter jag min resa här – i mina studier, i vardagen och i orden som hjälper mig att växa.
“Jag tränar mig i att byta ut tankar som inte tjänar mig, mot de som får mig att växa.”
AHA – mellan raderna
Det är lätt att tänka att utveckling kräver stora steg eller resor till nya platser. Men ofta börjar växandet i det lilla – i en tanke som byts ut, i ett nytt sätt att se på sig själv. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre liv. Det är där förändringen börjar.
Mellan raderna – min röst
När jag skrev det här kände jag både tacksamhet och längtan. Tacksamhet över att ha kommit hit, att få studera något som känns rätt i magen. Men också längtan – efter djupare samtal, fler möten och att fortsätta växa i det sanna, det autentiska. Det är kanske där jag är just nu – mitt i en rörelse mot något större.
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta skapande: Stöd mig via PayPal
Fråga till dig som läser
Har du någon gång varit på en workshop eller föreläsning som verkligen förändrade något i dig? Eller har du, precis som jag, längtat efter att delta i något men fått välja att vänta? Dela gärna dina tankar i en kommentar.
Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här mer än i spår av gårdagen. Jag kan inte göra om något i gårdagen – men idag, just nu, har jag möjligheter att påverka morgondagen. Det är i alla de nu som är – där jag lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
Det finns dagar då orden inte vill komma. Då kroppen talar högre än tankarna och världen känns stilla, nästan tyst. Idag är en sådan dag. Ibland känns det som om både kroppen och orden behöver vila – som om stillheten själv vill tala. Kanske behöver jag vila lite från orden, låta kroppen få säga sitt och låta sjön, vinden och tystnaden få ta plats.
Idéerna är inte så många idag. Det känns som om orden har tagit slut. Det kan bero på värken i nacken, det kan bero på att jag helt enkelt inte har något att berätta.
Förr om åren gjorde det mig rädd. Tankarna kom: har mina ord tagit slut? Behöver jag hjälp för att hitta tillbaka? Men nu känner jag bara att jag kanske behöver vila mig från orden. För det brukar visa sig att de finns där bakom allt brus. De har ännu inte hittat fram till morgonen – och kanske hittar de hit en annan dag. Ibland behöver orden få vila sig i kroppen och vaggas in i en stilla sång.
Vid sjön
Gårdagens morgon vid sjön. Bryggorna ligger stilla och världen håller andan. Här får både orden vila och kroppen tala.
Igår var jag i alla fall vid sjön och badade. Bara en av oss badsystrar simmade, vi andra stod med händerna ovanför vattenytan och lät våra kroppar kylas ner. Jag gick först i vattnet och kom först upp ur vattnet.
Känslan i kroppen efter ett bad är alltid så härlig. Värken försvinner för ett kort tag och hela kroppen kämpar på med att få värmen tillbaka. Energierna rusar i kroppen och tankarna saktas ner.
Även om baden är härliga och ger mig kraft tror jag inte att jag ska bada idag. Jag tänker att jag antagligen behöver åka till vårdcentralen och få ordning på nacken, för nu har det gått nästan en och en halv vecka och värken går inte över. Kanske kan jag få någon starkare värktablett än Alvedon och Ipren, för nu känns det som om jag inte kommer stå ut längre. Jag trodde det bara var lite nackvärk men värken förändrar sig hela tiden och ger konstiga känslor i kroppen.
Reflektion
Förr hade jag varit rädd för att orden tog slut. Nu tänker jag att det kanske är precis som med kroppen – den behöver återhämtning för att orka igen. Orden vilar inte för att försvinna, de vilar för att komma tillbaka med ny kraft.
AHA
Det slog mig idag att orden och kroppen är lika på ett sätt. När jag ger dem vila, när jag låter tystnaden få plats, då hittar både orden och kroppen tillbaka till sitt eget flöde.
Mellan raderna – min röst
Mellan värken, baden och tystnaden finns en längtan efter balans. Att våga stanna upp, våga vara utan orden för en stund – det är kanske också en form av styrka. Livet fortsätter ändå, och en dag vaknar både kroppen och orden igen.
Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det via PayPal här. Vill du få mina texter direkt i inkorgen, prenumerera gärna på bloggen via den här länken.
Slutord – reflektion
Det är som om kroppen och orden samarbetar på sitt eget vis. När den ena behöver vila, bär den andra stillheten. Jag tänker att det kanske är så här livet vill tala om för mig att sakta ner lite, att låta morgonen vara tyst utan att skynda fram något alls.
Kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till orden, utan om att låta dem hitta tillbaka till mig – när tiden är mogen.
Jag lever idag, just nu. Historien lär mig att vila i kropp och själ. Morgondagen väntar där borta i framtiden – en dag jag inte kan leva idag. Men det jag gör i nuet kan växa till något i morgon. Just nu är alltid, för det är här livet levs. – Carina Ikonen Nilsson.
Tacksamhet i vardagen växer ur de små stunderna – som doften av kaffe, ett stilla hus och hösten som långsamt flyttar in. I den tysta morgonen vaknar kroppen mjukt och jag känner ro. Livet i husbilen får vänta en stund, men kanske blir det ändå en sista husbilshelg innan vintern tar över. Hösten bjuder in till att boa in sig, till doften av gröna tomater i sötlag och till känslan av att vara i fas med tiden.
Ibland känns det som om livet är just som himlen på bilden ovan – moln som samlas, men där ljuset alltid hittar en väg igenom. Det är där tacksamhet i vardagen bor, i skiftningen mellan mörker och ljus.
Tacksamhet i vardagen och en ny morgon
Det är en ny morgon – och jag fick förmånen att vakna till ännu en dag. Tacksamheten bor redan i kroppen när kaffet doftar varmt och mjukt, och huset fortfarande vilar i tystnad. Alla sover ännu, förutom jag. Det är min stund – den där lilla, stilla tiden innan världen vaknar.
Tacksamhet i vardagen Ljus, värme och gröna tomater
Igår fick maken och jag för oss att möblera om i vardagsrummet. Det blev så bra att jag tillbringade nästan hela dagen där. Ute ven vinden, men inne tände jag ljus i varje hörn och lät hösten flytta in på riktigt.
Ett stilla ögonblick när dagen blir till kväll. Här bor lugnet, här bor tacksamheten.
Medan ljusen brann kokade jag lag till gröna tomater – socker, ättika, nejlikor och kanel. Doften spred sig i hela huset.
Smaken av förr. Gröna tomater i sötlag – ett litet stycke nostalgi och tacksamhet i vardagen.
Förr brukade jag alltid lägga in tomater, men de senaste åren har det inte blivit av. Nu står burken där på köksbänken, och jag känner en liten barnslig förväntan på vad familjen ska tycka när de får smaka.
När det enkla får mogna i sin egen takt – precis som livet självt.
I takt med tiden
Alfred var här i fredags och hjälpte mig att få in allt från trädgården. Krukor, redskap och jord fick flytta in innan stormen kom. Vi drog upp morötterna och satte vitlök i jorden – nästa år kan jag plocka färsk vitlök direkt från vår egen trädgård. Det känns nästan ovant att vara i fas med årstiden. Ofta brukar vi ta in saker först när snön redan ligger vit över gräset.
Nu är det bara gräsklipparen och vattenslangen kvar, de får flytta in de också. I växthuset står nu rena, tomma krukor på rad. Alla spadar, krattor och trädgårdsverktyg har fått semester tills nästa vår.
Tacksamhet i vardagen. Hösten flyttar in
Kroppen börjar sakta vänja sig vid höst och vinter. Det känns skönt, nästan stillsamt, att få boa in sig. Ändå har vi inte riktigt bestämt om husbilen ska få vila helt än. Kanske blir det en sista tur – en helg till, med kaffet på gasolköket och sjön som spegel utanför fönstret.
Oavsett vilket väntar nu städningen och urplockningen. Sommarkläder, filtar och småsaker får komma in i värmen. De trivs bättre här än i en fuktig husbil. När allt är rent och klart ska husbilen få sitt tack – sitt vi ses nästa år.
Kanske är det just där tacksamheten bor. I stunden innan vi stänger, i mellanrummet mellan sommar och vinter. När vi får känna att vi hann – och att allt är som det ska.
Tacksamhet i vardagen och dess AHA
Aha… ibland handlar tacksamhet inte om stora saker. Den gömmer sig i det lilla – som doften av kaffe, känslan av att hinna före stormen och att få vara i fas med årstiden. Jag tror det är just då livet känns mest – när det är enkelt och stilla.
Mellan raderna
Mellan raderna bor lugnet. Här finns jag, i tystnaden, i vardagen, i de små rörelserna som blir mitt liv. Det är här jag andas, här jag känner – och här jag är tacksam över att få finnas. Tacksamhet i vardagen bor där när vi börjar arbeta med just tacksamhet.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över det lilla – en kopp kaffe, en stilla morgon, eller att du hann före stormen?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Där sådde vi frön som kan ge oss gröda i dag eller i morgondagen – morgondagen som väntar längre fram, där borta i framtiden.
Men just nu – det är här livet händer. Just nu, och just nu finns alltid här. Det är där vi sätter våra fröer.
Idag tog jag ett stort steg och följde mitt hjärta – jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut. Det känns som att en ny dörr öppnats efter att jag stängde en annan i somras. Ett avslut blev en början, och nu står jag på tröskeln till en resa fylld av glädje, förväntan och nya möjligheter.
Jag har länge funderat, tvekat lite, räknat fram och tillbaka – men nu är det gjort. Jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut.
Jag betalade direkt, ur mitt sparade. 19 900 kronor. För många kan det låta mycket. För mig är det en trygghet – jag slipper skulder och vet att det är betalt och klart.
Pengarna är borta från kontot, ja – men i stället har jag fått något ännu större: en möjlighet.
Att våga öppna en ny dörr
Kay Pollak skriver om hur vi ibland måste stänga en dörr för att en annan ska kunna öppnas. I somras stängde jag en dörr – jag sa upp mig från mitt jobb. Det var svårt, men nödvändigt.
Nu står jag på tröskeln till något nytt. Jag har öppnat en ny dörr och vågat kliva ut. Ett avslut är alltid en början på något nytt – även om man inte ser det direkt.
Och just nu känns det som om jag står mitt i början.
Glädjen i att investera i mig själv
Jag känner mig så glad och förväntansfull. Det är som om en ny dörr öppnats, och jag har vågat kliva in. Jag vet inte exakt vart vägen leder – men jag vet att den är rätt för mig.
Det här är en investering i mig själv. Och kanske är det just det som gör mig allra mest stolt idag – att jag tycker jag är värd det.
Morgonbad med sockerdrickskänslor
Det blev i glada steg jag närmade mig sjön idag, med vetskapen att jag redan gjort det jag funderat på så länge. I flera år faktiskt. Ett och ett halvt år har jag på mig att göra klart kursen.
Det var i lycka jag gick där till mitt bad. Kroppen var full med sockerdrickskänslor redan innan jag doppade mig – men det var så härligt att ta stegen ut i sjön. Jag till och med simmade lite, bara lite. Värken i nacken försvann en stund och dagen började så som den alltid ska börja.
Tacksamhet och framtidstro
Därefter blev det att åka hem och utforska utbildningen jag ska närma mig. Så spännande, så roligt – och äntligen gjorde jag det jag funderat på så länge.
Men det var maken som sa: “Nu tycker jag du gör det. Du har inget att förlora på det, du kan, och du har funderat länge.”
Vad jag ska med den till vet jag inte ännu – det får vi se. Men nu är jag i startgroparna och jag är så taggad.
Frågor till dig som läser
Har du någon gång stängt en dörr i livet – och upptäckt att en annan öppnades?
Vad betyder det för dig att våga ta steg in i något nytt?
Om du skulle investera i dig själv just nu – vad skulle det vara?
Skriv gärna en kommentar, jag vill höra dina tankar.
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget säger mycket om mig. Att jag äntligen tycker att jag är värd att satsa på. Att jag vågar. Att jag inte längre står kvar vid dörren som stängdes i somras, utan öppnar en ny.
AHA – min insikt
Ett avslut är inte slutet. Det är början på något nytt – även om man inte ser det i stunden. Precis så känns det idag.
Morgondopp och vardagsglädje blev starten på min dag. Den började i soffan med ett inlägg som försvann, men istället för irritation valde jag tacksamhet och lärdomar. Badet idag fyllde mig med energi, tankarna på barnbarnen öppnade både sorg och tacksamhet, och sovrummet väntar på att bli såpadoftande rent. Igår var en dag av vardagssysslor, stolthet och smärta – men också av glädje i det lilla.
Morgonen började i soffan, med kaffet bredvid och datorn i knät. Jag skrev ett helt inlägg – timmarna rann iväg – men så försvann allt. Först ville jag svära, skylla på datorn och muttra ett fult ord. Men istället stannade jag upp och sa till mig själv: ”Nu får du vara en ansvarstagande vuxen.”
Då skiftade tankarna. Jag insåg att jag inte hade sparat ordentligt och att jag behöver bli bättre på att alltid checka av innan jag stänger ner. Dessutom kanske jag ska acceptera att orden ofta kommer när jag badar, inte direkt när jag vaknar. En morgonlektion i tålamod, helt enkelt.
Idag – morgondopp och vardagsglädje
Det blev ett morgondopp idag. Mina badsystrar simmade, men jag flöt stilla och lät vattnet bära mig. Jag såg träden, himlen och allt det vackra just där och då.
Känslan var stark. Själen fylldes av ljus, kroppen av energi. Tacksamheten tog plats: ”Jag ger mig dessa morgnar där jag och naturen vaknar tillsammans.”
Två ekorrar jagade varandra i träden. Små, livliga påminnelser om vardagens glädje. Innan badet hann jag spela in en liten film till TikTok. Där landade en viktig insikt: En fin dag skapar jag själv. Jag är manusförfattaren i mitt liv. Mina tankar föder känslor, och känslorna skapar dagen.
Idag – tankarna på barnbarnen
Efter badet kom också tankarna på mina barnbarn som jag inte får träffa längre. Där bor sorgen, och den gör ont. Men jag sa till mig själv att jag måste ändra stämningen i de tankarna.
Istället valde jag att känna tacksamhet över den tid vi faktiskt fick tillsammans. Jag och min son. Jag och mina barnbarn. Alla de dagar som var våra innan han valde bort mig som farmor och mamma.
Jag har massor av fina minnen. Minnen av att passa Hugo när han varit sjuk, av att hålla hans lilla hand, sitta och läsa tillsammans. Minnen av Emilia, min prinsessa som alltid varit klok och nära, en underbar vän i liten kropp. Och min son – som jag är så stolt över. Hans klokhet, hans ord, hans tankar som han så generöst serverat genom åren.
Den tid som är nu kan jag inte förändra. Det är som det är. Men jag har minnena. Och de får fylla mitt hjärta med tacksamhet över den tid som var. Här finns ett arbete att göra: att välja tacksamheten över det som var, låta det fylla tiden nu.
Idag – sovrummet som ska dofta såpa
Efter badet och tankarna växte lusten till nästa projekt. Idag ska sovrummet bli såpadoftande rent. Väggarna ska torkas, tavlorna dammas av både fram- och baksida, parfymflaskor putsas och blommorna fräschas upp. Allt in i minsta detalj, tills rummet känns på riktigt rent.
Jag kan redan känna lättheten i kroppen, bubblorna av glädje och den djupa tacksamheten när allt är klart. Att kliva in i ett rum som doftar såpa är som att ge sig själv en ny start.
Igår – vardag och KonMari
Igår fylldes dagen av sysslor. Jag gick ner i källaren, vek tvätt och strök det som behövdes. Med KonMari-metoden har varje plagg sin plats. Det är nästan löjligt hur glad jag blir när jag öppnar garderoben och ser ordningen.
Igår – stolthet i utvecklingssamtalet
På eftermiddagen var det dags för lillgrabbens utvecklingssamtal. Jag sa till honom: ”Det här är nog det bästa samtalet jag någonsin varit på.”
Han har inte ens gått ett helt år i skolan, men redan lyckats så bra i alla ämnen. När han frågade varför, blev svaret enkelt: ”Du, så klart. Du fixar ju det här.”
Igår – kroppen som sa ifrån
Efter samtalet handlade jag, fortfarande glad över dagen. Men när jag la mjölken i korgen small det till i nacken. Smärtan var tillbaka, nästan samma som nervsmärtorna jag ibland känner i benen.
Hemma lagade jag mat: fiskpinnar, ris med curry och salt, och min kalla sås med filmjölk, majonnäs, bostongurka och kryddor. Lillgrabben åt med glädje – det gör mig alltid varm i hjärtat. Själv fick jag till slut ge upp. Nacken bestämde.
Reflektion
Kanske är det så livet är – en blandning av bad i sjön, doften av såpa, stoltheten över ett barn och smärtan i en nacke. Allt ryms i en dag, och allt får vara som det är.
AHA – Mellan raderna
Mellan raderna syns valet. Jag väljer att inte fastna i irritation eller sorg, utan att se lärdomar, vardagsglädje och tacksamhet. Det är i de små valen, de som sker i stunden, som livet förändras.
Din röst: Mellan raderna
Jag är en människa som bär både glädjen och smärtan. Jag vårdar mitt hem, min familj och mig själv, även när kroppen säger stopp. Det är inte bara städningen eller badet som räknas – det är känslan av att jag väljer att leva mitt liv, varje dag, på mitt sätt. Det är helande och där i föds Tacksamhet.
En tanke om tacksamhet
Ofta sitter jag och funderar på vad jag ska laga för mat idag. Just där blir det en kullerbytta i tankarna – för i själva den funderingen bor tacksamheten. Jag får möjligheten att tänka på vad jag ska laga, inte om jag kan laga något alls. Det finns föräldrar som funderar på om de ens kan servera någon mat idag. Jag har förmånen att kunna välja. Här bor massor av tacksamhet.
Igår är något som inte finns här längre än i minnen, morgondagen är något som vi kan uppleva men det är just nu i denna stund som livet kan levas. Det är i nuet minnen kan skapas – Carina Ikonen Nilsson.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
