skola-arkiv - Malix.se

Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla. Finns så många som inte orkar hela vägen. Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland. Det va de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.

Carina Ikonen Nilsson

Socialsekreterare tog sitt liv på grund av Mobbning.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 oktober 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Eftersom jag varit lite off de senaste dagarna så missade jag en jätte viktig artikel.

En vuxen man blir mobbad av sin lill chef. Att högre chefer håller om ryggen och facket inte ger uppbackning är vidrigare än vidrig. Att facket sedan inte står upp och hjälper den utsatta är helt oförstånd för mig. Dom är väl till för sina medlemmar?

När jag läste fick jag ont i magen, see känner igen. Dessutom blir jag rädd, rx rädd för hur hård och kall vår värld, vårt samhälle är.

Hur ska vi någonsin få ungar att sluta mobba i skolan, när vi vuxna kan begå sådana brott? Där till utan att ens orka stå till svars efteråt. Mannen i artikeln tog sitt liv, p g a småchefer rädsla, någon våga inte vara vuxen. Denne någon vågade inte titta på vad sitt och andras handlande orsakat.

När vi blir irriterade och får agg emot andra människor, har det egentligen inte med den andra människan att göra. Den andra, den vi känner agg emot, väcker något i oss själva. Något som vi inte vågar plocka fram och känna på. Något som vi känner skam emot, inom oss. Den människa som vi känner motstånd emot, är på något sätt ett hot emot vår egna person.

Min fråga är hur kan någon vara så rädd för att möta det hotfulla, som väck i han av den andra människan? Så att den agerar så illa, att han får den andra Mobbade människan, att känna det som ett alternativ att slutligen sluta andas.

Det är allvarligt, mobbning är inte under några omständigheter något som får förekomma. Vuxna människor borde veta bättre!

Hur ska vi annars kunna lära våra barn att inte mobbas?

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.

Föreningen Stopp är till för att stödja människor om de är utsatta av sin arbetsplats, jag är medlem där.

Ju fler vi blir, ju mera går det att göra något åt denna vidriga mobbning.

Tillsammans blir vi starka.

Tillsammans sprider vi som alltid ringar.

Läs hela artikeln och kommentarer från artikeln.

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap. Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra. Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar. Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad. När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör. Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

Sommarlovet gjorde att cementklumpen tog semester men snart går den på sitt skift igen. Barnarbete är väl förbjudet?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Snart börjar alla skolpliktiga barn i skolan igen. För vissa barn är det 9 års plikt i att befinna sig i utanförskap. 9 år där andra barn och vuxna ser till att just det barnen får smaka på karameller som är bittra, cialis sura och allmänt beska. De barnen som alltid får smaka på den beska karamellen, har nu haft andrum.

Det barnet har fått andas frisk luft i två månader. Den första månaden gjorde dom allt för att bli av med eftersmaken, av mobbningens eftersmak. Då kunde de efter några dagar vakna upp, utan att ha ont i magen. Efter någon vecka kanske de till och med slutade, att göra ont. De hade en hel vecka utan hårda knuffar, fula ord och en och en annan spott-loska. Varje dag morgon kunde dessa barn vakna upp och tänka: Yes, jag är ledig, ingen skola, jag slipper gå dit. De slipper även att smyga runt och de slipper gömma sig, behöver inte göra sig osynliga. De behöver inte heller stå ut med knuffar, fällben, eller glåpord. De kan vakna upp, gå upp ur sängen, äta frukost utan tankar på vad för dumt som kommer att hända idag.

Tänk dessa barn har sluppit stå ut med mobbning i två månader, dom har kurerat sig under detta LJUVLIGA SOMMARLOV.
Men tänk snart är ljuvligheterna slut igen, snart är dom igen där i den tunnel av glåpord, knuffar. Nu snart måste dom igen ta i hand, ta sitt ansvar över att andra människor inte fått lära, känna bygga in vad ordet Respekt betyder. Snart är dom igen, den där som inte finns. Snart lär dom igen få in ta rollen som sin egna försvarsadvokat, när vuxna och barn säger till dom att: om du inte gjort, om du bara , men det är ditt egna fel …………

Det flyttar in sorg i mitt hjärta, för jag tänker att nu börjar magen göra ont på dessa underverksbarn igen. Dom som andas bara på sommaren. Dom barn som får vara underverksbarn bara när skolan är stängd. Det gör ont i mig, när jag tänker på hur dessa barn nu bygger upp murar, för att skydda den lilla del av dom, som är det där dom för länge sedan glömt av att dom är.

Det är en konstig värld en hård värld, för vissa barn. Dessa barn som ständigt får klart för sig att dom är i denna världen, för att andra människor ska vara dumma emot dom.

Jag skänker även tankar till de barnens mammor och pappor. För tänk jag vet att det finns dom mammor och pappor, som även dom får ont i magen nu, även om det flyttat in en overklig gnutta hopp i dom. Hopp om att detta år, då är allt förändrat. Detta året, kommer ingen vara dum emot Lisa, detta år kommer allt bli bra.

Ännu är det sommarlov.

Ännu finns det tid kvar för dessa människor att bo i solen och skimret. Av hela mitt hjärta önskar jag och vill jag, att deras gnutta hopp, ska bli dagens sanning. Av hela mitt hjärta. min själ och mera där till, vill jag att det ska bli så som deras vackraste drömmar är.

Men tyvärr så vet jag, tyvärr så känner jag igen, vet att deras egentligen helt vardagliga krav på att deras lilla dotter eller son ska få vara, det underverk han hon är. Är en illusion. Tyvärr så vet jag att det redan första dagen efter sommarlovet, finns de barn som kommer hem från skolan redan då har en stor cement klump i magen. Den cement klumpen tog bara sommarlov den med, cement klumpen i magen berättar för cementklumpsinnehavaren igen, kommer att ha ett helt år av helvete där inte helgen kommer att räcka till för att klumpen i magen ska flytta ut.

Nio år av skolplikt, är för vissa barn Nio År AV vanmakt och cementklumpsrädsla, där dom innan dom fyllt 15 år, fått lära sig att världen är en grymhet! Människor finns där ute, för att göra livet surt för dom.

Jag vill ha en förändring, jag vill att varje barn, varje människa där ute att vi alla, får uppleva och känna att vi duger.

Vi måste verkligen göra något åt all denna MOBBNING!

Hur gör vi det?

Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in. I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84. Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår. Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

Tänker på ADHD/ Skola /barn

Tänker mig ungar vi säger någon i 7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar. Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

Jag är 47 år och får ont i magen av det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

Tänker en liten tjej eller kille som kanske när han somnar , somnar med Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos. Adhd säger vi.

Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra. Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker. För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli. Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter. Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor. När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli. Hur vet hon?

Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång. Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats. Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten. Äter lite mat, dricker lite saft och får lite energi. Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen. När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort. Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp. Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga. Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till. Men tillsist kommer hon på och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med böcker i alla olika ämnen. Tyvärr så glömde hon boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året sucka och rycker på axlarna hon vet ju ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter. Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

Vi säger att vi till och med är i oktober lovet. Hon är ledig och ligger i mammas säng. Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan. Flickan ligger i sängen, mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon. Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala. Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan till Jullovet. Hur ska jag orka? Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt. 14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara. 14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu. Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns. Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka. Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom. Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av. Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

Vi måste göra nått nu!

Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar. Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar. Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det. Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att dom växer upp med en känsla av att inte duga…

Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är. Som den här lilla killen gör.

Tiden var knapp!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 december 2011

i Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Malix

Vilket uttryck?!? Säger man så? Eller är det bara nått som jag fått för mig. En knapp med tid. Hm? knäpper man ihop tiden eller är det mera knapert? Det är klart knapert. Det var knapert med tid.

Hur som helst, här satt jag och kände mig ledsen för att jag fick inte med allt jag skulle fått med. Men ska jag vara det? Kan jag verkligen kräva det av mig själv? Kan jag kräva att jag skulle få med allt som jag brukar säga när jag är ute och pratar, det tar en till en och en halv timma i vanliga fall. I går skulle det högst ta en halv timma. Jag är inte inte rättvis emot mig själv om jag kräver det av mig. För jag skulle inte kräva det av någon annan.

Nej som jag sa till de som lyssnade igår, så Skriver jag och dom historia som i och för sig är nyhetshistoria men som är en mall som de sedermera kan ta med sig till sina kolleger vidare ut. I våra händer har vi en liten flicka som vi ska bära fram till framtiden till en framtid där hon ska få hopp och en tilltro till sig och sitt vuxenliv.

Nej min insats igår får jag vara nöjd med. Jag skulle vilja fått med tusen saker till, men, tiden var som skrivits innan knapp och på en knapp tid får jag bara med en knapps ord.

Lev idag det gör att du påverkar framtiden. Den framtids som är din…….

Face Book och en liten illa behandling av ett pappers ark……

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 november 2011

i ADHD och neurodivergens, Malix – personligt & bloggen, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Den dök upp där på FB två sekunder tog det sen delade jag. Nu delas den till andra och åter igen andra.

Mobbing, discount MOBBNING och återigen mobbning. Denna gången var det en liknelse med ett papper och just den liknelsen gillade jag. Vilken visualiserandeeffekt, look tror övningen skulle kunna göras i alla skolor och ger varje elev en inblick i vad deras tråkningar gör. Det skrynkliga smutsiga pappret står för hur illa ställt det blir för den som blir utsatt.

Tänk dig det lilla lilla pappret och sen de som ändå inte ser. Ändå väljer att se åt ett annat håll. Ändå inte vågar se, vågar göra nått. Nått så att den utsatta inte blir mera utsatt. Någon som ändå trots sin utsatthet ändå måste bli sin egna försvarsadvokat och försöka rättfärdiga sin egna identitet.

Ofta är det så att den som blir utsatt för mobbning själv måste rättfärdiga sin egna personlighet. Ofta får de hör att det är bara för att du ….gör …. säger … säger inte…. inte gör … har ful…. eller inte ful……… Där till det ödesvidriga handslaget och det vidriga förlåtelse stunderna när jag som blir utsatt säger förlåt till den som stampat in odugligheten i mig. Man vill att vi ska sitta i ring säga förlåt och sen går vi ut på nästa rast igen och då är visan den samma…… I nior år kan just sånt här förekomma i NIO ÅR dag ut och dag in.

Nej mobbning är inte okey. Men det tror jag att ni vet sedan innan att jag inte tycker……

Här är den lilla liknelse som nu är ute och far runt………….den borde göras i varje klass, med varje elev, i varje hem och med varje människa.

Förklaringsmodell Mobbning

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen att ……säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. ”Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna.” Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt. Kopiera och sprida ordet om du är mot mobbning.
Det säger också hur viktigt det är med tillräcklig personal även på raster i korridorer och hjälp till självhjälp i klassrummen.

Föreningen Compassen…….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 29 oktober 2011

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Föräldra helg på Hotell Fregatten i Compassens regi. För oss är det tredje året i rad och för mig är det fortfarande som medicin. Påfyllningar av AHA, check jaha men det är klart att det är. Men även frustration i att det finns så många som vandrat på liknade vägar. Men mest blir jag förundrad över hur fantastiskt kloka och kraftfulla människor är. På något sätt flyttar det in storhet i stunden människor jag möter i sammanhanget blir vackra och vi nickar i samförstånd. Ingen som säger nä nu överdriver du allt, du har missuppfattat.

En sak som även bott i dagen är att det som är självklart för vissa barn i skolsammanhang det är sånt andra föräldrar till ex föräldrar till barn med olika tillgångar inom NPF ser som drömmar som nästan inte går att uppfylla. Då kan det till ex handla om acceptans, förståelse och en sådan enkel sak som läxböcker som kommer hem från skolan så att även deras barn kan göra Läxan. Själv är jag motståndare till just läxor det tar sådan kraft från barn föräldrar ja hela familjen. Det eviga tjatandet som för vissa startar stora världskrig.

Tacksamhet idag är: Tack till att jag och maken fick förmånen att vara i sammanhanget Compassen även detta år. Det ger kraft det ger energi. Så otroligt viktigt så fantastiskt viktigt för mig och jag tror att många med mig känner liknade.

Natt natt nu ska jag se till att sova hela natten. En timma tillbaka i natt ja

Halv – summering av dagen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 augusti 2011

i ADHD och neurodivergens, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Den första skoldagen är snart klart över och förbi. Tänk att jag lägger så stor vikt på den. Jag som inte ens går i skolan. En snabb halvsummrering av denna dag är i tacksamhetens tecken.

Tacksamhet över att minsta sonen kommit till en skolmiljö som inspirerar. En skolmiljö där lärarna bara genom ett kort samtal i dag på morgonen gav kraft, troche och en känsla av att dom har koll på läget. Dom vet vad det handlar om. Det känns bra att det är en klass på sju elever, seek där var och en av barnen är där efter sina behov och får uppgifter och mål utifrån sig själva. Vår lilla kille är egentligen inte så liten utan är detta år en av de som får betyg. Han kommer att ha betyg som en långsiktig morot. Här känner jag på något sätt att det är vad betyg kommer att betyda för honom. Motivationen kommer att bo i just grader av betygsbedömningen.

För mig känns det bra att det är så, för själv har jag en helt annan erfarenhet av just betyg. Där var det betyg mellan 1 och 5 samt att det fanns vågräta ettor. Just mina betyg var av den sorten ettor på längden och tvären, en och annan fyra femma i de mer kreativa ämnena som teckning musik mm. Betyg för mig var en stämpel av att du duger inte. Ingen hade hittat sätt att hitta till min motivation och till det sätt som hade eller skulle kunnat fungera för mig.

Men det är något som skolan där vår kille går lyckats med, grädde på moset är att han nu kommer att få utlåtande som g vg mvg det innan G behöver jag inte skriva ut för det kommer han inte att nå till dit kommer han inte komma. Jag vill och hoppas innerligt att han kommer att hitta Minst G i sina betyg för det kommer att ge honom motivation till att studera mer och ta det på allvar. Nu i den skolan han går, känner jag att de faktiskt gör allt för att han ska klara och nå målen.

Min stora son fick besked idag att hans praktikplats inte längre fanns, hans arbete hade kursat. Så under tre timmar idag, var av två var restid, var han utan arbetspraktik. Han kom hem, var nervös och orolig för att inte få någon ny plats att praktisera på. Griper tag i telefonen, går ner på sitt rum. Kommer upp efter ett kort tag, berättar att jo 10 över sex imorgon ska han infinna sig på sin arbetsplats. Ett problem som nu behöver lösas är att bussen kommer in på stationen 10 över sex och då är det långt till Arbetsplatsen. Men det får vara ett mindre problem som vi klarar av att lösa Ler . Även här bor tacksamhet i mig, tacksamhet att min son förra året hoppade av skolan han vantrivdes på, chansade på att bli målare i stället. Vilket han verkar trivas med…… Han har inte långt kvar heller, även i det bor tacksamheten.

Nu är det bara mellan Dottern som ska komma hem, så jag får höra vad hon har att säga och vad som vart bra där hon varit. Men just den dottern hittar alltid nått på vägen, så det kan ta tid innan hon hittar hem idag. Skulle du fråga henne varför hon är hemma så sent så har hon vårt berömda svar på saker som blir…….

Det bara blev så, jag tänkte inte på det. Eller så blir svaret, FÖR ATT JAG KAN……

Lev njut i dag, i morgon är till för att njutas då.

Skoltankar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 augusti 2011

i ADHD och neurodivergens, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Sista helgen innan vardagen. Sista helgen innan det blir som vanligt igen. Barn som ska till skolor. Barn som kommer hem, prescription som jag när de stänger dörren vet om jag ska trippa på tå eller om det varit en bra dag. Ont i magen jo så är det när du har barn som inte kan härbärgera energi. Fast det kanske är fel att säga så, advice utan vilken energi har de att härbärgera? All deras energi går åt då de måste skärpa till sig i skolan. Energin tar slut av att bara sitta still på stolen. Ont i magen, jo ont i magen. Vad har hösten att bjuda på. Kommer det bli så att jag får hämta någon som hamnat i en situation som facit för att ta sig från saknas? Kommer magont vara något som blir efter Onsdagen? Kommer dagarna och kvällarna vara kantade med ögon som säger att jag orkar inte mer. Läxor hur blir det med läxor? Kommer det vara så att stressen som barnen känner kommer att lysa i deras ögon. Frågorna är många, svaren kommer jag inte ha från kanske till vintern ett bra år i slutet av maj nästa år.

Om jag nu känner sådan ångest över att skolan, vad känner inte då barn. Inte bara mina utan alla de barn som har lite mera speciella begåvningar samt tillgångar. Hur mår den lilla flicka, som kanske förra året sett sig själv i ögonen och sett den Luslotta eller dampungen, som alla andra pratar om. Hon som lovat sig själv att inte ett år till. Men som av någon anledning ändå, hittat ljus i tunneln för att orka andas lite till.

Till dig vill jag säga, sluta inte andas. Sluta tror på de lögner, som andra serverat dig. För jag lovar dig det är bara lögner, inte ett uns sanning i alla dumheter som man beskyller dig för. Jag vill och önskar att du ska inse att alla har fel.Om någon vuxen berättar för dig att du överdriver eller har fel så tro inte på dom. Du äger din upplevelse och dina känslor. Känslor är aldrig fel, gå vidare till någon annan som mera ser till dig. Som bryr sig om dig, som tar det du säger på allvar. Du är värdefull. Du är värd att lyssnas på.