Etikett: vardagsreflektion Sida 1 av 2

En dag för vila och stillhet


I dag lyssnar jag på kroppen. Jag är sjuk och behöver vila, men vill ändå lämna ett litet livstecken här på bloggen. Det är en dag för stillhet och långsamhet.


Kaffekoppen doftar gott och rummet är tyst. Jag låter orden vila och låter dagen gå sin egen takt.
Det är okej. Vila är också liv – en påminnelse om att allt har sin rytm.

oday I’m listening to my body. I’m under the weather and need to rest, yet I still want to leave a small sign of life here on the blog. This is a day for stillness and a slower pace.


The coffee smells wonderful and the room is quiet. I let the words rest and allow the day to unfold at its own rhythm.
That’s okay. Rest is also life—a reminder that everything has its own natural flow.


Morgondopp i sol och rykande sjö

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Ragneruds badplats en tidig septembermorgon – stilla sjö, grönt gräs och grå moln.

Ett morgondopp i tacksamhet- När viljan vinner

Ett tidigt morgondopp fyllt av tacksamhet. Här berättar jag om kampen mellan två röster – hon som vill och hon som inte vill – och hur viljan till slut vann. En stund av natur, mod och stilla glädje.

Read this post in English ->An Early Morning Swim Filled with Gratitude

Läs också om mitt Ett bad i blåst och regn. för fler badstunder med samma inre glöd.

Ett morgondopp i tacksamhet Ragneruds badplats en tidig septembermorgon – stilla sjö, grönt gräs och grå moln.
Välkomstskylten vid Ragneruds badplats en regntung morgon, platsen för mitt tacksamma dopp.

Två röster inom mig

Idag hände det äntligen igen, även om det var med tjat från hon som vill och hon som inte vill.
Hon som inte vill har vunnit för länge och tagit mark i kroppen min. Hon är stark och ger sig inte i första taget och har vunnit mark under en väldigt lång tid, allt för lång tid.

Men idag fick hon ge sig. Redan vid 6-tiden i morse började hon den där andra som vill öppna upp för möjligheten att verkligen göra. Hennes röst tystnade men bara för att vila sig för att prova rösten igen. Nu gav hon sig inte, nu hittade hon möjligheter och hittade till att göra i varje ord hon sa till mig och hon där inne som inte vill.

Nu hade hon styrkan, hennes röst var klar och inga viskningar utan mera pekpinnar på att nu gör du. Men badkläderna ligger i husbilen sa jag för mig själv. Hon fortsatte med att säga, det har inte hindrat dig innan. Men det är kallt sa hon där inne, du fryser ju alltid nu för tiden. Hon med viljan att vilja sa: fast det har inte hindrat dig innan.

Dom höll på dom där två under morgonen. Med datorn i knät satt jag och lyssnade på dom där två.

Beslutet och resan

Till sist i sista minuterna bestämde jag mig för att lyssna på rätt röst och rätt vilja.
Jag lyssnade på rösten som ville och som såg till att göra. Ut i husbilen, leta rätt på badväskan, in, borsta tänderna och ta bilnycklarna, sätta mig i bilen och faktiskt göra det som behövs – nämligen att köra en mil, sedan är jag där i paradiset på jorden.

Men just idag blev det inte som det skulle vara, för när jag kom till badplatsen så hade mina badsystrar redan badat. Just idag hade dom bestämt att bada kl 8 och jag trodde det var halv nio. Men det stoppade inte mig.

Ett morgondopp i tacksamhet

Dom åkte iväg och jag tog av mig alla kläder som egentligen bara var morgonrock och trosor. På med badskorna och ner i vattnet. Jag hade lovat mig själv att bara doppa mig. Om det var kallt skulle det räcka med att sänka ner kroppen i vattnet och sedan gå upp.

Men om du visste hur underbart det där doppet var – inte alls kallt, bara skönt. Bara så där underbart det går. Kroppen och minnet i kroppen blev totalt där i vattnet. Jag log där och flöt en i alla fall liten stund.

Jag vet att vare sig min make eller badsystrar tycker att det är okej att bada helt själv. Det ledde till att badet bara blev ett bad av kortare sort. Men varenda sekund där i vattnet i naturen, med min nakna kropp flytande där i vattnet, hade ett värde som är värt att minnas. Jag, vattnet och himlen.

Underbart är ett tamt ord i stunden. Det finns inget ord som ens kommer i närheten av hur jag upplevde detta bad. Vågor, blåst och regn – men det blev vackert i mig.

Utsikt mot sjön från Ragneruds badplats med rött servicehus och dimhöljda skogskullar.
Den tysta stranden efter mitt bad – vattnet, himlen och den röda byggnaden som enda sällskap.

Ett morgondopp i tacksamhet- Tacksamhetens seger

Det blev något att minnas som en stund då jag tog hand om mig på bästa sätt. Jag bor just nu, när jag skriver orden, i en stor tacksamhet över att jag lät hon som vill vinna dagens första strid.

Hon vann, hon segrade, men jag – med alla mina jag – vann högsta vinsten. Det blev äntligen ett bad igen. Jag simmar just nu i tacksamheterna som flyttar in i kroppen. Tack för allt det vackra som fanns hos mig i denna morgon.

Det är nästan som om de där båda viljorna, även de, bor i tacksamhet. Och den största tacksamheten är över att jag lyssnade på henne – hon som vill. Även om det känns motigt och lite obekvämt så vann hon. Jag gjorde – och där bor tacksamheten.
-> Vill du fördjupa dig mer i hur bad, kan ta bort värk i kroppen? Besök Svansång och värkarbete.


AHA – mellan raderna

Det här inlägget handlar om mer än ett bad. Det är en seger för modet att välja det man vet gör gott, trots motstånd. En berättelse om hur de små, beslutsamma stegen kan fylla kroppen med kraft och stilla glädje.

vinterbad Ragnerudssjön

Jag valde viljan och mötte tacksamheten. Gårdagen vilar redan i historien, den kan vi inte göra något åt. vad som händer i morgon är sådant som kommer just i morgon. Det är just nu i denna stunden som jag sår det jag eventuellt kan skörda i morgon. Just nu – här händer livet. – Carina Ikonen Nilsson



Callout till läsaren

Har du också en “hon som vill” och en “hon som inte vill” inom dig? Hur låter deras röster – och vilken vann senast?


Stöd & prenumeration

Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner?
Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal

Höstförkylning, fruktsallad och farmorskärlek

Höstförkylning, fruktsallad och farmorskärlek – en lugn lördag där små vardagshandlingar blir stora.

En lugn lördag med huvudvärk och snuva, men också med tacksamhet för fruktsallad, barnbarnskramar och sprakande ved. I dag låter jag orden landa mitt i vardagens små mirakel.
Read this post in English → Autumn Cold, Fruit Salad and Grandmother’s Love

Prenumerera på bloggen här
Stöd mitt skrivande via PayPal


Morgon med huvudvärk och stilla tankar

Ja då sitter jag här igen. Morgonen har varit seg, och jag vaknade med huvudvärk. Lillflickan har blivit sjuk och igår berättade även lillpojken att han åter kände sig lite krasslig. Min oro viskar: Blir det en sådan där rundgångs-förkylning nu, när hela familjen smittar varandra hela hösten?
Själv är jag bara lite snuvig, men lillgrabben har gått en vecka i skolan – och nu väntar kanske nästa omgång. Det får bli snabbare vitaminer, mer frukt och bär.


Höstförkylning och fruktsallad – vardagens små mirakel

Igår gjorde jag en stor skål med fruktsallad. Lillgrabben älskar fruktsallad och jag hörde honom gå förbi kylskåpet flera gånger för att ta lite till. Just det gör mig så glad. Fruktsallad kräver så lite energi att göra och ger både vitaminer och vätska. Att den dessutom är så god gör den bara ännu bättre.


Familjen hemma igen

Igår kom dottern med sambo och barn hem från Grekland – en resa som startade redan kl. 10 på förmiddagen. Dom kanske var hemma hos sig runt 18.00 eller kanske 19.00. När de kom till Färgelanda stannade de till här för att Alfred behövde låna toaletten. Det var så härligt att se dem igen. När jag hörde deras röster släppte all oro. De var äntligen hemma.
Innan Alfred gick fick jag flera varma kramar. Han berättade glatt om vad han ätit och upplevt. Nu är kroppen lugn – resan gick bra och de är hemma. En sådan enkel men stor lättnad.


Regnig promenad och första elden i kaminen

Jag och maken bestämde oss för en promenad, men råkade pricka in värsta regnet. Vi vände hemåt, dyblöta av den vattenkran som fanns på himlen. Under veckan hade jag förberett kaminen i källaren, och igår tände vi höstens första eld.
Lite ringrostig var jag, men efter några försök sprakade elden härligt. Värmen och ljudet spred sig och gav kroppen ro. Jag fortsatte kvällen med att sticka på Hugos tröja – ett projekt som jag repat upp flera gånger. Nu stickar jag enklare, för att det ska bli klart.

Farmorskärlek och höstförkylning – mysig värme från kamin en regnig Fredagskväll.

Farmorskärlek i varje maska

Hugos stickade tröja – farmorskärlek och omtanke en lördag med höstförkylning och fruktsallad
Hugos stickade tröja – farmorskärlek och omtanke en lördag med höstförkylning och fruktsallad

Det är svårt att sticka när jag inte kan prova tröjan på Hugo. Kanske får han den aldrig. Men jag tänker att jag lägger den i deras brevlåda så får föräldrarna bestämma. Även om det inte är en kram är den gjord med farmors kärlek – det närmaste kram jag kan ge just nu.
Till tröjan planerar jag också raggsockor, mössa och vantar – så långt garnet räcker.


Frågor till dig som läser

  • Hur tar du hand om dig när höstförkylningarna kommer?
  • Har du egna små traditioner – som fruktsallad eller kvällseld – som ger värme i vardagen?
  • Stickar, bakar eller skapar du något som bär en hemlig hälsning av kärlek?

AHA – mellan raderna

Det är i de små, stilla stunderna som livet visar sin styrka. Att skära frukt och göra i ordning en fruktsallad, att gå en regnig promenad eller sticka en tröja som kanske aldrig bärs – allt kan vara fyllt av kärlek. Omsorg behöver inte bekräftas för att vara verklig. Den lever i handlingarna – tysta, men ändå starkare än ord.


Reflektion

I dag påminns jag om att kärlek inte alltid får svar. Att skära frukt till en fruktsallad när oron för sjukdom känns nära, att sticka en tröja utan att veta om den kommer fram – allt bär samma budskap: att ge ändå. Att älska ändå. Kanske är det just där, i självklarheterna, som livet blir rikt.

Slutord

Nej, men det blev ett inlägg i dag också. När jag vaknade kände jag ingen inspiration, men som alltid kom orden under tiden. Kaffet blev kallt – men det är som vanligt en fin lördag jag önskar er och era nära.

Höstbild från Kungshamn.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson


Mellan raderna – min röst

Bakom de enkla orden finns både oro och tillit. Kärleken till barn och barnbarn får ta form i fruktsallad, kramar och stickade maskor. Det är en påminnelse om att omsorg ibland är tyst – men aldrig mindre stark.

Read this post in English →Autumn Cold, Fruit Salad and Grandmother’s Love

Prenumerera på bloggen här
Stöd mitt skrivande via PayPal

Reflektion & självläkning

ADHD i vardagen – familj och matlagning

Husbilen inför hösten.

På väg mot stillhet – en husbilshelg i Sverige och tankar längs vägen


Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar.
Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.

För dig som följer min blogg har veckan dessutom bjudit på andra tankar – från senaste delen i Oskar-serien till mitt inlägg om ADHD i vardagen – bränt smör, garderobsprojekt och modiga steg. Och du vet väl att jag numera bloggar på både svenska och engelska? Läs det här inlägget på engelska →On the Road to Stillness – A Motorhome Weekend in Sweden and Thoughts Along the Way


Resan som började redan igår

Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen.
Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.

Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.

Nya gröna gardiner i vardagsrummet, upphängda fortfarande våta för att torka rakt, med växter och kattställning framför fönstren.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.

Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.

Nystädat matsalsbord med grönt tygöverdrag och farmors bord prydligt utan högar – redo för helgens husbilsresa.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Matsalsbord fyllt med saker – tidningar, pennor, frukostflingor och målargrejer – som det brukar se ut till vardags.

Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt


Nya gardiner, nytt lugn

Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.

Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.


Tillbaka till Hanatorp

Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.

Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.


Helgens plan

Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.

Just nu läser många också…

Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF.
Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:


Till dig som läser

Var hittar du din stillhet?
Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.


Reflektion

Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem.
Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.

Mellan raderna – min röst

Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen.
Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.

Carina Ikonen Nilsson

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson


Prenumerera på bloggen – så missar du aldrig ett inlägg:
Klicka här för att prenumerera


Stöd mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stötta bloggen kan du bidra via PayPal:
Stöd bloggen här

Den kloka tänkaren.

Böcker till barn och vuxna, barnlogik, dyslexi och ADHD

Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.

Read this post in Swedish → Books for Children and Adults – Alfred’s Child Logic, Dyslexia, ADHD, and the Joy of Reading

Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats.
I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.


Barnlogik och böcker som får fantasin att springa

Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?

I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.

Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.


UNO-turnering, kaffe och immiga glas

Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.

Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:

Jag vann åtta gånger, och du bara tre!

Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.


Godissmyg med morfar – och små hemligheter

Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.


Bad i sjön och sommardagar att minnas

Ragnerudssjön i Högsäter

Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.


Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av

Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.

Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.

Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?

Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.


Ett minne om Paddington och barns trygghet

Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.

Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.

Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.


När böcker hittar hem till både barn och vuxna

Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.

Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.


lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD

När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.

Book about Elton John – part of a personal story on reading with dyslexia and ADHD
Jag Elton John

Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.

En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.


Callout – Vad tänker du?

Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik?
Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?


Reflektion

Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton.
Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.


AHA – Mellan raderna

Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.


Läs inlägget på engelska → Books for Children and Adults – Alfred’s Child Logic, Dyslexia, ADHD, and the Joy of Reading

Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare?
Stöd bloggen via PayPal


Carina Ikonen Nilsson

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Prenumerera på bloggen
Klicka här för att prenumerera och aldrig missa ett inlägg.

#böcker #barnlogik #ADHD #dyslexi #läsglädje #vardagsreflektion #saknad #mormorsliv #barnbarn #UNO #barndomsminnen #EltonJohn

Hubil Lvl^2

Blir det husbilshelg i höststorm LVL², eller inte?

Fredag igen. Jag sitter här med tankarna snurrande – ska vi ut med husbilen LVL² denna helg, trots höststormar, eller inte?
Jag vill åka, samtidigt vill jag vara hemma. Säsongen går mot sitt slut, men än kan vi hinna många turer innan vintern tar över.


Read this in English →Will It Be a Motorhome Weekend in the Autumn Storm with LVL² – or Not?

Förord

Varmt välkommen hit, du som läser min blogg – malix.se.
Det gläder mig varje gång, när någon hittar hit och tar sig tid att läsa mina ord.
Idag bjuder jag på ett inlägg som doftar både höststorm, te och husbilsfunderingar.


Höstens första storm

Den här husbilshelgen (om det nu blir en LVL²-helg) kanske bjuder på höststorm och te i husbilen.
Det har blåst rejält här under veckan. Riktigt stormat. Samtidigt som vinden har mojnat lite så svajar gardinerna ute på altanen en del. Därtill säger väderleksappen att det kan blåsa en del under helgen.

När det var som värst här i tisdags då tog vinden har tagit tag i taket på altanen, här välte den stolar och fick mig att känna den där oron i magen.
Jag gillar inte när naturens krafter blir så starka att jag nästan inte vågar gå ut.

När man ser på filmer på TikTok från England – där är stormen värre.
Det där hjälper inte alls min oro. Nu har vinden lugnat sig, men jag tycker ändå att höststormarna är lite tidiga.
De kunde gott ha väntat ett par veckor till innan de kom på besök.


Husbil eller hemmamys?

Jag har frågat maken vad vi ska göra i helgen. Än har jag inget svar.
Kanske är han bara trött efter sin första jobbvecka efter semestern.
Jag känner igen mig – ibland är det skönt att bara vara hemma.

Men så kommer tanken: Snart är husbilssäsongen över för i år.
Vår husbil LVL² och jag är inte riktigt klara med varandra ännu.
Vi är i sluttampen nu, men om vädret vill kan det bli många helger till – kanske ända in i oktober.

Det vore härligt med en tur till havet, känna vinden, kanske till och med ta ett bad när vågorna rullar in efter stormen.


Te, raggsockor och längtan

Te har alltid varit min lilla vardagslyx.
I husbilen blir det påste, men det smakar ändå lika gott – kanske ännu godare, när koppen ångar i den lilla bodelen och jag sitter där för att mysa med en kopp te.

Te, raggsockor och längtan

Snart är vi i den där tiden när te, tända ljus och raggsockor hör vardagen till.
När kvällarna är mörkare än ljusa och man får mysa med en brasa i källaren och en kanna te bredvid sig.
Det är nästan så jag längtar efter det – samtidigt som jag vill hålla kvar den sista husbilskänslan lite till.


Fredagskänslan

Så här sitter jag nu.
Vill åka – vill stanna.
Vill känna vinden vid havet, känna på gammalt hav som gungar– vill sitta hemma med te och tända ljus.

höststormar
Lerkil i blåst

Kanske är det just det som är livet.
Längtan, väntan och de små stunderna av nu.

Vi får se vad helgen bjuder.
Det kan bli husbil LVL², eller bara här hemma i vår lilla by.
Kanske hav, kanske hemmamys.
Och vet du? Båda blir nog bra.

Om en stund kommer lilla Alfred på besök han valde mormor framför en dag på fritids. Det värmde mitt hjärta att han ville komma på besök. Han har valt dagen så som han vill att den ska vara. Det där med som han vill att den ska vara är att det ska ner en tur ner i Morfars förråd av små godisar. När jag berättade att morfar kanske bara hade ostbågar och snus. Då tyckte Alfred nog att morfar minsann kunde stanna och handla lite choklad idag.


Mellan raderna – min röst

Jag vet inte alltid vad jag vill, men jag vet att jag vill känna.
Ibland räcker det att bara sitta still i mellanläget – mellan att åka och att stanna, mellan vinden och teet, mellan drömmar om hav och verkligheten här hemma.
Det är inte att tveka. För det är att tillåta livet att vara både och.

Jag har inte bråttom. För jag har inget behov av att prestera en perfekt helg. Eftersom det blir helg ändå. Jag försöker bara vara människa – med längtan, med rufsiga tankar, med en kopp te i handen.


Reflektion

Det var inte beslutet som var det viktiga.
Det var mellanrummet innan.
Andningen, tankarna, viljan att både åka och stanna.
Det var där livet hände.

Jag inser att längtan i sig är en del av livet.
Att vänta på något och känna pirret inför det, är nästan lika fint som när det verkligen händer.


Läs också:


Ett ögonblick med Ozzy

Här kommer lite Ozzy.
Tänk att han fick uppleva det här innan han gav sig av till den andra sidan.
Det är så fint att det knappt går att beskriva – det går liksom rakt in i hjärtat.
Det är ett sånt där ögonblick som man inte bara ser, utan känner.


Vad tänker du?

  • Har du en plats dit du alltid längtar på hösten?
  • Vad skulle du välja – en stilla helg hemma eller en liten husbilstur?
  • Finns det en låt eller artist som får dig att känna allt lite mer, precis som Ozzy gör för mig?

Stöd bloggen här → Klicka för att bidra


Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen vilar i minnena och morgondagen ligger där framme i framtiden.
Det är här i nuet vi upplever, känner och kan göra något åt saker.
Problem som väntar där borta kan vi inte lösa idag – mer än att försöka undvika att de ens blir problem.

– Carina Ikonen Nilsson


Taggar: husbil, höststorm, LVL2, vardagsreflektion, te, campingliv, fredagsmys, höst
Hashtags: #husbilsliv #fredagsmys #höststorm #campingliv #LVL2 #vardagsreflektion #husbilhelg

Nytt sätt att blogga. Från högar till helhet

Efter många års bloggande har jag hittat ett nytt sätt att skriva som gör bloggen tydligare, varmare och mer levande – för både dig och mig.

Read this post in English

Förord

Hej och varmt välkommen!
Igår skrev jag om högar som får eget liv här hemma. I dag handlar det om en helt annan typ av hög – den av tankar, idéer och ord som växer på bloggen.
Något nytt håller på att ta form här. Ett skrivande som får mer riktning och mer plats för känsla.

Hur jag vill att bloggen ska kännas

Under den senaste tiden har jag funderat på hur jag vill att min blogg ska vara för dig som läser.
Jag vill att den ska kännas personlig och närvarande, men också lätt att följa och njuta av.
Det handlar om att kombinera hjärta och struktur.

Mitt nya sätt att skriva

Jag har skapat en mall för mina inlägg som låter mig vara fri men ändå ge orden en tydlig ram.
Det betyder att du kommer märka att mina inlägg nu:

  • Blir lättare att följa
  • Kommer på mer fasta dagar
  • Får mer luft, bilder och reflektion

Jag kommer också att lägga upp små dagliga inlägg – korta glimtar från vardagen och skrivandet, ibland med en hint om vad som kommer i nästa inlägg.

Vill du följa med?

Jag hoppas att du vill fortsätta följa med i det här nya.
Kommentera gärna vad du tycker – om det känns mer levande, mer tydligt eller mer “du-vänligt”.
Och om du missade gårdagens inlägg om högarna, kan du läsa det här:
Läs om hur högarna fick eget liv →


Callout till läsaren

Hur läser du helst bloggar?
Gillar du korta vardagsglimtar ofta, eller längre och mer sällan?


PayPal-stöd

Vill du stötta bloggen och mitt skrivande?
Stöd bloggen här →

Gårdagen vilar i högen, morgondagen väntar på sin rubrik – men just nu är det här orden bor. -Carina Ikonen Nilsson


Reflektion / Mellan raderna

Mellan raderna finns en tacksamhet över att jag får skriva, dela och växa – och att du läser.


Hashtags

Svenska: #malixblogg #vardagsreflektion #skrivglädje #bloggutveckling #husbilsliv
Engelska: #malixblog #everydayreflection #writinglife #bloggrowth #motorhomelife

Hemkomst husbil och ADHD

Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.

Läs inlägget på engelska → https://malix.se/02/coming-home-motorhome-adhd-jumpy-thoughts/06/15/31/

Förord
Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar.
Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.

Hemma i soffan med höstfin husbil

husbilens lilla köksdel

Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver.
Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.

Nu blir det kortare resor.
Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.

Lillkillen har blivit en riktig campare.
Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i.
När han packade ur sina saker sa han:
”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”

På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn.
Han sa att han skulle spara till den själv.
Men vi överraskade honom och köpte den.

Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar.
Men igår följde han med.
Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.

Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD

ADHD Jag föredrar att kalla mig impulsiv

Igår eftermiddag satt jag med bloggen.
Nu är alla inlägg sorterade efter år!

Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon.
De första stapplande stegen här var just det – stapplande.
Inte som idag.

Vissa inlägg är små pärlor.
Andra är mest som små anteckningar från vardagen.
Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.

Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp.
Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.

När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv

När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led.
Som små tågvagnar som följde efter varandra.
Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.

Jag fick sluta med medicinen.
Först hjälpte den mig.
Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.

Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen.
De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt.
Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.

Faktaruta: ADHD i vardagen

  • ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
  • Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
  • Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
  • Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
  • Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.

Ett möte som stannade kvar

I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar.
Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.

Jag minns ett möte särskilt tydligt.
Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter.
Då började ungdomen gråta.

”Hur vet du allt det här?” frågade hen.
”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.

Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig:
”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?”
Ja, det hade jag.
”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”

De orden stannade kvar.
Orden gjorde mig bättre på mitt jobb.
Och de har gjort mig mjukare som människa.

Reflektion

Oj, vad hoppigt det här inlägget blev.
Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.

AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.

Nu blir jag nyfiken på dig…

Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig?
Vilka ord blev kvar?

AHA – mellan raderna

Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet.
Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon.
Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.

Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare.
Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv.
Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.

Efterord
Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du stötta mitt skrivande?
Klicka här för att skicka ett bidrag via PayPal
Ditt stöd betyder mer än du tror!

Här är ett annat inlägg om vår lilla Husbil Lvl^2

Här kommer en påminnelse om min väns arbete på youtube

https://www.youtube.com/shorts/ylHQ3BtKJcM

#ADHDIVardagen #Husbilsliv #Vardagsreflektion #PersonligUtveckling #NPF #SkolaOchFörståelse #Yrkesminne #LevIDagen #Bloggliv

Solstrålar bryter fram bakom mörka moln – symbol för Kay Pollak välja lycka och eget ansvar i livets utmaningar.

Morgonkaffe och ett regn som nästan gjorde ont

Read this p0st in English →

Inledning

Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.

Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn.
Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen.
Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.

Två små töser och en påminnelse om livet

Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer.
De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.

Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är.
Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.

“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.

Sommaren börjar runda av

Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen.
Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej.
Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.

En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna.
Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen.
Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025

Hösten får bli min

Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:

  • Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
  • Skapa en vardag med rutiner som ger energi
  • Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar

Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.

Saknaden som vilar stilla

Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro.
Den vilar där, men känns inte lika tung idag.
Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.

Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita.
I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om.
Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.

Små vardagsglädjor väger mer än man tror.

Mellan raderna

Morgonen är stilla. Kaffet är varmt.
Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.

Slutord

Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.

Citat:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden
Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här:
PayPal – stöd bloggen här

motorhomelife #familymoments #morningcoffee #endofsummer #writingtime #lifereflections #autumnplans

solrosor

Där två växer ur en – och läsaren blir en vän

Läs det här inlägget på engelska
Read this post in English

Förord

Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.

Solrosen som blev två – och ni som hittar hit

Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.

Unik – precis som du som läser.
För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit.
Det är stort för mig.

När läsarna blir som en vänkrets

Ibland funderar jag:
Hur kommer det sig att ni stannar kvar?
Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?

Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.

När SSL-strul blir som ett hål i luften

Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.

Men jag skrev ett inlägg ändå.
Och plötsligt… var ni där igen.

Om ni visste hur glad jag blev.

Jag som trodde att det var kört – på riktigt.
Lite som när sidan låg nere förra månaden.
Men ni kom tillbaka.

Tack för att du läser – även det oviktiga

Tack från hjärtat.
Tack för att just du kommer hit.

Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.

Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre.
Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver.
Och att du läser.

Just nu – här, med värk och tacksamhet

Jag sitter under markisen, utanför husbilen.
Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.

Jag har inte ens doppat mig i poolen idag.
Men kanske imorgon.
Ett svalkande bad vore fint.

Solrosen som symbol

Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling.
Kanske är det så med oss människor också.
Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.

Det är så jag ser på er.
Som en tyst men levande gemenskap.

Och så såg jag er…

Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit.
Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra.
Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.

Så tack.
För att du är här.

Reflektion

Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå.
Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…

Att du är här betyder mer än du anar.
Kanske bär du också på något.
Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet?
Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?

Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal:
paypal.me

#solros #tvillingblomma #tacksamhet #bloggläsare #husbilsliv #artros #malixblogg
#sunflowerlove #gratitude #campinglife #digitalcommunity #malixse #writerlife

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén