Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.
Solrosen som blev två – och ni som hittar hit
Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.
Unik – precis som du som läser. För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit. Det är stort för mig.
När läsarna blir som en vänkrets
Ibland funderar jag: Hur kommer det sig att ni stannar kvar? Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?
Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.
När SSL-strul blir som ett hål i luften
Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.
Men jag skrev ett inlägg ändå. Och plötsligt… var ni där igen.
Om ni visste hur glad jag blev.
Jag som trodde att det var kört – på riktigt. Lite som när sidan låg nere förra månaden. Men ni kom tillbaka.
Tack för att du läser – även det oviktiga
Tack från hjärtat. Tack för att just du kommer hit.
Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.
Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre. Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver. Och att du läser.
Just nu – här, med värk och tacksamhet
Jag sitter under markisen, utanför husbilen. Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.
Jag har inte ens doppat mig i poolen idag. Men kanske imorgon. Ett svalkande bad vore fint.
Solrosen som symbol
Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling. Kanske är det så med oss människor också. Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.
Det är så jag ser på er. Som en tyst men levande gemenskap.
Och så såg jag er…
Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit. Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra. Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.
Så tack. För att du är här.
Reflektion
Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå. Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…
Att du är här betyder mer än du anar. Kanske bär du också på något. Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?
Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal: paypal.me
Det här inlägget handlar om att vika kläder i stillheten, om att se klart – både i ögonen och i sinnet – och om en husbil som verkligen levelat upp. Det handlar också om en Cartago som nästan ropade mitt namn, och om hur något så enkelt som ordning kan ge en känsla av frihet.
En dag av ordning, överblick – och wow, vilka glasögon!
Igår åskade det rejält här. Men där inne i husbilen satt jag i lugn och ro och vek kläder – och upplevde ett märkligt lugn. Jag tog tag i skåpen och organiserade om alla våra kläder. Det var verkligen på tiden.
Jag testade KonMari-metoden för första gången – och det blev både snyggt, luftigt och överskådligt. Kläderna står nu upp, och jag ser exakt vad vi har med oss. Det blev så tydligt, och faktiskt… väldigt rofyllt.
Och vet du – det här gjorde att jag med stolthet kan säga att LVL^2 verkligen har levlat upp. Åtminstone på insidan!
Så viker du enligt KonMari-metoden
T-shirt eller tröja:
Lägg tröjan plant med framsidan neråt.
Vik in ena sidan mot mitten, vik in ärmen.
Gör samma sak på andra sidan.
Vik tröjan på mitten nerifrån och upp, sedan en gång till till ett litet paket.
Nu kan den stå upp i lådan eller tygboxen.
Byxor:
Vik benen mot varandra.
Vik från fotänden mot midjan i tre eller fyra delar.
Resultatet: ett kompakt paket som kan stå upp.
Strumpor:
Lägg dem ovanpå varandra.
Vik dem i två eller tre delar – inte som en boll!
Enligt KonMari behöver strumpor vila. De har jobbat hela dagen och mår bäst av att ligga stilla, inte spänt ihoprullade.
Vikta strumpor tar dessutom mindre plats och är lättare att organisera.
Att vika med omsorg är ett sätt att skapa stillhet även i det lilla.
Filosofin bakom metoden
Jag erkänner – jag är inte den bästa på att rensa. Mitt hjärta är för stort för att släppa taget om saker som kanske, eventuellt, en dag kan vara bra att ha.
Men Marie Kondos filosofi handlar inte om att slänga. Den handlar om att behålla det som skapar glädje. Det som faktiskt spark joy.
Fråga dig själv: ”Ger det här plagget mig glädje?” Om ja – behåll. Om nej – tacka det och släpp taget.
Jag börjar i det lilla – med skåpen i husbilen. Nästa steg blir nog här hemma.
Fem vinster med KonMari
Mental klarhet – du rensar både ute och inne.
Självkännedom – du ser vad du verkligen gillar.
Minskad konsumtion – färre men mer meningsfulla saker.
Mer tid & lugn – inget mer letande eller stök.
Tacksamhet – du bygger en relation till dina saker.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
Husbilsdrömmar och ett nästan-köp
Efter klädfixet åkte vi in till stan. Vi kikade på husbilar – och där stod den. En Cartago, så fin och så rätt. Den hade nästan rätt pris också. Den där bilen… den ropade nästan på mig. Och oj vad jag skulle vilja ha den.
Torp och glasögon med stil
Sen vidare till Torp. Maken lyssnade äntligen på mig och gick till Synsam Outlet. Och ja, jag hade rätt – han behöver glasögon. Nu får han tre par i abonnemang till rimligt pris.
Jag själv? Jag hämtade ut mina nya brillor – och jag ser igen! De är lätta, snygga, och sitter som en smäck. Och det bästa av allt? Jag hittade ett fjärde par också. Så fräcka att jag nästan längtar efter att få hämta ut dem.
Ett bonustips till dig som ska köpa glasögon
Jag fick lära mig något nytt också: Om du vill skaffa glasögon på Synsam Outlet och säger att jag tipsat dig, får du två månader gratis – och jag får en månad gratis.
Det visste jag inte tidigare – och jag har ändå skickat dit folk i flera år!
Vill du veta hur du gör? Skicka ett mejl till mig så berättar jag. Det är enkelt – och vi tjänar båda på det. Win-win.
Callout till dig:
Hur har du det i dina lådor? Har du testat KonMari, eller lever strumporna fortfarande ihopknutna i boll?
Reflektion
Det märkliga med den här dagen var hur enkelheten i att vika kläder kunde ge ett så stort inre lugn. Att se ordningen växa fram i skåpen, att kunna andas ut och känna: här finns plats. I det lilla, i tyglådorna – och i mig.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter en plats att stå stilla på. Jag gör rum för det viktiga – inte bara i husbilen, utan i hela livet. Och jag ser det klart nu. På flera sätt.
Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Idag ska vi åka iväg med vår lilla LVL^2. Det känns skönt i kroppen – en känsla av förtjänad vila. Kanske för att tvättkorgarna är tomma. Det händer inte ofta. Jag vet inte hur många maskiner jag tvättade igår, men det blev en hel tvättdag. Och ändå hann vi med ett bad.
Inte det där svalkande, kalla doppet jag ofta längtar efter. Vattnet i sjön hemma var varmt, nästan kropps tempererat. Jag blev inte ens kall när jag klev i. Men barnen uppskattade det – och det gjorde jag med. Trots att jag var i nästan lika länge som dem, kände jag mig fortfarande varm när jag gick upp. Men också tacksam. Att få bada tillsammans är ändå ett slags stilla lyx. Fast jag simmade mest.
Tre mil i gassande sol
På förmiddagen kom min bror och hans dotter. De hade cyklat från Uddevalla – tre mil i gassande solsken. 27 till 30 grader och de trampade hela vägen hem till oss. Jag blir imponerad. Lite orolig också. Själv hade jag nog svimmat på vägen.
Men min bror har alltid varit envis. En gång cyklade han hela vägen till Göteborg. Det ligger visst i blodet – för när vår farfar var ung, cyklade han och sina bröder från Göteborg upp till Uddevalla varje helg. Jobbade till klockan ett på lördagar, och sen iväg. För att få en söndag med sina föräldrar. Skulle någon göra det idag? Nej, jag tror inte det. Idag tränar man i syfte att träna – inte för att orka hälsa på mamma och pappa.
Vad tror du på? Att vi har blivit för bekväma – eller att vi helt enkelt har andra sätt att visa kärlek idag?
En tjockpannkaka att minnas
Efter badet fick jag för mig att göra glutenfri tjockpannkaka. Jag har försökt många gånger förut – men aldrig riktigt fått till det. Den där fluffiga, fasta konsistensen har liksom uteblivit. Men igår… igår blev det rätt.
Jag hittade ett recept hos Det glutenfria köket och gjorde en dubbelsats. Jag uteslöt baconet eftersom vi skulle ha glass som tillbehör. Pannkakan blev precis som jag ville ha den. Vi åt den med drottningsylt och vaniljglass, och barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Och jag… jag satt där och njöt av att det faktiskt gick. Att jag lyckades. Det blev precis den där känslan av fluffighet och den var nästan som jag minns den från mammas kök.
Recept – Glutenfri tjockpannkaka
Du behöver: – 4 ägg – 3 dl glutenfri mjölmix (Finax röd eller Semper Mix) – 4 dl mjölk – 1 tsk fiberhusk – 1 tsk bakpulver – En nypa salt – 1 paket bacon eller rökt skinka (valfritt)
Så här gör du:
Sätt ugnen på 220 grader.
Vispa ihop lite mer än hälften av mjölken med mjölmix, fiberhusk, bakpulver och salt.
Vispa i äggen, ett i taget.
Häll i resten av mjölken. Låt smeten stå i 10 minuter.
Om du använder bacon – tärna det och förstek i ugnsformen i 10 minuter.
Häll smeten i formen och grädda i 30–40 minuter, mitt i ugnen.
Servera med sylt, glass – och gärna en kopp kaffe.
Kväll med ost, kex och kortspel
Senare på kvällen kom dottern och hennes sambo. Hon hade ringt tidigare och frågat om vi kunde äta ost och kex. Jag svarade ja direkt. Det är något med den där typen av kvällar – enkla men ändå så betydelsefulla. Vi satt ute på altanen och spelade kort tills mörkret smög sig på. Jag var väl inte direkt någon mästare i spelen, men skrattet och alla ”fult ord” – det vann jag på.
(Nu säger jag kanske inte massa fula ord. Men jag säger just ”fult ord”. Något som pojkarna på jobbet hade roligt åt. De sa att när jag säger så, så byter de i huvudet ut det till något riktigt fult. Men efter några månader satt de alla och sa ”fult ord” istället. Det blev vårt gemensamma språk.)
Har du någonsin känt att någon gör saker för att lindra din smärta? Det är fint – men också skört. Vad händer när vi inser att vi måste bära våra egna känslor?
Men mitt i allt det varma och fina smög det sig in en tanke. En tanke som jag burit ett tag. Jag vill inte att hon kommer bara för att vår son inte gör det. Jag vill inte att hon ska känna att hon behöver fylla ett tomrum, vara någon slags tröst. Det är inte hennes ansvar att lindra vår saknad. Den tomheten är något vi själva har ansvar över att göra något med.
Jag har pratat med henne om mina tankar och jag hoppas att hon kommer till oss av anledningen att hon verkligen vill – inte av dåligt samvete för något hon inte kan påverka. Men samtidigt – jag är så glad att hon kommer. Att vi kan ha de där kvällarna. Tillsammans.
Tankar om tro – och en fråga från grannen
Innan jag avslutar vill jag dela ett litet klipp från min grannes YouTube-kanal. Hon gör små filmer för barn, men ibland kommer något för oss vuxna också. Idag ställer hon frågan: Kan vi leva utan religion?
Jag vet inte. Jag tror många här i Sverige lever utan Gud i traditionell mening. Men vi tror nog ändå. På något. Kanske på karma. På naturens krafter. På godhet. Jag tror att gott föder gott – att goda handlingar smittar, och gör något med oss.
Troende har alltid funnits i världen. Människan har alltid behövt tro på något större. Något som ger syfte. Våra förfäder hade sina gudar långt innan prästerna kom. Och kanske är det just det – behovet av att känna mening – som aldrig riktigt försvinner.
Jag själv går till kyrkan en gång om året. På julafton. För sångerna, för friden. Inte för att jag är särskilt troende – men kanske ändå. På mitt sätt.
Behöver du något större att tro på? Vad vilar du dina tankar i, när världen känns för stor eller för tom?
Reflektion
Det var en dag full av sol, bad, mat, familj och tankar. En dag där värmen låg som ett lock, men där hjärtat ändå öppnade sig. En dag som smakade pannkaka, doftade solvarm hud – och lämnade efter sig något att fundera vidare på.
En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
Igår fick jag för mig att ändra lite här på bloggen. Med allt jag har lärt mig under dessa dagar tog jag mod till mig och gjorde sidan lite mer som jag vill ha den. Jag är riktigt nöjd själv – och väldigt stolt över allt jobb jag lagt ner.
Igår satt jag verkligen i timmar och jobbade med bloggen. Alla sidor är inte klara ännu, men de som är tycker jag är riktigt snygga. Det är inte så svårt – när man kan det.
Har du också haft stunder där du förvånat dig själv? När något som känts svårt plötsligt blivit möjligt?
Att våga prova – på riktigt
Tidigare har jag inte kunnat det där med att göra om sidan. Jag har bara skrivit och pillat med sådant simpelt som jag förstått. När man bara läser överskrifter för att lära sig så blir det inte så mycket man faktiskt kan.
Men nu har jag läst även i själva texterna – och tänka sig hur bra det blev!
Jag har lärt mig något nytt: att våga prova. Kanske kunde jag det förut, det där med att våga, men inte när det gällt bloggen. Den har jag verkligen inte förstått innan. Men nu börjar jag förstå språket. Jag som hållit på att blogga i så många år – tror jag började 2007 eller kanske 2008 – först nu har det blivit intressant att få till finesserna.
När kände du senast att du vågade något nytt – trots att det känts läskigt innan?
Semestern är slut – men mer ledighet väntar
Idag går maken till jobbet igen. Två veckor ledigt har han haft, förutom helgen som var nu. Inte för att han åkt till jobbet ännu, men han har laddat bilen, checkat av jobbmobilen, planerat och undersökt vad som behöver göras.
Jag som inte jobbat sedan i januari tyckte semestern var på tok för kort. Jag jobbar ju inte på dagarna utan är hemma och tar hand om hus och hem. Men två veckor utan struktur och dygnsrytm är för lite. Jag skulle vilja ha det så i några veckor till.
Men det kommer mer – maken ska bara jobba i två veckor nu, sedan är han ledig i två veckor till. Dessa två veckor får bli till att fixa här hemma i huset och lite i trädgården. Laga mat på dagarna och göra alla de där vanliga sakerna.
Hur landar du efter en ledighet – vill du ha mer tid eller längtar du efter rutiner?
Det är väl det som är ADHD
Man hittar något man tycker är kul – och då gör man det hela tiden tills man tröttnar. Just nu är jag inne i flödet av blogg och bygga. Då får det bli lite timmar här och där med att fortsätta göra bloggen mer till min.
I våras var det trädgården och alla plantor. Nu har jag kanske inte glömt av trädgården, men jag är inte ute lika mycket. Det kan i och för sig bero på vädret, och på att allt växer till sig just nu.
Jag går fortfarande ut och checkar av i växthuset, smakar på en bit krydda eller rädisa. Men det är inte lika intensivt som det var innan. Igår skördade vi lite morötter. De smakade verkligen något helt annat än de man köper i affären – små nyskördade morötter som smakade som små godisar. Krispiga och fulla av söt smak.
Jag har några gurkor att ta in från växthuset, men det är bättre att de bor på sin planta än att de ligger i kylskåpet och inte blir använda. Jag har även massor med örter som ska tas in och torkas. Det kommer bli gott att ha egna, odlade kryddor i vinter – kryddor som jag vet vad de innehåller. Det vet jag inte med dem man köper i affären.
Har du också perioder där något tar all plats – och sen plötsligt byts ut mot något helt annat?
Hoppas fortfarande på under
Jo, jag är fortfarande bortvald och träffar inte mina fina små barnbarn.
När vi var på High Chaparral köpte vi pistoler till de båda. Alfred var med och valde. Han valde dem, och när vi kom hem gick han och lämnade dem. Men jag vet inte om de tyckte om dem, eller om de blev glada över det de fick. Jag har inte sett dem sedan kalaset för Alfred i maj.
Jo förresten – en gång fick jag hämta dem från dagis och vara med dem en eftermiddag när deras föräldrar jobbade. Men efter det blev det inte något mer.
Jag såg dem på midsommar när vi var på samma festplats. Då vinkade Emilia till mig lite i smyg. Men jag har inte fått leka med dem, inte fått prata med dem sedan i maj. Emilia hade gjort en teckning åt mig den gången jag hämtade dem i skolan och på förskolan. Den har jag satt upp på kylskåpet som ett minne av dagen.
Har du någon gång behövt älska på avstånd? Hur gör du för att bära det – utan att bli bitter?
Det gör ont – men livet fortsätter
Det gör ont i mina tankar. Men oavsett hur ont det gör så har jag ett liv att leva. Jag har andra människor runt mig. De ska inte behöva lida för att jag känner mig ledsen och saknar.
Dagarna går faktiskt bättre nu än innan. Tankarna kommer och blir ibland katastroftankar, men när de gör det kommer jag oftare på att stoppa dem. Säga till mig själv att det bara är tankar – och att jag är här och nu, i den här stunden.
Det hjälper inte att låta känslorna bada i det som varit. Jag kan inte styra andra människor, men jag kan ta hand om mig själv.
Vad gör du för att ta hand om dig själv – när tankarna vill dra iväg?
Kanske en dag…
En dag kanske Emilia eller Hugo själva kommer och hälsar på. Det vet jag inte. Men jag finns här, om det skulle bli så.
Jag kan inte göra något åt situationen som den är nu. Jag har varit i den innan – då ringde telefonen en dag och allt blev som vanligt igen. Men jag känner att så kommer det inte bli den här gången. Det är inget jag kan göra något åt.
Det galna är bara att jag inte vet varför det blev så här. Mer än att vi köpte fel påskägg till lilla Hugo. Han tål inte laktos – och tyvärr köpte vi ett färdigt påskägg med choklad i, som innehöll laktos. Det fanns annat godis också, som han kunde äta.
Sen var det kalaset för Alfred, som hans mamma hade ordnat så fint. Då hade det helt glömts bort att Hugo inte tålde laktos, och en situation uppstod med hårda ord. Vilket var ett illa valt tillfälle, eftersom det var Alfreds dag.
Hur hanterar du situationer där du inte får veta vad som gick fel – men måste leva med konsekvenserna?
Det bor något under – som jag inte vet
Men jag tänker att det inte handlar bara om det där. Det bor något under. Något jag inte vet om. Men det som finns där – det kan ha blivit en anledning att göra som det nu blivit.
Det jag inte vet om, det kan jag inte göra något åt.
Reflektion: Mitt hjärta är inte hel, men det slår. Det skriver. Det planterar. Det hoppas. Kanske är det så man lever – inte när allt är helt, utan just medan det lagas.
Lev idag just nu igår finns inte längre här, morgondagen kommer först i morgon, just idag glimmar och är något vi kan göra något åt.
-Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Om mina ord berör dig, och du vill bidra till att jag kan fortsätta skriva – lämna gärna en liten gåva.
Yesterday I got the idea to change a few things on the blog. With everything I’ve learned over the past few days, I gathered the courage and made the site look more like I want it to. I’m truly pleased – and quite proud of all the work I’ve put in.
I really sat for hours yesterday, working on the blog. Not all the pages are finished yet, but the ones that are – I think they look really good. It’s not that hard – once you know how to do it.
Have you ever surprised yourself by doing something you didn’t think you could?
Learning to try – for real
Before, I didn’t know how to redesign the site. I just wrote and tweaked simple things I understood. And when you only read headlines to learn, you don’t learn that much.
But now I’ve read the actual instructions too – and imagine how well it turned out!
I’ve learned something new: to dare to try. Maybe I’ve known how to try before, but not when it came to the blog. That part has always been a mystery to me. But now I’m starting to understand the language of it. I’ve been blogging for many years – I think I started in 2007 or maybe 2008 – but only now has it become exciting to fine-tune the details.
When was the last time you dared to try something new – even though it felt scary?
Vacation is over – but more time off is coming
Today my husband goes back to work. He’s been off for two weeks, not counting this past weekend. Not that he’s been in the office yet – but he’s charged the car, checked his work phone, planned and looked over what needs doing.
I haven’t worked since January, so I thought the vacation was far too short. I don’t work during the day – I’m home, taking care of the house and daily life. But two weeks without structure and rhythm wasn’t enough. I’d love a few more weeks like that.
Luckily, more time off is coming. He’s only working for two weeks now, and then he’ll be off for another two. Those two weeks will be spent fixing things around the house and in the garden. Cooking during the day, doing all those ordinary things.
How do you feel after a break – do you crave more rest, or long for your routines again?
I guess that’s ADHD
You find something you love – and then you do it all the time, until you burn out. Right now I’m in the blog-and-build flow. So I’ll be spending a few hours here and there, continuing to make this blog feel like mine.
This spring it was the garden and all the seedlings. I haven’t forgotten the garden, but I’m not out there as much now. Maybe it’s the weather. Maybe it’s because everything is already growing on its own.
I still go out to check the greenhouse, taste a leaf of herb or a radish. But it’s not as intense as it was before. Yesterday we harvested some carrots – and they tasted nothing like the store-bought kind. Those tiny, just-picked carrots were like little pieces of candy. Crisp, sweet, full of flavor.
I have a few cucumbers ready to be picked too, but they’re better off staying on the plant than sitting in the fridge unused. I also have plenty of herbs that need to be harvested and dried. They’ll be great to have in the winter – homegrown spices where I know exactly what’s in them. I can’t say the same about the ones from the store.
Do you also have phases where something completely takes over your attention – until the next thing comes along?
Still hoping for a miracle
Yes, I’m still the one left out – and I haven’t seen my sweet little grandchildren.
When we were at High Chaparral, we bought toy guns for both of them. Alfred helped choose them. He picked them out, and when we got home, he went to deliver them. But I don’t know if they liked them, or even if they received them. I haven’t seen them since Alfred’s birthday in May.
Well – actually, I got to pick them up from preschool once and spend the afternoon with them when their parents were working. But after that, there’s been nothing more.
I saw them at Midsummer, at the same gathering. Emilia waved to me – just a little, in secret. But I haven’t played with them, or spoken with them, since May. Emilia made me a drawing that day I picked them up from school and preschool. I’ve put it on the fridge as a memory.
Have you ever had to love from a distance? How do you carry that, without turning bitter?
It hurts – but life goes on
It hurts in my thoughts. But no matter how much it hurts, I have a life to live. I have people around me who shouldn’t have to suffer because I’m sad and longing.
The days are actually better now than they were before. The thoughts come, sometimes spiraling into catastrophes, but more often I catch them in time. I tell myself: they’re just thoughts – and I am here, in this moment.
It doesn’t help to let my feelings drown in what was. I can’t control others, but I can take care of myself.
What do you do to take care of yourself – when your mind starts to spin?
Maybe one day…
Maybe one day Emilia or Hugo will come visit on their own. I don’t know. But I’ll be here, if they do.
I can’t change the way things are now. I’ve been in this place before – and back then, the phone rang one day and everything was suddenly back to normal. But I don’t think that will happen this time. This feels different. And I can’t do anything about it.
The strange thing is that I don’t even know what caused this. Other than the fact that we bought the wrong Easter egg for little Hugo. He’s lactose intolerant – and unfortunately, the pre-made egg we bought had chocolate in it that contained lactose. There was other candy too, things he could eat.
Then came Alfred’s birthday party, which his mother had organized so nicely. But again, Hugo’s dietary needs were forgotten. There was nothing he could eat – except some chocolate balls. That caused tension. Harsh words were said. And it was Alfred’s special day.
How do you handle situations where you don’t know what went wrong – but still have to live with the consequences?
Something deeper – that I don’t know
But I don’t think it’s just about the Easter egg or the birthday cake. There’s something deeper beneath it. Something I don’t know. And what I don’t know – I can’t fix.
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.
-Carina Ikonen Nilsson
Reflection
My heart may not be whole, but it beats. It writes. It grows things. It hopes. Maybe that’s what living really is – not when everything is perfect, but while it’s still being repaired.
Support my writing
If my words have touched you, and you’d like to help me continue writing – feel free to leave a small donation.
Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med
Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.
Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.
Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.
Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….
Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.
Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor
Publicerat första gången: 2014 01 16 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.
Jag har kommit igång – nästan
Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.
Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:
”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”
Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.
Motorstoppet – och allt som blev viktigare
På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.
Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.
Vad ska jag ens ha på mig?
Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig? Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos. Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.
En liten g-känsla har flyttat in
När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in. Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:
Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.
Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.
Sjukgymnasten sa: balans
På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.
Balans.
En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.
Citat
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.