För några dagar sen fick jag SiS i Fokus, buy cialis vilket är en tidning man får som statsanställd om man arbetar inom institutionsvården. Det gör ju inte jag längre men har valt att få behålla tidningen. Jag tycker det är intressant det de skriver om. Denna gången var det fokus på hur metoder får kraft och slår rot. Tore Andreassen som tagit som uppdrag av SIS, ailment Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) och norska barn- och familjedepartement. Grunden har en institutionsmodell tagitsfram coh utformats efter vetenskapliga rön. För några år sen var jag på en föreläsning där Andreassen just pratade om det som nu lyftes fram i tidningen. Redan då för några årsen var innehållet intressant och nu är det tydligt en verklighet inom ungdomsvården.
På baksidan av tidningen tog det upp något som var ännu mera intressant. artikeln Handlade om Unga kvinnor och hur de får vänta på vård…
Ja unga kvinnor.
Artikeln fortsätter vidare med att kvinnor med missbruksproblem redan i tidig ålder visat tecken på att må dåligt så tidigt som i förskolan. Då de senare i livet sökt hjälp för att de mår dåligt inte blir hjälpta i grundproblemet utan då fokuserar man på symtomen alltså missbruket som kommit till genom själv-medicinering. Solveig Olausson disputerade vid Göteborgs universitet på en avhandling om kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa. Hon intervjuade en grupp unga människor i åldern 18- 25 år som hade svåra psykiska problem med någon form av missbruk. Hon var intresserad av hur kvinnorna med egna ord beskrev sina problem och hur deras väg till behandling upplevdes. Enligt Olausson hade kvinnor tidigt haft problem några redan i förskolålder. Hon visar hur missbruket i sin grund var ett sätt för kvinnorna att bemästra sin psykiska ohälsa. Kvinnornas uppväxt miljö ver otrygg med en bristande omsorg. När de till sist sökte vård var det i skeende där självmord var som alternativ där kvinnorna sällan upplevde att de fick hjälp. Vidare framkommer det i artikeln att kvinnornas missbruk blev i fokus mera än den psykiska ohälsan enligt Solveig Olausson (SiS, 2009). Kvinnorna sökte behandling, någon som kunde se hela problematiken mera än en viss sorts behandling. Kvinnorna saknade kunskap om vilka behandlingar som fanns att tillgå och vad dessa skulle innebära. Olausson Intervjuade också en grupp äldre kvinnor som var i 40 årsåldern vilka hade svåra psykiska problem med missbruks som symtom. Dessa kvinnor fick behandling och intervjuerna gjordes två gånger en gång under behandlingen och en uppföljnings intervju 18 månader senare . Dessa kvinnor hade fått behandling under flera års tid, men bara en av de 21 kvinnorna försörjde sig genom arbete och två av kvinnorna kunde anses som normalt fungerande i samhället. de övriga var beroende av psykiatrin/ socialtjänsten visade Olausson. Olausson tror på att vård och behandling kan hjälpa både unga och de äldre kvinnorna om de får hjälp med sitt missbruk och den psykiska ohälsan samtidigt. Här lyfter Olausson även fram vikten med med att hjälpa kvinnorna att åter koppla och återknyta till kvinnornas nätverk. Ursprungsfamiljen kanske inte varit den bästa men dessa relationer behöver repareras så gått det går för att kvinnorna inte skall hamna i ett återfall.
En klok kvinna den där Solveig Olausson tycker jag. Det är ju ofta så att vi bara tar bort symtomen i det sjuka. Ont i ryggen så får vi hem en tablett som tar bort värken.
Jag kan ta mig själv som ex.
Jag har haft flera tillfällen där jag ätit Zoloft, varit nere i skorna inte sett någon lösning. Min Gamla farmor som är en klok kvinna med ADHD, fick nog av att se mig springa från punkt till punkt.
Ny projekt. nya saker hela tiden. irra runt. på börja. inte slutföra. Ständigt lite down i mig själv, där jag inte kunde se mina fantastiska sidor.
Hon och andra fick umgås med en del av mig, där jag gömde mitt funktions hinder, genom att vara duktig i allt jag företog mig.
En period i mitt liv, hade jag ett gatukök med min dåvarande man. Samtidigt som jag hade en halvtidstjänst på Fagared.
Under denna tid Var min Kära farfar sjuk i Cancer. Jag fick en lunginflammation och gick till doktorn för att få medicin. Doktorn ville sjukskriva mig för att jag var sjuk, jag sa nej, ville ha en tablett för att orka mera. Denna doktorn var en klok doktor på Vårdcentralen i Bergsjön. Jag måste varit den sista patienten för dagen, för hon sa till mig att lägga mig ner på britsen, utan tröjan.
Hon släckt ner rummet tände ett ljus, masserade min rygg, nacke och pratade om sin mamma som fortfarande bodde i Norge. Varm choklad med mycket Kakao i visp grädde talade hon även om. Efter två timmar i detta rummet gick jag tillbaka till min kiosk, då med ett recept med penicillin och hennes privata nummer.
Jag hade fått en ny kund till min kiosk, och en vän. Hon var en trogen kund, som ofta pratade med mig om MBD barn. I Norge sa hon att de hade en liten studie, som hon var intresserad av, där dessa barn var inblandade i. Jag fattade inte så mycket av det då. Som jag gör idag.
Efter ett halv år så gjorde jag och min make oss av med våran kiosk. Jag lovade att höra av mig till min nya vän. Jag blev gravid, började på komvux, jobbade halvtid på Fagared. Min nya vän hörde av sig, var på jag lovade att ringa tillbaka. Jag fick barn, en son som var det mest underbara på denna jord, gick i skolan var nybliven mamma till ett kolik barn, jobbade halvtid samtidigt som min farfar dog.
En Finsk lärare på komvux skakade om mig sa att jag måste få plats, ta mig tid till mig själv. Hon var en underbar kvinna, en härlig finska med kärlek och finsk klokhet. Jag jobbade på, slet, livrädd för att stanna upp. Jag skilde mig, träffade en kille fick barn igen, separerade, flyttade, träffa ny man, flyttade från stan, nu med två barn till landet. Några år med snurr, jobb, nytt jobb, mina barn, ny relation, separation, flytt och slutligen hem till mina föräldrar. Min pappa såg nog sig själv, en dag då han tillslut fick nog, sa till mig att : Nu är det du som går till doktorn. Jag lydde min pappa, gick till doktorn fick medicin som gjorde att jag inte sov. Zoloft och ett papper där det stod, att jag var deprimerad. Några vänder till med snurr hos doktor, lite kraft, jobb i skolan där min son gick, jag åter till doktorn där jag ville ha en remiss till psyk för att jag ville ha en utredning om adhd.
Doktorn skrattade nästan när jag sa det. Han skakade på huvudet och tyckte nog att jag var knäpp, inte hade jag Adhd sa han. Men jag fick min remiss två års väntan,en ny remiss två års väntan igen var på jag fick en diagnos som jag kan förlika mig med.
Mitt pussel börjar bli en tydlig bild. Idag har jag concerta, idag vet jag att jag har ett funktions hinder som för mig är kreativitet. Min Adhd har hjälpt mig att orka att inte ta den snabba vägen som hade varit en lång väg tillbaka.
Min adhd och jag är kompisar idag, vi behöver inte kämpa så mycket längre för idag får jag hjälp med orsaken inte symptomen.
Nu har jag haft en otrolig tur och jag har haft en skyddsängel vid min sida, för det har inte gått lika illa för mig som det gjorde för min far. Kanske tack vara min fars missbruk med sprit har gjort mig klokare. Hans missbruk och hans alkoholism gjorde att jag flydde till andra saker. Jag flydde genom jobb, jag var på språng hela tiden, jag kämpade med att vara duktig ha koll, för att inte visa hur kass, obildbar och ointelligent jag var. Tack! För att jag inte som så många andra, har ett beroende att gå ur samtidigt som jag lär mig leva med mig.
Tack för att jag står på andra sidan, helare och klokare. Jag måste tacka mig själv, för att jag äntligen får vara hela mig. Hela mig, med mitt funktionshinder, som faktiskt är bara en del av mig. Jag är så mycket mera än adhd! Jag är äntligen en kvinna som inte behöver dölja en sida av mig, för att inte känna skam. Min adhd är en förklaring.
Den hjälper mig att förstå mig själv, den hjälper mig att bli en Hel underbar människa, kvinna, mamma och flicka.
Tack för att du orkade läsa allt det här igen!
Även denna gång blev det ett långt inlägg. Där avsikten från början var att berätta om artikeln men det slutade någon annanstans. Det är just det som är Adhd. En tråd blir många olika trådar, som bildar ett mönster som bara vissa av oss kan se. Långt villospår och utsvävningar utan karta som visar målet där är Min adhd……
Men trotts eller kanske för just det så har jag behov av att:
Leva i nuet, just nu kan vi leva igår finns inte kvar och är en berättelse som vi kan ha nytta av idag, men nu kan vi leva och kanske har vi imorgon men det vet vi inte fråns då
Lev nu!