Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden.
I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.

Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.

Read this post in English. ->Leaving the Victim Role – Choosing Freedom and Presence

Morgonen, kaffet och början på något nytt

Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg.
Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.

För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu.
Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.

Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.

Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen

Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då.
Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam.
När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.

Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant.
Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”

En gammal stickad kofta som hänger i morgonljus – symbol för att lämna offerrollen och välja värme, trygghet och ett nytt sätt att tänka.

Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig.
Offerrollen likaså.

Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.

Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också.
Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig.
Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan.
Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre.
Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång.
Och jag vill framåt nu.

Fråga till dig:
Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa?
Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?

Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar.
Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.

När jag började lyssna på mig själv

En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan.
Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.

Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur.
Den kunde få bli min lärare.

Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen.
Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:

“Här finns något du ännu inte har läkt.”

Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla.
Jag växer.

Att möta barnet inom mig

Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick.
Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.

Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:

“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet.
Du var värd att älskas – precis som du är.”

När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.

Fråga till dig:
Kan du se ditt eget inre barn framför dig?
Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?

Jag skriver mer om det i att hela sig själv.

Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.

Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka

Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja.
En sådan som värmer utan att tynga.
Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.

Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet.
Av tankar som stärker i stället för att skava.

Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det.
När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:

“Gör den här tanken mig gott just nu?”

Om svaret är nej – då byter jag tröja.
Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.

Fråga till dig:
Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare?
En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet?
Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?

Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt

Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan.
Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.

Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont.
Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.

När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.

Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen.
Jag känner mig som min egen bästa vän.

Och det – det är frihet.

Reflektion att lämna offerrollen i sin historia

Det här är en text om att växa ur sin historia.
Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer.
Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.

Om du tycker om den här typen av texter, läs också Godmorgon – vad tycker ni om den nya layouten? Där jag skriver om hur tystnad ibland kan lära oss något om oss själva.

Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut

Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop.
När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka.
Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.

Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.

Mellan raderna – vad texten säger

Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly.
Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar.
Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.

Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap.
Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan.
Att se den som en lärare, inte en domare.
Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.

Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :

“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden.
Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.”
— Carina Ikonen Nilsson