Den första siffran i statistiken i år inom kriminalvården.

 

Ett ljus har slocknat, thumb ett liv har brunnit ut alldeles för tidigt. Ett ljus slocknade någon flyttade in i en annan dimension. Någon som jag tyckt väldigt mycket om. Någon som jag önskat allt gott. Idag är han en siffra i statistiken om självmord på fängelse. Just nu sitter jag med kaffe, order fötterna på skrivbordet det verkliga skrivbordet inte det på datorn. Tangentbordet har jag i knät. Under fyra dagar har jag bott i historian, Min egna historia med minnen från pojken som en gång från första början var någon som jag  tyckte väldigt illa om. Första minnet av hans namn grep tag om hjärtat när jag fick veta att min speciella tjej hade rymt hemifrån ner till Köpenhamn närmare bestämt till Kristiania.

Dit åker ju inte unga människor för att leta efter monument som tillför dom kunskaper som kan vara till nytta i skola eller stora tentor. Det gjorde inte heller dessa ungar, då för alla år sedan. Dom åkte ju dit för de var intresserade av vad man kunde få tag på där. Det är inte så att det är kläder eller vackra tavlor. Nej tavlorna som finns där gör man själv, i form av stigar på villovägar.

Hur som helst  Den speciella tjejen kom hem efter några dagar, jag och min gamla moster åkte till gbg och hämtade henne. Under en lång tid, var det sedan snurrigt och krångligt lite så att jag till och med inte minns. Kanske vill jag inte minnas, eller så har det fallit i glömska. Killen som hon åkt med hamnade på behandling, som dom gör när sådana problem finns, Tjejen flyttade till familjehem, och tiden flöt på. Den speciella tjejen flyttade från familjehemmet och flyttade hem till mig och mina barn. Tiden gick och en natt frågade tjejen om jag ringde snuten. För den lilla killen var utanför i stulen bil, och en kompis som inte bara var farlig, utan rejält påverkad. Jag lät pojken komma in, prata med tjejen en liten stund. När jag tyckte den lilla stunden varit, så knackade jag på hennes dörr och sa att nu får det räcka.  Killen lämnade vårt hem, jag ringde polisen berättade om att han var påverkad och att han hade en mindre trevlig kompis med sig i den stulna bilen.

När jag kom ut dagen efter och skulle köra min bil. Så hittade jag min bil sönderslagen. Vilka tankar och känslor jag hade om den lilla pojken, ska jag inte prata om nu men det var inga snälla tankar. Några veckor efter händelsen råkade det sig så att han råkade hamna i en situation där han träffade en av mina dåvarande kolleger. Situationen han var i gjorde honom orolig att han skulle råka på mig. Så han frågade kollegan om det kunde vara så att jag skulle dyka upp.

Många vändor och en dag var han återigen ren från droger och kom hem till mig trotts alla tråkigheter som han ställt till fick han flytta in i mitt hjärta.  Jag har många fina minnen av killen, många samtal som vi har haft om livet och livets olika villkor. Det finns till och med en tenta jag gjort om ungdomar och droger där jag utgick från delar av hans liv. Nu måste jag tyvärr svälja gråten och vila mig från skriverierna nu gör det ont igen.

En kväll för några år sedan jag tror det var den 8 november 2009 så fanns det ett brev på min facebook. Ett brev där han förklarade att livet hade varit trassligt ett tag.  Själv hade jag under hans trassliga tid gjort en mental begravning av honom. Tänt ljus här hemma och låtit han bli begrav i mina tankar för jag trodde att han hade dött.

Han hade suttit inne varit inlåst, men nu var han drogfri, berättade han. han hade gift sig och hade en son. Han ville så gärna att jag skulle träffa hans familj, han skulle till och med flytta till vår lilla by. Någon gång i November kom han och hans lilla fru hit med den lilla prinsen som jag och min maken nu har förmånen, att få vara farmor och farfar för. Även om vi inte är dom biologiska farföräldrarna.

Min dotter fyllde, år min vän var här tillsammans med sin fru. Minnet från den dagen är att hans osäkerhet, och hans skörhet. Samtidigt som jag minns ljuset i hans ögon. Han var så lycklig, så glad samtidigt så avvaktande emot min make och min bror. Jag inbillar mig att han var rädd för dömande som säkerligen mött honom genom livet.

Ja minns Semledagen då han och hans familj var här, jag hade berättat för honom att vi skulle göra semlor. Han fråga om det inte var jobbigt att göra. Vi gjorde dom tillsammans jag och han.  Min make minns just semlorna, att han blivit så fascinerad av att killen tyckt om semlorna så mycket.  Många stunder av lycka var det under just den här tiden.

Jag har ett minne av att han ringde mig en morgon och berättade att det var rea på 32 tums platt tv. Men att han inte hade pengar just då, Jag förstod hans ärende och sa att vi åker inom kort.  Jag hörde i hans röst hur rädd, och förundrad han var, när han ärligt frågade hur jag kunde lita så på honom. Vi åkte runt en hel dag och letade tv apparater, efter många timmar åkte vi hem med en 42 tums tv som han skulle betala i efter hand.

Han, frun och den lilla killen skulle samma dag åka bort och äta middag. Jag minns då hur hela hans kropp och hela han, bara egentligen ville sitta hemma och titta på deras nya tv.  Jag minns hur han och min son la ner massvis med timmar på vår källare dom kämpade flera dagar med att få ordning.

Efter ett tag fick drogsuget igen tag om hans kropp, på riktigt, Jag minns hur jag under några månader vandrade i tankarna, undrade om han fortfarande var hemma. Gick upp tidigt på morgonen, för att se om han var inne på MSN, när jag såg att han var inloggade blev jag lugn.

Vissa dagar komma han ner och bara var här, vissa dagar bråkade han med sin fru gick hit och frågade hur man gör när man bråkat och inte vill bråka det bara blir så.  Jag kände hur det blev ett avstånd mellan våra familjer.

En dag berättade min son att killen hade tagit Heroin igen, och hans fru var hos någon. Frun och jag var ovänner. Något hade kommit emellan oss, jag hade klampat in i saker som jag inte borde klampat in i.  Jag minns min sons rädda ögon och jag minns hans sorg, över att våran vän hade ramlat tillbaka.  Jag minns min egna ilska och mitt hat, över alla djävla droger och vad dom ställde till med. Jag sörjde att han igen var förlorad i en värld som sakta tar död på allt som är mänskliga känslor och människor.

Men den dagen som han hade tagit droger eller om det var dagen efter åkte jag och hämtade  hans fru. Jag bad om ursäkt över mina övertramp. Just då var det många vändor och mycket som ställde till det. poliser besöktes, och alla mjuka minnen fick vila.  Det har hänt så mycket som inte var bra, men jag tänker att det inte var han, utan alla dessa djävla kemiska preparat som gör honom till en känslokall zombie. Det var inte han, kanske gör jag det för att skydda mig, men det är så jag väljer att tänka.  Det som är han som jag kändes dör när drogerna äter upp honom och hans psyke.

I Alla fall nu har ljuset i honom brunnit ut. Han är åtet 2013 första självmord som lyckades i en cell på Kumla. Det gör mig ont, jag har alltid velat honom allt gott, jag har alltid velat att han skulle få ett bra lyckligt liv till sist.  Men han valde annorlunda, det gör mig så ont att han inlåst, ensam, inte såg hans egna fina sidor. Det gör mig ont att han mötte sina demoner,  trodde på alla spöken och uppfattningar han hade om sig själv, Det gör ont i mig, att han inte såg sina fina sidor.  Det gör ont att han inte orkade en gång till. Samtidigt som jag inser att människan inte orkar hur mycket som helst.  Han hade fått sin beskärda del av allt ont och lite till som gör att man till sist inte orkar. Det gör ont att han nu är en siffra i kriminalvårdens statistik.  Jag råkade känna en kille som hamnade på fängelse, en enda kille och den kille orkade inte längre.

Idag  nu  redan för länge sedan hade jag suddat ut alla dumheter som varit, för jag vet att dumheterna inte är sånt som han ville att de skulle ske,  Hans kropp gjorde dumheterna men det var inte han i sig, som gjorde allt. Nej det var alla dessa förbannade vidriga droger. Han var en osäker liten pojke i mina ögon, en liten ensam pojke som haft en allt för hård värld att leva i. Dessutom stod han aldrig riktigt ut med det vanliga livet, han kände att han aldrig passade in.

 

Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta vännen, dina fina sidor, dom som var du i dig.

Tack för alla fina minnen, klokheter och allt ljus som jag såg i dina ögon när du var lycklig, När du visade upp din familj för mig, tror aldrig jag sett någon så stolt och full med lycka som just då när vi träffades på ICA.

Vila i frid, och vi kommer att ses igen, det känner jag i mitt hjärta.

Nu sitter du där upp högt upp i det blå och ser ner på oss vanliga grå

 DSC00048

av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

5 kommentarer

  1. Så fint och sant du har skrivit Carina mitt hjärta gråter för Robin och för Dig som stod Robins så nära- Det finns ingen död det du vill säga kan du säga när du vill och hur du vill – Styrke kram /Eva

  2. Finns så många människor som väljer att se de tunga, sorgsna och hemska minnerna som infaller i livet på ett eller annat sätt, vackra minnen ska man vara rädd om och det är du…Kram

  3. Så fint skrivet! <3
    Hoppas han har det bra nu!
    Kommer alltid att sörja den fina människan som fanns bakom världen av drogerna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.