Jag såg ett klipp.
Hon kom in på scenen, lite kantigt, lite annorlunda. Och innan hon ens öppnade munnen hann jag tänka något dömande.
Det gick fort. För fort.
När hon sedan började sjunga förändrades allt.
Vilken röst.
Vilket mod.
Vilken närvaro.
Och där satt jag – med min egen lilla skam.
För det första jag hade sett var inte hennes potential.
Det var ytan.
Den där stunden lärde mig något.
Drömmar är inte till för att gömmas undan för att andra ska slippa känna sig obekväma.
Drömmar är till för att levas.
Och kanske är det just därför vi ibland reagerar – för att någon annan vågar det vi själva tvekar inför.
Jag tänker att det jag är bra på, det är mitt ansvar att bära. Inte för att bli större än någon annan. Utan för att inte krympa mig själv.
När någon säger:
”Vem tror du att du är?”
Då kanske svaret inte behöver vara trotsigt.
Det kan vara stilla.
Jag är jag.
Och det räcker.
🇬🇧 A Remarkable Woman – and a Small Shame in Me
I watched a clip.
She walked onto the stage — a little awkward, a little different. And before she even opened her mouth, I caught myself thinking something judgmental.
It happened fast. Too fast.
Then she started to sing — and everything changed.
What a voice.
What courage.
What presence.
And there I sat — with my own small shame.
Because the first thing I had seen was not her potential.
It was the surface.
That moment taught me something.
Dreams are not meant to be hidden away just to make others comfortable.
Dreams are meant to be lived.
Perhaps we sometimes react because someone else dares to do what we ourselves hesitate to do.
I believe that what I am good at is my responsibility to carry. Not to be greater than anyone else. But not to shrink myself either.
When someone says,
“Who do you think you are?”
Maybe the answer doesn’t have to be defiant.
It can be calm.
I am me.
And that is enough.
Lämna ett svar