Jag är Lat av min Natur tror jag, men bara i vissa sammanhang…..

Igår satt jag  här  och verkligen gjorde sådant som jag skulle ha gjort för länge, case länge sen.  Jag är så snabb med att  säga att jo men  jag   bla bla bla blaaa.   Bla bla   betyder i detta sammanhang att jag har  en massa saker någon kan ha nytta av  som jag kan dela med mig av.   Det är inte det som e det konstiga   eller krångliga.  Oftast  handlar det om saker som jag   har på min dator eller   någon skrivit som jag  har som jag skall skicka  till någon.  Förr var jag världsmästare på att skicka  via posten. Nja, det är inte riktigt  sant  men världs mästare på att  ta adresser  till andra  och åta mig att skicka  papper  eller   texter  till dem, som jag samlade i byrålådan. Idag  har jag  en massa  sånt på min dator.  Datorn har blivit min byrålåda.  Vilket  är bra  för då kommer inga papper bort jag har  kvar det om någon vill låna eller  läsa. Jag  är generös med att dela med mig  av  viktiga papper eller   texter. Nej  jag är generös med att åta mig att skicka  texter och viktiga papper.  Mindre bra är jag  på att faktiskt  skicka dem. Förr kunde jag skylla på  posten   eller  att kuverten saknades  eller   jag  glömt att köpa frimärken mm.  Då  kunde jag liksom  lägga skulden utanför mig själv. Det var andras fel  posten var stängd jag  hade inga kuvert mm.  Idag  i vårat informations samhället med  mail internet mm så har jag inget att lägga skulden på.  Mera än på mig själv.  Jag gör inte det jag lovar  människor idag  heller det handlar inte om   porto eller kuvert. Det handlar om  en stor tröskel  ett osynligt hinder inom mig själv.  Det hindret är att verkligen göra det att ta mig i kragen och skicka iväg saker.  Kanske handlar det inte om kragen här,   utan  att minnas att komma ihåg att  skicka iväg saker att då tanken  dyker upp.  Genast  då i den stunden verkligen göra det, och inte skjuta upp det  till sen  för sen  blir aldrig. Sen är ju senare inte just nu.  Jag har svårt att inte leva tillsammans med sen.  Jag  gör det sen!  Jag  måste  skicka i väg brevet,  men jag  gör det sen. När den tanken  är  tänkt så  är tanken borta för mig den finns inte längre och sedan är inte nu.  Jag kan liksom inte  bestämma mig för när sen är.   Sedan lyckas liksom aldrig infinna sig.  Tanken tänks, glöms.   Sen finns ett annat hinder i det här.  När jag ska skriva en adress. så tar det  kraft av mig.

Mitt arbetsminne  slutar  där det börjar.  Ordspråket   minnet är bra men kort, måste vara skrivet  för mig.   För  det är inte ett skämt för mig,  utan en verklighet.   Eftersom jag har dyslexi  så behöver jag ju  noga titta efter att alla bokstäver är med.  Pappret  med  namnet och  sånt  behöver jag ha  för att jämföra om jag fått med  allt  varje bokstav för sig.  En och en,  så här: annaandersson@stavarätt.nu   blir för mig ett jätte arbete  eftersom jag  flera gånger kontrollerar samma bokstav  för att  jag  glömt  vilken bokstav  som jag skulle kolla.  Ett knep för att dölja och slippa allt jobb  med att kontrollera  sånt  har jag nu kommit  på.  Nu säger jag till personerna  jag ska  skicka till att om de bara skickar ett mail med hej  till mig  så har jag adressen  och jag behöver inte jobba med att kolla upp.  Utan bara klicka på deras namn  så blir det rätt.

MM  jag vet jag  är lat  till min grund, adhd  måste innehålla en  lathets gen  då det gäller viktiga måste göra  moment.  Eller är det bara en lathet hos mig???

Ãr det adhd?  Eller är det lat masken i mig som botas med rå lök???  En ny fundering som jag ska klura på idag….

Lev idag, nu i denna stund,  sen, lyckas aldrig komma,  för sen, är alltid senare…..

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen