Igår satt jag här och verkligen gjorde sådant som jag skulle ha gjort för länge, case länge sen. Jag är så snabb med att säga att jo men jag bla bla bla blaaa. Bla bla betyder i detta sammanhang att jag har en massa saker någon kan ha nytta av som jag kan dela med mig av. Det är inte det som e det konstiga eller krångliga. Oftast handlar det om saker som jag har på min dator eller någon skrivit som jag har som jag skall skicka till någon. Förr var jag världsmästare på att skicka via posten. Nja, det är inte riktigt sant men världs mästare på att ta adresser till andra och åta mig att skicka papper eller texter till dem, som jag samlade i byrålådan. Idag har jag en massa sånt på min dator. Datorn har blivit min byrålåda. Vilket är bra för då kommer inga papper bort jag har kvar det om någon vill låna eller läsa. Jag är generös med att dela med mig av viktiga papper eller texter. Nej jag är generös med att åta mig att skicka texter och viktiga papper. Mindre bra är jag på att faktiskt skicka dem. Förr kunde jag skylla på posten eller att kuverten saknades eller jag glömt att köpa frimärken mm. Då kunde jag liksom lägga skulden utanför mig själv. Det var andras fel posten var stängd jag hade inga kuvert mm. Idag i vårat informations samhället med mail internet mm så har jag inget att lägga skulden på. Mera än på mig själv. Jag gör inte det jag lovar människor idag heller det handlar inte om porto eller kuvert. Det handlar om en stor tröskel ett osynligt hinder inom mig själv. Det hindret är att verkligen göra det att ta mig i kragen och skicka iväg saker. Kanske handlar det inte om kragen här, utan att minnas att komma ihåg att skicka iväg saker att då tanken dyker upp. Genast då i den stunden verkligen göra det, och inte skjuta upp det till sen för sen blir aldrig. Sen är ju senare inte just nu. Jag har svårt att inte leva tillsammans med sen. Jag gör det sen! Jag måste skicka i väg brevet, men jag gör det sen. När den tanken är tänkt så är tanken borta för mig den finns inte längre och sedan är inte nu. Jag kan liksom inte bestämma mig för när sen är. Sedan lyckas liksom aldrig infinna sig. Tanken tänks, glöms. Sen finns ett annat hinder i det här. När jag ska skriva en adress. så tar det kraft av mig.
Mitt arbetsminne slutar där det börjar. Ordspråket minnet är bra men kort, måste vara skrivet för mig. För det är inte ett skämt för mig, utan en verklighet. Eftersom jag har dyslexi så behöver jag ju noga titta efter att alla bokstäver är med. Pappret med namnet och sånt behöver jag ha för att jämföra om jag fått med allt varje bokstav för sig. En och en, så här: annaandersson@stavarätt.nu blir för mig ett jätte arbete eftersom jag flera gånger kontrollerar samma bokstav för att jag glömt vilken bokstav som jag skulle kolla. Ett knep för att dölja och slippa allt jobb med att kontrollera sånt har jag nu kommit på. Nu säger jag till personerna jag ska skicka till att om de bara skickar ett mail med hej till mig så har jag adressen och jag behöver inte jobba med att kolla upp. Utan bara klicka på deras namn så blir det rätt.
MM jag vet jag är lat till min grund, adhd måste innehålla en lathets gen då det gäller viktiga måste göra moment. Eller är det bara en lathet hos mig???
Ãr det adhd? Eller är det lat masken i mig som botas med rå lök??? En ny fundering som jag ska klura på idag….
Lev idag, nu i denna stund, sen, lyckas aldrig komma, för sen, är alltid senare…..